Dendrocopos syriacus

Vädret är för trist. Regnigt och grått. Det har väl varit så i över två månader nu? Tur att vi fick en solig dag i Bulgarien... Jag kände mig ändå tvungen att åka ut en sväng igår för att förhoppningsvis kunna pröva mitt nya objektiv. Först blev det Rosendals våtmark för att kika på ringanden som legat där en tid. Jag har sett en ringandshanne en gång tidigare i Sverige, men det är snart 30 år sedan. 1992/1993 närmare bestämt. Då i Rössjön. Nåja. Den låg för långt ut i våtmarken för att kunna fotograferas. Jag åkte vidare till Kullahalvön och körde gamla örnrundan och vidare bort till Ornakärr. Några honfärgade blå kärrhökar var väl det enda nämnvärda. Slutligen blev det Sandön. Jag hade skäggmes i vassen precis när jag anlände, men de försvann snabbt och det blev inga fotograferingstillfällen. Inte en bild på hela eftermiddagen.

Idag hade jag tänkt åka ut med C och T och skåda, men det regnade hela dagen, så jag bjöd istället mamma på lunch och sedan åkte vi till K och hälsade på T, N och E. Det var trevligt och mamma gillar förstås att komma ut och inte bara sitta hemma. Hon var nöjd med dagen. 

Några timmar har jag ägnat mig åt att lägga in fågelkryss i iGoTerra. Jag har till slut insett att jag inte kan hålla på med en egen excelfil. Hopplöst att uppdatera poster när arter splittas eller lumpas. Det är nog värt att betala för en professionell produkt. Det lär dock ta ett tag att lägga in allt...

Eftersom jag inte fick fotograferat något alls med det nya objektivet, så kommer här några fler bilder från Bulgarien. De är verkligen inte alls bra och jag har inte tillgång till Elements då min egen dators tangentbord lagt av. Balkanspett, svarthalsad dopping, krushuvad pelikan och dvärgskarv och balkanmes. Dokumentationsbilder.

Otis tarda

Så är vårterminen igång. Studiedag igår, lektioner hela dagen idag. Jag är redan trött! Måndagar och onsdagar är de slitsammaste just detta läsår. Torsdagar har jag bara en lektion (jag hade två, men den ena flyttades till det enda hålet på onsdagar några veckor före jul) och då gäller det att vara effektiv med planeringar och rättningar. Fredagarna är intensiva, men jag slutar tidigt. Kring halv två. När jag går hem på onsdagar känner jag alltid att det värsta är gjort...

Jag hann med lite till under julledigheten. En kväll hos C och T i Drakabygget, ytterligare en tur upp på Hallandsåsen för att njuta av bergfinksflockarna, en nyårsfest hos P och J och så var jag iväg till Bulgarien för att skåda fågel i fem dagar. Härlig kortresa! Det var för milt väder för att gässen skulle finnas i Varna-området, så vi fick åka in i Rumänien för att se rödhalsad gås, men annars var det fin skådning i Bulgarien. För mig blev det fem nya arter: kopparand, medelhavslira, krushuvad pelikan, stortrapp och svarthuvad trut. Stortrapp var den mest oväntade. Den hoppades jag på i Hortobágy 2018, men då kammade jag noll... Fågelskådning är inte så sällan en oförutsägbar syssla!

På mellandagsrean köpte jag ett nytt objektiv. Ett Canon EF 100-400 mm f/4,5-5,6L IS II USM. Jag funderade på det redan för ett år sedan, men då de gått upp i pris till 18-19 000 kr, så tyckte jag att det var för dyrt och avvaktade. I takt med kronans sjunkande värde mot dollarn steg objektivet ytterligare i pris. De flesta svenska butiker säljer det idag för mellan 22-23 000 kr. Scandinavian Photo hade det på mellandagsrea för 18 900 kr och då slutade det alltså med att jag köpte objektivet för ungefär det pris som jag ratade för ett år sedan... 

Jag hann inte få hem det till bulgarienresan - vilket förstås var synd - men nu ska det i vilket fall som bli roligt att fotografera igen. Jag har sedan 2011 i princip bara använt mitt fasta Canon EF 300/4,0 L IS USM för all fotografering av fåglar och trollsländor. Innan dess använde jag ett Canon 300 mm utan bildstabilisator, som jag köpte någon gång kring mitten av 90-talet. Nu blir det mer flexibelt med 100-400 mm. Rimligen ska jag kunna fånga flygande fåglar och sländor bättre. Autofokusen är snabbare, åtminstone utan konverter. 

Jag blir dock något orolig över objektivets vikt... Det är klart tyngre än mitt gamla 300 mm. Inför Bulgarien hade jag i princip inte burit på kameran på flera månader och jag fick nu, såklart, genast tillbaka inflammationen i min högra axel. Hur ska det då bli med ett än tyngre objektiv? Jag måste nog skaffa en mera ergonomisk och avlastande kamerarem...

2019

Då var det dags för årskrönikan 2019. I flera krönikor i följd har jag beklagat mig och skrivit att det varit ett mindre bra år och önskat att det kommande skulle bli bättre. Retrospektivt kan jag jag väl slå fast att jag ibland gnällt över förhållandevis banala saker. Hälsan och mitt eget mående, någons bortgång, ensamhet, flyttbekymmer... Det känns ganska futtigt mot allt som hänt i år. Pappas död och min cancer är förstås av en annan storleksordning. Det går liksom inte att jämföra. Fler personer som jag känner gick bort i slutet av året. Skolan är nedläggningshotad...

Allt har inte varit nattsvart. Jag slipper att behandla cancern - åtminstone för tillfället - och det var verkligen ett skönt besked. Från första provtagningen till konstaterandet att cancerfynden var av lågrisktyp och övriga mystiska områden godartade, gick det fyra månader. Palpationer, cystoskopi, biopsier, MRT-kamera, skelettscintigrafi, fler biopsier... Det var en påfrestande tid vill jag lova. Dödsångest emellanåt. 

P och jag har blivit tillsammans igen. Det är inte oproblematiskt med det långa avståndet mellan oss och ibland går det månader när vi inte ses, men vi trivs ihop när vi gör det. Vi har varit på flera konserter tillsammans, på teater i Stockholm, på campingsemester i Norge. Vi vandrar i skogen, åker runt och tittar på gamla kulturminnesplatser, spelar musik, lagar mat, umgås med barnen osv. Hon är min själsfrände.

Vi släppte vår första fullängdsskiva på sju år under våren. Blues From the Tombs. Det blev en del buzz i början (och vi låg sexa på vinyltopplistan två veckor i följd...), men den dog ganska snabbt. Vi jobbade väl inte så hårt på den som vi borde, men vi gjorde åtminstone sex gig under året. Inte många förstås, men det är helt hopplöst att få några spelningar. Ingen vill boka ett halvmediokert gubbaband. Det är kanske dags att ge upp det här med att ha ett rockband snart... 

Det är roligare att samla vinylskivor. Åtminstone ibland. Det går upp och ner det med. Jag har köpt rarrisar för en förmögenhet i år. Givetvis är det stor tillfredsställelse och roligt att äga de här svåra originalartefakterna, men egentligen är det inte klokt att spendera så mycket pengar på skivor... Sedan kör vi med våra vinylspelarkvällar i Klippan. Det blir inte så många fler, för i februari flyttar T och N. Då försvinner kanske det sista incitamentet att samla... Några skivspelarkvällar även hos mig. Då med S eller P. Två gånger har jag varit hos M i Ä-holm. Meningen med livet är att spela vinyler tillsammans med vänner. 

Inte mycket fågel- och trollsländeskådning. Under våren var jag ute och inventerade tjäder. Tyvärr med väldigt klent resultat. Pappa var med vid två tillfällen. Sista gången var bara någon vecka innan han lämnade oss. Det går förstås inte en dag utan att jag tänker på honom. Oftast helt osammanhängande. Det svåraste är att tänka på hans sista timmar, minuter... Outhärdligt! Hursomhelst, så har jag inte fågelskådat något nämnvärt under året utöver tjäderinventerandet och i Guatemala. Vi vad med på SkOF:s artsamlartävling i början av maj och tallbitsinvasionen fick mig ut med kamera och kikare några dagar i Västmanland. Jag har guidat två trollsländeexkursioner. En här hemma och en i Västmanland. Det känns som ovanligt få...

I vanlig ordning har det blivit ett antal resor. Året inleddes med att jag var i Guatemala. Underbar resa på alla sätt och vis (förutom en matförgiftning och ett brutet revben). Jag borde gå igenom bilderna och lägga upp en del här på bloggen, men det har inte funnits någon tid för det. Förhoppningsvis kommer det en dag för det så småningom. Jag skulle också vilja uppdatera världskrysslistan. Det måste vara nära 3000 arter nu... 

I mars åkte M och jag till London och såg Roy Harper. Norgeresan med P och barnen, Tyskland och Burg-Herzberg-festivalen med gamla vanliga gänget. Azorerna och Bryssel med skolan missade jag på grund av pappas bortgång och min egen hälsa. Det var lite trist.

Det har blivit mycket flängande inom landet också. Till Västmanland måste det väl ha blivit minst fem gånger. En gång direkt efter skivmässan i Hova. Tre besök i Värmland. Hos storsamlaren och vår omslagskonstnär i Forshaga två gånger och hos kompisar i Hagfors en gång. Utomordentligt trevligt! Kryssat dvärgflickslända i Närke på hemväg från P. Vi var iväg till Kinna och spelade med bandet direkt efter skivsläppet. Det var nog den roligaste av årets gig. Bara fyra man, men vi gav allt! 

En handfull konsertbesök i Malmö och Köpenhamn och ett i Göteborg. Två gånger har jag varit hos skivbolagsdirektören i Skivarp. Efter Graveyard i Malmö var P och jag vid Krankesjön. Nostalgi deluxe! En helg tillbringade jag på biologisk mångfaldskonferens i Tyringe. På Kullaberg har jag varit åtminstone tre gånger. Nu kommer jag inte på något mer...

Nåväl. Så var det de där listorna... Årets bästa plattor utgivna 2019. Inget överdrivet stort antal att välja mellan som vanligt. Jag drar till med dessa (utan inbördes ordning):

1. Volcano - Island

2. Rival Sons - Feral Roots

3. Black Keys - Let's Rock

4. Chris Robinson Brotherhood - Servants Of The Sun

5. Daniel Norgren - Wooh Dang

Bubblare: Savoy Brown City Night, Rag-n-Bone How Long is the Dark?, Gov't Mule Bring on the Music Vol 1 och Vol 2, Black Mountain Destroyer.

Andra skivor:

1. Jaklin - s/t (holy grail!)

2. Dragonfly - s/t (holy grail!)

3. Maquina - Why?

4. Norman Haines Band - Den of Iniquity

5. Buffalo - Volcanic Rock (äntligen tillbaka i samlingen!)

Många bubblare; Almendra s/t, Wind Seasons, Warhorse s/t, Andy Fernbach If You Miss Your Conexion, Mr Albert Show Warm Motor (nu ett holländskt original), Master's Apprentecies Choice Cuts, O Têrço Têrço, Incredible Hog s/t... Dyraste året ever!

Årets konserter 2019 får bli 10 stycken, för det går faktiskt inte att bara nämna 5. 

1. Roy Harper - Palladium, London

2. Graveyard - KB, Malmö

3. Doyle Bramham II - Burg-Herzberg, Tyskland

4. Embryo - Burg-Herzberg, Tyskland

5. Chris Robinson Brotherhood - Burg-Herzberg, Tyskland

6. Earthless - Plan B, Malmö

7. Tömrerclaus - Herlev, Danmark

8. Rival Sons - Kajskjul 105, Göteborg

9. Yuri Gagarin - Loppen, Köpenhamn

10. Dweezil Zappa - Amager Bio, Köpenhamn

Det får ändå bli några bubblare... Acid Rooster, Allman Betts och Daniel Norgren i Burg-Herzberg, Graveyard på Kajskjul 105, Louise Hoffsten Forum, Skånska Mord Kinna...

I år inför jag en ny lista. Nämligen bästa fåglar. Årets topp 5:

1. Resplendent Quetzal

2. Horned Guan

3. Tody Motmot

4. Jaribu (äntligen!)

5. Tallbit (kärt återseende!)

Alla bilder från årets resa i Norge.

Gott Nytt år bloggläsare! Nästa år blir bättre!

Falco peregrinus

Ett nytt varv runt Rössjön. Jag har lite längre ben än P, så idag blev det ett högre tempo. Det tog 2 timmar, men då stannade jag ganska ofta för att kika på fåglar. Flockar med flera tusen bergfinkar drog förbi med jämna mellanrum. Jag drar till med att den största bestod av 50 000 individer. Det lär ha setts miljoner på Hallandsåsen den senaste tiden. I en flock jagade en sparvhök, men fast att det verkade vara en lätt match så blev den utan byte. Åtminstone så länge jag kunde följa den. Mindre korsnäbb hördes också nästan hela tiden. På annandagen hade vi havsörn, men idag blev det bättre upp med pilgrimsfalk. Den försökte slå något som jag inte uppfattade vad det var, men missade och därefter kunde jag följa den en god stund i kikaren. Vid kyrkan fanns det ett par hundra grågäss. En fin flock med gråsiskor blev det också.  

De gallrar i bokskogarna norr om sjön. Skördaren var igång både på annandagen och idag. Här spills ingen tid när det kommer till avverkning. Förstår mig inte riktigt på det, för i dessa skogar finns nästan ingen föryngring och nu blev det väldigt glest på sina ställen. 

Nya skador för Rögle. Vare sig Hansson eller Edström kommer att kunna spela mot Djurgården. Hur är det möjligt?  

1-4

Det har redan gått mer än en vecka av ledigheten. Jag får inte så mycket gjort. Julafton hos syrran, annandagsvandring runt Rössjön med P, egen vandring på myren igår och på kvällen skivspelande hos T. Dagens stora glädjeämne är såklart Rögles bortavinst mot ärkefienden! 4-1. Där skulle man ha varit. De 2000 röglefansen hördes mer än de 10 000 malmöiterna i radiosändningen... Kan de slå Djurgården hemma på måndag ser det riktigt bra ut för fortsättningen. Då kommer åtminstone några av de många frånvarande spelarna tillbaka. Bokk och Höglander åtminstone. Förhoppningsvis Schira och Sjögren. 

Pas Besoin De Personne

Jag har skrivit något kort om de flesta skivor som införlivats i samlingen under året här på bloggen, men det finns säkert några tiotal som ännu inte nämnts. Ett litet gäng till ska jag väl hinna med. Connexion från Kanada släppte bara en självbetitlad skiva. Bandet var från Quebec och de sjunger på franska. Inget höjdaralbum - några tama poplåtar förstör skivans flow - men den har några riktigt stöddiga hårdrocksspår. Öppningslåten Pas Besoin De Personne är nog den vassaste. Tunggung! Sångaren ger allt! Schysst gitarrist. Immaculate copy! RCA Victor. 1975.

Nurt s/t. 1973. En riktigt bra polsk platta som jag länge varit på jakt efter. Heavy och jazzrock i lika delar. Det är så befriande med replokalsljud och top of the notch-musiker. Trummisen och gitarristen är fantastiska! Basisten gillar distortion. Som sagt, jag har letat efter den länge. Skicket på skivan är acceptabelt - den har några hairlines och det finns lite fint knaster på några ställen - och omslaget är förhållandevis fint. Man får vara nöjd helt enkelt! Polskie Nagrania Muza. 1973.

Sandy Denny ‎It's Sandy Denny. Ibland är engelsk folk den bästa musiken. Ingen sjunger som Sandy Denny. Jag blev förälskad i hennes röst första gången jag hörde den. Det var förstås i Battle of Evermore med Led Zeppelin. Deras bästa låt och den enda där inte bara Robert Plant sjunger. Jag måste skaffa fler skivor med henne. Det kanske kan bli ett projekt 2020. De är inte överdrivet dyra om jag förstått det rätt. Saga. 1970. Inhandlad i Hova i somras.

Connexion - Pas besoin de personne

Nurt - Piszę kredą na asfalcie

Sandy Denny - Pretty Polly

Lunatic

Decenniets sista dagar. Jag försöker få lite ordning på alla skivor. Nu hittade jag Kevin Coynes Dynamite Daze i en trave vinyler lutad mot en av hyllorna. Den har jag bestämt köpt någon gång i år, men inte lyssnat på. Förrän nu då.

1978. Det är punk som gäller. Kevin Coyne är en artist som nämns av John Lydon. Kevin bryr sig förmodligen inte. Han gör sin grej och låter som han gjort under hela 70-talet och han gör det med den äran. Det är rock 'n' roll, blues, galenskap, intensivt och febrigt. Jag kan förstå punkarnas respekt. 

Lunatic

Woman, Woman, Woman

It Never Happened

Howard Kaylan & Mark Volman ‎The Phlorescent Leech & Eddie har fått snurra tre gånger på eftermiddagen. Efter att Frank Zappa knuffades av scenen på Rainbow Theatre i London 1971 och blev så svårt skadad att han var tvungen att tillbringa nio månader i rullstol, fick han avbryta den pågående turnén och upplösa bandet. Det fick de forna Turtles-medlemmarna Howard Kaylan och Mark Volman att gå in i studion och tillsammans med nästan hela The Mothers spela in ‎The Phlorescent Leech & Eddie. Skivan har inte mycket att göra med Mothers, även om man kan höra lite av deras craziness i några spår, utan är en mestadels rak rockplatta med Flo & Eddies sångharmonier i fokus. Bra låtar, fantastiskt musicerande (Aynsley Dunbar, Don Preston, Gary Rowles...) och suveränt ljud. Den är inte alls oäven! Reprise Records. 1972.

It Never Happened

Feel Older Now

The Way I Feel

Äntligen jullov! Slitsamma sista veckor. Jag är inte klar med allt jag måste göra, men det får bli någon gång under ledigheten. Efter avslutning med eleverna och en lunch med några kollegor gick jag bara hem och lade mig på soffan. Sov en stund och därefter har jag hunnit avnjuta några skivor. Roy Harpers Come Out Fighting Ghengis Smith fick snurra igen. Det var några veckor sedan förra gången. Den är långt ifrån hans bästa, men den har ändå några låtar som skvallrar om vad som komma skall. Originalet kom 1967 och hade ett annat omslag, men det är så här Roy ville att det skulle se ut. Enligt liner-notes.

Köpte både Come Out Fighting Ghengis Smith och Jonathan Wilson Gentle Spirit på vinyl av M för någon månad sedan. Gentle Spirit har jag bara haft på CD så det kändes nödvändigt. Först ikväll fick jag spelat igenom den. Vilken fantastisk skiva det är och så många minnen som spelas upp i mitt huvud! Vi hade precis upptäckt honom när vi åkte till London för att se Roy Harper 2011. Jonathan Wilson värmde upp med att spela några låtar akustiskt. En ohyfsad engelsman reste sig upp och skrek "Who the fuck are you?" mellan två låtar. Lite typiskt engelsk publik. Rätt fram och rått!  Sedan dess har jag sett honom tre gånger till. En gång solo, en gång med band och senast med Roger Waters. 

Inte många dagar kvar av det här decenniet och Jonathan Wilsom fick mig att fundera över vilka artister och skivor som varit de bästa på 2010-talet för mig. Jonathan Wilson är definitivt en av dem. Både Gentle Spirit och Fanfare hålls mycket högt och The Way I Feel är fortfarande min favoritlåt. Jag vet inte hur många gånger jag sett videon till låten på Youtube, men jag skulle gissa att det kan röra sig om 50 gånger. Tröttnar aldrig på den! Så otroligt vacker, melankolisk och livsbejakande. The soundtrack of my life! Black Keys och Black Mountain har gjort ett gäng plattor som verkligen betytt mycket. Rival Sons. Chris Robinson Brotherhood. Israel Nash. Marcus King. Sedan är det väl mest svenska band. Graveyard, Den Stora Vilan, Blues Pills, Agusa, Daniel Norgren... Jag kommer inte på så många och jag hänger såklart dåligt med... Den gamla musiken från 60- och 70-talen är fortfarande den bästa, men det är alltid speciellt när något nytt berör.

Roy Harper - In A Beautiful Rambling Mess

Jonathan Wilson - The Way I Feel

Time to Confess

Jag köpte Bring On The Music/Live At The Capitol Theatre: Vol. 1 och Vol. 2 med Gov't Mule i våras/somras. Bandet firar 25-års-jubileum och vad är väl då lämpligare än att släppa ett gäng liveskivor? Efter några genomspelningar vill jag säga att det är riktigt starka plattor. Det låter betydligt mera inspirerat än när vi såg dem på O2 i London för två år sedan. Dessutom bättre urval av låtar. I London spelade de halva skivan Revolution Come...Revolution Go och det var definitivt någon låt för mycket, särskilt som setet var ovanligt kort. Från den spelningen minns jag bäst extranumret Whipping Post med Bernie Marsden...

Det går inte att utelämna låtar som Blind Man In The Dark, Time to Confess, Beautifully Broken, Thorazine Shuffle, Mule m.fl. även om man har en ny skiva ute. Det har de nu inte gjort på Capitol Theatre utan här finns det mesta man kan önska sig, Alla de ovan nämnda till exempel. Dessutom Thorns of Life, Endless Parade, Forsaken Savior och Bring on the Music. 

Bäst på Vol. 1 är Railroad Boy, Blind Man in the Dark och Time To Confess. Solot i den sistnämnda är sjukt bra - älskar när han kör leslie-effekten på gitarren - och det ger garanterad gåshud varje gång. Thorns of Life är också fin. Synd att de inte spelade Slackjaw Jezebel istället för Mr. Man från Déjà Voodoo. Hursomhelst, det är som sagt ett väldigt inspirerat Gov' Mule vi får höra på Vol. 1. Provogue. 2-LP. Red/black marble.

Vol. 2 är ändå den något bättre av de båda volymerna. På a-sidan får vi två riktigt tunga versioner av Thorazine Shuffle och Mule. Grymma solon av Danny Louis (är det en moogsynth har kör på ibland?) och Warren Haynes. Matt Abts och Jorgen Carlsson låter fantastiska ihop här. B-sidans stora behållning är Endless Parade från plattan High & Mighty. På den sista skivan är Forsaken Savior och Bring on the Music mina favoriter. Även om jag var positiv till Revolution Come...Revolution Go när den kom 2017, tycker jag att de låtarna är för heavy. Jag föredrar ett något luftigare Gov't Mule jämfört med hårdrocks-Gov't Mule... Provogue. 2-LP. Blue/black marble.

Nu finns det också en Bring On The Music/Live At The Capitol Theatre: Vol. 3 som gavs ut på Record Store Day i november i år. Jag borde ha den också... 

Time To Confess

Comin' Round The Mountain

Jag köpte Chris Robinson Brotherhood ‎Servants Of The Sun nere i Burg-Herzberg. 3-sidig yellow/red/orange splatter-vinyl. Jag hörde på den när vi kom hem från Tyskland, men sedan har den stått ospelad. Det blev för tungt med Neal Casals självmord. Nu har den fått snurra några gånger. Adam MacDougall är med på skivan, men hade lämnat när vi såg dem i Burg-Herzberg på deras näst sista spelning. Nu när Black Crowes återuppstått och utan Adam MacDougall och Neal Casal har jag svårt att tänka mig att det blir något mer Brotherhood.

Konserten byggde mycket på låtarna från Servants Of The Sun. Då hade jag inte hört skivan. Jag minns mest att jag stod och tänkte på vilket otroligt sväng de hade. Med ett stort leende på läpparna. Musicerandet på skivan är lika oklanderligt och de får alltid till, som sagts, magiskt funkiga gung. Kanske det inte riktigt finns någon låt som sätter sig på samma sätt som på de tidigare plattorna. Det är en liten anmärkning, för det är verkligen en skön platta och Chris Robinson sjunger som vanligt bäst. Kanske behövs det inte heller någon hit. Jag tror att Comin' Round The Mountain är min favoritlåt (öppningsspår i BH). Eller The Chauffeur's Daughter. Silver Arrow. 2019.

Comin' Round The Mountain

The Chauffeur's Daughter

The Night Time is the Right Time

Efter country kommer blues. Det är sedan gammalt. Jag fick Sonny Boy Williamson and The Animals The Night Time is the Right Time av T någon gång i höstas. Eller om jag möjligen tog med den i en mindre hög som jag betalade för. Minnet är kort. Den här skivan finns i ett otal utgåvor med olika titlar och omslag. Min är utgiven av Springboard 1976. Om jag förstår det rätt så är inspelningen gjord 1963. Det är värt att låna skivan sitt öra bara för att få höra Sonny Boy Williamsons snack och garv mellan låtarna. Hela skivan är rå och skitig. Ljudet är så där...

The Night Time is the Right Time

Slowly creepin'

Nu har jag fastnat i country-träsket. Jag fick Red Lane ‎The World Needs a Melody av M när jag var hemma hos honom i höstas. Red Lanes enda fullängdare. Efter detta försök som solo gjorde han sig istället en karriär som låtskrivare till andra och som kompmusiker. Liksom Bob Martins Midwest Farm Disaster är den inspelad i RCA Studios i Nashville. Mera renodlad country - och den har verkligen sina stunder - men det är framför allt Blackjack County Chain som sticker ut. Den är såklart mera känd med Willie Nelson, fast det är så här en dirty guitar ska låta! RCA. 1971.

I was sittin' beside the road in Blackjack County

Not knowing that the sheriff paid a bounty

For men like me who didn't have a penny to their names

So he locked my leg to thirty-five pounds of Blackjack County chain

All we had to eat was bread and water

Each day we had to build that road a mile and a quarter

Black sneak whip would cut our backs when some poor fool complained

But we couldn't fight back wearin' 35 pounds of Blackjack County chain

And then one night while the sheriff was a sleepin'

We all gathered round him slowly creepin'

And heaven help me to forget that night in the cold cold rain

When we beat him death with thirty-five pounds of Blackjack County chain

Now the whip marks have all healed and I am thankful

That there's nothing but a scar round my ankle

Most of all I'm glad no man will be a slave again

To a black sneak whip and thirty-five pounds of Blackjack County chain

Blackjack County Chain

Bortglömda skivor i min samling XXXI

Det var länge sedan jag hörde Midwest Farm Disaster med Bob Martin i sin helhet. Jag hade med mig den till förra helgens skivspelarkväll i K, men minns faktiskt inte om jag spelade någon låt från den... Hursomhelst, nu har den fått sig några genomspelningar. Legendarisk singer-songwriter-platta från 1972. Alla borde definitivt ha den i sin samling för Midwest Farm Disaster är the real deal. Bob Martins röst är förvisso an acquired taste, men låtarna är genomgående suveräna och de berättande texterna starka. Inspelad i RCA Studios i Nashville. Jag vill minnas att jag köpte den i Stockholm på en börsrunda för ungefär 10 år sedan. På Skivhögen närmare bestämt. Jag tar dock inte gift på det. Ett sågmärke i konvolutet, annars fin. Omslaget. Hur tänkte de?

Mill Town

Tell Me Lies

Det gick fem år mellan Turn Blue och Let's Rock med Black Keys. Jag saknade dem. I somras när Let's Rock släpptes frågade jag efter den på Skivbörsen i Västerås, men de hade inte den inne. Smakproven från skivan gick jag inte igång på något nämnvärt, så det dröjde till nu i december innan jag tog hem den. Jag hade inte så höga förväntningar på grund av vad jag hört, men jag måste säga att jag är positivt överraskad. Mer rak och basic än den psykedeliska Turn Blue. Lättsmält pop, blues, skrammel, T. Rex, 70-tal. En feelgood-skiva som just nu passar bra i december-mörkret! På a-sidan gillar jag i princip alla spåren. B-sidan är betydligt svagare. 

Tell Me Lies

4-2

Skivspelarkväll i fredags. Egentligen inte i form för det. Fortfarande sjuk. Borde egentligen inte jobbat vissa dagar. Allmänt hängig, rethosta, näsblod, huvudvärk, snorig. Dessutom mycket påfrestande vecka på skolan. Nedläggningshotet hänger över oss och det är allmänt oroligt. En kollega hittades död i hemmet i onsdags. Lika gammal som jag. Vi jobbade mycket ihop för 2-3 år sedan. Mycket tungt för en del elever. Allt med min pappa spelades upp igen. Såklart.

En styrelsemedlem i naturskyddsföreningen  - och som var med i Ammarnäs förra sommaren - gick bort förra veckan. Nu är det fyra stycken på en knapp månad. Skitåret fortsätter. Än är det inte slut... Kort stund hos mamma igår. Firade hennes 75-årsdag som ägde rum i veckan. Mådde visset och stannade inte länge. Rögle vann dock äntligen igen. 4-2 hemma mot Brynäs. Just nu vill jag bara bli frisk.

Archilochus colubris

I mitt eländiga, förkylda tillstånd, började jag att pilla lite med mina bilder från Guatemala. Föreningens årliga bildvisning - Bilder från året som gått - på torsdag. Jag tänkte få ihop några från Guatemala, från vår bilsemester i Norge och kanske några bilder från Brännan i Västmanland och helst något lokalt, men jag minns inte om jag varit ute så mycket i hemmakommunen...

Ruby-throated Humminbird Archilochus colubris har jag haft med på bloggen tidigare. Då med en fågel från Rice Lake, National Wildlife Refuge i Minnesota. Bilderna denna gång är från Los Tarrales och på fåglar som födosökte på blommor. Sådana är ju roligare än sittande, men det är inte lätt att få dem helt skarpa.

Rubinkolibrin är den enda häckande kolibriarten i östra Nordamerika. Den är en flyttfågel som migrerar mellan sommarens häckningsområden i sydöstra Nordamerika, från södra USA och norrut till södra Kanada, och övervintringsområdena som är södra Mexiko och Centralamerika. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter (Wikipedia).

Vi noterade den tio av femton skådardagar. Majoriteten var yngre fåglar. Eventuellt har jag någon utfärgad hanne någonstans men här blev alla honfärgade. Dessa tog jag 1 januari i år. Det är sådant man vill göra på nyårsdagen...

Jag har varit i Latinamerika i 10 år i följd. Någon gång kanske bara några dagar över årsskiftet. Ska det inte bli något 2020? Det känns som att det kommer bli mer semestrar på närmare håll fortsättningsvis. Det får kanske duga med fjällen, Norge och kanske ner i gamla Östeuropa. 

3-2

Tyvärr kom det inte mycket folk på spelningen igår. Det har verkligen blivit svårare och svårare att få ut människor. Trist, för det var mycket jobb som lades ned och vi hade riktigt bra ljud och ljus. Efterfest på Stationen och det var väl trevligt. J bestämde sig för att sova över hos mig och vi satt uppe och spelade skivor till kl fyra på morgonen... Vi lirade Marcus King Band, Acid Rooster, Shinki Chen, Frank Zappa, Mr. Albert Show, Almendra, Norman Haines Band, Máquina och kanske något mer. 

Hade hoppats komma ut i naturen idag, men jag är för sjuk. Ont i halsen och öronen. Jobbigt. Jag får sällan förkylningar, men nu har jag varit dålig i fyra dagar. Rögle förlorade mot Leksand med 3-2. Det går inte just nu.