Bortglömda skivor i min samling XIX

Även om jag förmodligen inte hört debuten av Grobschnitt på minst 10 år, så känns varenda parti, varenda melodi och ton igen. Grobschnitt är toppklassig progressive och spacerock med tung orgel, bubblande synthar, två trummisar och fantastiska gitarrsolon av Ger-Otto Lupo Kühn, men ändå med känslan av ett något ofärdigt band, vilket bidrar till den sköna atmosfären. Två långa spår Symphony och Sun Trip och mellan dem två kortare kompositioner - Travelling och Wonderful Music. Alla lika oumbärliga. Jag köpte skivan någon gång på 80-talet och den håller verkligen fortfarande. Topp 10 från Tyskland. Grön Brain. 1972. Jag borde ta tag i att skaffa skivorna mellan denna och Solar Music Live. Åtminstone dubbeln Ballermann borde in i samlingen.

Grobschnitt - Sun Trip

Fuck the Cops

I am the Scorpion (Bo Anders Larsson) är en av de mest åtråvärda svenska psych-plattorna. Bo Anders Larsson backas upp av Contact och skivan producerades av legenden Kim Fowley. Originalet kom 1970 och ett sådant har jag aldrig sett. 2015 gjordes en reissue till Record Store Day. Några av kompisarna köpte den direkt, men jag fick tagit in den först nu. Fin utgåva. Limiterad till 500 ex. Min 301/500. I am the Scorpion har några riktigt grymma garagepsych-spår på a-sidan, men b-sidan består mest av helt omöjliga sextiotalspoplåtar. Som bonus får man singeln från 1971 It's All Over Now/Fuck The Cops (tidigare Wolf's Mouth Song). Den är med även på Charlie & Esdor-samlingen och hör nog bättre hemma där. Det är nämligen Charlie & Esdor som spelar och Bo Anders Larsson är bara producent. Uppenbarligen gavs den ändå ut under namnet Scorpion.

Barndomslandet Trygghetskontroll är också utgiven 2015, men är till skillnad från I am the Scorpion ingen reissue utan ett nytt band och en ny skiva. Snappade upp Barndomslandet för ett tag sedan och gick genast in på discogs och köpte ett exemplar från en tysk försäljare. Trygghetskontroll är suverän svensk progressive som osar Fläsket Brinner, Kebnekajse och i Burfågelstider till och med International Harvester när de går över i långsam och tung drone i slutet. Tydligen är bandets koncept att inte spela sina huvudinstrument utan att byta med varandra, allt för att inte bli för ekvilibristiska. Fantastiskt skön platta. Det blir inte mycket bättre!

Scorpion - I am the Scorpion

Scorpion/Charlie & Esdor - Fuck the Cops

Barndomslandet - Burfågelstider

I See you

Pretty Things på Folk och Rock i Malmö i tisdags. Mina förväntningar var att de skulle vara helt okej, men jag var inte beredd på den käftsmäll som det var. Snortajt spelat, ett gitarrljud från Dick Taylor som man kunde döda för och en vital Phil May. De måste lirat i 1 h och 45 min med extranumren. Fattar inte att de orkar i den åldern (Dick och Phil). Det var sjukt varmt i lokalen dessutom. Blues, garagerock, Bo Diddley och psykedelia i lika mängder.

Det blev en väldigt slitsam vecka med dålig sömn och väldigt mycket på jobbet. I början av veckan trodde jag ett tag att nu går jag i väggen, men Pretty Things var nog viktiga för själen, även om det blev en sen kväll, för från onsdag gick det bättre att jobba igen.

I See you

I was always somewhere else and still I was always here

Så var höstlovet över. Känns knappt som att jag gjort något alls. En kväll i studion, en dag i Lund, utflykter till Trollahallar och till Hovs Hallar, lite skivspelande med P, sett några serier, lyssnat på Rögles matcher på radion och idag ett nytt varv runt sjön. 

Graveyard - Bird of Paradise

1-2

Den fina formen håller i sig. Serieledarna Djurgården besegrades på Hovet och det ska ha varit en fullt rättvis seger. Fjärde raka vinsten och förbi ytterligare två lag i tabellen. Nu väntar ett tio dagar långt uppehåll i serien.

A Saucerful of secrets

Idag blev det äntligen lite utevistelse. Var med P, barnen och utbytesstudenten A från Tyskland i Trollehallar och sedan på Hovs Hallar. The same old rock (Hallandsåsen i.e.)... Sköna turer och mycket prat om allt mellan himmel och jord. Kikaren med. Två pilgrimsfalkar i Hovs Hallar är väl värt att nämna.

Annars mest tagit det lugnt. Spelat skivor och försökt ladda batterierna. Bara två dagar kvar att vila upp sig på... Dagens låt blir A Sucerful of secrets från Pompeji. Svårslagen version.

Pink Floyd - A Saucerful of secrets live at Pompeii

6-3

Tredje raka trepoängaren och fjärde raka hemmasegern. Svenska mästarna besegrades med 6-3. Sista målet i tom kasse av Leon Bristedt. För första gången sedan seriestart lämnar Rögle jumboplatsen. Inte mindre än tre hemmaspelare spräckte sin nolla i målkolumnen - Taylor Matson, Linus Sandin och Simon Ryfors. Viktigt att målskyttet sprids på fler spelare!

Pretty Things  - Baron Saturday

Eyes Behind the Wall

Jag vill minnas att M från Värmland spelade lite på Orchid Capricorn för mig ca 2011-2012. Först nu fick jag tagit hem den. Det finns många band som lånar av Black Sabbath rakt av, men inga har nog låtit mer lika än Orchid. Är man snäll så säger man att Capricorn är mycket bättre än Black Sabbaths sista skiva 13. Nuclear Blast. Release on 180 g black vinyl in gatefold jacket. Includes A4 sized poster. Etching on side D.

Eyes Behind the Wall

1-3

Studion igår. Så svårt det ska vara att spela sina egna riff så att det låter bra... P fick dock wah-wah-pedalen att fungera utan sprakande. Idag har jag varit i Lund på lärarfortbildningsdagen. Förmiddagen tillbringades på kemicentrum. Har jag ens varit där sedan jag läste en termin kemi för 28 år sedan? Eftermiddagen i E-huset och det var väl nästan lika länge sedan. Nostalgi. Jag tänker ofta att Lundaåren var de bästa i livet...

Första bortavinsten! Mora besegrades med 3-1. Sista målet i tom kasse.

Höst

Helgen gick fort som vanligt. Gick ett varv runt sjön idag. Kallt och blåsigt. Bistert. Tog det ganska lugnt. På vägen hem stannade jag till hos föräldrarna, där jag blev bjuden på kantarellmackor.

Två fortbildningsdagar väntar och därefter ett kort höstlov. Det ska bli skönt. 

Studion i morgon kväll. Letade fram min gamla wah-wah-pedal. Tyvärr sprakar och knastar den, men det kanske kan fixas med kontaktspray...

3-2

Äntligen en vinst mot ett topplag! Serieledarna Linköping besegrades hemma med 3-2. Det borde väl rimligen ge självförtroendet en boost...

I'm the one

Idag hade jag egentligen tänkt åka på skivmässa i Ä-holm, men jag har redan gjort av med alldeles för mycket pengar på skivor i år och jag lyckades stå emot. Det finns mer än nog med vinyler här som behöver lyssnas igenom mera nogsamt. För någon månad sedan vann jag Annette Peacock I'm the one på en traderaauktion. Två genomspelningar då och nu ytterligare två. Blues, funk, jazz, avant garde, moog-freak outs, galenskap. Annette wailar sig igenom de flesta låtarna. Svårt, men suggestivt. Förmodligen inget för nervklena. Jag länkar till ett mera lättlyssnat spår, One Way. Schysst gitarrsolo i slutet. Skivan lär ha haft ett stort inflytande på bl.a. David Bowie. RCA, 1972. 

One Way

5-2

Mörker!

L

Jethro Tull var verkligen ett av mina favoritband i min ungdom. De senaste 20 åren har jag lyssnat alltmer sällan på mina skivor och jag håller dem kanske inte riktigt lika högt längre. Sett dem live två gånger. En gång tidigt 90-tal i Lund och en gång på Sweden Rock Festival 2003. Första gången var de fantastiska, på SRF en besvikelse. Ian Anderson hade helt tappat sin röst. Idag läste jag att det är femtio år sedan debutalbumet This Was släpptes och då fick den förstås ha sig en genomspelning. Det blev två! Inte många Jethro Tull-fantaster håller This Was högst i deras katalog, men det gör jag. Det är mer blues och jazzblues än vad som komma skall. Ett ofärdigt sound, men den har en helt oslagbar atmosfär i mina öron. My Sunday Feeling, Beggar's Farm, Serenade to a Cuckoo och den helt ostoppbara A Song for Jeffrey - vilka låtar! Enda skivan med Mick Abrahams på gitarr. Jag har ett svenskt original på Sonet. Skivan ser ut att vara VG+, men spelar defintivt EX. Inte ett knäpp!

A Song for Jeffrey

Bortglömda skivor i min samling XVIII

Förutom S.F. Sorrows har jag bara en skiva till med Pretty Things. En singelsamling 1967-1971. Gjord av See For Miles 1986. Jag köpte den väl då någon gång. Inte spelat den många gånger. Nu har vi dock bokat biljetter för att se dem på Folk & Rock i Malmö om två veckor. Sista chansen, för det lär vara avslutningsturnén. Phil May och Dick Taylor originalmedlemmar. Det ska väl bli lite roligt. Här återfinns bland annat den tunga Cold Stone som Abramis brama gjort en cover på. Då heter den Kall som sten.

Cold Stone

3-1

Det var denna veckan. Måste jobbat lång över 50 timmar. Sällan hemma före klockan fem. En filmkväll med samhällseleverna. Hemma kvart i tio... Det är verkligen intensivt på jobbet. Jag har en lärarpraktikant dessutom. Fast det är mest roligt och givande. 

En kväll var jag med föräldrarna och hunden i vår skog och plockade svamp. Det blev några liter av både kantareller och trattkantareller. När vi skulle åka hem bet hunden mig i handen. Han är knepig. Fick för mig att jag inte tagit någon stelkrampsvaccination på över 20 år så jag knallade till vårdcentralen nästa dag. Hade visst fått en dos 2013 så det var lugnt. Det gjorde ganska ont första dygnet, men nu har det läkt ihop fint. 

Rögle tog fyra av sex poäng mot nykomlingen Timrå. Förlust efter förlängning uppe i Timrå, vinst igår hemma. Jag hade egentligen tänkt åka in igår, men det slutade med att jag inte orkade. Kan man hoppas på att de är på gång nu? Svårt bortamatch mot Färjestad i veckan. Kan de knipa någon poäng där?

I helgen har jag mest spelat skivor och pysslat med samlingen, men idag tog jag mig samman och gick ett varv runt sjön. Det gick förvånansvärt bra och det tog inte mer än två timmar. I sjön låg bara några sångsvanar och gräsänder. Vid kyrkan en del gäss. Spillkråka, större hackspett, lite mesar och kungsfåglar. En häger. Melankoliskt. 

Bortglömda skivor i min samling XVII

Jag ska erkänna att jag inte riktigt gått igång på S.F. Sorrow med Pretty Things förrän den här helgen. Den är ju fantastisk! Ibland är jag trögfattad. S.F. Sorrow är ett av de första konceptalbumen och som tydligen inspirerade The Who att göra Tommy. Jag förstår inte hela storyn, men Sebastian F. Sorrow är en sorglig figur och hela hans liv miserabelt. Musikaliskt är det både psykedelia, tidig progressive och till och med protometal. Beatles tänker man på ibland, men det är mörkare och svårare. Det finns så många finurligheter i musiken och sångmelodierna att när skivan är slut vill jag bara höra om den, och nu jag uppe i fem genomspelningar. Enda minuset är att jag har en högst tveksam utgåva med det amerikanska omslaget och Rare Earth-label. Den låter dock väldigt bra faktiskt. Ett UK-original kan man nog glömma, men jag skulle åtminstone vilja ha den med det omslaget.

You might be the loneliest person in the world/You’ll never be as lonely as me.

Balloon Burning

Ten Thousand Words in a Cardboard Box

I början av året frågade jag mig själv, i ett inlägg på bloggen, hur många bra, bortglömda skivor det fanns i min samling och kom fram till att jag skulle prioritera dessa försummade plattor under året. Jag menade att det fanns all anledning att botanisera mera i de egna hyllorna och inte hela tiden vilja ha in nya skivor. Så har det inte blivit direkt, utan jag har istället köpt på mig vinyler för en mindre förmögenhet. Både nya skivor och reissues av omöjliga rariteter, men även en del subrariteter och rariteter.  

En skiva jag länge velat ha in i samlingen är Think Pink med Twink. Ett UK-original är för dyrt, men ett amerikanskt borde vara möjligt tänkte jag. Jag vann en budgivning på Ebay, där jag hann med att höja mitt bud i den absolut sista tiondelen av en sekund och blev helt överraskad vinnaren. 158 dollar. Kanske inget fyndpris, det är nog där den ligger i bra skick. Skivan var verkligen fin. Inte ett knäpp. Omslaget har en promosticker och ringwear på baksidan och det kan jag leva med. Den amerikanska utgåvan på Sire/London har fold-out-omslag till skillnad mot den engelska på Polydor. 

Det känns som att Think Pink kom två år försent (1970), för detta är så psykedeliskt som det kan bli. Baklängescitarer, tablas, alla tänkbara ljudeffekter, improvisationer, ragas, stönande, you name it. Steve Peregrin Took från T. Rex spelar de mest psykedeliska gitarrsolon du kan tänka dig. Producerad av Mick Farren. Ett måste i samlingen!

I år släppte Twink Think Pink III på italienska Vincebus Eruptum. Har införskaffat även den. Rosa vinyl. Think Pink III går inte på något sätt att jämföra med originalet, men den har ändå sina stunder. Särskilt Lydia Ladybird sätter sig. Det finns såklart en Think Pink II också, men bara på CD. I en intervju med John Alder i Acid Beans #0, verkar det dock som att även den ska få sig en vinylutgivning. Det kan man hoppas på.

Ten Thousand Words in a Cardboard Box

Bortglömda skivor i min samling XVI

Jag tillhör de, kanske få, som uppskattar alla olika eror av Pink Floyd. Från Syd Barrett-ledda Piper at the Gates of Dawn, plattorna innan de blir megastora med Dark Side of the Moon, de stora skivorna efter DSottM och skivorna utan Roger Waters. Ibland har jag sagt att Meddle är favoritplattan, i nyktrare tillstånd DSotM eller Wish You Where Here. Jag drabbades av Pink Floyd först när The Wall kom ut, fjorton år gammal. Då var det världens bästa skiva. DSotM, WYWH och Animals inhandlades kort därefter. Atom Heart Mother, Meddle och Obscured by Clouds något lite senare. När Momentary Laps of Reason kom ut 1987 hade jag nog det mesta.

Jag har inget minne av när jag hörde Syd Barrets soloplattor första gången, men det dröjde till 2000 innan jag köpte dem som återutgåvor från Simply Vinyl. Jag har inte spelat dem överdrivet mycket och de kvalar nog in under rubriken Bortglömda skivor i min samling. Jag måste säga att jag uppskattade dem mer nu än någonsin tidigare. The Madcap Laughs är både slarvig, ofärdig och out of tune och har fler oregelbundna ackordföljder än vad man kan räkna och man riktigt hör hur Syd kämpar med galenskapen. Gitarr och sång spelades in före trummor, bas och keyboards. Soft Machine fick den otacksamma och omöjliga uppgiften. De lär inte ha varit särskilt nöjda med resultatet... 

På Barrett styr David Gilmour och Richard Wright upp det hela en aning. Det låter bättre, mera fokuserat och strukturerat, men skivan är inte lika charmig som The Madcap Laughs. Gillar omslagen. The Madcap Laughs av Hipgnosis och Barrett målad av Syd själv. Simply Vinyl-utgåvorna är fina och låter väldigt bra, men det hade förstås varit trevligt att äga originalen...   

Octopus

Dominoes

Hungry Ghost

Den helt färska Birds of Central America - Belize, Guatemala, Honduras, El Salvador, Nicaragua, Costa Rica, and Panama av Andrew C. Vallely och Dale Dyer anlände idag, så ikväll blev det inte mycket gjort. Mestadels fina planscher även om färgsättningen känns aningen tveksam på en del uppslag. Ibland för mycket och ibland väldigt bleka illustrationer. Eller, jag hann med att gå och ta min andra TBE-vaccination också.

Dorian Sorriaux - Hungry Ghost

3-1

Fantastisk väder hela helgen. Inte varit ute så mycket som jag borde, utan mest pysslat med skivsamlingen. Det blev dock ett besök vid J:s och N:s gamla stuga (som håller på att totalrenoveras) i fredags för att fotografera trollsländor. Ett tjugotal större ängstrollsländor (eventuellt var någon tegelröd) och en blågrön mosaikslända. Där brukar man kunna se sländor sent på säsongen.

Två gånger har jag gått min entimmesrunda och igår eftermiddag var jag på fotboll med pappa. Han är inte helt med, men det gick ganska bra. Alla hans bröder var också där, liksom ett gäng av mina kusiner. Före matchen plockade vi lite kantareller på vår tidigare skogsfastighet. En liten kommunrunda idag hann jag också med. Inget i fågelväg värt att nämna.

Rögle förlorade uppe i Luleå. Nu väntar ett dubbelmöte mot nykomlingen Timrå. Det måste vända nu, annars kommer de nog vara fast cementerade i botten av tabellen. Som vanligt en prövning att vara röglesupporter.

Clutch - Emily Dickinson

Bortglömda skivor i min samling XV

Jag upptäckte inte Kyuss förrän 1994, men då köpte jag å andra sidan Welcome to Sky Valley när den kom ut. På CD. Det monumentala och brutala soundet drabbade mig direkt. Så hade ingenting låtit förut! Mitt minne är att den var fast i CD-spelaren i månader och jag kom ofta tillbaka till den i minst ett årtionde framåt. Så småningom köpte jag på mig hela deras katalog, men Welcome to Sky Valley har alltid stått i en klass för sig i min bok. 

Jag tror inte att jag hört igenom hela skivan på minst 10 år, men nu har den fått sig två genomlyssningar. Det känns som att jag fortfarande äger varenda ton. Älskar manglandet i Gardenia, Asteriod, Supa Scoopa and the Mighty Scoop, Demon Cleaner och Whitewater, men det är i Space Cadet som John Garcias röst kommer bäst till sin rätt. Det var min favoritlåt på skivan redan från början och det känns väl typiskt för mig. Psykedelisk drömsk stonerrock när det är som bäst och kanske har den aldrig överträffats i genren. Josh Homme, John Garcia, Scott Reeder och Brant Bjork.

Space Cadet

Weaponized Funk

Clutch Book of Bad Decisions är plattan (2-LP) som snurrat mest idag. Svårslagen hårdrock när det gäller stöddigt och funkigt groove. Neil Fallon tar i från tårna mest hela tiden som vanligt (när han inte gör det låter han som Dave Wyndorf) och Jean-Paul Gaster är nog min favorittrummis i den här genren. På Book of Bad Decisions har Clutch dessutom blås på flera av spåren och det tycker jag funkar utmärkt. Några låtar är aningen träiga, men de flesta får mig på bra humör.

Jag har sett bandet två gånger, 2008 och 2009. Fick för mig att de skulle spela på KB i november (jag såg bestämt ett datum någon gång i somras) och såg fram emot att se dem igen, men det verkar som att det bara blir Stockholm, Göteborg och Köpenhamn, så det blir nog inget med det... SOT: In walks Barbarella.

In walks Barbarella

Mules of Nana

Om det inte hade varit för bröllopet i Kroatien hade jag kanske hängt på till Burg Herzberg i somras. Ett av banden som kompisarna, som var där, pratat mest om är norska Orango. Till slut fick jag kollat upp dem och jag blev så förtjust att jag genast köpte deras två senaste plattor. Battles från 2014 och The Mules of Nana från 2017. 

Inget direkt nyskapande, men bluesrock, americana, riffglädje, bra sång och grymma låtar. Tankarna går till Lynyrd Skynyrd, ZZ-top och Gov't Mule, och när de är lite softare tänker jag till och med på Neal Casals Fade Away Diamond Time. Vad mer kan man önska? Recommended!

Orango live | Rockpalast | 2018

2-0

Äntligen en seger! Det är tur att vi har Örebro i samma serie...