x

Tillbringade hela dagen på ett vintrigt Bjäre. Kryssade dvärgsparv i Lervik. Ja, den har jag lyckats undvika i alla år. Det blev en ganska kort observation. Hade jag haft kameran beredd hade jag kanske hunnit ta några bilder. Efter att ha varit i Torekov åkte jag dit en andra gång, men lyckades inte hitta den igen. Fin solnedgång.

Det blev en ganska bra artlista under dagen. Kricka, svärta, toppskarv (minst 30 ex), rapphöna, havsörn, pilgrimsfalk, skärsnäppa, forsärla, sädesärla, vinterhämpling och mycket mer. Helt underbar dag. Träffade H i Lervik och M vid Torekovs rev och det var trevligt. Alltid härligt med lite fågeltugg.

Jag måste åka ut lite oftare till kusten. Det går inte att fågelskåda här hemma för tillfället. Det finns i princip inget att se. Om några veckor kan man klart börja med uggelyssning på kvällarna och sedan sätter vi väl igång att inventera tjäder och orre. Vi tar nog båda skogshönsen i år.

1-5

Igår var det klasskillnad mot HV71. Riktigt bra och kontrollerad match. Dock bara 2-1 ledning inför sista, men där trampade de igång ordentligt och två snabba klassmål av Tambellini och Edström avgjorde matchen. Första målet gjordes av den egna produkten Linus Sjödin, 18 år. Hans första i SHL. 

De spelade bra även i bortamatchen mot Växjö, men föll snöpligt i förlängningen. Tyckte faktiskt att de var det bättre laget, men så blir det ibland. Hemma mot Leksand, i matchen innan dess, var de däremot inte riktigt där. De ledde med 2-0, men Leksand, som spelade sjukt bra, vann med 5-2. Då saknades Ryfors och Bristedt och Seider utgick tidigt i matchen. De är sårbara när nyckelspelare saknas. Hursomhelst, de leder fortfarande serien. Bristedt är borta p.g.a. sviterna från Covid-19. När han är tillbaka har de ett ruskigt starkt lag, men om de ska gå riktigt långt i ett slutspel måste det nog in 1-2 spelare.

Nu ryktas det om att kanadensaren Joey LaLeggia är på ingång. Back, men har också spelat forward. De fem senaste säsongerna i AHL. Chansning att hämta spelare därifrån. De har inte varit på is sedan i mars förra året. Fast ska det värvas från AHL så ska det vara nu och inte i slutet av transferfönstret. Rögle är inte ensamma om att ta in transatlanter inför upplösningen. Det verkar i ske i vart och vartannat lag. 

I går morse var det -18 grader. Det känns som några år sedan vi hade riktig vinter senast. Möjligtvis inte temperaturen, men snö har vi väl inte haft de senaste två åren? Förra vintern hade vi ingen alls, det är jag tämligen säker på. Året innan kanske något lite om jag minns rätt. Det var mycket människor ute i det fina vädret. Sällan mött så många under en promenad.

Everybody's Gotta Live

Äntligen fredag... Jobbet hindrar verkligen en från att göra viktiga saker som att fågelskåda och att lyssna på vinyl. Den enda skivan som snurrat i veckan är Twenty-Five Views of Worthing. Den köptes 2020, men anlände först i måndags. Tror jag. Eller var det för en vecka sedan? Ett obskyrt band som bara fick en EP ur sig, men Wind Waker Records har sammanställt en LP med fina inspelningar (inklusive EP:n). Väldigt trevlig jazzig progressive i Canterbury-stil. De tidiga inspelningarna från 1972 låter väldigt mycket Caravan. 

En fredag behövs dock lite mer upplyftande heavy psych, så därför har en gammal favorit, Arthur Lees första soloalbum Vindicator, fått snurra hela tre gånger. Love-puritaner kanske inte gillar den, men jag tycker den är fantastisk. Hendrix-psykedelia och nästan rakt igenom suveräna låtar. Arthur Lee sjunger så sjukt coolt och varje gång Charlie Karp levererar ett gitarrsolo så tänker jag att det är precis det här det handlar om. Särskilt b-sidan är oumbärlig. Everybody's Gotta Live kan jag höra femtioelva gånger i följd utan att tröttna. A&M Records. 1972.

Everybody's Gotta Live

He Knows a Lot of Good Women (or Scotty's Song)

Busted Feet

Aix galericulata

Då är vi igång med terminen. Fortsatt distansundervisning. Jag tycker att det är slitsamt och svårt, och jag beställde nyss en billig dokumentkamera för att underlätta mitt arbete. Det är väl inte omöjligt att distansundervisningen kommer förlängas efter 24 januari, eller att vi går fram och tillbaka med undervisning på skolan/undervisning på distans.

Jag har lagt ned alldeles för mycket tid på att skriva en halvpissig artikel om lappugglehäckningarna. Att det ska vara så svårt. Skrivandet. Någon författare blir jag aldrig. Nåja, nu är den klar. Jag är långt ifrån nöjd, men jag kan helt enkelt inte pilla med den mer.

Igår åkte jag upp på åsen för att försöka hitta till hökugglan som varit där en tid. Vägarna var oplogade och när jag till slut kom till en mindre grusväg, där ingen kört överhuvudtaget, och med kanske nästan 10 cm snö, vågade jag inte längre. Så det blev inget med det...

Det blev inte mycket gjort under julledigheten, men i torsdags lyckades jag faktiskt lämna kommunen. Brun glada, pilgrimsfalk och två kungsfiskare vid Ugglarps broar, mandarinänder i Rönneå, tofsvipa, isländska rödbenor och skäggmesar vid Sandön, en havsörn vid Stureholm och en andra pilgrimsfalk på Rönnen. I lördags fick jag in brunand och varfågel i kommunen.

Det är ganska komiskt att sedan mandarinand och stripgås flyttats till kategori C av raritetskommittén, och därmed blivit kryssbara, så ser man dagliga rapporter av framför allt de tre mandarinandshannarna vid hembygdsparken i Ä-holm. Det finns rasism även inom fågelskådningen. Nu har mandarinänderna assimilerats och statusen ökat. Ingen ägnade dem ett ögonkast tidigare.

Rögle förlorade borta mot Färjestad efter förlängning i torsdags. Rögle hade ledningen med 2-0. Färjestad tog sedan över och gick upp i  ledning med 4-2. Rögle reste sig igen och hade 4-4 när matchen var slut. De ska nog vara glada för en poäng. Sieder var matchens kung. Rifalk hade däremot ingen bra dag...

I lördags vann de hemma mot Linköping. Motståndarna stod upp bra i första perioden och var det bättre laget. Sedan malde Rögle ner dem och det slutade 3-1 efter två mål av Zaar och det sista i tom kasse av Lesund. Everberg var tillbaka. Ingen propagandahockey, men när de vinner ska man väl inte klaga. De är fortfarande i serieledning.

2-1

Så blev det lite vinter till slut. Väldigt fint och stämningsfullt vid ån. Jag började i byn och gick hela vägen till utloppet. Det är inte så långt, men det är åtminstone några småbesvärliga sträckor. Till en början var det väldigt fågelfattigt. En gärdsmyg. En koltrast. Hörde jag en kungsfiskare? Jag var inte helt säker.

I kvarndammen låg ett gäng gräsänder och en kniphanne. Inga sensationer direkt... Sedan kom ett meståg. Blåmesarna och talgoxarna var riktigt många, men där fanns åtminstone också entita och stjärtmes och det var ju bra. Vid sjöns utlopp hörde jag kungsfiskare igen och jag fick se en kort skymt av den i vassen innan den pilade ner i ån. 

På vägen tillbaka fick jag sett bergfink, bofink, grönfink och domherre. Jag ska inte kommunårskryssa. Nej, det ska jag inte.

Det var en svår match mot Luleå igår. Senast krossade Rögle dem på bortaplan med 5-0, men nu var det två tajta lag som inte bjöd på mycket. Luleå var det något bättre laget, men det blev förlängning och sedan straffar och där avgjorde Bengtsson med straff nummer 10. Återigen i serieledning. Defensiven är bra och det är väl offensiven också, men det känns lite trubbigare utan Bristedt, Everberg och Höglander. Fattas bara. Karlsson har lånats in från Oskarshamn i två veckor. Den såg man inte komma direkt...

En dag kvar av ledigheten. Jag är lika trött som när den inleddes. Har i princip varit sjuk hela lovet. Covid-19 eller vanlig influensa? Jag vet inte. Jag har i princip aldrig feber annars, men det har jag haft flera dagar. Också denna trötthet. Varför ska det vara så svårt att få ordentlig sömn?

Alltså, vad händer i USA? Demonstranter stormar kongressen. Trump har tappat det helt. Hur har det kunnat bli så illa i det landet?

35

35 år sedan Phil Lynott gick bort. Hans dödsdag sörjde T och jag för två år sedan i Guatemala och förra året i Bulgarien med att spela Thin Lizzy och dricka fulsprit. Vi hade förmodligen gjort detsamma i år, på Jamaica, om det inte varit för pandemin. Sista plattan har fått snurra ikväll. Det var länge sedan den spelades i sin helhet. Trion This is the One, The Sun Goes Down och The Holy War, som följer efter varandra, är riktiga guldkorn och väcker ljuva minnen. Annars är skivan inte så märkvärdig, det är trots allt 80-tal, men Phil Lynott är alltid Phil Lynott. Vertigo. UK. 1983. Förstautgåvan med foldout och bonus 12". Köpt när den släpptes.

This is the One

The Holy War

4-0

Rögle bröt den dystra hemmasviten på tre raka förluster genom att klart besegra Örebro hemma med 4-0 i årets första match. Det kunde lika gärna blivit 7-0. Det var jämnt i första perioden, men därefter Rögle för hela slanten. Det kändes oroligt med Bristedt, Everberg och Lesund borta, men då är det bara andra som kliver fram. Försvarsmässigt ser det väldigt stabilt ut. Seider är en fröjd att se. Annars var det Bengtssons eftermiddag. Två mål från hans klubba. Serieledning igen. Bra start på året!

2020

Hur ska man sammanfatta detta pandemiska pissår? Covid-19, distansundervisning, inställda resor, ingen Hovamässa, min skolas gymnasiedel läggs ned, alla sjukdomarna i bakgrunden, krämporna och annan misär. Jag har mått rätt risigt i omgångar under året. Jag är så oändligt trött och det känns jämt som att jag är väldigt nära att inte orka med att arbeta överhuvudtaget.

Men vi tar det väl från början. Det blev några dagar i Bulgarien tidigt i januari. Det var förstås upplyftande på alla sätt och vis, och vi fick sett våra rödhalsade gäss (i Rumänien), stortrapp, rostand, kopparand, flamingo, svarthuvad trut, vitvingad tärna, medelhavslira, vit - och krushuvad pelikan, örnvråk, minervauggla, mellanspett, balkanspett, balkanmes, trädgårdsträdkrypare, häcksparv m.m. m.m. Framförallt var det väldigt mycket fågel i Burgas. Verkligen ett trevligt resmål!

Sedan blev det bergfinkar på Hallandsåsen för hela slanten. Jag var där var och varannan kväll, för att få vara med om detta mäktiga skådespel. Något av det mest sevärda i vår natur överhuvudtaget! Det blev nog 20-25 besök. Kanske till och med fler... Vilka minnen! Jag var där några morgnar också, men kanske inte fler än tre. 

Jag hann med en trevlig tredagarsresa med skolan till Stockholm innan coronan slog till. Bergfinksbesöken fortsatte, tills de en dag i mars, plötsligt var borta. Nu blev det ett väldigt fokus på orre istället. Hela påsken ägnades åt att sitta i antingen det gamla gömslet på torvbrytningsmossen, eller jakttornsbesök på någon annan myr. En hel del fina och spännande upplevelser blev det. En morgon med ropande pärlugglor och en rastande ljungpipare, samtidigt med minst sju bubblande orrtuppar, var nog den bästa.

I våras blev det också den sista skivspelarkvällen i den gamla ataljén i K. Det vanliga gänget var förstärkt med två, genom åren, sporadiska deltagare. Det känns riktigt sorgligt. Det blev väl 19 eller 20 år av skivspelande där. Fast det viktigaste är så klart vännerna och skivorna och det går förstås att spela någon annanstans post corona.

I slutet av maj hittade jag lappuggla på bo och någon vecka senaste ytterligare en häckning och sedan ytterligare en. Nu blev jag helt uppslukad av lappugglorna och deras ungar, så det var inte mycket annat som hanns med. Euforisk lycka mitt i allt elände och fåglar var lika roligt och spännande som för 30 år sedan. Jag gick verkligen all in.

Vi hade coronasäkrad student och sedan var det lov. Jag höll mig mestadels hemma (pga lappugglorna), men det blev 4-5 dagar på Öland och en dryg vecka i Dalarna och Värmland i juli. Trevligt att få hälsa på lite vänner. 

Det har blivit ett år med en del investeringar i utrustning och till hemmet. Ett nytt objektiv till kameran (som jag inte är så förtjust i...), en ny tubkikare, nytt tält och ett nytt fotogömsle och slutligen ny soffa och soffbord och nytt köksmöblemang. Det är väl sådant man gör när man inte kommer iväg på dyra resor. Dessutom har jag köpt väldigt mycket böcker (de flesta om ugglor förstås...) och skivor. Vinylknarkandet upphör inte för att man inte kan besöka mässor...

Under hösten har det varit mycket innesittande och skivspelande på helgerna. Jag påbörjade insorterandet av vinylerna i hyllorna, men gav upp efter några dagar då jag kom på att jag skulle behöva en skivhylla till. Nåja. Det har ändå varit lite mera stämningsfullt med skivspelande i mitt nypimpade hem än tidigare. Levande ljus. Rödvin. Ost och kex någon gång. Ibland har vi varit två.

Till slut kom jag upp i 150 kommunårsarter. Ett gammalt mål jag har haft. Det var dock på håret. Strömstare, av alla tänkbara fåglar, fick bli den fina jubileumsarten. Hade jag legat i, och åkt på några andra fåglar som jag visste fanns att se, hade det kunnat bli 2-3 arter till. Mitt gamla rekord var 146 arter och från 2007.

Jag höll nog bara i en trollsländeexkursion och en fågelexkursion på hela året. 

Givetvis inget spelande med bandet. Vi har inte träffats en enda gång 2020 och jag har inte rört ett stränginstrument.

Det blir bara tre listor i år. Jag har ju inte sett en enda konsert...

Årets 5 bästa skivor släppta 2020 (utan inbördes ordning):

1. Nick Mason's Saucerful of Secrets - Live at the Roundhouze
2. Roger Waters - Us + Them
3. Slowgold - Aska
4. Blues Pills - Holy Moly!
5. Bob Dylan - Rough and Rowdy

Årets 5 bästa riktiga skivor:

1. Culpeppers Orchard
2. Tapiman
3. Black Sabbath - Master of Reality
4. Pappo's Blues - Vol 1
5. Pappo's Blues - Vol 2

Topp 5 fåglar:

1. Bergfinkar i miljoner på Hallandsåsen. Svårslaget spektakel.

2. Lappugglehäckningar i Skåne och kommunen. Upp och nervända världen.

3. Stortrapp, Bulgarien. Det var inte en väntad art...

4. Orrlek och gömsle. Obekvämt, störande motorväg, ibland kallt, orrarna jämt osynliga, men det är något visst...

5. Rödhalsad gås, Rumänien. Får väl säga det, trots att det inte alls var någon njutobs, utan snarare tvärtom. Men de var resans mål och vi fick se dem. 50-60 exemplar ungefär.

Gott nytt år bloggläsare!

Sweet Leaf

Det är fortfarande många skivor, inhandlade under året, som inte fått sig en endast rad på bloggen, så här kommer ett sista inlägg för året om några av dessa. 

Future Elephants? - Humans Passin' Thru släpptes tidigt i år. Jag hörde den några gånger och tyckte den var något svagare än debuten. Frågan är om den ändå inte legat och mognat till sig. Möjligen är den något mera polerad och har några hejarklacksrefränger för mycket, men jag blir ändå på lite bra humör av att höra den. Det finns många fina melodier och solon som sätter sig. S-Rock Music Production. 2020.

Another Pint Of Ale

Horisont - Sudden Death. Den har jag nästan inte velat höra på på grund av det bedrövliga omslaget. Inte bara hårdrock utan glam, lite Thin Lizzy, AOR och pop. I den enda låten på svenska låter de som Ted Gärdestad. De får alltid till det på något sätt. Avslutande instrumentala Archaeopteryx in Flight visar verkligen vilka vassa musiker de har blivit. En del synthljud hade jag gärna sluppit. Century Media. 2000.

Standing Here

Gov't Mule – Bring On The Music/Live At The Capitol Theatre: Vol. 3. Jag är inte riktigt säker, men jag tror att denna anlände i början av 2020 och inte 2019. Den släpptes dock 29 november 2019. Vol. 1 och Vol. 2 var dubbelvinyler, denna är enkel. Har man två så tar man förstås in den tredje också... Som jag skrev den 15 december förra året angående de två första volymerna  - det låter så mycket mer inspirerat jämfört med London-spelningen vi var på 2017. Stark öppning med Hammer & Nails. Därefter följer ett riktigt svettigt jammande i Trane. Bästa gitarren från Warren Haynes på länge... Little Toy Brain från Déjà Voodoo är fantastisk och även om jag inte är någon Police-fantast så är avslutande Funny Little Tragedy/Message In A Bottle/Funny Little Tragedy great fun. Provogue. Purple/Yellow Triple Striped. 2019.

Little Toy Brain

Jag hörde låten Roaming med La Fachada De Piedra första gången på Love, Peace & Poetry - Mexican Psychedelic Music. 2006 samlande Shadoks deras båda EP:s från 1971 respektive 1972 på en vinyl: La Fachada De Piedra – The Stone Facade. På b-sidan är det en liveinspelning från Guadalajara 1974. Jag vet inte hur många gånger jag varit på väg att köpa den, men till slut fick den åka med hem från Stockholm i februari. De bästa låtarna från de båda 7:orna är riktigt giftiga och slamrig garage och blues. Live är det mestadels blues, men de avslutar med rökaren Roaming som är helt kaotiskt och med massor med rundgång. Ljudet är riktigt pissigt. Dessutom är skivkonvolutet fullständigt hopplöst. Det är större än någon skyddsplastficka jag har. Själva skivan är så tjock att den inte går att få in i konvolutet igen. Shadoks varumärke med tjock kartong blev ibland överdrivet. Så den här skivan får man alltså förvara i en plastficka utanför konvolutet som får stå där högrest i samlingen utan plastficka. Shadoks Music. 2006.

Roaming

Black Sabbath - Master of Reality. Så har jag äntligen tagit in denna veritabla klassiker som superfint original. Boxen är inte det minsta tillplattad och skivan spelar helt utan knaster. Dock saknar den poster. Det verkar alldeles hopplöst att hitta den. Svårt att välja favoritlåt på denna. Sweet Leaf, After Forever, Children of the Grave, Lord of this World, Solitude, Into the Void. Alla lika oumbärliga... Vertigo 1971. 

Sweet Leaf

1-3

Så fick jag till slut sett Rögle vinna en match. 3-1 borta mot Leksand i en ganska seg match. Två mål av Everberg. Tambellini gjorde det tredje. Viktigt att det inte blev en tredje förlust i följd. Dessutom revansch mot Leksand. Tyvärr blev Adam Edström skadad. Det var inte bra...

Det blev en trist jul. Satt hemma själv. Vågade inte ta till syrran med min förkylning. Man vet ju inte vad det är. Tittat på film, sovit. Idag blev det dock en promenad med gamla kollegor uppe på Söderåsen. Det var trevligt. Det till och med snöade lite. Nu regnar det igen.

Another Brick in the Wall

Jag får väl skriva några rader om ett gäng skivor som släppts 2020 också...

Roger Waters Us + Them. Waters Pink Floyd var verkligen något helt annat än Nick Mason's Saucerful of Secrets. Större produktion, fler musiker, storslaget, svulstigt  och pompöst. Den enda låten som var gemensam i deras liverepertoarer var One of these Days. Nick Mason avslutade där Roger Waters började. Helt enkelt. Jag har läst kritiska röster om skivan ljudmässigt, men jag tycker att den låter utomordentligt bra. Stort ljud! Musikerna går dock mycket på rutin och framförandet har inte den entusiastiska spelglädje som Mason's Saucerful of Secrets Live at The Roundhouse har. Så upplevdes det live också. Låtarna från Is This The Life We Really Want?, nämligen  Déjà Vu, The Last Refugee och Picture That låter bra och får mer nerv än på studioplattan. Inget alls från Amused to Death. Jag hade gärna hört åtminstone Perfect Sense, Part I & II. Jag älskar Waters nya fraseringar på Another Brick in the Wall. All in all, it was all just bricks in the wall, all in all, you were all just bricks in the wall. Den annorlunda ackordföljden i slutet av Welcome to the Machine är också suverän. Sidlånga Dogs och Pigs (Three Different Ones) på sid E var dock konserten i Köpenhamns största ögonblick och det är de väl här också. Det är samma ordningsföljd på låtarna som i Royal Arena, men vi fick två bonuslåtar som inte kom med på liveskivan, nämligen Broken Bones (som gjorde livedebut i Köpenhamn) och Comfortably Numb. Även om jag tycker att skivan verkligen är bra, så måste jag nog säga att Nick Mason's Saucerful of Secrets är mera spännande... Columbia/Legacy. 3-LP. 2020.

Roger Waters - Royal Arena - Copenhagen - 11.08.2018 - Another Brick In The Wall

Jonathan Wilsons Dixie Blur köptes tidigt i år. Först var jag positivt inställd. Det lät mer rootsy än Rare Bird. Vacker och lågmäld americana. Jag har spelat den med jämna mellanrum under året, men blir mer och mer uttråkad. Det är vackert och det finns många minnesvärda melodier, men det är för tamt och enahanda. Ingenting sätter sig på riktigt. Jag längtar efter en Gentle Spirit eller en Fanfare. BMG/Bella Union. 2-LP- Mint-green vinyl. 2020. Missförstå mig inte. Det är en bra skiva, men det är långt ifrån en klassiker.

Would you like to come to my house and play records
And drink the rest of this Korean tea?

There's been hardly anyone there, in my house, lately

Hardly anyone there, you will say, with me

Jonathan Wilson - Korean Tea

Bob Dylans Rough and Rowdy Ways övertygar däremot desto mera. Jag är ingen stor kännare och jag följer verkligen inte allt han gör, men den här härliga bluesiga plattan måste jag lyfta på hatten för. Bob Dylan är 79 år, han pratsjunger mestadels och det är kanske inget revolutionerande eller innovativt överhuvudtaget, men han har inget att bevisa och jag gillar verkligen många av låtarna. Han låter som Tom Waits eller Lenonard Cohen ibland, men givetvis mest som Bob Dylan. Det är förstås så att det snarare är Tom Waits och Leonard Cohen som ibland låter som Bob Dylan... Han behöver inte anstränga sig det minsta för att framstå som den kung han är. Är det den sista plattan från Dylan? Columbia/Sony Music. 2-LP. Yellow vinyl (så snygg!!!). 2020.

Well, my heart's like a river, a river that sings

Just takes me a while to realize things

I've seen the sunrise, I've seen the dawn

I'll lay down beside you when everyone's gone

Bob Dylan - Crossing the Rubicon

One Last Cold Kiss

Deppigt att läsa att Leslie West stupat. En av de största i min bok. R.I.P.

One Last Cold Kiss

Mr. Downchild

Svårt att välja vilken som är den roligaste rariteten att ha fått införlivat i skivsamlingen 2020. Är det Culpeper's Orchard eller Tapiman? Båda har varit holy grails för mig i 30 år. Ungefär. Tungt att få in bägge på ett år. Ja, allt handlar ju förstås numera om man är beredd att öppna plånboken eller inte. När man letade rariteter av den här kalibern förr i tiden, rörde det sig åtminstone delvis om att ha turen eller skickligheten att hitta dem på någon mässa... 

Det finns verkligen ett gäng spanska plattor från tidigt 1970-tal som jag håller mycket högt. Máquina Why? (1970), Pan & Regaliz (1971) och Tapiman (1972) är väl topp-3. Tapiman är kanske inte lika bra som Culpeper's Orchard, men den har något särskilt. I några spår, som Gosseberry Park och Paris, så är det samma stämningsfulla psykedelia som i öppningsspåret I Believe på Why? med Máquina. Max Sunyer är en fantastisk gitarrist. Han skulle så småningom spela jazzrock i Iceberg (vilka jag har två skivor med...). J. M. Vilaseca alias Tapi spelar trummor (vilket han även gjorde på Why? med Máquina). Skiva och omslag i acceptabelt skick. Lite knaster på b-sidan i några spår, men det går att uthärda. Edigsa, 1972.

Jag har också köpt en US-utgåva av Savoy Browns andra skiva Getting to the Point (1968). Jag har bara haft den på CD tidigare. Jag skulle givetvis vilja ha ett UK-original, men den är inte lätt numera. Fantastisk platta med Chris Youlden i högform. Mr. Downchild är en av mina stora favoriter med Savoy Brown och den förflyttar mig till 80-talet och de fanatiska bluesåren vi hade då. Chris Youlden sjunger fantastiskt och Kim Simmonds gitarr skär genom märg och ben. Gåshud! Parrot, 1968.

Tapiman - Moonbeam

Savoy Brown - Mr. Downchild

Going Down

Trist väder, så det har varit innesittande och skivspelande som gällt hela dagen. Två nyförvärv har fått sig några genomspelningar. Electric Food -  Flash. En exploito-platta på budgetlabeln Europa. Electric Food är Lucifers Friend minus John Lawton och de håller förstås hög klass musikaliskt. Några covers får man stå ut med - All Right Now och Love Like a Man - och flera egna låtar är nästan direkta rip offs av kända hårdrockslåtar från eran. Det är ändå habil hårdrock rakt igenom för alla som gillar Deep Purple och Uriah Heep, dvs maffig orgel och mycket gitarr. George Mavros sjunger dock inte lika bra som John Lawton. Det finns en tidigare självbetitlad release släppt 1970 och den ska jag väl ta in så småningom. Europa, Tyskland, 1971.

Dutch Mason Blues Band ‎- Wish Me Luck. Kanadensisk bluessångare och gitarrist som gjort massor med skivor på 1970-talet och fram till sin död 2006, både i eget namn, med Dutch Mason Blues Band och som The Dutch Mason Trio. Bra röst, bra gitarrspel. Bara covers, men de flesta i fina versioner. Särskilt Going Down är grym. Mason låter särskilt stöddig i denna och gitarren är vass och giftig. Ett maffigt blås på det! Och lite munspel... Skivan från 1979. Det skulle vara intressant att höra något från 1970-71 med Dutch Mason Trio. Carnaby, Spanien, 1980.

Electric Food - Plantation

Dutch Mason Blues Band - Going Down

Roundabout

Jag har länge velat ha Little Big Band och Overdog, båda från 1971, med Keef Hartley Band. Varför då inte köpa en dubbelvinyl från Spanien med båda plattorna... Jag tycker liveskivan Little Big Band är rakt igenom fantastisk! Vilket sjukt sväng och obetalbar atmosfär! Inspelad på The Marquee Club i London 13-14 juni 1971. 16 musiker med Keef Hartley, Miller Anderson och Gary Thain i spetsen. Blåssektionen är 11 personer stark! Det var kanske så här de lät på Woodstock 1969? På ett ungefär.

Overdog är också en riktigt fin platta. Funkigt och frenetiskt, varvat med några mera finstämda partier. Theme Song/En Route/Theme Song reprise och Roundabout sticker ut. Älskar Miller Anderson. Hans röst är verkligen helt outstanding. Deram, Spanien. 1973. M- skick. Båda skivorna måste såklart in som UK-original någon gång. De är faktiskt inte så märkvärdigt dyra skivor...

Theme Song/En Route/Theme Song reprise

Roundabout

Cinclus cinclus

Äntligen julledighet. Otroligt jobbiga sista två veckor. Jag har inte känt mig helt okej heller. En kollega fick bekräftat covid. Jag har inte testat mig, men har hållit mig hemma hela veckan. Kört allt, även IM, på distans. Och det ska vi fortsätta med efter jul. Till 24 januari åtminstone.

Ute en sväng med kameran idag. Jag fick fotograferat strömstaren, men jag kom inte tillräckligt nära och den är ganska orolig av sig. I sjön gick det inte att se något. Stannade på gårdsbutiken och köpte ägg, sill och vörtbröd. Mamma får inga ägg alls från sina hönor för tillfället... Gick sedan en ganska rejäl tur i skogen. Det var väldigt tyst. Några kungsfåglar, en gröngöling, grågäss på håll. Det var nog allt. 

Back from Hell

Jag har skaffat mig lite fler Birth Control-plattor. Den första är smått omöjlig som tyskt original, så det fick bli ett amerikanskt sådant. En promo från Prophesy Records 1970. De låter ganska amatörmässiga jämfört med vad som komma skall och soundet skulle nog många tycka är aningen daterat. Jag tycker att den har en rätt skön psykedelisk atmosfär och det är förstås inget ovanligt att skivor från 1970 har en fot kvar i sextiotalspop och den andra i den nya hårdare rocken.

Gitarriffet i öppningsspåret No Drugs är giftigt. I Recollection får man faktiskt en liten föraning om hur de ska låta som progressivt rockband. Deep Inside har en lätt psykedelisk touch. Foolish Action låter som en garagevariant på tidiga Deep Purple. De avslutar plattan med en cover på Doors Light my fire som väl är helt okej, men som känns aningen malplacerad.

Deep Inside

Fjärde plattan Rebirth fick jag bestämt av T för något år sedan. Minns inte om jag spelat den... Rebirth kanske inte är i klass med Operation eller Hoodoo Man den heller, men jag gillar den. Öppningsspåret She's Got Nothing on You är bredbent boogierock med nye Zeus B. Helds maffiga orgel i främsta rummet. Bra drag i Mister Hero med full blåsorkester. Det blir alltid bäst när Bernd Noske sjunger... De korta instrumentalspåren Grandjeanville och M.P.C. är vackra, fast ändå bagateller. Together Alone Tonight (10:28) är en spännande progressiv resa, men det är avslutande Back from Hell (8:08), med Dirk Steffens och Bruno Frenzels fina tvillinggitarrer, intensivt orgelspel av Held och till och med ett trumsolo av Bernd Noske, som är bäst. Tyskt/holländskt original från 1974.  

Back from Hell

Plastic People är femte studioplattan och Birth Control låter annorlunda igen. Dirk Steffens lämnade för solokarriären och Christoph Noppeney och Jochen von Grumbkow lånades in från Hoelderline. Nu är det fullfjädrad komplex progressive och jazzrock som gäller. Musicerande på mycket hög nivå. Det är något för polerat och lite väl pretentiös ibland. Bästa låten är Trial Trip. Bruno Frenzels gitarrsolo i slutet är magiskt. Bernd Noske sjunger nästan inte alls på skivan. Spanskt original på CBS, 1975. Tyvärr ett småknastrig sådant, så jag kommer att bli tvungen att uppgradera den. 

Trial Trip

Increase. Sjunde studioplattan. Det sena årtalet, 1977, får varningsklockorna att ringa. Polerad, funkig och jazzig. Nästan disco ibland. Detta är kanske den värsta sortens progressive. Musicerandet är oklanderligt, men det här soundet går nästan inte att förlika sig med. Står nog bara ut med sista låten Seems My Bike's Riding Me. Den har en del fina melodier och instrumentala passager. Hispavox, Spanien. 1978. 

Seems My Bike's Riding Me