tisdag 16 januari 2018

Bortglömda skivor i min samling IV

Nu har jag lyssnat på Porcupine Tree On the Sunday of Life.... tre kvällar i följd. Det är den enda skivan som snurrat! Jag har dålig koll på PT - förutom denna har jag bara Fear of a Blank Planet. Jag har helt enkelt inte riktigt gått igång på dem, trots att det finns många i bekantskapskretsen som håller bandet högt. Har fått för mig att det är lite för mycket metal för mig. Hursomhelst, Tree On the Sunday of Life.... har inget med metal att göra, utan är rakt igenom en galet bra psykedeliaplatta. Vad jag förstår så står den inte så högt i kurs hos PT-fansen, då den helt enkelt inte låter som det som komma skall. En del betraktar den inte ens som den riktiga debuten.

Skivan är ihopsatt av material från två demokasseter, Tarquin's Seaweed Farm 1989 och The Nostalgia Factory 1991. Musiken är ett mischmasch av psykedelia, ljudeffekter, trummaskiner, spoken word, smurfsång, techno pop och Gud vet vad. På första sidan osar det Hawkwind och över många låtar på de tre andra låter det mycket Pink Floyd. Allt ändå med en egen touch. Högklassigt musicerande och Steven Wilson visar vilken talang han var redan som 20-åring. Wilson spelar i princip alla instrument själv och särskilt gitarrspelet är anmärkningsvärt. Jag har alltså först nu fattat hur bra denna är! SOTs: Radioactive Toy och It Will Rain For A Million Years, men jag gillar hela skivan. Fast att den kanske inte hänger ihop, så tycker jag att den bör höras i sin helhet och från början till slut. Detta var en platta som jag definitivt inte haft framme ur hyllan på 10 år. 

söndag 14 januari 2018

Schooldays

Det var denna helgen. Nästan bara sysslat på med skivsamlingen. Spelat igenom en massa plattor som inte varit framme på länge. Repat med bandet idag och det var tredje gången på några månader som jag började på ett tungt riff medan de andra stämde gitarrerna och som efter att alla bidragit med kreativ input resulterade i ytterligare en ganska arrangerad låt. Snart dags att boka studion...

Sassafras - Schooldays

Bortglömda skivor i min samling III

Sonny Rhodes I Don't Want My Blues Colored Bright. Amigo 1977. När hamnade den i hyllan? Hygglig bluesplatta. Lika delar Otis Rush, BB King och Albert Collins. Bra röst och gitarr. Sonny Rhodes spelade in flera singlar under 50- och 60-talen under sitt riktiga namn Clarence Smith, men detta ska nog vara fullängdsdebuten. Aktiv fortfarande.

lördag 13 januari 2018

2-1

Efter att ha ätit middag hos föräldrarna fick jag med pappa på en runda. Väldigt tyst i skogen. Knappt en fågel. Kall vind och åtminstone lite vinterkänsla. Ganska bra tempo. Det är krut i gubben! Fyller 80 om ett knappt halvår.

Rögle går bättre nu. En poäng borta mot Luleå. De har fyra raka hemmasegrar och nästa match är i Lindab mot Mora. Den bara måste de vinna. En riktig sexpoängsmatch.

Arbetsveckan gick ganska bra. Jag var förfärligt trött på kvällarna och orkade mest att spela skivor, läsa i skivböcker och leta skivor på ebay/tradera/discogs... 

onsdag 10 januari 2018

Bortglömda skivor i min samling II

Sassafras Expecting Company hamnade i samlingen för knappt 10 år sedan. Jag vill minnas att jag gillade någon låt, men inte direkt något mer än det. Nu har plattan fått tre hela genomlyssningar och jag måste säga att den är suverän! Bandets båda gitarrister, Ralph Evans och David Shell, är riktigt giftiga och när de spelar sina twin guitar solon är det oundvikligt att associera till Wishbone Ash. Trummisen Rob "Congo" Jones (tidigare i Love Sculpture), basisten Ricky John Holt och sångaren Terry Bennett gör också alla avtryck. Det bjuds på allt från countryrock till boogie och i avslutande Meanwhile Back In Merthyr riktigt heavy progressive. Bäst är de i Beans and things och The way of me. B-sidan starkare än a-sidan. Expecting Company är det walesiska bandets debut från 1973 på Polydor. Jag antar att man ska ha även de två andra skivorna.


tisdag 9 januari 2018

Bortglömda skivor i min samling

Undrar hur många bra bortglömda skivor det finns i min samling? Då menar jag både sådana som fått någon enstaka genomlyssning och sedan helt förträngts och de jag en gång gillat och spelat en hel del, men som inte varit framme på 10-20 år eller mer. Jag ska erkänna att det händer att jag bläddrar i hyllorna och får syn på plattor som jag inte riktigt vet när de hamnat där.... I år ska jag prioritera dessa bortglömda vinyler. Rariteter har stuckit iväg prismässigt och det går helt enkelt inte att köpa mer än någon enstaka subraritet då och då. Det finns all anledning att botanisera mera i de egna hyllorna och inte hela tiden vilja ha in ny skivor. Försöka vara lite mera nöjd med vad jag faktiskt lyckats samla ihop under 40+ år och inte tycka att allt är trist. För det är förstås inte sant! Varför inte skriva några rader på bloggen om dem efter hand? Vi får se om det blir något som håller i sig...

Jag börjar med Coeur Magique Wakan Tanka från 1971. Det är nog minst 15 år sedan jag köpte den. Ett BYG-original i toppskick. Jag minns att jag inte gillade plattan alls och ganska säkert fick den bara en chans. Nu tyckte jag att den var riktigt bra och den har snurrat flera gånger de senaste dagarna (och jag hade även med den på skivspelarkvällen i fredags). Utmanande fransk heavy och jazzrock och suveräna musiker. Gitarristen Claude Olmos hamnade senare i Magma. Hela skivan är fin, men det är i titellåten som de exploderar i ett vilt jam som är helt magiskt på alla sätt och vis. Värsta Santana-svänget och ett gitarrspel ut över det vanliga. En ny favoritlåt på en skiva som stått i hyllan i 15 år!

söndag 7 januari 2018

Picus viridis

Så var ledigheten över. Jag hade planer på att jobba ifatt en massa, men det blev inte mycket med det. Fick undan lite rättningshögar i fredags, därefter har jag mest förberett mig mentalt för att börja arbeta igen... Idag var jag bara tvungen att vara ute hela dagen. Kallt - minus 10 på morgonen - och strålande solsken. Det blev först en tretimmarsexkursion med föreningen och sedan gick jag min gamla runda i hembyn. Vilken energi man får av fint väder! På fågelfronten var det dock skralt. En enda ny årsart, nämligen gröngöling.

I fredags skivspelarkväll hos T. Jag stannade bara till lite efter tio och körde sedan hem (sic). Många bra vinyler spelades. Jag vill nog säga att vi aldrig haft en så hög och jämn kvalitet i valet av skivor under en kväll. Jag måste nog köpa några av de nya bekantskaperna...

Fotot: samma motiv som i mitt förra inlägg. Fast idag.

torsdag 4 januari 2018

Tetrao urogallus

Jag tänkte att jag skulle få lite motion och samtidigt kanske få in några nya årsarter. Valde en gammal runda som jag väl inte gått på åtminstone två år. Dimmigt och dystert, men det var väldigt mycket fågel för att vara här i skogen och i januari, så det blev inte mycket till motion...

Det började med att jag skrämde upp en tjäderhöna. Vilken start! I ett meståg försökte jag sedan fotografera svartmesar och trädkrypare (lyckades inte särskilt bra). Därefter var det dags för en flock med minst 40 stenknäckar. Det var länge sedan jag hade en flock i den storleken! På fälten vid sjön fanns ett par hundra björktrastar som jag förstås var tvungen att gå igenom noga. Det kan gömma sig någon rödvinge eller dubbeltrast... Gråsiskeflockar flög förbi. Det var något nästan hela tiden. Fyra nya årsarter blev det.

tisdag 2 januari 2018

Buteo buteo

Idag blev det första gången jag tog mig ut i markerna beväpnad med kamera och teleobjektiv sedan i september. Inte mycket ljus, men jag lyckades få några bilder på en ormvråk som blev hyggliga, om än korniga. Hela elva ormvråkar stod på ett plöjt fält. 34 arter igår och idag. Imorgon ska det regna...

måndag 1 januari 2018

1/1

Nyårsdagsvandring med min pappa. Vi hade tur och hittade en lucka på en och en halv timme när det bara regnade fem minuter. Så fort vi satte oss i bilen så började det igen. Mycket vatten i markerna. Att gå ute på myren - som vi gjorde förra nyårsdagen - var inte att tänka på.

Ny årslista igång. 21 arter fick jag ihop. Ganska många av dem vid föräldrarnas fågelbord, men i skogen hade vi kungsfågel, entita, nötväcka, bergfink, gråsiska och korp. Tror det är tre månader sedan förra gången jag hade kikaren runt halsen.

Trevlig nyårsfest igår. Litet sällskap på sex personer. Alldeles lagom för mig. 

söndag 31 december 2017

2017

Jag har för vana att skriva en årskrönika på bloggen. Det blir en i år också. På många sätt har 2017 varit ett rätt bedrövligt år. Hälsan har inte varit den bästa, högt blodtryck, utmattningssyndrom och depression, tennisarmbåge deluxe, varit tämligen osocial och flyttat ännu en gång. Läkemedel har dock fått mig någorlunda på fötter igen och det känns ganska okej att bo i lägenhet och att ha 100 m till jobbet. Det är bekvämt och på sätt och vis väldigt bekymmersfritt, även om jag förstås egentligen trivs bäst på landet. Vi får se hur länge jag står ut...

Jag fick för mig att jag skulle gå femtio varv runt Rössjön under året. Till en början promenerade jag i alla väder. Det var riktigt jobbigt ibland när det var isande vindar och inte sällan frös jag om både händer och fötter. Så småningom blev konditionen bättre och det gick lättare när våren anlände. Ett tag var jag inne på att försöka få till 100 varv istället, men när det blev klart att jag skulle flytta och allt jobb det innebar så rann det ut i sanden. Det stannade på sextio varv. 70 mil. 113,5 timmar. Nu har jag tappat flåset helt. Måste hitta någon ny runda här i närheten och börja gå igen. Jag mådde klart bättre av att ha bra kondition. Förmodligen är promenerandet bra för ryggen dessutom. Dock blev det ingen förändring av blodtrycket. Undrar om jag lever i 10 år till?

Det blev många resor utomlands i år. Förskräckligt många till och med. Till Azorerna med skolan, en resa med fokus på trollsländor till Marocko, det kanske mest magiska fågelskådaräventyret ever till centrala Amazonas, en resa till London för att se Gov’t Mule och ett eTwinning-kontaktmöte i Sopot i Polen. Det är något hela tiden... Här hemma har det dock inte blivit så mycket flängande. Det blev ingen skivmässa i Hova i år. Hoppas jag kan åka till sommaren... Slottsskogen Goes Progressive i Göteborg, några konserter i Malmö och Helsingborg och någon enstaka tur ut till Skälderviken eller Kullahalvön för att fågelskåda.

Jag var igång en del med fåglarna redan i början av året, men mest i hemkommunen (som jag inte bodde i då) och sedan blev det en del trollsländor, men betydligt mindre än vanligt. Mest höll jag på själv. Jag vet knappt om det blev något tillsammans med N överhuvudtaget? Nej, jag har verkligen varit osocial det här året, även om jag kanske skärpt mig något lite på senare tid.

Bandet gjorde bara en enda spelning under året och det blev på en fest uppe i Kinna för några månader sedan. Vi brukar spela 5-8 gig om året så det måste väl vara all time low. Vi har dock gjort lite låtar nu och planen är att spela in en tredje fullängdsskiva. Det skulle kännas roligt att kunna åka ut med något nytt. 

Att följa Rögle är ett sant självplågeri. Jag har nästan tappat orken. Kaotisk säsong hittills. Ledare och spelare som har fått lämna, uteblivna resultat och sist i SHL. Kanske har de ändå något på gång, de vann övertygande hemma igår med 4-1 mot HV71. Ska det gå att undvika kval?

2018 måste bli ett bättre år på många sätt. Hursomhelst, så var det dags för årets bästa skivor och konserter. Som alltid svårt och kanske jag har glömt bort något, men här kommer de vanliga listorna:

Årets bästa skivor, utgivna 2017, utan inbördes ordning:

1. Simo – Rise & Shine
2. Chris Robinson Brotherhood - Betty's Self-Rising Southern Blends Vol. 3
3. Gov’t Mule - Revolution come revolution go
4. Blues Pills - Lady in Gold: Live in Paris
5. Agusa – s/t

Bubblare: Roger Waters – Is This the Life We Really Want?, Horisont – About time, Troubled Horse – Revolution on repeat, Chris Robinson Brotherhood - Barefoot in the head, Five Horse Johnson - Jake leg boogie

Årets bästa skivor, utgivna tidigare år.

1. Israel Nash - Rain Plans
2. Chris Robinson Brotherhood - Phosphorescent Harvest
3. The Marcus King Band – s/t
4. Cement – Utmaningen
5. The Bob Seger System – Ramblin’ Gamblin’ Man

Bubblare: The Marcus King Band - Soul Sight, Chris Robinson Brotherhood - Anyway You Love, We Know How You Feel, Circles Around the Sun - Interludes for the Dead, The Rides – Can't get enough, Bang – Death of a Country.

Årets konserter:

1. Israel Nash – The Tivoli, Hbg
2. Abramis brama – Rockbåten, Hbg
3. Bang – Plan B, Malmö
4. Høst – Slottsskogen Goes Progressive, Gbg
5. Kenny Wayne Shepherd – London blues fest, Indigo O2, London

Jag lämnar Gov’t Mule i London utanför topp 5 alltså…

Då återstår bara att önska gott nytt år! Alla bilder från Amazonas. Hälften av dem tagna med mobilkameran.

lördag 30 december 2017

Death of a Country

Jag köpte Death of a Country med Bang efter konserten i Malmö i våras. Fick den signerad av både Frank Ferrara och Frank Gilcken. Efter att de spelat in plattan 1971 fick de ett skivkontakt med Capitol Records. De valde emellertid att inte ge ut den då den ansågs vara för okommersiell. Bandet fick istället spela in en ny skiva och debuten dröjde till 1972. Jag gillar Death of a Country mer och mer. Särskilt den långa titellåten är suverän. Komplex låt som har det mesta. Coola riff, aviga solon, snygga sångmelodier och stämsång där de låter typ America. Hela plattan är en typisk övergångsskiva med en fot i 60-talet och en i det tyngre 70-talet. Det är Frank Gilcken som har hand om leadsången. Som bekant så blev Frank Ferrara bandets sångare från och med debuten. Min skiva är utgiven av Svart Records 2016. Fin skiva. Uppvik och tjock papp. Alla texterna i innerkonvolutet. Blå vinyl. Death of a Country har tidigare också getts ut av Rise Above Relics 2011.

fredag 29 december 2017

Burn Slow

Första vinylpressningen av Chris Robinson Brotherhood Phosphorescent Harvest lär ha varit en katastrof med skeva skivor, knaster och till och med jumps, så de blev förstås tvugna att göra om den. På andrapressen finns det verkligen ingenting att klaga på. Det är sådana här produkter som gör vinylsamlandet särskilt roligt.

Fantastiskt foldoutomslag, de båda vinylerna i olika färger - första skivan orange och andra vinröd - och som grädde på moset en bonussingel. Verkligen påkostat och psykedeliskt och sinnesutvidgande. Andra CRB-skivor som jag köpt under året har varit svinigt dyra, medan just denna istället var anmärkningsvärt billig.

Phosphorescent Harvest är en av skivorna jag spelat mest i år och kanske den till och med är årets bästa köp. Åtminstone är den hypnotiska Burn Slow min årets favoritlåt. Hela plattan är dock underbar. Boogie, americana och psykedelia i lika delar. Chris och Neal Casal har skrivit de flesta låtarna tillsammans och de har fått till massor med minnesvärda melodier. I vissa låtar tycker jag att Adam MacDougalls moog och space sounds är för weird för att passa in, men samtidigt blir det väldigt säreget och en del fåniga melodislingor fastnar som klister...

Jag måste införskaffa de två första studioplattorna, The Magic Door och Big Moon Ritual. Betty's S.F. Blends Volume One och Betty's Blends Volume Two kan man väl tyvärr glömma...


onsdag 27 december 2017

2 + 2 = ?

Alla vet att första Bob Seger System Ramblin' Gamblin' Man från 1968 är en garage- och psychstänkare av rang, men till min skivsamling dröjde den till 2017. Nåja, den hann inte fylla 50 år... På Ramblin' Gamblin' Man är det svårt att ana vad som komma skall på 70-talet. Här har vi att göra med en stökig powertrio någonstans mellan Blue Cheer och The 13th Floor Elevators. Bob Seger sjunger desperat och plågat och låter inte sällan som Roky Erickson. Gitarren är både garage och hårdrock och i de flesta tyngre låtarna är det wah-wah all over. Trummisen Pep Perrine är efterbliven och geni på en och samma gång och basisten Dan Honaker behärskar både funk, soul och mangel. Jag har förstås hört skivan tidigare, men det känns skönt att ha den i hyllan. UK-original, inhandlat i London i år.

tisdag 26 december 2017

I'm So Glad

Julafton hos syrran. Därefter har jag mestadels hållit mig inomhus med min envisa förkylning. Det har blivit en del tid på soffan tillsammans med Pokoras Record Collector Dreams och vinyler snurrande på spelaren. I London hittade jag Alexis Korner Blues Incorporated på Special Polydor 1967. Den är faktiskt med i 4001 Record Collector Dreams där den har en disc. Den är knappast mer sällsynt än så. Jag fick den för ett bra pris, den spelar nästan perfekt - lite fint knaster i några låtar - det är en bra blues- och jazzplatta och omslaget är tidstypiskt psykedeliskt och fint. Skivan har fått sig två genomlyssningar idag. Alexis Korner själv är ingen stor sångare även om jag gillar honom ändå, men här har han med sig Duffy Power på munspel och sång och låtarna han gör sticker ut och är riktigt bra. Jag har mestadels köpt nya skivor i år och därmed försökt hänga med lite i vad som händer, men det är en annan känsla med de här gamla vinylerna...

fredag 22 december 2017

If seeing is believing, then experiencing is being

Jag var i den lokala skivaffären i onsdags för att köpa en julklapp till skolans julfest. Det blev två singlar med julmusik. Jag kände att jag borde köpa en skiva till mig själv också och efter att ha bläddrat lite förstrött i backarna med nyinkommet så fastnade jag för Music From The Motion Picture Sound Track Zabriskie Point. Inte ett original (som inte på något sätt är särskilt svårt) utan en senare US-pressing på MCA och med cut-out. Hursomhelst, nu ska ni få höra. Jag har aldrig hört skivan (och inte sett filmen) vad jag minns och inte heller de tre Pink Floyd-spåren ens på nätet! Fast att det är mitt absoluta favoritband och som jag intresserat mig för nästan hela livet, så har de gått mig förbi. Come In Number 51, Your Time Is Up är jag förvisso bekant med som Careful With That Axe, Eugene, detta är en senare inspelning i en annan tonart och med än värre avgrundsskrik från Roger Waters, men Heart Beat, Pig Meat och Crumbling Land var helt nya för mina öron. Denna skiva ska man såklart ha i ett original i samlingen. Får åtgärda det.

Ett annat nyförvärv - det är kanske en månad sedan jag tog in den - är Blues Creations debutplatta från 1969. Nypress från Barnyard 2016. Inte alls i samma klass som Demon & Eleven Children, men fantastisk på ett annat sätt. Tunga, stökiga och skitiga versioner av ett gäng bluesörhängen som Checkin' Up On My Baby, Steppin' Out, Double Crossing Time, Spoonful och All Your Love. Man kan bara älska när japaner, fullastade med distortion och jävlar anamma, plågar sig igenom sådana klassiker. Gitarren skär genom märg och ben och det är helt enkel underbart primitivt. 

Don’t you know that there’s no future for you?

Jag tog hem Troubled Horse Revolution on Repeat några veckor efter releasen i våras. Skivor i maj, den intensivaste månaden för en fågel- och trollsländeskådare, brukar bli ganska styvmoderligt behandlade. Jag spelade igenom plattan några gånger och sedan har den stått i hyllan. Nu har den snurrat desto mer. Välförtjänt. De kör vidare med ungefär samma recept som vi kunde höra på debuten Step Inside 2012. En egen twist på Pentagram och Witchcraft. Något tyngre ljudbild och metalinslagen är fler än på Step Inside. I princip inte en dålig låt,  minnesvärda riff och melodier i överskott och en mörk och dystopiskt atmosfär genom hela skivan som nästan får en illa till mods. 

Det finns sångpartier där Martin Heppich lånat rakt av från från Magnus Pelander, både röst, melodier och fraseringar. Mest tydligt i The Filthy Ones, men det kan höras i flera låtar. Avslutande och episka Bleeding låter inte så lite Witchcraft på Legend och Nucleus. Kanske inte det mest originella bandet, men jag gillar dem ändå och den här genren får jag liksom inte nog av...

torsdag 21 december 2017

Lov

Äntligen julledighet! Avslutade igår med volleybollturnering som brukligt och sedan julfest på kvällen med 20-talet kollegor. Trevligt. Förkylningen sitter dock i och jag har ingen röst kvar. Den höll till sista lektionen i tisdags. Det är fantastiskt vad min kropp och ledigheterna är synkroniserade... Jag har tyvärr massor av arbete att göra under lovet. Allt från rättningshögar till mina egna studier. Idag tänker jag emellertid inte göra ett dugg.

söndag 17 december 2017

2688

Till slut har jag fört in mina nya arter från Amazonas i min Clements checklist. Det behövdes en förkylning för att ta tag i det. Vi noterade 550+ arter på resan (jag missade ett tiotal) och det slutade med 174 nya för mig. Det kommer dock tillkomma arter då det garanterat blir splittar av flera. Några är redan godkända av birdlife. Vi såg dessutom någon obeskriven art.

Jag har också gått igenom de senaste uppdateringarna från Clements. Helt ny på listan är Tatama Tapaculo Scytalopus alvarezlopezi. Av skådare tidigare kallad Alto Pisones Tapaculo, men nu är den alltså beskriven och har istället fått namnet Tatama Tapaculo. Jag hörde den sjunga på Cerro Montezuma i Colombia 2015. Blå kärrhök har splittats i Hen Harrier Circus cyaneus (vår) och Northern Harrier Circus hudsonius (Nordamerika). Två soffkryss med andra ord. 2688 arter är det nu.

Rexanimarum

Årets stora upptäckt för mig har varit Israel Nash. Hur kunde jag ha missat honom i alla år? Det går förstås inte att hänga med i allt som händer, men han är så exceptionellt bra att någon rimligen borde ha tipsat mig tidigare. Men bättre sent än aldrig! Innan vi skulle se honom på The Tivoli i Hbg i våras tog jag in två plattor och strax efteråt de båda andra. 

Skivorna snurrade mycket i början, men alla har nog fått sig någon genomlyssning även efter feb-april. Mest har jag spelat Rain Plans (2013) som är den bästa. I helgen har alla skivorna lyssnats igenom ordentligt igen och dessutom har jag hört på flera Live on KEXP som finns på Youtube. Finns mycket bra från KEXP-studion överhuvudtaget. Bra ljud till skillnad från merparten av alla live-grejor från vanliga konserter som läggs upp.

Även om det är Rain Plans som är det riktiga mästerverket så finns det i princip inte en dålig låt i hans katalog. Nash har en sällsynt förmåga att skriva ackordföljder och sångmelodier som sätter sig och han sjunger med en sådan inlevelse och passion att man vet att han menar varenda ord. Det är musik som berör på djupet. Jag älskar det!

New York Town (2009) drar han lite mer åt Bob Dylan och kanske man till och med kan höra lite Creedence Clearwater Revival, medan den vanligaste associationen på plattorna med bröderna Joey McClellan (Midlake) och Aaron McClellan på gitarr och bas och Eric Swanson på pedal steel är Neil Young. Han är dock ingen copy-cat utan gör sin egen version av elektrifierad countryrock. Senaste skivan, Silver Season (2015) är mer laidback och psykedelisk än Rain Plans. Den har inte riktigt lika starka låtar, men den kommer inte långt efter.

Istället för att tipsa om favoritlåtar från de olika plattorna rekommenderar jag att se spelningen från KEXP som jag länkar till nedan. Helt fantastisk! Jag har nog hört och sett den närmare tio gånger. Avsätt 50 minuter av ert liv. Ni kommer inte att ångra er!

Music saves people from suicide!

lördag 16 december 2017

By My Side

Pierced Arrow med The Rides fortsätter i ungefär samma spår som Can't get enough. Möjligen låter den något mera polerad. Stephen Stills sjunger inte riktigt lika slitet som på föregångaren, vilket nästan är synd... Bara en cover - på Can't get enough var de hela fem - nämligen Willy Dixons My Baby och den avslutar plattan. Jag tycker inte Kenny Wayne Shepherd är någon större sångare, men i både By My Side och i I've Got To Use My Imagination sjunger han riktigt bra och de är också de bästa låtarna. Särskilt den förstnämnda. Älskar refrängen! Annars är det förstås mycket en gitarr-platta. Otroliga solon från både Stills och Shepherd i var och varannan låt. 

Jag tror ändå att jag föredrar debuten före Pierced Arrow. Stephen Stills bidrag på den var starkare än de han skrivit till denna. 2016.

fredag 15 december 2017

Can't Get Enough

Efter att ha upptäckt Kenny Wayne Shepherd blev jag tvungen att ta in de båda vinylerna med The Rides. En supergrupp med Stephen Stills, Kenny Wayne Shepherd och Barry Goldberg lät för intressant för att inte kollas upp! Debuten Can't get enough har fått sig några genomlyssningar ikväll. Riktigt bra platta! Soundet är inte alltför polerat och det är rakt igenom fantastiskt musicerande. Stephen Stills röst är sprucken och trasig och sliten, ibland håller den knappt ihop, men bäst är ändå de stillsammare Don't Want Lies, Can't Get Enough of Lovin You och Only Tear Drops Fall som alla sjungs av honom. Så mycket känslor i dessa låtar! Jag går alltid igång på melankoli... Hela skivan dock mycket hörvärd! 2013.

torsdag 14 december 2017

I Pray

En helt annan version av I Pray som jag länkade till här om dagen. Andra gitarrsolon, trumsolo och överhuvudtaget quite different. Måste också höras! Simo.

I Pray - 4/14/17 The Basement East - Nashville, TN

Don't let the devil get the best of me

Trots en rejäl förkylning åkte jag in till Hbg för en AW med gamla kollegorna. Mest nya ansikten, men det var trevligt att träffa D och B igen. Väl hemma igen såg jag avsnitt fem av Jills Veranda med Ana Diaz. Bästa avsnittet! Det handlade framför allt om psykisk ohälsa och att vi måste våga prata om det. Mycket starkt. 

Så här förkyld kan jag inte minnas att jag varit på flera år. Men det går väl att ta sig igenom morgondagen med Ibuprofen och Alvedon. Bestämt en lärarkandidat som smittade mig förra veckan. Vi delade rum och hon var rejält snorig i fredags... Alla är förkylda, men det är mest synd om mig!

söndag 10 december 2017

2-3

Slitsam vecka på jobbet. Ska jag orka 1,5 vecka till? Förutom jobbet var det fullmatat med annat. Fick åka iväg till tandläkaren i Ä-holm och fixa en lagning. 1800 kr fattigare... Tog mig dessutom en kväll ut till Ikea för att köpa lite saker jag behövde till nya hemmet. Dock inga lampor vilket jag behöver flera stycken... Kommunens julbord. Styrelsemöte med naturskyddsförening en kväll. 50-års-kalas på rockbåten i Hbg igår. Det var trevligt. Inte lika billigt att stå i baren och dricka snapsar som i Polen... Sista bussen hem, vilket betyder att man är hemma klockan två. Somnade nog inte förrän vid halv fyra. Inte så mycket med en idag. Mest lyssnat på skivor... Rögle förlorade hemma mot HV71 i torsdags, men lyckades sedan vinna över dem borta dagen efter i detta back-to-back-möte. De är fortfarande långt efter i tabellen, men det är ändå ett pånyttfött lag, så det är nog inte omöjligt att de ska kunna undvika kval. Almen Bibic har fått lämna och in kommer nu en finsk back, Janne Jalasvaara. Synd med Almen, men han har inte varit bra i år. N på kort visit ikväll. Vi gjorde av med en flaska glögg. 

Snipp, snapp, snut, så var helgen slut.