lördag 14 december 2019

Comin' Round The Mountain

Jag köpte Chris Robinson Brotherhood ‎Servants Of The Sun nere i Burg-Herzberg. 3-sidig yellow/red/orange splatter-vinyl. Jag hörde på den när vi kom hem från Tyskland, men sedan har den stått ospelad. Det blev för tungt med Neal Casals självmord. Nu har den fått snurra några gånger. Adam MacDougall är med på skivan, men hade lämnat när vi såg dem i Burg-Herzberg på deras näst sista spelning. Nu när Black Crowes återuppstått och utan Adam MacDougall och Neal Casal har jag svårt att tänka mig att det blir något mer Brotherhood.

Konserten byggde mycket på låtarna från Servants Of The Sun. Då hade jag inte hört skivan. Jag minns mest att jag stod och tänkte på vilket otroligt sväng de hade. Med ett stort leende på läpparna. Musicerandet på skivan är lika oklanderligt och de får alltid till, som sagts, magiskt funkiga gung. Kanske det inte riktigt finns någon låt som sätter sig på samma sätt som på de tidigare plattorna. Det är en liten anmärkning, för det är verkligen en skön platta och Chris Robinson sjunger som vanligt bäst. Kanske behövs det inte heller någon hit. Jag tror att Comin' Round The Mountain är min favoritlåt. Eller The Chauffeur's Daughter. Silver Arrow. 2019.


The Night Time is the Right Time

Efter country kommer blues. Det är sedan gammalt. Jag fick Sonny Boy Williamson and The Animals The Night Time is the Right Time av T någon gång i höstas. Eller om jag möjligen tog med den i en mindre hög som jag betalade för. Minnet är kort. Den här skivan finns i ett otal utgåvor med olika titlar och omslag. Min är utgiven av Springboard 1976. Om jag förstår det rätt så är inspelningen gjord 1963. Det är värt att låna skivan sitt öra bara för att få höra Sonny Boy Williamsons snack och garv mellan låtarna. Hela skivan är rå och skitig. Ljudet är så där...

fredag 13 december 2019

Slowly creepin'

Nu har jag fastnat i country-träsket. Jag fick Red Lane ‎The World Needs a Melody av M när jag var hemma hos honom i höstas. Red Lanes enda fullängdare. Efter detta försök som solo gjorde han sig istället en karriär som låtskrivare till andra och som kompmusiker. Liksom Bob Martins Midwest Farm Disaster är den inspelad i RCA Studios i Nashville. Mera renodlad country - och den har verkligen sina stunder - men det är framför allt Blackjack County Chain som sticker ut. Den är såklart mera känd med Willie Nelson, fast det är så här en dirty guitar ska låta! RCA. 1971.

I was sittin' beside the road in Blackjack County
Not knowing that the sheriff paid a bounty
For men like me who didn't have a penny to their names
So he locked my leg to thirty-five pounds of Blackjack County chain

All we had to eat was bread and water
Each day we had to build that road a mile and a quarter
Black sneak whip would cut our backs when some poor fool complained
But we couldn't fight back wearin' 35 pounds of Blackjack County chain

And then one night while the sheriff was a sleepin'
We all gathered round him slowly creepin'
And heaven help me to forget that night in the cold cold rain
When we beat him death with thirty-five pounds of Blackjack County chain

Now the whip marks have all healed and I am thankful
That there's nothing but a scar round my ankle
Most of all I'm glad no man will be a slave again
To a black sneak whip and thirty-five pounds of Blackjack County chain

Bortglömda skivor i min samling XXXI

Det var länge sedan jag hörde Midwest Farm Disaster med Bob Martin i sin helhet. Jag hade med mig den till förra helgens skivspelarkväll i K, men minns faktiskt inte om jag spelade någon låt från den... Hursomhelst, nu har den fått sig några genomspelningar. Legendarisk singer-songwriter-platta från 1972. Alla borde definitivt ha den i sin samling för Midwest Farm Disaster är the real deal. Bob Martins röst är förvisso an acquired taste, men låtarna är genomgående suveräna och de berättande texterna starka. Inspelad i RCA Studios i Nashville. Jag vill minnas att jag köpte den i Stockholm på en börsrunda för ungefär 10 år sedan. På Skivhögen närmare bestämt. Jag tar dock inte gift på det. Ett sågmärke i konvolutet, annars fin. Omslaget. Hur tänkte de?

torsdag 12 december 2019

Tell Me Lies

Det gick fem år mellan Turn Blue och Let's Rock med Black Keys. Jag saknade dem. I somras när Let's Rock släpptes frågade jag efter den på Skivbörsen i Västerås, men de hade inte den inne. Smakproven från skivan gick jag inte igång på något nämnvärt, så det dröjde till nu i december innan jag tog hem den. Jag hade inte så höga förväntningar på grund av vad jag hört, men jag måste säga att jag är positivt överraskad. Mer rak och basic än den psykedeliska Turn Blue. Lättsmält pop, blues, skrammel, T. Rex, 70-tal. En feelgood-skiva som just nu passar bra i december-mörkret! På a-sidan gillar jag i princip alla spåren. B-sidan är betydligt svagare. 

söndag 8 december 2019

4-2

Skivspelarkväll i fredags. Egentligen inte i form för det. Fortfarande sjuk. Borde egentligen inte jobbat vissa dagar. Allmänt hängig, rethosta, näsblod, huvudvärk, snorig. Dessutom mycket påfrestande vecka på skolan. Nedläggningshotet hänger över oss och det är allmänt oroligt. En kollega hittades död i hemmet i onsdags. Lika gammal som jag. Vi jobbade mycket ihop för 2-3 år sedan. Mycket tungt för en del elever. Allt med min pappa spelades upp igen. Såklart.

En styrelsemedlem i naturskyddsföreningen  - och som var med i Ammarnäs förra sommaren - gick bort förra veckan. Nu är det fyra stycken på en knapp månad. Skitåret fortsätter. Än är det inte slut... Kort stund hos mamma igår. Firade hennes 75-årsdag som ägde rum i veckan. Mådde visset och stannade inte länge. Rögle vann dock äntligen igen. 4-2 hemma mot Brynäs. Just nu vill jag bara bli frisk.

måndag 2 december 2019

Archilochus colubris

I mitt eländiga, förkylda tillstånd, började jag att pilla lite med mina bilder från Guatemala. Föreningens årliga bildvisning - Bilder från året som gått - på torsdag. Jag tänkte få ihop några från Guatemala, från vår bilsemester i Norge och kanske några bilder från Brännan i Västmanland och helst något lokalt, men jag minns inte om jag varit ute så mycket i hemmakommunen...

Ruby-throated Humminbird Archilochus colubris har jag haft med på bloggen tidigare. Då med en fågel från Rice Lake, National Wildlife Refuge i Minnesota. Bilderna denna gång är från Los Tarrales och på fåglar som födosökte på blommor. Sådana är ju roligare än sittande, men det är inte lätt att få dem helt skarpa.

Rubinkolibrin är den enda häckande kolibriarten i östra Nordamerika. Den är en flyttfågel som migrerar mellan sommarens häckningsområden i sydöstra Nordamerika, från södra USA och norrut till södra Kanada, och övervintringsområdena som är södra Mexiko och Centralamerika. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter (Wikipedia).

Vi noterade den tio av femton skådardagar. Majoriteten var yngre fåglar. Eventuellt har jag någon utfärgad hanne någonstans men här blev alla honfärgade. Dessa tog jag 1 januari i år. Det är sådant man vill göra på nyårsdagen...

Jag har varit i Latinamerika i 10 år i följd. Någon gång kanske bara några dagar över årsskiftet. Ska det inte bli något 2020? Det känns som att det kommer bli mer semestrar på närmare håll fortsättningsvis. Det får kanske duga med fjällen, Norge och kanske ner i gamla Östeuropa. 

söndag 1 december 2019

3-2

Tyvärr kom det inte mycket folk på spelningen igår. Det har verkligen blivit svårare och svårare att få ut människor. Trist, för det var mycket jobb som lades ned och vi hade riktigt bra ljud och ljus. Efterfest på Stationen och det var väl trevligt. J bestämde sig för att sova över hos mig och vi satt uppe och spelade skivor till kl fyra på morgonen... Vi lirade Marcus King Band, Acid Rooster, Shinki Chen, Frank Zappa, Mr. Albert Show, Almendra, Norman Haines Band, Máquina och kanske något mer. 

Hade hoppats komma ut i naturen idag, men jag är för sjuk. Ont i halsen och öronen. Jobbigt. Jag får sällan förkylningar, men nu har jag varit dålig i fyra dagar. Rögle förlorade mot Leksand med 3-2. Det går inte just nu. 

lördag 30 november 2019

Welcome 'Round Here

Igår var det vinylskivans dag! Då måste man förstås ställa upp... Senaste inköpet The Marcus King Band Carolina Confessions (2018) fick snurrat några gånger. Det tog bara lite mera än ett år innan jag tog hem den. Jag hänger inte riktigt med som vanligt... Fanns inte att köpa på Ginza, så jag beställde den från England. En lågmäld skiva. Soulen har tagit över bluesrocken, sången är i mer fokus än gitarren och det finns inga långa jam, men jag skulle ändå vilja säga att den är i Allman Brothers anda. På något sätt. 

Öppningsspåret Confessions sätter tonen. En låt som blöder 60-tals-soul. Marcus King är inte bara en gitarrist i paritet med Duane Allman, Warren Haynes, Derek Trucks et al, han är också en suverän sångare. How Long har han skrivit ihop med Dan Auerbach (Black Keys) - den är faktiskt en av låtarna som jag går igång minst på - resten är hans egna kompositioner. Favoritspåren efter några lyssningar är Remember, Welcome 'Round Here och Goodbye Carolina. Alla på b-sidan. I Goodbye Carolina kan jag inte låta bli att tänka på Tracy Chapman när jag hör sångmelodin... I januari släpper Marcus King sin första soloskiva. 


fredag 29 november 2019

4-3

Vi kom iväg från Klippan vid halv sex och hämtade T och en polare till honom i Åstorp en kvart senare. Vi borde ha varit i Köpenhamn minst en halvtimma innan konserten. Teori och praktik är dock sällan detsamma när man ger sig ut på E6:an. Givetvis hade det skett en trafikolycka och vi fick sitta i kö i en hel timma. Sveriges mest hopplösa vägsträcka... Vi kom till slut av E6:an och körde småvägar ner till Landskrona och därefter flöt det på någorlunda. När vi till slut lyckats parkera bilen (på en Netto-parkering där man skulle ha parkeringsskiva och fick stå högst en timma), så kom vi in på Amager Bio 35 min efter starttid. Då återstod The Gumbo Variations och It Must be a Camel av Hot Rats. Aningen deppigt. Det var Peaches en Regalia och Willie the Pimp som jag hade sett fram mest emot...

Vi fick ändå nästan två timmars musik och det var mestadels fantastiskt. Grymt bra ljud, suveräna musiker och en bra blandning av låtar. Svårt att plocka ut favoriter, men Montana från Over-Nite Sensation, Here Lies Love från You Can't Do That On Stage Anymore Vol. 5, Carolina Hard-Core Ecstasy från Bongo Fury, Bamboozled By Love från Tinseltown Rebellion och extranumret I'm the Slime från Over-Nite Sensation var alla höjdare. Vi slapp böter för parkeringen. Det hade varit droppen... Hemma kl ett på natten.

Rögle vann derbyt mot Malmö med 4-3 efter förlängning och det var lite tröst för att ha missat första halvtimmen av konserten. Det har gått trögt för laget en längre tid. För många skador. Kan de slå bottengänget Leksand borta på lördag?

onsdag 27 november 2019

Bortglömda skivor i min samling XXX

Vet inte hur länge det är sedan jag spelade Zappa & Beefheart ‎Bongo Fury, men det skulle förvåna mig om jag hört igenom hela någon gång de senaste 10 åren. Plattan består av både studio- och liveinspelningar och en från vardera är bland mina största Zappa-favoriter någonsin. Det är inte så svårt att gissa att jag pratar om 200 Years Old och Muffin Man. Sjuka och roliga texter och wah-wah-solon som ingen annan än Zappa kan spela dem. Solot i Muffin Man är ett av världens bästa! Eller det bästa? På riktigt! Får man inte gåshud av det (rakt igenom hela!), så är man antingen död eller ogillar musik. Fy fan som han hänger vissa toner... Hela skivan är rå och bluesig och helt klart på min topp-10 i Zappa-katalogen. Imorgon ska jag se Dweesil Zappa Hot Rats Live i Köpenhamn. Förkyld och eländig, men det är inte mycket att be för...


söndag 24 november 2019

Oblivion

Vilken helg! Åkte upp till Göteborg med tåg från Ä-holm efter jobbet i fredags. Jag hann ta mig till pensionatet för att lämna min ryggsäck och få en nyckel innan jag gick tillbaka till centralen och mötte P. Vi tog oss direkt till Kajskjul 105. Enorm lokal. Där lär ha varit över 4000 personer. The Last Internationale spelade när vi kom, men vi väntade med att stånga oss längst fram till när Graveyard gick på. De var bra, men även denna gång var ljudet högst tveksamt. På slutet ställde vi oss först vid mixerbordet och sedan nästan längst bak. Där var ljudet mera njutbart.

Efter en öl blev det längst fram igen. Rival Sons lät mycket bättre och vilken konsert det blev. Jay Buchanan var i högform och fick direkt publiken med sig. De spelade det mesta från nya plattan och sedan väl valda spår från de övriga. En riktig höjdarkonsert av ett band som verkligen har låtmaterial för att spela i två timmar. 

På lördagen hann vi med en frukost på ett fik på avenyn och att spontant gå med i ett demonstrationståg mot statskuppen i Bolivia innan vi satte oss på tåget ner till Malmö. Vi checkade in på hotellet och gick sedan ut och åt libanesisk buffé. Efter matkoma och kort vila åkte vi över till Köpenhamn och Christiania. De öppnade inte Loppen förrän kl 21 så gick och satte oss på en pub där det var hög stämning.

Träffade O och P och vi gick sedan tillsammans till Loppen. Spacerockkväll deluxe. Rymdstyrelsen värmde upp med den äran. Danskarna Måneskjold växlade upp ytterligare ett snäpp innan Yuri Gagarin totalt välte stället med sin aggressiva Hawkwind-space-rock. Vilket mangel! Mind-blowing på alla sätt och vis.

Tillbaka på hotellet i Malmö först vid fyratiden på morgonen. Det blev några timmars sömn och hotellfrukost innan det var dags att åka hem. Våra respektive tåg gick nästan samtidigt. Repade med bandet på eftermiddagen. Alla var med. Lät väl ganska bra inbillar jag mig. Gig på hemmaplan nästa helg. Det blev mycket musik denna weekend får man väl lov att säga...

Snipp, snapp, snut, så var helgen slut.

tisdag 19 november 2019

Rockpommel's Land

Lyssnade ikväll igenom Rockpommel's Land med Grobschnitt för andra gången. Eller möjligen tredje. Ett konceptalbum i Yes-stil. Kompetent och välljudande och den har väl sina stunder med fina gitarrer och keyboard, men det är verkligen ingen Solar Music, utan mestadels för tam och intetsägande. Den här typen av symfonisk rock är jag inte särskilt inne på för tillfället. Skivomslaget i Roger Dean-stil, allt för att säga att det här är pompöst så att det räcker och blir över. Köpte skivan i somras i Burg-Herzberg. Ingen dyr platta, så jag är inte alltför deppig. Brain, 1977. 

måndag 18 november 2019

Blue Monday

Dragonfly på Megaphone från 1968 är årets dyrgrip till skivsamlingen. Den har jag velat ha in i många år! Jag har haft en fulpress med fel omslag länge. Typ 20 år. Någon gång har jag bjudit på den på Ebay, men har alltid förlorat... Nu slog jag till på Hova-mässan. Den har blivit dyrare för varje år. Nåja, nu är ett exemplar i absolut toppklass mitt! Skivan kan verkligen inte bli mycket finare. M-/VG+ skulle jag vilja säga. 

Dragonfly är förstklassig garageblues, psykedelia och tidig hårdrock. Älskar det skitiga soundet och attityden som allt framförs med. Fantastiska låtar, grym och vass och oefterhärmlig gitarr av Randy Russ, stöddigt sound och som sagt attityd. Obligatorisk i alla psych-samlingar! När skivan kom ut i oktober 1968 hade bandet lagt av och strax efteråt gick skivbolaget Megaphone i konkurs. Förutom för musiken och plattans legendariska status ville jag förstås ha in den för bandnamnet. Jag gillar som bekant trollsländor... Dragonfly - its title inspired by the cover painting, which Brooks (manager) had bought from an acid-casualty street artist on the Sunset Strip who only communicated in animal noises (Flashback, issue 2).


söndag 17 november 2019

Biologisk mångfald

Helgen tillbringades i Tyringe på Biologisk Mångfald i Skåne. Klimatförändringar och invasiva arter, den nya lagstiftningen kring invasiva arter, granbarkborren, invasiva skogsskadegörare, mångfalden och skogsbruket, stickmyggor ur klimatsynpunkt och som invasiva arter, solitärbin, förändringar i svensk/skånsk fågelfauna baserat på klimatförändringar, invasiva kräftdjur och en framtid med ökad havstemperatur, Chytrid-projektet, klimatets påverkan på spindelfaunan, användningen av e-DNA m.fl. föredrag. De flesta föredragshållarna var mycket entusiasmerande. 

Trevligt och inspirerande att träffa en massa folk som jag känner från naturskyddsföreningar, universitet, högskolor, fågelskådning och trollsländor och dessutom några nya bekantskaper. Efter middagen igår hade M satt ihop ett nördigt quiz i vanlig ordning och sedan satt vi och spelade spel till halv tolv på natten. Jag har faktiskt bara varit med en gång tidigare och det var för nio år sedan. Då var konferensen i Falsterbo. 

fredag 15 november 2019

Woman

Jag hade redan en kanadensisk utgåva av Mr. Albert Show Warm Motor, men kunde inte motstå ett holländskt original i somras på mässan i Hova. Omslagen är olika och då blir det lätt så... Det var något irriterande att hitta den på festivalen i Burg-Herzberg för halva priset! Den såg lika fin ut som min och jag borde kanske köpt den också och haft som bytesplatta...

Hursomhelst, det är en suverän platta! Jazzig progressive och psykedelia och tidstypisk atmosfär. Electronic Baby är fortfarande den bästa låten, men jag gillar hela skivan. När jag skrev om Warm Motor på bloggen för sex år sedan länkade jag förstås till Electronic Baby, så denna gång får det bli till avslutande Woman. Philips, 1971. 

Äther

Efter att jag sett tyskarna Acid Rooster på Burg-Herzberg-festivalen i somras blev jag förstås tvungen att kolla upp om de hade någon skiva utgiven. Det visade sig att de hade gett ut en LP precis innan festivalen, men första upplagan var tyvärr redan slutsåld. Någon gång i oktober fick de gjort en ny limiterad upplaga på 300 ex och jag fick hem ett exemplar. 

Oculatus Abyss och Sulfur är spacerock i bästa Hawkwind-anda. I Time Lapse låter det mera Pink Floyd. Flummigt och fint. Riffet i avslutande Äther är brutalt! Domedagen är nära! Gillar skivan, men de var ännu bättre live. Det var bara jag i gänget som såg dem. De spelade på den lilla Höllenschuppen-scenen nära vår tältplats. Vi hörde på dem en stund från vår skugga under partytältet, men jag bestämde mig ganska tidigt för att gå och se dem. Ingen annan hakade på. Där missade de någonting! Men man kan inte se allt, som S brukar säga på våra skådarresor i Sydamerika, när vi inte fått fram någon hopplös smyg från snåren eller missat en eftertraktad raritet helt och hållet. 

söndag 10 november 2019

Lanius excubitor

Repat med bandet för första gången sedan vi spelade i Klippan för nästan 2,5 månad sedan. J körde sönder sin bil på vägen ner, så det blev utan sångare. Vi var lite rostiga, men helt pissigt lät det väl inte. Vi ska spela på hemmaplan om tre veckor. En gammal låt som inte spelats på några år lyftes in i setet.

Fars dag utan en pappa. Sorgligt. Tänker på honom varje dag. Igår var jag på kyrkogården och satte i nya batterier i gravljuset. Pratade lite. Tog sedan en runda upp på åsen. Hoppades på tallbit, men hittade inga. Idag blev det en liten runda till, men ingen lycka. Fick nöja mig med varfågel och mindre korsnäbb på den gamla orrspelsplatsen. Grått väder hela helgen och aningen deprimerande. Efter vi repat med bandet blev det gåsamiddag med mamma och syrrans familj. Det var denna helgs höjdpunkt.

Mammas granne gick bort idag och tidigare i veckan somnade N in. Båda var med på pappas begravning. Det är ett tungt år. 

Snipp, snapp, snut, så var helgen slut!

Red Wine

Första Stud har fått sig några genomlyssningar. Bandet startade som en trio. Jim Cregan gitarr och sång från Blossom Toes och Richard McCracken bas och John Wilson trummor från Rory Gallaghers Taste. Så småningom kom violinisten John Weider från Family med och denna kvartett spelade in debutskivan för Deram 1971. Underskattad skiva. Jazzrock och progressive med skitig och rå gitarr och fiol. Soundmässigt tänker jag nästan på Steamhammers sista skiva Speech. Min platta är ett tyskt original på Polydor och med ett annat omslag än det på Deram.

Skivan sålde dåligt på hemmaplan, men det gick bättre i Tyskland. Det blev skivkontrakt med BASF och en uppföljare - September - släpptes 1972. Den skivan har jag haft stående i samlingen i säkert 20 år. September är mestadels väldigt blek och oinspirerad. Det är nästan så att den avslutande countrylåten Red Wine är den bästa och då är den egentligen töntig. Snyggt omslag dock.

Efter att bandet lade av släppte BASF en live. Den har jag inte hört.

Turn Over the Pages 


lördag 9 november 2019

Extrait Du Cercle

Har fått in franska Alice (1970) till skivsamlingen. Inte ett original, men en andrapress från 1971. Den har fått en handfull genomspelningar och den växer för varje gång. Skivan har en fot i 60-talet och en i det nya progressiva 70-talet. Som vanligt när det finns tvärflöjt associerar man till Jethro Tull. Förutom att sången är på franska så låter de klart influerade av engelsk progressive. Plattan är dessutom inspelad i London. Hittade en liveklipp av Extrait Du Cercle från 1970. Sångaren är helt från vettet i slutet. Måste ses!


tisdag 5 november 2019

Why?

Jag återupptäckte en gammal spansk platta för en tid sedan - Máquina ‎Why? - och blev helt golvad av hur bra den var. Jag har haft en fulpress med svartvitt omslag i kanske 20 år, men jag blev faktiskt tvungen att ta hem ett original från en discogsförsäljare på Kanarieöarna. Svårt omslag och det är verkligen långt ifrån perfekt, men skivan såg ospelad ut och hade inga spindle marks. Några knäpp i I Believe som kanske kan försvinna i en tvätt, i övrigt spelar den så bra som man kan önska. En liten fläck på a-sidans label...

Två korta låtar - inledande I Believe som är en underbar psykedelisk instrumentallåt i 3/4-takt och den Beatles-doftande Let me Born - och mellan dem titelspåret som sträcker sig över båda sidorna. Vilket jam! Josep Maria Paris fuzzgitarr och Lluis Cabanachs wah-wah-gitarr måste bara höras! Hammondorgeln och ett vilt trumspel driver på och gitarristerna flippar ur fullständigt. Jag älskar varenda ton och till och med trumsolot är bra. Basisten och sångaren Jordi Batiste får mig att tänka på Country Joe McDonald eller kanske snarare att sångmelodin i Why? påminner om någon Country Joe & the Fish-låt. Det finns många pressningar av plattan, men det här ska nog vara den första. Diábolo/Movieplay, laminerat omslag. 1970.

måndag 4 november 2019

O How She Dances

En vinyl lyckades jag få med mig hem från Västmanland. Hittade James Luther Dickinson Dixie Fried på Skivbörsen i Västerås. En platta som jag faktiskt haft på min want list. James Luther Dickinson och Atlantics husband Dixie Flyers tar sig an ett gäng covers med den äran. Redan i öppningsspåret - Night Caps Wine, wine, wine - vet man att Dickinson är galen och det är ju bra. Bäst på a-sidan är dock en helt oigenkännlig John Brown. Hur släpigt kan man sjunga? Ganska Jim Morrison-lik röst när han tar i... På b-sidan gillar jag särskilt den egna bluesen The Judgement, den traditionella O How She Dances (gitarren!!!) och den avslutande Furry Lewis-låten Casey Jones (On The Road Again). Bandet är fantastiskt. De spelar träskblues, pianoboogie och country med samma skicklighet och övertygelse. Dr. John medverkar på skivan och kanske Eric Clapton också? Hursomhelst, denna måste jag verkligen rekommendera! Atlantic, 1972.


söndag 3 november 2019

Häxjakten

Höstlovet över. Körde ner till Skåne efter lunch idag. Snöade och regnade mest hela tiden, men det gick ganska smidigt ändå. Fem timmar. Gick aldrig av bilen. 

Igår åkte vi till Uppsala. Jag hade tänkt att besöka Open Mind och kanske köpa några vinylplattor, men det visade sig vara helgdag och D hade stängt. Snopet. Vi fikade, var i domkyrkan, flanerade lite på stan och köpte kläder. 

Därefter blev det Westfield Mall of Scandinavia. Väla är kanske inte helvetet på jorden ändå... Sedan vidare till Sthlm och Häxjakten på Dramaten. Vilka skådespelare! Shanti Roney, Marika Lagercrantz, Isabelle Kyed, Siham Shurafa, Per Mattsson, Niklas Falk, Ellen Nyman, Gerhard Hoberstorfer, Andreas Kundler, Shebly Niavarani m.fl. Arthur Miller skrev pjäsen som en spegling av kommunistförföljelserna under McCarthy-eran i USA på 1950-talet, men scenen var häxrättegångarna i amerikanska Salem 1692. Mångbottnad och svår och helt fantastisk! En upplevelse jag sent kommer att glömma. Hemma sent.

Nu väntar några fullmatade veckor på jobbet. Förutom alla vanliga sysslor ska jag också ha mentorssamtal på kvällarna. Men det är väl bara att kämpa på...

fredag 1 november 2019

Pinicola enucleator III

Ledigheten går fort. Redan fredag... Vi har hunnit med att bo över i en strömlös gammal kolarstuga med barnen och en kompis till dem (hur mycket vi än eldade var det svårt att hålla värmen...), en sväng till Västerås och några skogspromenader. Hemma lagar vi mat, lyssnar på musik, dricker vin, läser och laddar batterierna inför resten av terminen. 

Idag åkte jag tillbaka till tallbitslokalen. Fyra fåglar, varav tre hannar. Olika varje gång. De var inte helt samarbetsvilliga för fotografering, men det är kul att titta på deras skicklighet med att få  i sig fröna från rönnbären. Nu har väl snart alla sett en tallbit. Facebook har varit helt översvämmat med bilder... En sväng till Semla gav en kungsfiskare nedanför kraftverksdammen. Tror inte jag haft någon tidigare i år. 

måndag 28 oktober 2019

Pinicola enucleator II

Vi åkte tillbaka till samma lokal där vi hade tallbitarna igår och idag fanns där en hanne. Så fin! I princip helt orädda fåglar, vilket är trevligt när man ska fotografera. Lite störande grenar och höga iso-tal, men jag är ändå nöjd. Idag var där 4-5 fåglar.

Jag minns ett möte med en tallbit något av norrlandsåren. Jag hade satt mig för att fika ute i skogen. Jag hällde upp mitt kaffe och tog fram smörgåsarna när jag plötsligt upptäckte att det satt en tallbit i en låg björk alldeles bredvid mig. På klappavstånd! Den tittade förundrat på mig en stund innan den flög sin väg.