söndag 19 februari 2017

I am prepared to go anywhere, provided it be forward

Vilket utomordentligt tråkigt väder! Jag har inte lyckats traska runt sjön på hela helgen. Efter att ha ätit hos mina föräldrar idag var jag inställd på att gå ett varv även om det föll ett lätt duggreg, men väl hemma igen så regnade det för mycket. Får hoppas på bättre väder i veckan. Prognosen för imorgon är dock densamma...

Sedan spelningen på The Tivoli i november har vi legat lågt med bandet. Idag träffades fyra av oss på mitt loft och kände på instrumenten. Kanske fick vi ihop ett embryo till en ny låt till och med. Vi ska försöka träffas lite mera frekvent och se om vi fortfarande har något att ge. Det hade varit roligt att göra en ny skiva. Vi får se vad det blir av det...

Jag har fortsatt med att bläddra igenom USA-bilderna. Fågelbilderna. Beskär, ökar kontrasten, ökar skärpan. Letar i fågelböckerna. Det är mycket jag inte kommer ihåg. Terapi. Det finns inte så många som är värda en publicering på bloggen, men några kanske. Merparten sångare, sparvar och gärdsmygar är tagna på för långt avstånd och det är inte sällan grenar, kvistar eller vass som stör. Perspektiven är ofta usla. 

Några fler landskapsbilder kan jag väl lägga upp åtminstone. Den översta från Badlands National Park i South Dakota. Väldigt säregen miljö. Nästa är som ni ser Mount Rushmore National Memorial. Trump lär inte bli uthuggen där... Ytterligare en bild från Yellowstone och som dessutom förklarar namnet. Sista bilden från Arches National Park i Colorado och denna formation ska nog heta Balanced Rock.

lördag 18 februari 2017

Världen är vid och vägarna många

Sportlov. Man skulle haft en resa till ett varmt land inbokad... Nåja, jag får hålla mig hemma. Gå runt min sjö. Kanske skåda lite fågel. Spela skivor, läsa någon bok. Det lär bli en del resande senare i år om inte hälsan sätter stopp. 

Den senaste veckan har jag lyssnat mycket på Bob Weirs Blue Mountain och den inspirerade mig att leta fram hårddisken med bilderna från USA-resan 2012. Nästan fem år sedan. Det är inte klokt vad tiden går. 

Det blev aldrig att jag lade upp särskilt mycket bilder här på bloggen. En del trollsländor, ett tiotal fågelbilder, däggdjur från Yellowstone och lite annat, men ändå bara en bråkdel av alla tusentals foton. 

Det som framför allt slår mig nu, när jag bläddrar i albumen, är vilka storslagna landskapsscenerier den resan bjöd på. Ständigt skiftande. Minnesotas skogar, Lostwood i North Dakota, Badlands NP, oändliga prärielandskap, snöklädda berg i Montana, Yellowstones varma källor och gejsrar, Teton Range, Canyonlands och en massa andra platser. 

Det är svårt att jämföra resor. Det är fantastiskt vackert i Peru, Ecuador och Colombia. Karpaterna i Rumänien längtar jag tillbaka till. Svenska fjällen. Svalbard förstås. Variationen av landskapstyper i de åtta delstaterna vi körde igenom på USA-resan, gör den nog ändå svårslagen när det handlar om vacker natur. Det är en smaksak förstås...

Bilderna från Joseph Scenic Highway, Wyoming, Beartooth Pass, Montana, Yellowstone, Independence Monument, Colorado National Monument, Summit Lake Park, Idaho  och Delicate Arch, Arches NP, Colorado. En flykt från ett grått och dimmigt Skåne i februari...

onsdag 15 februari 2017

Februari II

Vackert vinterväder. Vårväder. Jag skyndade hem från jobbet och hann med en någorlunda rask promenad i solskenet innan det blev kväll. Så mycket lättare det går när solen är framme och fåglarna sjunger. Nätterna är kalla så det är is på nästan hela sjön.

söndag 12 februari 2017

XV

Dagens varv runt sjön var aningen behagligare än igår. Solen tittade fram någon kort stund och vinden var inte riktigt lika kall. Hade dessutom lite fler fåglar. Gräsänder och knipor i sjön och ett trettiotal grågäss vid kyrkan. Glada, ormvråk, spillkråka, gärdsmyg, koltrast, kråka, korp, kungsfågel, talgoxe, blåmes, stjärtmes och pilfink. 

Lyssnat på mycket musik i helgen. Förutom Abramis brama har det blivit en massa amerikansk country och jamrock: Bob Weir, Israel Nash, Cordovas, Hard Working Americans, Chris Robinson Brotherhood, Tedeschi Trucks Band...

Snipp snapp snut, så var helgen slut!

lördag 11 februari 2017

Kylan kommer inte bara inifrån...

Idag krävdes det viljestyrka för att genomföra promenaden runt sjön. Bara 1-2 minusgrader, men en bitande, isande kall vind gjorde det till en prövning. Det var inte skönt alls kan jag berätta. Särskilt på västra sidan, helt oskyddad intill sjön. Brrr...

I skogen, där det förstås var något mindre outhärdligt, hördes några kungsfåglar. Vid kyrkan kråka och kaja. I sjön fanns inte en enda fågel vad jag kunde se. 

Februari förnekar sig inte...

Igår tvingade jag mig att köra till Hbg och se Abramis brama. Något annat än att promenera runt sjön och lyssna på skivor måste jag ju göra. Det var värt ansträngningen! Där kunde varit mer publik, men sådana små detaljer stör inte Abramis brama. De levererar alltid!

Babblade lite med bandet och vi försökte rekapitulera gamla spelningar. Vi kom fram till att det måste varit 2000 som jag såg dem första gången på SRF och som vi senare på sommaren spelade ihop uppe i Forshaga på Dist 2000. Året efter lirade de på festivalen i gamla hembyn och kanske samma år även på Tullakrok. Vi har gigat ihop en gång i Malmö, för sju år sedan. Jag vet inte hur många gånger jag sett Abramis brama, men det borde vara kring tio gånger. Förra gången var i Borås för två år sedan. Kul att träffas igen...

söndag 5 februari 2017

Februari

Det blev tre varv runt sjön även denna vecka. Vädret har varit utomordentligt tråkigt. Grått och dystert. Inga nya fågelarter. Strömstare i tisdags, en flock domherrar igår och två glador idag... Det är på den nivån. Grågässen vid kyrkan var försvunna i helgen. De var så många som 300 i tisdags. Idag utgick jag från kyrkan istället för grustäkten och gick dessutom varvet på andra hållet. För att inte bli helt uttråkad.

Egentligen vet jag inte säkert hur långt det är runt sjön. Även när jag går mer eller mindre exakt samma stigar så ger Endomondo olika uppgifter på distansen. Det skiljer så mycket som 500 m, vilket förstås är ganska uselt. Att det kan variera 100-200 m kan jag gå med på, men inte en halv kilometer. Snabbaste varvet gjorde jag i tisdags. 1 h, 41 m, 15 s. Då blev sträckan den kortaste, bara 11,23 km... 

Snipp snapp snut, så var helgen slut!

lördag 4 februari 2017

Hallucinate a Solution

Jag lyssnade en del på Circles Around the Sun Interludes for the Dead på nätet förra året, men det blev först i år som jag införskaffade den till skivsamlingen. Neal Casal på gitarr, Adam MacDougall (Neals bandkollega i CRB och i Phil Lesh & Friends) på keyboard, Dan Horne (Jonathan Wilson) på bas och Mark Levy på trummor improviserar ihop nästan 2,5 timmar instrumentalmusik i Castaway Seven Studios i Kalifonien. Glorious soundscapes & jams that promise to transport you. Inga pålägg överhuvudtaget. Inspelningarna gjordes för att spelas som pausmusik på Fare Thee Well Concerts med The Dead 2015. CD-skivorna har snurrat en hel del nu och de växer för varje lyssning. Ibland kanske improvisationerna inte direkt leder någonstans, men då fungerar låtarna som behaglig psykedelisk bakgrundsmusik. Enkla melodier trippar bekymmerslöst fram i Grateful Dead-land och någon gång exploderar de i vildare jazzigare jam. Soundet från Neal och Adam känns ibland igen från CRB. Bäst är Hallucinate a Solution, Kasey's Bones (utomjordiskt gitarrsolo i den) och Farewell Franklins som samtliga har speltider på över tjugo minuter... Skivor som kan fungera som bakgrundsmusik vid matlagning, slappa till på soffan efter en lång dag på jobbet och faktiskt även i bilen. Helt säkert kan de användas till att utforska sitt inre med hjälp av svamp eller syra.

Jag upptäckte Neil Casal när han släppte sitt underbara debutalbum Fade Away Diamond Time 1995. Jag spred den till flera i vänkretsen och skivan kom att spelas överallt - inte minst på alla fester i säkert ett år - och den satte djupa spår hos många. Uppföljaren Rain, Wind and Speed blev också en favorit, men därefter tappade jag bort honom. Tio år senare, 2006, noterade jag att Neal skulle spela solo på Mejeriet i Lund. Det var inga svårigheter att locka A att åka med ner och M mötte upp på plats. Det var en fin och intim konsert. På slutet fick publiken längst fram önska låtar och jag slängde ur mig Name in Vein från Rain, Wind and Speed. Neil sa att det var länge sedan han spelat den och var lite osäker på hur det skulle gå, men det blev en fantastisk version. Mycket minnesvärt! Jag köpte en vinylsingel efter konserten och lite senare, den nya skivan No Wish To Reminisce, vilken han byggde spelningen på.

Redan på 90-talet hörde jag talas om att Neal Casal varit med i Rickey Medlocke's Blackfoot i några år och tyckte det lät helt osannolikt att han kunde lira tung sydstatsrock. För oss var han singer-songwritern personifierad. Efter konserten i Lund upptäckte jag att han sysslade med mycket mer än sitt soloprojekt. Hans band Hazy Malaze lyssnade jag lite på, men det blev aldrig att jag köpte någon skiva. Samma sak med Ryan Adams och en massa andra han spelade med. Nu har han däremot kommit in i mitt liv igen, både med CRB och med Circles Around the Sun. En fantastisk gitarrist och musiker. Det blir väl till att införskaffa fler skivor med honom. Neal spelar även med supergruppen Hard Working Americans och de är jag lite sugen på. Jag måste åtminstone ha vinylutgåvan av Interludes for the Dead...

söndag 29 januari 2017

X

Vad handlar det här om egentligen? 10 varv runt sjön i januari. 116 km, 18,5 h. Jag brukar inte vara så mycket för nyårslöften, men lovade mig själv att promenera 50 gånger runt sjön under 2017. Det verkade realistiskt, men jag är aningen mer fanatisk hittills, så kanske jag ska sikta på 100 istället?

Jag har fått högt blodtryck. Läkaren vill inte medicinera. Jag röker inte, är inte överviktigt och har inte diabetes, därför kan man avvakta... Nu har jag avstått alkohol sedan nyår och fått upp min kondition något. Blodtrycket har däremot inte gått ner. Förra veckan var det till och med högre än innan jul. 150/95. Deppigt. 

Nej, hälsan har varit bättre. Jämt huvudvärk och alltid trött. Det känns som att hjärtat har det tungt. Problemet med magen är något bättre, medan gallan och min ischias är ungefär som vanligt. Så här ska man förmodligen ha det tills det är över. Man får lov att vänja sig, som Kjell Höglund sjöng...

De enda nya fågelarterna den här veckan (onsdags kväll, igår och idag) har varit spillkråka - som jag haft varje gång, säkert 4-5 olika revirhävdande fåglar - och svartmes, som sjöng ihärdigt idag. I övrigt inte mycket värt att nämna. De två översta bilderna från igår, de två nedersta från idag.

lördag 28 januari 2017

This is the Blues

Förra året blev det att jag köpte på mig inte mindre än tre Otis Spann-vinyler. Alla har spelats igenom idag. Två gånger per skiva till och med. I februari fick jag ropat in The Biggest Thing Since Colossus på Blue Horizon på Tradera. En skiva som jag länge velat ha. Jag samlar lite planlöst på labeln och Peter Green, Danny Kirwen och John McVie kompar bluespianisten. Otis Spann ville ha sin egen trummis på inspelningen så det är S.P. Leary och inte Mick Fleetwood som sköter den posten. Skivan i mycket fint skick utom i ett spår som småknastrar. Givetvis är det den lugna Temperature Is Rising (100.2F), där Peter Green spelar sina känsligaste solon... Annars svänger det bäst i She Needs Some Loving. Året efter inspelningen dör Otis Spann i levercancer, bara 40 år gammal. Eller möjligen 46. Det råder tydligen delade meningar om han föddes 1930 eller 1924... Jag älskar omslaget.

På börsrundan i Göteborg i höstas, innan vi skulle se Blues Pills på kvällen, så tog jag en samlingsplatta för några tior i en back på en sunkig börs där vi inte köpte något annat. Heart Loaded with Trouble, utgiven 1973 på Bluesway. Inspelningar från 1966. Muddy Waters och Luther Johnson spelar gitarr. Här finns flera riktigt sköna spår och allra bäst är Muddy Waters-låten Looks like Twins

Sista plattan ut är This is the Blues. En sådan där trist utgåva som man egentligen inte vill ha överhuvudtaget, men som ibland ändå hamnar i samlingen för att man inte hittar något annat. Roots 1990, 50 spänn. Låtar huvudsakligen från hans första soloskiva som kom 1960. Om utgåvan är trist så är musiken desto bättre. Otis Spann piano och sång, James Oden sång och och Robert Lockwood Jr. gitarr och sång. Höjdarlåten är Half Ain't Been Told. Favoritlåt som jag faktiskt länkat till en gång tidigare, närmare bestämt för sex år sedan. Här kommer den igen:

Ten years are gone

Denna helgen är det 10 år sedan Mellotronen 20th Anniversary Party 2007. Festen ägde rum på Silja Line mellan Stockholm och Helsingfors. Det var ett fint gäng artister S hade fått ihop: Mikael Ramel, Mecki Mark Men, Solid Ground, Asoka, November, Friendship Time, Emma Nordenstam, Life, Morte Macabre, Fläsket Brinner, Charlie & Esdor och Jojje Wadenius.

Jag åkte med Asokas buss upp och hem från Stockholm. Förutom bandet var vi väl en 10-15 personer. Resan upp har jag inte så mycket minne av, men hem var det ganska slirigt och stimmigt. Vill minnas att jag kom hem klockan fyra på måndagsmorgonen och fem timmar senare var jag på jobbet. Inte helt fräsch. Gå inte nära eleverna var det någon kollega som sa...

Har nu bläddrat igenom alla bilderna jag tog (det var bara månader efter att jag köpt min första systemkamera) och det var förstås en hel del jag hade glömt. Vilka som jag känner som var med t.ex. Av konserterna minns jag bäst Mikael Ramel, Asoka, November, Life, Morte Macabre och Jojje Wadenius. Några svaga minnen av Fläsket Brinner och Charlie & Esdor, men jag såg tydligen även Mecki Mark Men och Solid Ground. Roligast var att se alla festbilder från vår och andras hytter, från restaurangerna och från bussen. Jag var bara med på en bild...

fredag 27 januari 2017

Virginia

Oj, oj, oj... Marcus King är mannen som alla pratar om och han är precis så grym som de säger. Han spelar gitarr och sjunger fantastiskt, skriver tidlös musik och har ett band som knäcker det mesta. Det är helt enkelt overkligt bra!!! Och han är bara tjugo år gammal! Jag upptäckte honom på Jam Buzz för några veckor sedan och såg därefter ett otal youtubeklipp. Hans andra platta, The Marcus King Band, visade sig inte ha någon distribution i Sverige, så jag fick beställa den från en tysk på discogs. Paketet anlände förra veckan och sedan dess är det vinylerna som snurrat mest. 

The Marcus King Band är ett gäng ekvilibristiska musiker som blöder soul, blues och jazz. Ett Allman Brothers med blås! Marcus King själv har kallat sin musik jazz-infused psychedelic southern rock och det skriver jag gärna under på, men plattan är så mycket mer än så. Framför allt skulle jag vilja lägga till soul. Ain't Nothin' Wrong With That, Rita is Gone och Jealous Man är big sound soul av bästa märke. I dessa är det låtarna som är i fokus, medan musikerna istället får briljera i t.ex. Plant Your Corn Early, Thespian Espionage och The Mystery Of Mr. Eads. Som de lirar!!!

Warren Haynes har producerat och spelar giftiga slidedueller med Marcus King på det tyngsta spåret, southern rock-stänkaren Virginia. Derek Trucks gästar på den psykedeliska Self-Hatred. Jag kan inte plocka ut någon favorit för allt är i princip lika bra. Den här kommer att bli en klassiker! 

onsdag 25 januari 2017

söndag 22 januari 2017

Dimma II

De fem spåren på CRB:s If You Lived Here, You Would Be Home By Now spelades in samtidigt som fullängdaren Anyway You Love, We Know How You Feel, men ansågs inte direkt passa in på skivan utan istället bättre lämpa sig för en egen utgivning. Jag tycker nog att allt skulle ha släppts som en dubbel-LP, även om jag faktiskt inte går igång riktigt lika mycket på denna. Nu blev det istället en dubbel 12" (45 rpm) och en 12" EP på 33 rpm, vilka tillsammans kostade inte mindre än 648 kr hos Ginza... Det gungar på övertygande i Grateful Dead-stil i New Cannonball Rag och den psykedeliska ragan From the North Garden är skönt sinnesutvidgande, men jag gillar de båda fina balladerna Shadow Cosmos och Sweet Sweet Lullaby med pedal steel och piano och med stämsång av Chris och Neal bäst. Hårfin gräns när detta tippar över och blir för smörigt...

Rask promenad runt sjön. Rekordsnabbt igen. 1 h, 45 m, 30 s. Jag sprang upp för de flesta backarna och det blev inte många stopp. Någon plusgrad. Dimmigt. Mycket av isen på sjön borta. Inga nya fågelarter, men havsörn för andra dagen i följd. Drog tungt över sjön. Tvåhundra grågäss vid kyrkan. Glada. Blåmesar och nötväckor tyckte det var vår och sjöng här och var.

lördag 21 januari 2017

Dimma

Traskat runt sjön. Flera plusgrader och all is på stigen var borta, så tempot kunde hållas lite högre jämfört med förra helgen. En havsörn rev upp grågässen vid kyrkan och det var nog enda gången jag lyfte kikaren. Annars blev det bara några få korta stopp för att ta någon bild i dimman. Jag har långt ifrån alltid tagit tiden på de här promenaderna, men sedan jag började använda Endomondo-appen blev varvet det snabbaste. 1 h, 47 m, 16 s. 11,71 km. Det tidigare rekordvarvet från september 2012...

I skogen var det ganska tyst. Kungsfåglar som vanligt, en ringduveflock, enstaka mesar, gärdsmyg, koltrast, nötskrika... Sikten ut över sjön var som högst 100 meter, men det var de bekanta arterna som sågs och hördes. Sångsvan, gräsand och knipa. Havsörn och ringduva nya för året. Mäktig syn när den förstnämnda kom ut ur dimman. 

fredag 20 januari 2017

Glory Hallelujah

Sent ska syndaren vakna, men nu har jag införskaffat mina första Chris Robinson Brotherhood-plattor, nämligen förra årets fullängdare Anyway You Love, We Know How You Feel och 12" EPn If You Lived Here, You Would Be Home By Now. Som gammal Black Crowes-fan och dessutom med Neal Casal i bandet är det smått obegripligt, men så är det... Hursomhelst, You Love, We Know How You Feel har snurrat hela veckan och den är så bra!!! CRB avverkar en hel rad genres - funk, soul, blues, jazz, psykedelia och countryrock - men alla på samma lekfulla och avslappnade sätt. Jag hör Black Crowes (förstås), Grateful Dead, The Band, Stevie Wonder och Rolling Stones och en massa annat, men det här är CRB och det är musik och musiker och melodier som gör mig genuint glad. Från den medryckande funk-soulen Narcissus Soaking Wet via den psykedeliska Give Us Back Our Eleven Days till den avslutande, The Band-doftande California Hymn, så älskar jag varenda ton. 2016 års bästa skiva upptäcktes först 2017...

Are you a suspect, or are you clean
Are you like me kinda in between

söndag 15 januari 2017

A f**king nervous breakdown

Årets första skivor till samlingen har börjat trilla in. Redan dagarna efter nyåret anlände två vinyler med Big Joe Louis & his Blues Kings. Efter att ha sett honom två gånger i London tänkte jag att det borde vara på sin plats att jag också har något med honom på skiva. Hans diskografi med Blues Kings inskränker sig till tre fullängdare och två singlar, alla släppta mellan 1989-1996. Det finns en singel med Big Joe Louis and The Soul Investigators från 2007, utöver den bara några spår på olika samlingsplattor. En sparsam skivartist med andra ord.

Hursomhelst, de två första skivorna Big Joe Louis & His Blues Kings ‎(1989) och The Stars in the Sky (1991) fanns på vinyl och det kostade mig 400 kr att få hem dem från Discogs. Den första av en svensk försäljare den andra från en schweizare. Båda som nya. Jag var förstås något skeptisk till årtalen, men det låter inte det minsta 80-tal om dem, utan det är Chicago blues som hämtat från 50- och 60-talen. Båda skivorna är producerade av Mike Vernon och den första till och med utgiven på Blue Horizon. Någon sorts försök att återuppliva den labeln, dock med modifierad logotype. 

Det är blues och inte bluesrock och Big Joe Louis sjunger som om han var svart. De flesta låtarna är eget material och det är ett jäkla sväng all over. På andra plattan har Big Joe Louis med en munspelare, Little George Sueref, som även sjunger på några spår. Han har en röst i ett helt annat register, men även han är fantastisk. Det var helt klart värt varenda krona att plocka in dessa plattor. 

Working with Big Joe Louis & His Blues Kings was a real experience and one I would not have missed for the world. There were times when I had to pinch myself just to make sure I wasn't hallucinating. Everything about the "sound picture" was just perfect - almost as if they weren't even trying! (Mike Vernon).

Nästa skiva blev Eric Burdon & The Greenhornes (2012). En 12" EP med 4 låtar. Jag nämnde den på bloggen redan för 1,5 år sedan då jag upptäckte att de gjort en cover på Parish Halls How Can You Win (vilket även vi gjorde med Tectonic Break 2001), och att den var grymt bra. Det blev aldrig att jag köpte den då. Jag har för mig att jag inte hittade någon skiva till salu i Europa utan bara i USA. Nu var det en svensk som hade den på Discogs så det fick bli ett inköp.

Den här EPn gjordes av Eric Burdon & The Greenhornes inför 2012 års Record Store Day. Eric Burdon är 71 år på inspelningen, men sjunger fortfarande fantastiskt. Black Dog är en stöddig och hypnotiserande garageblues och Out of My Mind låter som något Animals kunde gjort på 60-talet, men jag länkar till How Can Yo Win igen (eller Can You Win som den heter i deras version). 

V

Egentligen är min arma lekamen i för dåligt skick för att traska runt sjön två dagar i följd, men idag var vädret på sitt bästa humör så jag kunde inte hålla mig inne. Ett par minusgrader och livgivande solsken från en klarblå himmel. Januari kan var uthärdligt ändå. Jag tog det lite lugnare. Fågelutbudet ungefär som igår. Femte rundan i år och sjätte efter jul.

lördag 14 januari 2017

Lophophanes cristatus

Ett nytt varv runt sjön. Nollgradigt och ett lätt snöfall. Halkade omkull en gång, men det gick bra. Kameran höll. Halva sjön islagd. Gräsänder, knipor och några enstaka storskrakar. Tre sångsvanar. Enstaka meståg i skogen. I det sista hördes några tofsmesar. Mycket roligare än så var det inte. 

söndag 8 januari 2017

Vinter III

Så var julledigheten över. Sällan varit så osocial och aldrig gjort så lite på ett lov. Jag har helt enkelt behövt vila från allt. Försöka komma tillbaka. Läst en del böcker - bl.a. Folkhemmets äventyrare: en biografi om forskningsluffaren Rolf Blomberg av Walter Repo - och bläddrat i och läst valda delar i diverse fågelböcker, särskilt The Bird Families of the World. Sett en del filmer, huvudsakligen dokumentärer, lyssnat mycket på radio, gått en och annan promenad och sovit massor. Till slut, för några dagar sedan, kom även stereon igång och därefter har det blivit några plattor. 

Jag har också suttit med taxonomiförändringarna för 2015-2016. Det är verkligen utmärkt terapi. Tre soffkryss blev det, nämligen Santa Marta Wood-Wren Henicorhina anachoreta och av Purple Swamphen blev det Western Swamphen Porphyrio porphyrio, African Swamphen Porphyrio madagascariensis och Gray-headed Swamphen Porphyrio poliocephalus. Dessa har nu alltså fått artstatus enligt Clements. En hel del arter, efter splittar, har fått nya namn. Jag besparar er en genomgång av dem... Hittade dessutom två fåglar i min excel-fil som jag missat att bocka för och artantalet ska nu vara 2495. 

Frågan är om jag är redo att börja arbeta igen...