söndag 17 januari 2021
x
1-5
fredag 15 januari 2021
Everybody's Gotta Live
En fredag behövs dock lite mer upplyftande heavy psych, så därför har en gammal favorit, Arthur Lees första soloalbum Vindicator, fått snurra hela tre gånger. Love-puritaner kanske inte gillar den, men jag tycker den är fantastisk. Hendrix-psykedelia och nästan rakt igenom suveräna låtar. Arthur Lee sjunger så sjukt coolt och varje gång Charlie Karp levererar ett gitarrsolo så tänker jag att det är precis det här det handlar om. Särskilt b-sidan är oumbärlig. Everybody's Gotta Live kan jag höra femtioelva gånger i följd utan att tröttna. A&M Records. 1972.
måndag 11 januari 2021
Aix galericulata
Rögle förlorade borta mot Färjestad efter förlängning i torsdags. Rögle hade ledningen med 2-0. Färjestad tog sedan över och gick upp i ledning med 4-2. Rögle reste sig igen och hade 4-4 när matchen var slut. De ska nog vara glada för en poäng. Sieder var matchens kung. Rifalk hade däremot ingen bra dag...
onsdag 6 januari 2021
2-1
Det var en svår match mot Luleå igår. Senast krossade Rögle dem på bortaplan med 5-0, men nu var det två tajta lag som inte bjöd på mycket. Luleå var det något bättre laget, men det blev förlängning och sedan straffar och där avgjorde Bengtsson med straff nummer 10. Återigen i serieledning. Defensiven är bra och det är väl offensiven också, men det känns lite trubbigare utan Bristedt, Everberg och Höglander. Fattas bara. Karlsson har lånats in från Oskarshamn i två veckor. Den såg man inte komma direkt...
måndag 4 januari 2021
35
lördag 2 januari 2021
4-0
Rögle bröt den dystra hemmasviten på tre raka förluster genom att klart besegra Örebro hemma med 4-0 i årets första match. Det kunde lika gärna blivit 7-0. Det var jämnt i första perioden, men därefter Rögle för hela slanten. Det kändes oroligt med Bristedt, Everberg och Lesund borta, men då är det bara andra som kliver fram. Försvarsmässigt ser det väldigt stabilt ut. Seider är en fröjd att se. Annars var det Bengtssons eftermiddag. Två mål från hans klubba. Serieledning igen. Bra start på året!
onsdag 30 december 2020
2020
Sedan blev det bergfinkar på Hallandsåsen för hela slanten. Jag var där var och varannan kväll, för att få vara med om detta mäktiga skådespel. Något av det mest sevärda i vår natur överhuvudtaget! Det blev nog 20-25 besök. Kanske till och med fler... Vilka minnen! Jag var där några morgnar också, men kanske inte fler än tre.
Givetvis inget spelande med bandet. Vi har inte träffats en enda gång 2020 och jag har inte rört ett stränginstrument.
Det blir bara tre listor i år. Jag har ju inte sett en enda konsert...Årets 5 bästa skivor släppta 2020 (utan inbördes ordning):
1. Nick Mason's Saucerful of Secrets - Live at the Roundhouze
2. Roger Waters - Us + Them
3. Slowgold - Aska
4. Blues Pills - Holy Moly!
5. Bob Dylan - Rough and Rowdy
Årets 5 bästa riktiga skivor:
1. Culpeppers Orchard2. Tapiman
3. Black Sabbath - Master of Reality
4. Pappo's Blues - Vol 1
5. Pappo's Blues - Vol 2
Topp 5 fåglar:
Sweet Leaf
Future Elephants? - Humans Passin' Thru släpptes tidigt i år. Jag hörde den några gånger och tyckte den var något svagare än debuten. Frågan är om den ändå inte legat och mognat till sig. Möjligen är den något mera polerad och har några hejarklacksrefränger för mycket, men jag blir ändå på lite bra humör av att höra den. Det finns många fina melodier och solon som sätter sig. S-Rock Music Production. 2020.
lördag 26 december 2020
1-3
fredag 25 december 2020
Another Brick in the Wall
Roger Waters Us + Them. Waters Pink Floyd var verkligen något helt annat än Nick Mason's Saucerful of Secrets. Större produktion, fler musiker, storslaget, svulstigt och pompöst. Den enda låten som var gemensam i deras liverepertoarer var One of these Days. Nick Mason avslutade där Roger Waters började. Helt enkelt. Jag har läst kritiska röster om skivan ljudmässigt, men jag tycker att den låter utomordentligt bra. Stort ljud! Musikerna går dock mycket på rutin och framförandet har inte den entusiastiska spelglädje som Mason's Saucerful of Secrets Live at The Roundhouse har. Så upplevdes det live också. Låtarna från Is This The Life We Really Want?, nämligen Déjà Vu, The Last Refugee och Picture That låter bra och får mer nerv än på studioplattan. Inget alls från Amused to Death. Jag hade gärna hört åtminstone Perfect Sense, Part I & II. Jag älskar Waters nya fraseringar på Another Brick in the Wall. All in all, it was all just bricks in the wall, all in all, you were all just bricks in the wall. Den annorlunda ackordföljden i slutet av Welcome to the Machine är också suverän. Sidlånga Dogs och Pigs (Three Different Ones) på sid E var dock konserten i Köpenhamns största ögonblick och det är de väl här också. Det är samma ordningsföljd på låtarna som i Royal Arena, men vi fick två bonuslåtar som inte kom med på liveskivan, nämligen Broken Bones (som gjorde livedebut i Köpenhamn) och Comfortably Numb. Även om jag tycker att skivan verkligen är bra, så måste jag nog säga att Nick Mason's Saucerful of Secrets är mera spännande... Columbia/Legacy. 3-LP. 2020.
Roger Waters - Royal Arena - Copenhagen - 11.08.2018 - Another Brick In The Wall
And drink the rest of this Korean tea?
torsdag 24 december 2020
onsdag 23 december 2020
Mr. Downchild
Det finns verkligen ett gäng spanska plattor från tidigt 1970-tal som jag håller mycket högt. Máquina Why? (1970), Pan & Regaliz (1971) och Tapiman (1972) är väl topp-3. Tapiman är kanske inte lika bra som Culpeper's Orchard, men den har något särskilt. I några spår, som Gosseberry Park och Paris, så är det samma stämningsfulla psykedelia som i öppningsspåret I Believe på Why? med Máquina. Max Sunyer är en fantastisk gitarrist. Han skulle så småningom spela jazzrock i Iceberg (vilka jag har två skivor med...). J. M. Vilaseca alias Tapi spelar trummor (vilket han även gjorde på Why? med Máquina). Skiva och omslag i acceptabelt skick. Lite knaster på b-sidan i några spår, men det går att uthärda. Edigsa, 1972.
tisdag 22 december 2020
Going Down
måndag 21 december 2020
Roundabout
Overdog är också en riktigt fin platta. Funkigt och frenetiskt, varvat med några mera finstämda partier. Theme Song/En Route/Theme Song reprise och Roundabout sticker ut. Älskar Miller Anderson. Hans röst är verkligen helt outstanding. Deram, Spanien. 1973. M- skick. Båda skivorna måste såklart in som UK-original någon gång. De är faktiskt inte så märkvärdigt dyra skivor...