fredag 28 december 2007

Ylande vargen

Är inne i en ovanligt intensiv bluesperiod. Med några få undantag är det bluesplattor som snurrar på tallriken. Bäst just idag är en samlingsplatta med T. Bone Walker som hörts inte mindre än tre gånger, men eftersom jag även lyssnat på The London Howlin' Wolf Sessions (med Eric Clapton, Bill Wyman och Charlie Watts) så kan jag inte undanhålla er ett foto i The Billboard Illustrated Encyclopedia of Jazz & Blues som jag helt enkelt fotograferade av. Howlin' Wolfs röst kan man skrämma barn med, men hela hans fysionomi är skräckinjagande. Från Londons Marquee Club med Chris Barbers band 1964. De två unga kvinnorna längst ner till höger i bild ser i det närmaste livrädda ut. 190 cm, 140 kg och nävar som dasslock. Klicka på bilden så ni får den förstorad.

fredag 21 december 2007

Många skivor blir det...

Skivsamlingen ökar som sagt exponentiellt. Är det friskt att köpa 287 plattor på ett år? Svaret är förmodligen nej. Hur ska man hinna lyssna ordentligt på 287 plattor om man jobbar alldeles för mycket, har hus och familj och är fågelskådare? Habegäret är större än förnuftet och jag skulle kunna köpt lika många till eller ännu fler. Finns det avvänjningskliniker för skivsamlare?

Det bästa med julen är ledigheten. Jag ska hinna lyssna ifatt alla skivor och gå långa promenader i skogen. Kanske åka ut till Kullahalvön och skåda örn. Jag har trott så varje år men efteråt tycker jag aldrig att jag mått sämre. Majoriteten skådarturer fryser man halvt ihjäl eller är man för slö för att gå ur bilen, skivorna hinns inte med och när vårterminen börjar har jag provhögen orättad och ångesten är värre än någonsin.

Men denna julhelg ska det bli bättre! Idag beställdes ett par Meindl Island Pro-kängor från Fjällsport Tärnaby och de ska hålla mig varm och få mig ut ur bilen. Redan på väg enligt e-post alldeles nyss. Vadå snabbt! Och redan idag, ledighetens första dag, har jag hunnit tugga mig igenom ett hyggligt antal skivor. Charlie Musselwhite "Goin' back down south" och "Leave the blues to us". Båda riktigt bra bluesplattor, särskilt den förstnämnda. Såg Musselwhite en gång på Pub Sparta i Lund i början av 1990-talet. Bra spelning. JS hällde flera öl över sig själv i ren förtjusning. Har också avnjutit Philip Walker "Someday you'll have these blues" som var en schyst texasbluesplatta även om året är 1980. Witchcrafts "Alchemist" har spelats för ungefär tionde gången sedan den landade för några dagar sedan (äntligen på vinyl). Starkt beroendeframkallande och årets bästa skiva. Tror jag. I morgon blir det jaktfalk på Rönnen och nyårslöftet blir att minska ner på överkonsumtionen av skivor. Proven rättar jag i mellandagarna.

Så bra allt kommer att bli!

lördag 15 december 2007

Dimma och små bluesgubbar

Finns det något mer dystert och melankoliskt än Skåne i december? Dimman ligger tät. Temperaturen kring nollan. Nyupptaget hygge intill gammal tjäderlokal. En fullvuxen granskog, men ändå. Det ser tungt och deprimerande ut. Knappt en fågel. Några kungsfåglar hörs kort, en korp kraxar långt borta och lite tjäderspillning på skogsväg.

Prövar en annan, tämligen säker tjäderlokal, och minsann stöter jag två stycken! Den första en tupp, troligen den andra också. Ytterligare ett uppflog en stund senare, men det kan ha varit någon av de första fåglarna. Det är inga direkt njutbara observationer. Den första tuppen ser jag i kanske 2 sekunder, hinner knappt lyfta kikaren, den andra fågeln bara skräms. Men de finns där i skogen och det värmer en tjädervän i kylan. Domherrarnas sorgsna visslingar hörs avlägset i dimman. Tinitus. Och fräscha kantareller! Är det normalt 15 december?

Vemodig svensk folkmusik passar nog bäst till det här vädret, dimman och tjäder, men jag valde några nyinförskaffade bluesplattor. Bäst just nu är Little Milton "We're Gonna Make It", som jag antar är en samling från hans 50-tal. Har några plattor sedan tidigare men de är alla från 60- och 70-talen. Fantastiskt bra! Inte bara blues utan snarare bluesig soul med underbar, besjälad sång. Gitarrspelet enkelt och effektfullt. Bäst är "Blind Man", som kanske inte toppar Buddy Guys brutalversion, men som är så snygg med sin orkestrering, och "Stand by me", Ben E Kings klassiker. Kommer att utforska Little Milton mer. Har också lyssnat på Little Walter, den magiske munspelaren som söp bort karriären och till slut blev knivhuggen till döds i ett gatuslagsmål vid en ålder av 37 år. Spelade med Muddy Waters, Bill Big Broonzy och Bo Diddley bl a, men hamnade i rännstenen innan han fyllt 30. Får munspelet att låta som en saxofon ibland! Inte sällan galen distortion. Kung!

Var på Roky Erickson i Malmö i torsdags. Fantastiskt bra!

lördag 8 december 2007

The Essence of Swedish Progressive Music 1967-1971 - Pregnant Rainbows for Colourblind Dreamers

Som komplement till boken "The Encyclopedia of Swedish Progressive Music 1967-1979" av Tobias Pettersson och Ulf Henningsson har nu denna tjusiga 4-CD box kommit. Har inte hunnit igenom hela ännu, men det finns massor med godis jag inte hört tidigare. Kommer bli dyrt det här för nu blir jag tvungen att börja leta originalplattor med en del av de här banden...

Från första CDn, som jag hört mest, bör nämnas Alexander Lucas, Ardy och Lasses öronpaj (egentligen Janne Schaffer), Baby Grandmothers, BIB Set, Bättre Lyss och Doris. Önska er den i julklapp om den inte redan införskaffats. Jag kunde förstår inte vänta så länge. Kan för övrigt även rekommendera Asokas nya platta "36 years later". Claes Ericsson har skrivit en mängd minnesvärda melodier och det låter tidigt svenskt 70-tal, precis som vi vill att de ska göra. Bilden på Claes tog jag på "proggbåten" i januari i år. Fler bilder finns på Asokas hemsida - http://www.asokarock.se/gallery/2007-01-27/2007-01-27.htm De översta 20 är mina. Långt ifrån alla är bra, väldigt svårt utan blixt, men några är åtminstone lite stämningsfulla. Asoka satt ner och spelade p.g.a. kraftig sjögång :-)

söndag 2 december 2007

Living in the past

Bjorn to raise hell skrev i en kommentar till mitt blogginlägg 25 november att det fanns minst 3-4 butiker i Lund när han flyttade dit 1992. Idag finns bara en kvar. Bodde också i Lund 1992. En kille som hette Sören hade en börs vid den här tiden. Där hängde rarrisar som T2 "It'll all work out in Boomland" och Fuzzy Duck på väggarna och dessutom till moderata priser. Jag köpte nästan bara blues. Synd att man inte fattade bättre. Mats Zetterberg drev "Living in the past". Låg vid Mårtenstorget 1992 ungefär. Har jag för mig. Flyttade sedan till Stora Fiskaregatan. Det fanns väl en butik på den lilla gatan bakom domkyrkan? Eller där någonstans. Minns inte namnet. 1992 borde det dessutom ha funnits kvar vinyl hos Folk å Rock. Fast de hade ju iofs inte begagnat.

Starkaste minnena från Lund och skivor har jag från 1989-90. Zetterberg hade sin butik ovanpå Julius platthandel. Tror inte den hette "Living in the past" då. Varje fredag efter föreläsning eller lab cyklade man därom och köpte sig en liten kasse för att därefter trampa vidare till systembolaget. Oftast var en kursare med som hette Tobbe och som också gillade blues. Sedan blev det skivspelande och partaj. Var det efter en hård veckas tentaläsning kunde skivspelandet vara hela helgen.

Minns en gång när Mats var ovanligt upphetsad. Det hade minsann varit en snygg tjej i affären och köpt en Cuby & Blizzards-platta! Alltså, det fanns ju inte! När det sedan visade sig vara min syster så blev det lite mindre obskyrt...

Jag var trogen kund hos Mats tills jag flyttade från Lund i slutet av 1993. Hände att jag hamnade där lite då och då även senare, ganska regelbundet t.o.m. i början av 2000-talet. 2006 fick Mats lägga ner. Några månader senare gick även Folk å Rock i graven.

* Januari 2006: Skivaffären Living In A Past som drevs av Mats Zetterberg (sångare i Fiendens Musik) läggs ner. Butiken satsade mest på begagnad musik.
– Det blev glest bland kunderna, säger Mats Zetterberg.
– Snart kommer nog folk att klaga och säga att det var kul på den tiden när det fanns skivaffärer. Men då är det försent, säger han.

http://sydsvenskan.se/nojen/article155402.ece

The Crack In The Cosmic Egg

Jag brukar älta om att mediet påverkar upplevelsen av musiken. Egentligen är det ju alldeles självklart och dessutom välkänt. Om man utesluter ett sinne så blir upplevelsen mindre stark. När man sitter där med originalartefakten så får musiken en annan atmosfär. En skiva som låtit intressant på en bränd CD kan förvandlas till ett mästerverk när nålen rör sig över spåren och man har originalkonvolutet i sin hand. Syn, hörsel och doft samverkar till den totala upplevelsen. Men jag känner några som inte går med på det. Att musiken är densamma oavsett format. Nåja. Jag skulle gradera formaten så här efter stigande njutning:

1. MP3
2. Bränd CD med kopierat omslag
3. Riktig CD
4. Vinylreissue
5. Originalvinyl

Senaste exemplet är när jag i veckan lyssnande på My Solid Groundvinyl från Second Battle. Hade tidigare en bränd CD med 7 bonusspår. Närmare originalet blev det en helt annan platta och dessutom låter vinylen bättre. Har inte riktigt tänt till på denna tidigare. Bättre än inledande, malande "Dirty Yellow Mist", blir inte krautrock. Ett simpelt men brutalt gitarriff som brötar på i tretton minuter. Eller något mindre för det dröjer en stund innan gitarren går igång. Heavy psychedelic space rock drone av bästa märke. Några av de simplare hårdrockslåtarna är lite halvtaffligt framförda, men de har en speciell nerv. Undrar om jag skulle överleva med ett original?

En välkommen bok i huset är "The Crack In The Cosmic Egg - Encyclopedia of Krautrock, Kosmische Musik & Other Progressive, Experimental & Electronic Musics from Germany" av Steven Freeman & Alan Freeman. Denna raritet knep jag mitt framför ögonen på ett annat freak och blev för detta gruvligen utskälld hos vinylpågarna förra helgen. Ha-ha! Måste säga att det känns kanon att ligga på soffan med den och My Solid Ground strömmande ur högtalarna :-)