Knark och pizzerior

På susning.nu (en typ av wikipedia) kan man läsa den här fina texten om min hemkommun:

Örkelljunga är huvudort i Örkelljunga kommun i Skåne län, vackert beläget vid E4:an i nordvästra Skåne. Örkelljunga är nog mest känd för sin visomskrivna skyttepaviljong, låten I Örkelljunga skyttepaviljong skrevs av en beväring vid namn Arne Pärsson, som enligt sägnen aldrig sett själva skyttepaviljongen. Här finns mycket knark. Och massor (otaliga) pizzerior.

Det blev ingen skivmässa och inget vinylpågarnabesök i helgen. Illa. Men en liten artikel om the last waterhole i HD i söndags:

http://hd.se/noje/2008/03/30/vinylhaeng-foer-skivnostalgiker/

Idag anlände dock boxen med sydafrikanska Freedoms Children. Hade skivorna på CD sedan tidigare, men kunde inte motstå denna box med alla plattor i fina reproduktioner med uppvik och allt. "Astra" är en fantastisk LP som alla bör ha i sin skivsamling. Ett original är inte att tänka på så det här alternativet är ett hyggligt surrogat. Låter dock lika burkig som på min gamla CD. Bäst ljud på debuten "Battle Hymn of the broken hearted".

http://www.psychedelic-music.com/new.html

Chill Out

Köpte "Chill Out" i Värmland 1995 när den kom ut. Fjärde skivan med John Lee Hooker efter hans comeback 1989 och hans bästa. En av mina absoluta favoritplattor över huvud taget t.o.m. och detta trots att det är sparsamt med Hookergitarr. Åldern tillät inte något avancerat gitarrspel längre. Men som han sjunger! Framför allt i bluesballaderna "Anne Mae" och "Too young". Han är närmare 70 år men rösten är len som bomull. För mig finns få mera gåshudsframkallande låtar än dessa. Varje gång jag hör skivan så hamnar jag i Värmland-mood. Den förflyttar mig på ett ögonblick mer än 10 år tillbaka i tiden och det är ett alldeles speciellt sinnestillstånd. Lite vemodigt och sorgset men ändå behagligt på något sätt. Låten som har starkast förflyttningskraft är ändå titelspåret med Santana och det var låten som spelades på repeat under nattens fest då N är ett stort fan av Santana. Ja, vi hann nog med ett antal Santana-plattor också tror jag. Festerna brukade sluta först på morgonkvisten. Den här videoversionen har ett avklippt Santana-solo, men den funkar ändå. Enjoy!

http://www.youtube.com/watch?v=EXwMIdiXn8o&feature=related

Vinter

Det var riktigt jobbigt i skogen. Flera decimeter snö och jag försökte ta mig fram längs en mosskant där jag förutom snödjupet sjönk ytterligare någon decimeter. Stövlarna fulla med snö. Kallt. Svettigt.

Ganska tyst i skogen igen, men några tuffingar hördes - spillkråka, kungsfågel och tofsmes bl.a.

En varfågel satt i en torraka och spanade av sitt vinterrevir. Flera tranflockar mot norr över ett snötäckt landskap. Hornborgasjön nästa.

Fattigt och torftigt...

Här är det vinter. 2 dm snö och flera minusgrader på natten. Nyss kändes det som vår! Jag fotograferar mesar och finkar vid fågelbordet...

NM är i Brasilien. Skickade mig bl.a. bilderna nedan förra veckan. NM samlar bromelior i trädgården och är ute med pannlampa på natten när det har regnat. En orm på jakt efter en groda. NM skrev att hann stötte till bromelian i sista sekunden så att grodan hann hoppa undan och klara livhanken. Läcker bild!

På något sätt känns det liksom lite fattigt och torftigt med mina blåmesar i jämförelse... Missa inte att förstora bilden genom att klicka på den.

NM bjöd mig till Brasilien när han åkte ner i januari. Hade det inte varit så svårt att vara ledig från läraryrket så skulle jag gärna gjort det. Kunde kanske fått ihop 14 dagar nu, kring påsk, men men...

Ingen idé att gråta över spilld mjölk. Tror att jag ska ge mig ut i skogen istället. Pulsa fram i snön. Frysa om fötterna. Se om det varit något tjäder på en gammal lekplats. Dimman släpper och det ser ut att bli riktigt fint väder.

Restless feeling...

Påskledighet och jag hade tänkt vara ute mest hela tiden. Men det blev snö och vinter istället. En kortare tur igår med kameran. Fotograferade spännande isformationer.

Vinylpågarna på långfredagen. Affären full med skivnördar - alla mer eller mindre skruvade - och ett härligt tuggande. Jag fick med mig några trevliga plattor och som redan spelats flera gånger p.g.a. det ofrivilliga inomhussittandet. Emtidi "Saar" var skön folkkraut, men inte i klass med Bröselmaschine. Bäst av mina nyförvärv var istället det för mig tidigare okända Jellyroll. Snöovädret satte stopp för mer vinylinhandlande i Jönköping på lördagen, men till helgen får det väl bli ett besök på Ängelholmsmässan.

Angående tidigare blogginlägg om vinylbörsdöden i nordvästskåne och Lund:

http://www.lundagard.se/2008/03/15/lunds-sista-skivnordar/

Mikael har på sig samma Grateful Dead-tröja som senast vi sågs. Vet inte om det var då som jag köpte The Maze "Armageddon", 1968. Tyckte den var halvskaplig då, men nu har den snurrat några fler gånger och det är en finfin psykedeliaplatta. Flummiga låtar och flera aviga, diskordanta fuzzsolon, precis så som vi vill ha dem. Rekommenderas alla gamla psychrävar.

12-inch slab of wax

Vinyl is real. It offers you pride of ownership, and your very own spot in the pantheon of cool. There is nothing heroic or grand about “discovering” a band on MySpace, is there? That only proves you know how to use a search engine. No, the true rock warrior seeks his prey in that dusty battlefield of yore: Ye Olde Record Shoppe. There are treasures there that will blow your head off, items of such mysterious, weathered beauty that no digipak reissue or 320-bit-rate MP3 can replicate. You know what else is there? People. Not avatars or sims, but humans, with passions and prejudices and crackpot musical opinions that they’d take a bullet for. They’re a riot. And believe me; you could use a few more friends. And some fun. Sleazegrinder, Classic Rock, april 2008

Vinylpågarna på fredag, kanske skivmässa i Jönköping på lördag...

Kanadensiska Ellison från 71 var schyst förutom en enerverande hög hi-hat. Obskyr tidig hårdrock med en fot i 60-talet och en i 70-talet. Bra gitarr. Reproduktion från småknastrigt original, ingen mastertejp. Void Records.

Bone-cutting blues

Ett suveränt klipp på tuben med Magic Sam:

http://www.youtube.com/watch?v=xoXI1zZbGIc

"All your love" är outstanding, men missa inte gitarrsoundet på "Lookin' Good" som startar 3.25 in på klippet. Ruggigt! Förmodigen är det Earl Hookers trummis och basist. Magic Sam har Earls gura och det finns ett annat klipp med Earl från samma event och med samma kompband. De sätter inte slutet på "All your love", men annars tunggungar respektive svänger det grymt bra i de här två låtarna. Recommended!

I-Feel-Like-I'm-Fixin'-to-Die

Min musiksmak har förändrats med åren. Eller både och. Jag gillar i princip samma genres som för 20-25 år sedan, men har blivit mycket tolerantare när det gäller instrumentering och framför allt sound. Förr så tyckte jag att det mesta som lät modernare än 1975 var värdelöst. Stod inte ut med synthiga ljud, polerade gitarrer och trist trumljud. Det kunde vara ganska små detaljer som avgjorde om bandet passerade godkändkriterierna. Fel gitarrljud kunde räcka. Med några få undantag så gillade jag inte heller progressiv rock som jag tyckte var pompös och tråkig och könlös. Nej det skulle vara depraverade bluesmusiker, långhåriga asiga hårdrocksband från tidiga 70-talet - eller möjligen lite hårdare hippies och psykedelia - som kunde skriva låtar, kunde jamma, kunde sjunga, hade den goda smaken att låta trummor låta trummor och som hade attityd och attack i gitarrspelet. Inte var för städade. Blås tilläts på ”Raw Sienna”, ”O.K. Ken” och säkert ett gäng plattor till, men helst skulle det bara vara gitarr, bas och trummor. Hammond, flöjt och kanske en distorderad wah-wah-fiol var okej.

Hundratals skivor som jag gillar idag skulle ha ratats för 20 år sedan. Det är klart positivt för jag har mer att lyssna och samla på. Men ibland funderar jag på om jag blivit mer okritisk? Att jag saknar smak och tycker allt är bra. Finns det något värre än allätare? En allätare har ju ingen smak. Allt smakar lika bra. Eller var jag mer trångsynt när jag var yngre? Fortfarande finns det såklart gränser, men de har definitivt flyttats en del. Gillar dessutom lite smörigare grejer men det har väl med åldern att göra...

Hursomhelst. En av de absolut bästa psykedeliaplattorna är som alla vet Country Joe & the Fish ”I-Feel-Like-I'm-Fixin'-to-Die”. Vad är ett snabbt, meningslöst och könlöst heavy metal-solo mot Barry Meltons ultradistade, blödande solon i ”Pat’s Song”? Vackrare och mera hjärtskärande blir det inte. Den fick bli min söndagsskiva och fick därför två hela genomlyssningar på eftermiddagen. Nu ska jag sätta mig och rätta prov. Hur hippie är det?

Livet återvänder

Har varit osedvanligt slö med fågelskådandet den här vintern, men i helgen blev det åtminstone några timmar både lördag och söndag. Fint väder om än några regnskurar. Tranor på plats, tofsvipor, trastar och starar. Idag utökades artlistan med ängspiplärka, forsärla och sävsparv. En liten tranplog åt nordväst och skrattande gröngöling på två lokaler. På en aldrig tidigare besökt mosse blommade tuvullen, tjäderns favoritföda på våren. Snart dags att leta tjäderskit i mosskanterna alltså. Fotograferade och blev blöt om knäna.

Härligt med sjungande trastar, stare, gärdsmyg, mesar. Livet återvänder. När solen var framme var det underbart att finnas till igen. Snart påsklov och då ska jag bo i skogen tror jag.

Igår lyssnade jag på Mel Brown. Köpte några plattor för evigheter sedan och tyckte inte de var sådär jätteroliga. För mycket blås menade jag då. Och kanske att det var för tamt dessutom. Men numera gillar jag ju blås så när T tipsade om Mel Brown så åkte de på. Inte alls dumma! Flyhänt gitarrist.

Dazed and Confused

Då och då får jag en liten Pepples- eller nuggets-period. Ni vet plattorna med amerikansk 60-tals r & b, garage, beat, punk, psych... Köpte på mig en del sådana skivor redan tidigt på 80-talet och har fortsatt plocka in någon då och då. Finns mycket roligt på dem, men också mycket skräp. Ett av mina absoluta favoritband i "garagegenren" är dock inte amerikaner utan holländare. Les Baroques. Deras enda fullängdare från 1966 är en veritabel höjdarplatta. Kanonlåtar, en riktigt schyst sångare i Gary O'Shannon (Gerard Schoenmakers) och en suverän gitarrist i Hans van Embden. Van Embden spelar inte sällan med det där lite instängda ljudet, som när man man har en wah-wah-pedal inkopplad men inte wah-wahar, och har inte överdrivet mycket fuzz. Spelar dessutom lite småjazzigt ibland. De bästa låtarna skulle jag vilja beskriva som garageblues och då är de inte helt olika sina landsmän Cuby & Blizzards vid ungefär samma tid. Kanske Van Embden dessutom påminner något lite om Eelco Gelling.

En annan höjdare som jag lyssnat på i veckan är Jake Holmes "Above Ground Sound of Jake Holmes" (1967). Psykedelisk folkrock. En mörk och ljus, suggestiv och hypnotisk platta med vackra sånger, akustiska gitarrer, elgitarrer, baklängesgitarrer, fuzz och övrigt som behövs. I något spår påminner det lite om en annan singer song writer, nämligen Nick Drake. Mest känd är Jake Holmes för "Dazed and Confused". Jimmy Page tyckte det räckte med några småändringar i texten för att därefter lägga den på Zeppelins debut utan att kreditera Holmes. Inköpt hos vinylpågarna förra gången. Tack till M som rotade fram den och valde att avstå till mig.

Being Is More Than Life

Hur stort är samlandet av vinylrariteter egentligen? Kollar man på Tradera just nu så finns där en mängd rarrisar ute och folk bjuder som galna. Resan har ett högsta bud på 2800 kr. 8 timmar kvar av auktionen. Weed 1999 kr, Jackal 1525 kr, engelska Out of Darkness 1500 kr, C.O.B. ”Spirit of love” 820 kr, 2:a November 787 kr osv. Är det samlare som köper eller är det handlare som räknar med att tjäna pengar på plattorna? Det går knappast att köpa rariteter billigt på Tradera för det verkar alltför hårdbevakat. Folk sitter väl med sina Pokora-böcker och bjuder på allt som ska vara rart. Har gjort några småfynd genom åren, men inget speciellt märkvärdigt.

Samtidigt funderar jag över att vinylefterpressar av superrarrisar oftast görs i små upplagor om 500 exemplar. T.o.m. ännu färre ibland från t.ex. Shadoks. De försvinner sällan särskilt fort - vanligtvis tar det några år innan hela batchen är väck - och då kan det ändå röra sig om mycket attraktiva plattor som få samlare har i original. Då förefaller ju vinylsamlarna plötsligt inte vara så många! Får inte ihop detta riktigt. Köpte nyligen Baby Grandmothers-dubbeln som är limiterad till 500 ex. Den borde försvinna på fem röda sekunder tycker jag, även om det inte är en platta som gavs ut på 60-talet. Men det kommer säkert att dröja. Hursomhelst så är den svinigt bra. Totalt stenade jam och grymt ljud i Kenny Håkanssons gura. Rekommenderas alla gamla psychrävar.

Annars ska jag hålla ögonen öppna efter Bee Houstons enda platta ”The Hustler” från 1970. Riktigt bra blues/soul med originell, skitig gitarr och aggressiv attack. Spelade visst mycket med Big Mama Thornton och på CD-versionen av skivan som jag hört sjunger hon på ett av extraspåren. Men jag vill ha en vinyl förstås. Arhoolie.

Skridskor

Igår åkte jag skridskor för första gången på minst 20 år. Det var kul men livsfarligt. Utan offsideregeln kunde jag göra 7-8 mål. Försökte bara hålla mig upprätt och petade med klubban på allt.

Snart dags för kvalserien i ishockey. Lutar åt att Brynäs och Luleå får göra Leksand, Malmö och Rögle sällskap där. Drömmen är att Rögle och Leksand går upp och att Malmö blir sist utan poäng.

Två timmar över två blå berg med en gök på vardera sidan, om timmarna...alltså

Ibland är det dötrist med musik. Bläddrar lite likgiltigt i skivhyllan men hittar ingenting att spela. Kan t.o.m. ha olyssnade plattor liggande som jag inte ids lyssna på. Allt är skräp. De här deprimerande perioderna kan vara i några dagar och upp till några veckor. Bästa motgiftet är förstås en skivmässa, ett börsbesök eller en vinylbuntsbeställning från någon lista. Införlivande av några rariteter i samlingen kan vara extra upphetsande, dopaminfrigörande och berusande. Frågan är om inte det är ett kännetecken för vinylsamlarnördar?

Nu är jag ägare till Älgarnas Trädgård "Framtiden är ett svävande skepp, förankrat i forntiden" och känner mig för tillfället något mindre blasé. Repetitiv, suggestiv, malande, sinnesutvidgande folkpsykedelia. Svensk krautrock från 1972.

Annars är jag uppslukad av ”Mao - den sanna historien”. Mao var en sällsynt grym tyrann och cyniker, jämngod med Hitler eller Stalin. 12 års forskningsarbete är imponerande, men politisk historia är väl alltid vinklad mer eller mindre så om detta verkligen är sanningen är så klart tveksamt. Jag har flera gånger tänkt att det kan inte bara ha varit så här. Det måste finnas någonting positivt. Hittills är det en beskrivning av en enbart feg, beräknande, ondskefull och sadistisk människa. Lär ta några veckor att ta sig igenom hela...