fredag 30 maj 2008

Curbside Constellation Blues

Fick "On with the show" med The Muggs idag, "The ugliest band in the world" som det står på min Muggs t-shirt. Har snurrat hela kvällen. Riffglädje i kubik och många suveräna solon från Danny Methrics gura. En tidig favorit är "Curbside Constellation Blues" med sitt killerriff efter refrängen. En annan höjdare är tunga och psykedeliska "Never know why", Black Sabbath på Detroit-vis, t.o.m. inkluderad en Sabbath-doftande tempohöjning. I avslutande "Motown blues (reprise)" så är det istället Hendrix som dyker upp som association. Andra halvan av plattan är bättre än första. Ska jag säga något negativt så får det bli att skivan är en CD och ingen vinyl...

Imorgon ska vi själva försöka leverera några tunga riff. Har investerat i en Boss TU-2 stämpedal och en ny kabel. Dessutom har basen fått nya strängar, det är väl en 7-8 år sedan sist... Plektrum lånar jag av P. Ska bli kul!

torsdag 29 maj 2008

Love, Peace & Poetry

Samlingsplattor står sällan i särskilt hög kurs hos skivsamlare, men en serie som jag tycker är kul att samla på är Love, Peace & Poetry från QDK-media. Nyligen släpptes den tionde i serien - Chilean Psychedelic Music.

Idén med de här plattorna är att samla riktigt obskyra och samlingsbara psykedeliska skivor (spår från fullängdare, inte singlar) från olika regioner eller länder. I tur och ordning har utkommit American Psychedelic Music (1997), Latin American Psychedelic Music (1997), Asian Psychedelic Music (1999), British Psychedelic Music (2001), Japanese Psychedelic Music (2001), Brazilian Psychedelic Music (2002), Mexican Psychedelic Music (2003), Turkish Psychedelic Music (2005), African Psychedelic Music (2005) och nu alltså Chilean Psychedelic Music (2008). På gång är volymer med Scandinavian, Italian och German Psychedelic Music. Fina skivor med uppvik, liner notes, tjock vinyl, ibland färgad. På alla omslag en model vid namn Sheryl Shrode, det verkar finnas oändligt med bilder på henne:

The California girl on covers is Sheryl Shrode, photografed by Bunny Yeager in 1968. Sheryl was an a-go-go dancer and a filmstudent. Her age was 21, long blond hair, brown eyes, 36/24/36 and her hobbies where designing clothes, painting, underground music and writing poetry.

Mina favoriter är nog skivorna med brittisk, japansk, brasiliansk och mexikansk psykedelia, men det finns en del intressant på alla plattor. Den chilenska var exotisk och småtrevlig, men jag kommer nog inte bli ruinerad av att samla original eller dyra efterpressar av medverkande band. Den enda chilenska platta jag kan komma på att jag har sedan tidigare är Embrujo.

Samtliga finns att köpa här, både som vinyl och CD:


Beställde de första fyra därifrån en gång i tiden, sedan har jag hittat, efterhand som de släppts, på listor eller på mässor.

söndag 25 maj 2008

Head over heals

Head Over Heals (1971) är en annan fin tidig amerikansk hårdrocksplatta. Snäppet obskyrare än Highway Robbery som jag nämnde igår, och därför förstås något dyrare som originalvinyl. Inget mästerverk, men habil heavy och med några kanonspår. I en recension på nätet hittade jag denna mening:

Among the few missteps were some out of kilter harmony vocals ("Question")...

Hmmm... Om det stämmer så är det just det jag gillar, "Question" är nämligen favoritspåret på skivan. Underbar sångmelodi. En annan höjdare är avslutande "Circles" som doftar fläskig Grand Funk live. Rekommenderas! Liksom i fallet Highway Robbery blev det bara en platta.

lördag 24 maj 2008

For love or money

"For love or money" med Highway Robbery från 1972 introducerades för mig för säkert 25 år sedan av M, men det var först för en 5-6 år sedan som den införlivades i samlingen. "Promotion man" är fortfarande den ultimata rock 'n' roll-käftsmällen med stöddigaste riffet och ett totalt förryckt slidegitarrsolo. Med lite volym på stereon känns det som man blivit överkörd av en bulldozer efteråt. Vildare än Ted Nugents vildaste, stökigare än Grand Funks stökigaste. Men i princip hela plattan är kaxig hårdrock och den satt som en smäck just idag efter hårdaste arbetsveckan. Cut-out-exemplar har kostat en hundring i evigheter, men ses nu alltmer sällan och kanske är den på väg att stiga lite i pris, dvs se till att leta upp ett exemplar innan den försvinner. Om den nu inte redan finns i hyllan förstås.

måndag 19 maj 2008

40 Jahre Traditional Hippie Convention

Det blir en liten tripp till Burg-Herzberg i år också.

Några band av intresse: Birth Control, Bröselmaschine, Grobschnitt, Colour Haze, Lazuli, Louisiana Red, Focus, Riverside, The Waterboys, QOPH, Guru Guru, Siena Root, Herzberg Blues Allstars: Ken Hensley (Uriah Heep), Micky Moody (Whitesnake, Juicy Lucy, Chapman), Stoppok (Singer/Songwriter), Clem Clempson (Colosseum, Humple Pie, Jack Bruce Band), Chris Farlowe (Colosseum, Atomic Rooster), Adrian Askew (Atlantis, Cocker, Foundations, Lucifer´s Friend), & The Hamburg Blues Band.

Och säkert några fler som jag inte känner till.

lördag 17 maj 2008

Super-dope guitar funk

Några nyförvärv till skivsamlingen som bör nämnas:

The Litter - "Emerge" 1969. Finfin tidig hård rock med en fot i garagerocken och en i hårdrocken. Sköna gitarrer. Trumsolot i sista låten kunde man såklart leva utan även om det var ovanligt uthärdligt.

Mel Brown - "Mel Brown's Fifth" 1971. Grym skiva där tiominutersspåret "Luv Potion" är min absoluta favorit denna vecka. Hört 10 gånger redan. Suggestivt och jazzigt. Annars både funk och blues på plattan. Den bästa av de fyra jag har hört med honom. Mels farsa sjunger på ett spår. Rå röst!

There's still a bit of the bluesy playing that can sometimes ruin a Mel Brown record - but the best cuts are just super-dope guitar funk numbers...

Soft Machine - "Third" 1970. Inte vinyl, men en remastrad dubbel-CD med bonus låtar live från Royal Albert Hall 1970. Inte många spår av psykedelia kvar utan nu är det avancerad och innovativ friformsjazzrock för hela slanten. Mike Ratledge får de mest märkliga ljuden ur orgeln och Robert Wyatt trummar coolast i världen. "Moon in June" är nog bästa låten, och den enda med sång, men allt är bra. Bonusspåren lika vassa som originalplattan.

tisdag 13 maj 2008

Nature's Disappearing

"USA Union" är en annan höjdare med John Mayall. 1970. Ingen trummis, men gunget som Mayall, Larry Taylor, Harvey Mandel och Sugarcane Harris får till är nästan oslagbart. Suggestiv, jammig, jazzig, organisk blues. Musik att drömma till. Wah-wah-fiol av Sugercane Harris garanterar gåshud i flera spår, särskilt i "Nature's Disappearing" och i "Crying". Mandels gitarrspel är suveränt. Taylors mekiga basspel ihop med Mayalls munspelssmackande står för det rytmiska gunget. Jag har svårt att rangordna Mayalls 60-tals- och tidiga 70-tals-plattor, de har alla olika karaktär, men "USA Union" är en av de bästa.

Har en soloplatta med Don "Sugarcane" Harris från samma år, "Keep on driving", som också kan rekommenderas.

söndag 11 maj 2008

Fågelskådningens dag...

Fågelskådningens dag och vi var ute med fågelcirkeln. Passade utmärkt med fint väder och att det sträckte många vitkindade gäss även idag. Annars var det för sent att komma ut klockan sju. Ganska låg sångaktivitet. Vattenrall, beckasin, buskskvätta, rödstjärt, trädgårdssångare, törnsångare och lövsångare höll igång men trastar, trädpip, rödhakar m.fl. var helt tysta. Fotograferade vitkindade gäss, brunhök, aurorafjäril, kartfjäril m.m. men det blev i princip bara trista, felexponerade eller oskarpa bilder idag. En vasstråsamlande skrattmås blev ganska fin så den får bli dagens fågelbild. Ska förstoras förstås.

Angående den lilla kartfjärilen, Araschnia levana, är det bara fyra år sedan jag såg den första här i kommunen. Nu är den relativt allmän. Första fyndet av arten i Sverige gjordes 1982, men det dröjde till 2002 innan den tog ett rejält kliv i utbredningen med fynd upp till Söderåsen. 2003 nådde den norra Skåne och jag såg som sagt den första här 2004. Det som är spännande med arten är att den har 2-3 generationer och där åtminstone den orange vårgenerationen och den mörka sommargenerationen ser helt olika ut. De är faktiskt så säregna och olika varandra att Linné beskrev dem som två skilda arter, Papilio levana och Papilio prorsa. Dagslängden under pupputvecklingen avgör vilket utseende kartfjärilen kommer att få!

Och på tal om fjärilar så hade jag en nagelspinnare i en bokskog igår. En stor spinnare med mycket snabba vingslag. Härlig art!

Dark is the color of heated blood

Jag hade en John Mayall-kväll igår. Spelade bland annat igenom "Bare Wires" som firar 40 år i år. I princip hugget som stucket mellan denna och "Blues From Laurel Canyon", båda med Mick Taylor på gitarr. Har dock "Bare Wires" som fin UK Decca blue/silver ffss medan min "Blues From Laurel Canyon" är en skamlig, ful, icke uppvikbar London-press från 80-talet. Måste åtgärda detta så jag slipper fler sömnlösa nätter, men det har jag tänkt i minst 20 år...

"Bare Wires" är en fantastisk LP där John Mayall lämnar den något rakare bluesen för mera progressiva, jazziga kompositioner. Rik instrumentering med bland annat blås och fiol. I det sidlånga titelspåret, en svit uppdelad i sju partier, händer det mesta och musikaliskt är det outstanding. Favoritpartiet är "Fire" med sitt kaotiska jazztrumsolo av Jon Hiseman rakt igenom hela låten, baklängesorgel, stönande och andra svåranalyserade effekter, och ovanpå detta mayhem och inferno Johns släpiga och psykedeliska sångmelodi. Mörkt, lite kusligt och skrämmande. Gåshudsvarning under munspelssolot. Eller genom hela låten förresten. En all time favorite. Ska jag välja ut ytterligare två favoriter får det bli "Where did I belong?" (del av "Bare Wires"-sviten) och "No reply". Buy or die!

lördag 10 maj 2008

Arktis nästa

Ingen missade väl det massiva sträcket av vitkindade gäss under förmiddagen? Räknade till ca 2200 ex under två timmar i skogen. Hörde ytterligare några flockar som jag inte fick syn på. Annars smidigt med kameran så att man kan fotografera och räkna i efterhand, även om jag inte alltid fick in alla individer i sträcken i samma bild p.g.a. ett fast 300 mm objektiv... Största flocken uppskattningsvis 600 ex. Enligt Svalan har det räknats upp till 10000 ex från lokaler vid kusten.

Andra nya årsarter i kommunen var svärta, trädgårdssångare och törnsångare. Fotograferade allt från vitkindade gäss till stenskvättor och hämpling, men bäst gillar jag nog bilden på en helt vanlig och ordinär sädesärla.

På loosest fartyg i loosest marinen någonsin

Google har lanserat sin Google Translate. Vad kan passa bättre än att få Seth Mans recension av Speed, Glue & Shinkis dubbelabum översatt från engelska till svenska? Här kommer inledningen:

Denna mycket spridda, dubbel gul Tiger bombplan lindade brun väska i papper var loss i Japan på Atlantic Records, Speed, Glue & Shinki's andra album gjorde det omöjliga genom att vara ännu mer av ett havererat och löst ett mästerverk som deras tidigare album, "Eve". Två separata LP kom bundna tillsammans i överdimensionerad Obi inhägnad av en wraparound brown paper bag omslag designat av Taj Mahal Travellers" self-made Instrumentalist Michihiro Kimura. Och albumet's lyriska och krediter blad var skräpig med stavfel, korsade ut ord och alla reproduktiva skära märken, tejp och detritus ingen vit-out eller icke-repro blå zon exponering av all fuckups unmasking. Och de flesta av musik här på sin sista och Eponymous namngivna insats speglas detta, består av en-tar mishandled i searing guitare overdubs, enstaka fasa på trummor och en riktning utstakad inte av några tunn, förutfattade modefluga utan genom en verkligt unselfconscious och of-the-ögonblick nå, lyckas och svindlande drygt målgång linje på ett sådant sublimely havererade och brända sätt att det görs en konstform som av just teetering på kanten av falla sönder helt. Det är ett mirakel att det var någonsin spelat och registreras, än mindre släppts för Speed, Glue & Shinki var lös kanoner på loosest fartyg i loosest marinen någonsin och verkade mer som tre trådlösa drakar som skjutit i höjden så högt på den ström av Rock de aldrig kom ner. Ingenting var någonsin en viktig fråga för dessa killar, de var så damn löst.

Speed, Glue & Shinki var en mycket okonventionella trion består av tre rock'n'roll kungar i glömska förklädd till Pacific Rim tattare mongrels som redan hade tillbringat nästan ett decennium ledamot vardera utför en rad grupper och löst musikaliska konstellationer. Föregående basist Masayoshi "Ruiseruis" KABE hade tillbringat flera år i den framgångsrika gruppen Sounds utrusta Golden Cups innan därefter ansluter stipendiaten Yokohama infödda, gitarrist Shinki Chen, i premier japanska supergroup Mat hjärnan. Och Shinki själv hade skära hans tänder på otaliga blues-band, "New Rock" grupp Power House och många sporadiska levande jamsessioner. I slutet av 1970, Shinki snabbt inspelad hans soloalbum "Shinki Chen & Friends" med olika Power House medlemmar och ingår KABE på bas på albumet är en sann klassiker: distended, 13-minuters Freak Out ", farväl till hycklare . "Vid den här tiden Shinki hade redan kassan Zero historia, en filippinska quartet anställd för att utföra i en krets av Tokyo varuhus. Även om deras repertoar var främst omfatta versioner av psychedelic tio träffar, det var den oförglömliga makt långhåriga sångare / trummis Joey Smith som fångats Shinki uppmärksamhet. Shinki utföras flera gånger med Zero historia, och en gång Mat Brain inte längre var ett fungerande företag, Shinki inbjudna Smith att bilda ett band. När KABE var spåras upp, den trion blev komplett. Smiths stamtavla gick så långt tillbaka som det sena femtiotalet utför som sångare, trummis och ibland både genom en rad populära filippinska rock'n'roll band som var nästan alla men okänd utanför Filippinerna. Den mest kända var de Downbeats, som poängsätts en eftertraktas öppnande kortplats för The Beatles på deras beryktade konserten i Manila den 4 juli 1966. Och Smiths sång växte sig vara en jämra sig för en själ hammare medan hans trumma fyller var deft, som drabbats hårt och ofta spunnet ut överdrivet som om replikerar ljudet av en säck potatis som kastade ner en korridor kantad av ordet Toms och ställ - upp crash cymbal och knytas fast med extra volleys av Spud-lobbing i överflöd.

tisdag 6 maj 2008

When I die, they'll say, he couldn't play shit, but he sure made it sound good!

Björn har gjort snyggaste affichen till Rock i Dalen! 31 maj. Fri entré som vanligt.

I MP3-spelaren denna vecka samsas Black Keys "Attack and Release", som spelas mest hela tiden, med gamla hjältar som Hound Dog Tylor, JB Lenoir och Billy Boy Arnold.

söndag 4 maj 2008

Holy Haunted House

Hoppsan. Råkade visst förbeställa den här:

The entire 10.31.07 Gov't Mule performance from The O'Shaughnessy Theatre in St. Paul, MN - including a complete version of the Led Zeppelin album "Houses of the Holy" -- mixed and mastered for this special 2-CD set!

DISC ONE
1) Play With Fire
2) Time To Confess
3) Million Miles From Yesterday
4) Rocking Horse
5) Birth of The Mule
6) Larger Than Life
7) Fallen Down
8) The Other One Jam
9) Blind Man In The Dark

DISC TWO
The Holy Haunted House Set
1) The Song Remains The Same
2) The Rain Song
3) Over The Hills and Far Away
4) The Crunge
5) Dancing Days
6) Drums
7) D'Yer Mak'er
8) No Quarter
9 ) The Ocean
Encore
10) Come On Into My Kitchen
11) 32/20 Blues

Dendrocopos minor

Orkade inte upp en morgon till, men det blev en kort tur i skogen ändå. Inga nya årsarter. Borde hört trädgårds- och törnsångare tycker jag. Hade däremot en trummande mindre hackspett och det är alltid trevligt. Försökte leta upp den för fotografering, men det ville sig inte så det får bli en bild från förra året. Trana, vattenrall, brun kärrhök, rörsångare och lite annat smått och gott...


Jag blev lite smickrad av att en kompis som jag skickade ett gäng orrbilder till nästan tyckte att de var lite Bruno Liljeforsaktiga. Tyckte först inte att de var så bra, men har svängt lite och därför kommer en till. Sista orrbilden på länge, jag lovar... Synd att han ska titta bort, tänk om huvudet varit i profil. Jag hann bara med en bild, han hoppade upp på stubben och sedan lika snabbt ner igen. Men stämningen i bilden är rätt skön.

lördag 3 maj 2008

Lås in getterna!

Det blev en tidig morgon till i gömslet. Dimmigt och dåligt ljus så det blev tyvärr inga bra bilder. Däremot var de blå ädlingarna stundtals ganska intensiva, trots att åtminstone jag aldrig såg till någon höna, så det blev åtminstone några ganska roliga foton. De här två är bilderna direkt efter varandra, dvs med 0,5 sekunders tidsskillnad. Måste förstoras så att man ser fjädrarna som ryker... Klicka på bilderna.


Första halvtimman i gömslet hördes en knarrande nattskärra sporadiskt. Den första rapporterade från Skåne i år, observationer från Öland och Västergötland igår.

fredag 2 maj 2008

Room for two

För bara någon månad sedan upptäckte jag att vårt gamla band fanns med på en samlingsplatta som jag inte visste om att den existerade, nämligen "Fistful of rock 'n' roll vol. 12". Minns något snack om denna samling kring år 2000, men att det sedan rann ut i sanden. Trodde jag. CDn släpptes 2003. Gräsligt omslag. Tyckte ändå att det kunde vara roligt att ha en komplett samling med plattor där man själv medverkar så jag fick köpt in ett exemplar och detta anlände idag. "Home for two" heter här plötsligt "Room for two" och så här står det, med minsta typsnittet någonsin, om oss:

"Totally inspiring early-70s hard-rock/blues that stands up to the very best of em! From the backwoods of Sweden. One of the most soulful Blues Rock bands around! Serious!"

Två år efter att bandet gick i graven... Nåja, den lär väl inte gjort något större väsen av sig... Har knappt hört talas om ett enda band, men Rocket From The Crypt låter bekanta. Svenska Nomads finns med och det är ju lite fräckt. Även The Satellite Circle känner jag som ett svenskt band. Annars ingen aning - Divine Chaos, Mustang, Deviltones, Suicide Doors, Demolition, Superbuick... Inte mindre än 26 band! Lite småporrig inlay. Återstår att se om jag orkar lyssna på skivan.

Falco columbarius

Fick en kalasobs av en stenfalkshanne på morgonen. Flög helt nära förbi och satte sig därefter i toppen av en björk så att jag även skulle hinna med en kort stund med tubkikaren. Årets första gök ropade. Andra ganska nyanlända i kören var buskskvätta, rödstjärt och svartvit flugsnappare.

När jag arbetade i Norrland på mitten av 90-talet så hittade jag en gång en nyligen trafikdödad juvenil stenfalk. Jag hade sett ungar i ett bo inte långt därifrån en vecka tidigare. Kanske var det falkens första flygtur som slutade så olyckligt och sorgligt. Den var helt fin, ingenting syntes av kollisionen. Jag tog den med hem där vi bodde och lade den i en påse i frysen. Senare klädde jag in den med flera lager vått tidningspapper och frös in igen. Minns inte om det var till Kiruna eller till Luleå som jag först fick åka med bil för att därifrån flyga hem via Arlanda, men det tog sin lilla tid och jag var rädd att falken skulle hinna tina upp. Den klarade sig. På den tiden tillhörde stenfalken Statens vilt. Jag inbillade mig att inget museum skulle begära in den om jag bara ringde och rapporterade fyndet och att jag därför själv skulle kunna få den uppstoppad. Jag ringde en eller kanske två gånger till en konservator vid Naturhistoriska avdelningen på Malmö museer, men fick inte tag i honom. Sedan blev den liggande i frysen. I 5 år!!! Längst in bakom kotletter, älgstek och blåbär låg min lilla falk. Till slut gav jag bort den till en skådare med lite mer handlingskraft än jag. Om han sedan stoppade upp den eller skickade den till något museum vet jag däremot inte.

Bye Bye Blues

Skivsamlande är en komplex hobby, men en av flera anledningar till att jag vill ha en fet och bra samling är såklart möjligheten att kunna sätta på en viss platta när andan faller på. Såg att Vinylkalle auktionerar ut ett ex av Flying Bear Medicine Show på Tradera. En platta som har funnits i min samling sedan någon gång på 80-talet. UK-pressning, liksom Vinylkalles, vilken har ett annat omslag än US-utgåvan. Mindes inte hur den lät direkt, men nu fick jag en anledning att spela igenom. Skönt bluesjam från San Francisco 1969. Medlemmar från Buddy Miles Express, Sir Douglas Quintet, Linn County, McCoys, Shades of Joy och Group Therapy. Harvey Mandel på gitarr på två långa jam och han är ju sällan fel. Inte oumbärlig, men jag gillar ändå att den finns där i hyllan...

Väl bläddrande på F så fick jag också fatt i första två plattorna med Frijid Pink. Bluesig garagerock/tidig hårdrock från Detroit. Den första något psykedelisk, särskilt deras version av "House of the Rising Sun", men jag gillar den andra, "Defrosted", något mer. Kanongitarr av Gary Ray Thompson. Sångaren Kelly Green låter som både Dickie Peterson och Randy Holden. Har samma plågade, psykotiska vibrato som den sistnämnde. Stöddigast är "Black Lace", men de som känner mig fattar att "Bye Bye Blues" är mitt favoritspår.

Vinylskivor är våra bästa ägodelar i livet, de är vår odödlighet...