söndag 25 juli 2010

Everything we touch turns into blues in some way

Inget väder för trollsländor och då passar det ju bra att lyssna på musik och läsa en god bok. Egentligen för rastlös för soffan, men har klarat det rätt bra ändå. En av världens bästa skivor är förstås, som alla redan vet, East-West med The Paul Butterfield Blues Band. 1966. Har alltid älskat atmosfären, stämningen på den plattan. Trettonminutersjammet i titellåten är inspirerat av en LSD-tripp förstås. Blues, jazz och raga i en härligt kaotisk mix. Jammet i Work song dock ännu bättre och I got a mind to give up living kan man inte höra för många gånger. Obligatorisk i alla skivsamlingar.

2 kommentarer:

Jonas sa...

Ofattbart att den är från 1966. Känns som 1968, typ.

Tobias sa...

Hade den i original tills Marina slog den i bitar under ett bråk. Hon stod inte högt i kurs då! Kanske var det befogat, kanske inte. Visst är skivan ett måste i alla musikkännares samlingar. Älskar allt på plattan. Mike Bloomfield har en känsla i fingrarna som är få förunnat.