Det kommer att bli krig mot mullvadarna till våren igen ser det ut som.
Lång promenad i skogen igår. Såg inte en enda fågel! Hörde större hackspett två gånger, det var allt. Hoppades förstås på tjäder, men det blev som sagt inget med det. Lätt att gå på myrarna nu då det är rejäl tjäle. Gick inte igenom en enda gång.
förmodligen. Jag har svårt att hålla värmen i mitt hus, men i det här är det nog värre även om det är litet. Tror inte ens det finns elektricitet. Så här bor ingen i Sverige längre.
Eller om det var 1960. Mindes mest att han såg en baseball-match.
När jag inte lyssnar på P1 blir det italiensk progressive från 70-talet. En sådan period nu. En platta jag återvänder till relativt ofta är Alphataurus. Inte riktigt i klass med de nämnda skivorna i inlägget om Zarathustra nedan, men en mörk, keyboard- och synthmättad och stämningsfull historia med många minnesvärda melodier. Produktionen är tyvärr inte den bästa. Tänk att få höra den Uriah Heep-doftande Dopo I’uragano med ett bättre tryck och med gitarren högre i ljudbilden… Har nyligen återutgivits i Italien med trippeluppvik som originalet, jag har en gammal koreansk Si-Wan-utgåva med enkelomslag. 1973. 
På den här myren, som jag inte besökt på många år, har jag flera gånger stött upp orrar. Fem stycken en gång vill jag minnas, men kanske ännu fler längre tillbaka. Då var det en ganska vacker mosse med låga tallar och enstaka öppna, blötare partier. På somrarna var här fina nattskärrespel. Nu är det en torvtäkt. Känns tråkigt. 
Inte omöjligt att det finns orrar här ännu, det är inte ovanligt att just torvtäkter hyser orrlekar, men idag sågs och hördes ingenting mer än en ensam korp. Lätt att gå förstås, men kallt. Sorgsna tavlor av is i dikena. 
Museo Rosenbach Zarathustra är vinylen som snurrat i en vecka nu. Knappt spelat något annat. En platta jag gillade redan första gången jag hörde den, men först nu fattar jag att det verkligen är en topp 5 från den italienska progressive-scenen. Den sidlånga titellåten är en otrolig komposition. Här varvas lugnare och vackra partier med diskordanta, elaka och tunga riff. I Al di la' del bene e del male låter de som ett tyngre Caravan. Det grymma orgelsoundet och spelstilen inte helt olikt Dave Sinclairs. Slutet av Il tempio delle clessidre får mig att tänka på Radim Hladík och Nová Syntéza II, samma gåshudsframkallande atmosfär. B-sidans tre spår är i nästan samma klass som Zarathustra och det finns flera minnesvärda melodier och riff. I Degli Uomini påminner de något om ett annat italienskt favoritband, nämligen Procession. Fantastiskt musicerande all over. Nåja, där högst uppe tillsammans med Il Balletto di Bronzo Sirio 2222, Osanna Palepoli, RDM La Bibbia och nämnda Procession Frontiera. Sonys nyutgåva från 2009. Originalet från 1973 i vanlig ordning omöjligt.
Idag är det precis fem år sedan jag åkte till Kina första gången. Det känns både som om det var väldigt länge sedan och som om det var alldeles nyss. Min syster bodde i Shanghai och om jag inte minns fel hade hon precis förlängt sitt kontrakt med företaget hon arbetade för med några månader. Shanghai var spännande med alla sina kontraster och förstås den största stad jag varit i, men från denna resa är det ändå Beijing som jag minns starkast. Det finns som bekant lite mer storslagen kultur där jämfört med Shang
hai. Förbjudna staden tillbringade vi en hel dag i och ändå såg man bara en bråkdel förstås. Himmelstemplet, rickshawtur i hutongerna, att bara strosa omkring... Näst sista dagen i Beijing åkte vi till Kinesiska muren som givetvis är ett måste om man har chansen. Eftersom min syster redan varit i Badaling och Mutianyu - de mest välbesökta och närmaste lokalerna från Beijing - så valde vi att åka till det lite mer avlägsna och dramatiska Simatai. Tror det var 13 mil dit och vi hade fixat en chaufför som körde bra, inte desperat men intensivt. Trafiken var galen. Obegripliga fordon, jordbruksmaskiner, lastbilar, bilar, motorcyklar, cyklar, åsnor i en sagolik röra. Väl på plats på muren hade vi fantastiskt väder, där var bara några enstaka besökare och jag minns att vi var helt euforiska. Dock var hela kinaäventyret alldeles för kort, tror jag var borta 12 dagar, så redan 3 månader senare åkte jag tillbaka igen. Denna gång blev det huvudsakligen Shanghai, men även en vecka i Inre Mongoliet. Inget Beijing. Stannade åtminstone lite längre tid denna andra tripp. 
Stabil seger borta mot Borås. Björklund het, gjorde två mål och passade till ett. Bofors nästa. Repat med bandet. Jammade på ett psykedeliskt riff som jag fick i huvudet på vägen till replokalen. Lät grymt. Jobbade sedan med de nya låtarna. Kort promenad i kylan. Fick fotograferat en helt ordinär talgoxe. Inte för att bilden blev särskilt bra, men då det den senaste tiden mest blivit mer eller mindre exotiska fåglar så får han vara med ändå.
Winos Adrift har snurrat en hel del senaste veckorna. Doomkungen har gjort en naken akustisk platta. Det funkar bra även om jag inte tycker den håller rakt igenom. En lyckad cover på Motörheads Iron Horse/Born to loose och en något mindre lyckad av Savoy Browns Shot in the head. Givetvis köpte jag den till 187 exemplar limiterade lila vinylen... SOT: Old and alone.
Shot in the head fick mig att plocka fram Lion's Share. Förr var jag inte så förtjust i Dave Walker-plattorna, det var Chris Youlden som gällde, men nu älskar jag dem. Dave Walker sjunger suveränt, det svänger och Kim Simmonds är i fin form. Standardblues blandas med några mer progressiva och tunga spår. SOT: Shot in the head. 
Tog mig till slut ut i den skånska vintern, jag har försummat favoritmyren länge nu. Skaren bar ytterst sällan och väldigt blött när man trampade igenom. Härligt väder dock. Minus 10 på morgonen, några grader kallt när jag var ute på eftermiddagen. Men som oftast blir jag tungsint och melankolisk av myren...
Medan jag läste ut de sista sidorna i Björn Kumms Che på bussen hem från jobbet meddelades det att Mubarak avgår. Som folket på Tahrirtorget har kämpat! Vilket mod! Det blev inget Himmelska fridens torg. Lång väg till demokrati i Egypten, men nu blir det en Flor de Caña och en cigarr!
Några dagar sedan jag orkade ladda upp fågelbilder på bloggen… Korpgamar och kalkongamar var bland de vanligaste fåglarna jag såg på resan. Noterades var man än var – i bergen, vid havet, i städerna. Inte sällan i skruvar med 50-100 individer. Upplevde det som att de två arterna var ungefär lika vanliga. Ibland tillsammans, ibland i artrena flockar.
Kalkongam Cathartes aura på bilderna. Den sittande från Rincón de la Vieja, Costa Rica, den flygande från Miraflor, Nicaragua. Men man kan väl inte direkt påstå att de är snygga...
Satt hårt åt igår igen, men till slut 2-1 efter mål i förlängningen. Inte kört ännu för topp-3. Liljewall skadad. Illa. Några tänder rök hos Bartley. 
Dagens fågel. Hoffmanspett Melanerpes hoffmannii. Endemisk för södra Honduras till Costa Rica. Sågs på flera lokaler i både Nicaragua och Costa Rica. Den fotograferade fågeln från Managua.
Dagens fågel blir strimhuvudsparv Aimophila ruficauda. Stripe-headed sparrow på engelska. Ibland låter namnen på svenska sådär, men numera finns det faktiskt namn på alla världens fågelarter på modersmålet. Eller förslag på namn:
Strimhuvudsparvarna från Rincón de la Vieja, Guanacaste province, Costa Rica. Såg dem bara där vad jag minns.
Denna lokal på betydligt högre höjd än 800 m. Snarare 1200 m.
Fick min tiotummare med Spiders från Crushers Records igår. I kartongen fanns förutom skivan också ett litet gäng plastspindlar. Kul. Alltid någon som blir rädd när de ramlar ut... Medlemmar från Graveyard och Witchcraft bl.a. Inte helt oäven. För nyfikna:
Blev det några läskiga spindlar på resan då? Såg en del små arter, men faktiskt bara en enda som var lite rejäl. Den här satt i sitt nät mellan två träd, några meter upp, i ”spökskogen” i Miraflor. Gissar att kropp och huvud var 3 cm och hela närmare 10 cm. Snygg, men hade inte velat ha den i ansiktet… 
