Zarathustra

Museo Rosenbach Zarathustra är vinylen som snurrat i en vecka nu. Knappt spelat något annat. En platta jag gillade redan första gången jag hörde den, men först nu fattar jag att det verkligen är en topp 5 från den italienska progressive-scenen. Den sidlånga titellåten är en otrolig komposition. Här varvas lugnare och vackra partier med diskordanta, elaka och tunga riff. I Al di la' del bene e del male låter de som ett tyngre Caravan. Det grymma orgelsoundet och spelstilen inte helt olikt Dave Sinclairs. Slutet av Il tempio delle clessidre får mig att tänka på Radim Hladík och Nová Syntéza II, samma gåshudsframkallande atmosfär. B-sidans tre spår är i nästan samma klass som Zarathustra och det finns flera minnesvärda melodier och riff. I Degli Uomini påminner de något om ett annat italienskt favoritband, nämligen Procession. Fantastiskt musicerande all over. Nåja, där högst uppe tillsammans med Il Balletto di Bronzo Sirio 2222, Osanna Palepoli, RDM La Bibbia och nämnda Procession Frontiera. Sonys nyutgåva från 2009. Originalet från 1973 i vanlig ordning omöjligt.