torsdag 29 november 2012

Arising

En av mina absoluta favoriter när det gäller amerikanska obskyriteter är Short Cross Arising. Tung bluesplatta som har det mesta. Suveräna låtar, sköna gitarrer och maffig hammond. Ett gäng ynglingar från Virginia som borde nått större framgångar. Favoritlåten är väl egentligen Suicide Blues, men jag väljer att lyfta fram ett något mindre depressivt spår och som inte sällan åker på när vi har våra skivspelarkvällar, nämligen Hobo Love Song. Solopartiet är fantastisk. Först ett gitarrsolo som låter som gitarrsolon ska låta, 1.45-2.10 (och med ett underbart driv i kompet!), innan orgeln går igång efter coolaste taktbytet till 3/4 2.24 och sedan, efter några tunga avslutande ackord, stöddigaste övergången tillbaka till 4/4 3.35. Kan höra detta hur många gånger som helst. Nörd that is. När jag köpte skivan som dubbelvinyl med bonusspår, utgiven av Akarma (det är veckans tema om det nu undgått någon läsare av denna blogg), så var den fortfarande möjlig som original, om än dyr. Ångrar att jag inte köpte ett sådant. Har dock inte gett upp den helt. 1972.

Hobo Love Song

onsdag 28 november 2012

Above All

Jag fortsätter med att inventera obskyra amerikanska plattor som jag har på Akarma i min skivsamling. Stack Above All var bättre än jag mindes den. Stökig och brötig blues och tidig hårdrock. I någon låt är det nästan så att man får lite Blue Cheer Vincebus Eruptum-vibbar. Slarvig gitarr, stöddig trummis, kaxig sång. Det här är en ultrararitet som tydligen bara ska finnas i ca 10 (sic!) kända exemplar i original. Öppnar med en cover på Poison Ivy, men sedan är det eget för resten av slanten. Bäst och röjigast är de nog i Cars. 1968. Fuck off!

Cars

söndag 25 november 2012

Sacred Mushroom

Idag har jag dammat av en annan obskyr och bluesig amerikansk platta som jag har på fulpress från Akarma, nämligen Sacred Mushroom. 1969. Gillar den riktigt mycket och den åker faktiskt på tallriken relativt ofta. Inte direkt psykedelia vilket man kanske förväntar sig när man ser omslaget, utan huvudsakligen en bluesplatta. Skönt gitarrspel från Larry Goshorn, bra sång, bra låtar, tidstypisk atmosfär. Schyst cover på I'm not like everybody else, men bäst gillar jag nog I take care. Plattan är fortfarande möjlig att köpa i originalpressning, men det är på gränsen. Lär väl aldrig bli så, även om det hade varit roligt att äga den äkta artefakten...

I take care

lördag 24 november 2012

Surnia ulula

Lyckades ta mig ut en runda. Först spanade jag in en hökuggla som L hittade igår. Försökte ta mig närmare för fotografering, men det ena diket bredare än det andra gjorde att jag till slut gav upp. Hopplöst område att röra sig i... Det blev favoritmyren istället och med förhoppning om fler ugglor. Det blev några meståg - inbillade mig att jag skulle få något fint foto på stjärtmes, tofsmes eller talltita, men så blev det såklart inte. Försöker hitta en förlorad känsla för de här exkursionerna, men känner ingenting mer än att det är deprimerande. Får hoppas det är övergående.

Flash

Det var länge sedan jag lyssnade på Moving Sidewalks Flash. Fick för mig det i torsdags kväll och den har inte lämnat skivtallriken sedan dess. När jag köpte Akarma-utgåvan för 10-12 år sedan var det nog blueslåtarna som intresserade mig mest, särskilt den blödande gitarren i Joe Blues, men nu gillar jag de mer psykedeliska låtarna bättre. Det är helt enkelt en underbar Texas-platta från eran, fullt i klass med de mer kända med 13th Floor Elevators och Bubble Puppy. Billy Gibbons lirar suverän gitarr all over, ibland tydligt influerad av Hendrix. Snart skulle han som bekant slå igenom med ZZ-Top.

Första gången jag hörde Moving Sidewalks var på Pebbles Vol. 2 där de medverkade med garagepärlan 99th Floor. Det borde väl ha varit i mitten av 80-talet. 99th Floor finns med som ett av 5 bonusspår på vinylsida 3. Vinylsida 4 är tom.... Alla Akarma-plattor lär vara illegala. Denna gjordes 2000. Originalet går inte att köpa för pengar och kom 1968.

No Good to Cry

onsdag 21 november 2012

Second Assault

Lever Horisont upp till förväntningarna med sin andra platta Second Assault? Kanske inte, men nu när den legat och mognat till sig några veckor så går jag igång på den lite mer. De lånade en del av Graveyard på Två Sidor av Horisonten, nu är det dock ännu tydligare. Mest tänker jag på gitarrspelet även om Horisont är lite riffigare. Det är förstås ett litet minus att de inte satsat på att utveckla sin egen stil lite mer, men jag är kanske orättvis för samtidigt gillar jag de Graveyard-doftande låtarna bäst... Ena stunden får jag för mig att sången är något enerverande för att i nästa stund älska den. En och annan sångmelodi har lånats av Ozzy även denna gång, men av Sabbath får man som bekant låna hur mycket som helst... Vinyl. Rise Above Records. 2012. SOT: Crusaders of Death.

söndag 18 november 2012

Flash Point

Om ni inte lyssnar på Witchcrafts och Graveyards senaste plattor hela tiden så bör ni låna Spiders Flash Point ett öra. Alla de här banden låter helt olika, men ändå finns det gemensamma ingredienser i deras musik och det har förstås att göra med att det på sätt och vis är en stor familj med musiker. Eller åtminstone finns det flera kopplingar. John Hoyles spelade tidigare i Witchcraft och återfinns även i Troubled Horse med Ola och Jens Henriksson. Axel Sjöberg från Graveyard trummade med Spiders från början osv...

Spiders har inte Witchcrafts dystopiska stämning och inte Graveyards jagade blues utan de är mer 60-tal och rock 'n' roll och garage, men ibland så hör man t.ex. Pentagram där ändå. Den behöver några genomlyssningar, sedan sitter den som en fläskläpp. Coolt omslag. På vinyl såklart. 2012.

Hang Man

Höst IV

Vilken vecka... Inte hemma någon kväll före kl 20.30 eftersom vi haft ett möte i Hbg med skolor från Polen, Italien och Turkiet. En kväll blev det en tura på sundet. Inte som förr i tiden förstås, men det var väl lite småtrevligt. Avslutade veckan med knytkalas på skolan och efter det partajet tog jag tåget till Klippan och anslöt sent på kvällen till skivspelandet som varade till fyra på morgonen. Ibland verkar jag tro att jag fortfarande är tjugo...

Passade på att köra min Doris Did You Give the World Some Love Today Baby (1970) i T:s skivtvätt. Det blev en helt acceptabel platta som jag skulle våga gradera VG+/EX. Lite lite småknaster mellan några låtar och ibland i början eller slutet av de lugnare spåren. Efter några genomlyssningar tycker jag att i princip hela plattan håller. 60-tals-pop, psykedelia, trams, funk och jazz i en avslappnad blandning. Låter mer 1968 än 1970 och det var väl därför som den passerade ganska obemärkt när den gavs ut. Idag är statusen högre. Först hade jag tänkt att kanske använda den som bytesplatta (det är en riktig raritet), men den åker in i skivhyllan. Bäst är förstås den suggestiva You never come closer som senare, 1977, dök upp som ledmotiv och med svensk text i TV-serien Ärliga blå ögon. Melodin fastnade redan då.

Annars är det mesta deprimerande. Särskilt vädret och Rögle BK.

söndag 11 november 2012

Höst III

Lördagskvällen och halva natten tillbringades i den lilla stugan vid Hallandsåsens fot tillsammans med de danska vännerna. Godaste maten. Rödvin. Kaffe. Politik, historia, resor, musik, droger, ensamhet, galenskap. Vi hinner alltid med att avhandla en hel del.

Det är tungt nu. Hästarna lider de med.

lördag 10 november 2012

Lights Out

Mörkare och argare. Lite farligare. Lite bluesigare. Slow Motion Countdown är fantastisk. Vilken sång och vilken stämning! Gåshud all over. Graveyards mästerverk, den är ensam värd hela skivan. När det gäller nya plattor köper jag nästan bara sådana med svenska band. För att de är bäst helt enkelt! Vinyl. 2012. Buy or die!

torsdag 8 november 2012

Bamboo

Det är inte ofta jag hittar något i 20 kr-backarna när jag är på skivmässa, men i söndags blev det några stycken. Bamboo på Elektra från 1969 bl.a. Har nog sett den förut. Schysta brallor, man kan ju alltid chansa när priset är en tjuga tänkte jag. Den var överraskande bra! Märklig blandning av psykedelia, country, blues, trams. Jag tycker inte att dessa är The three best songs from Bamboo, men de bästa hittar jag inte på tuben.

onsdag 7 november 2012

Smooth Ball

Har länge tänkt att jag skulle köpa de båda skivorna med T.I.M.E. I söndags hittade jag den andra plattan Smooth Ball i fint skick och till ett hyggligt pris. En fot i sextiotalets psykedelia och en i den hårdare bluesen, den tidiga hårdrocken. Inte helgjuten, men bör verkligen finnas i en anständig skivsamling och det får man tydligast klart för sig i Morning Come. Stenat, släpigt sväng, stöddig gitarr, stämsång som det bara lät på sextiotalet. Den första ska vara något snällare, men jag får nog leta upp den också... 1969.

måndag 5 november 2012

What about me?

Det är väl ungefär 30 år sedan jag köpte de första plattorna med Quicksilver Messenger Service. Då sa alla att det var de två första som gällde, möjligen kunde man ha Shady Grove också, men resten kunde man skippa. Så blev det. På senare tid har jag anat att man kanske ändå skulle kolla upp även senare skivor. Något jag hört eller läst, minns inte. What about me? har jag sett ibland, men aldrig tyckt att skicket varit tillfredställande. Nu hittade jag ett fint exemplar på skivmässan i Ä-holm. Har inte så mycket att göra med de två första gitarrplattorna, men den är ju ändå helt underbar på alla sätt och vis. Gillar allt från titellåten till den psykedeliska samban i All In My Mind, men favoritspåren efter några genomlyssningar är den fantastiskt vackra Long Haired Lady och den avslutande långa och mäktiga Call On Me. Undrar om jag hade gillat dem då i början av 80-talet? Förmodligen inte. 1970.

Förrsten har jag köpt Dali-högtalarna. Hoppas de klarar skivspelarnätterna bättre än de gamla...

söndag 4 november 2012

November II

Så var höstlovet slut. Varit en vecka i Västmanland. Tåget upp, bil tillsammans ner. Inte gjort något speciellt. En fisketur. Tagit upp båten. Årets sista grillning. Riktig vinter med 1-2 dm snö i måndags. Långa skogspromenaden visade sig bara vara 11 km enligt Endomondo. Trodde förstås några km längre i vanlig ordning... Spelat en massa skivor. Förutom sådant vi alltid lyssnar på som Black Keys, Pentagram, Witchcraft, Cornelis, Allan Edwall, Blå Tåget, Kebnekaise, Mikael Ramel, Peps osv, så dammades band som Collegium Musicum, Junipher Greene, Gravy Train och Climax Bluesband av. Inspirerad av allt skivspelande köptes fyra vinyler i M och N:s butik igår och efter skogspromenad med P och de små idag, innan de åkte hem, så blev det skivmässa i Ä-holm där inte mindre än 12 skivor inhandlades. De ska väl vara några dagar...

fredag 2 november 2012

November

En dag som gjord för att lyssna på Colosseums två första plattor  - Those Who Are About to Die Salute You - Morituri Te Salutant och Valentyne Suite. Alla vet redan att progressive inte blir bättre än så här. Om man nu vill ha sin progressive bluesig och jazzig dvs. Sådan här musik görs inte längre och framför allt är tidsepokens organiska atmosfär oefterhärmlig... Those Who Are About to Die Salute You kom på Fontana och Valentyne Suite är den allra första Vertigo-plattan. Jag har dem på Get Back respektive medioker tysk Bronze utan fold-out. Bedrövligt.