tisdag 22 oktober 2013

Fanfare

Nu har jag spelat Jonathan Wilson Fanfare så många gångar att jag vågar mig på ett utlåtande. Den är fantastisk! För det första har den ett sound som man kan döda för. Det är stort och maffigt och organiskt. Jonathans röst kommer fram bättre i ljudbilden än på föregångaren Gentle Spirit. För det andra: låtmässigt håller den nog högre klass än debuten. Först tyckte jag att det var lite väl poppigt i några låtar - Love to love är väl ett spår som skulle kunna bli en radiohit nästan - men nu gillar jag dem lika mycket som de mera mörka, episka och suggestiva låtarna. Pink Floyd finns där mest hela tiden, jag hör både Meddle, Dark Side of the Moon, Animals och The Wall, men det mesta färgas också av Crosby, Stills, Nash & Young, Grateful Dead och Bob Dylan. Inte så att någonting blir plagiat, utan Jonathan Wilson gör, trots tydliga influenser, sin alldeles egna och unika musik. Allt är äkta och passionerat och musicerandet är av absolut högsta klass.

Introt i titellåten ser jag som en kalifornisk hyllning till Pink Floyds mera pompösa verk. Det är så många instrument och pålägg så man blir helt matt och trumspelet är typiskt Nick Mason-svulstigt och bombastiskt. Dear Friend var låten som släpptes först på nätet och den kan jag fortfarande höra flera gånger i följd i bilen. Gitarrsolona i det utdragna jazzpartiet är min tekopp. Vilken känsla! När Future Vision byter takt är det nästan så att man vill glida ut på ett discogolv 1975... Vackrast är nog Cecil Taylor med David Crosby och Graham Nash. Den där klassiska stämsången har man inte tröttnat på ännu. Gåshud all over måste jag säga. Eller är det kanske New Mexico med text av Roy Harper... I Illumination får man först en Neil Young-dos och en överstyrd, blödande, sökande, utforskande gitarr och sedan, ovanpå det, ett totalpsykedeliskt koda (ackorden i bryggan mellan de båda partierna är hela skivans mest magiska sekunder). Den kunde dock gärna ha fortsatt i 5 minuter till... Jag skulle i princip kunna nämna alla låtar för det är inte många som faller utanför, men jag ger mig här. Ska ni köpa en skiva denna höst så är det denna! Ska ni köpa två så inhandla även Roy Harper Man & Myth (som delvis producerats av Jonathan Wilson och han spelar dessutom på var och varannan låt). Ska ni köpa tre så lägger ni även Gov't Mule Shout! i varukorgen.

Dear Friend

4 kommentarer:

Jonas sa...

Jag gick aldrig i gång på hans förra lika mycket som du och flera andra. Visst fanns där fantastiska stunder, men i långa stycken lämnade den mig tämligen oberörd. Den här recensionen får mig dock att tro att jag kan uppskatta den nya mer. Ska absolut ge den en chans.

Cuby sa...

Alltså, du borde gilla honom, men ibland är det ju så att man inte riktigt fattar vad alla andra babblar om. Den finns nog på spotify. Lyssna där först. Jag måste nog köpa vinylen också. Där ska finnas ytterligare en låt med Roy Harper-text.

Tobias sa...

Den bara måste jag ha efter dessa lovord!

Cuby sa...

Du kommer älska den Tobias! Ta hem en vinyl till mig också när du ändå är igång!