lördag 29 november 2014

The Endless River

Colombia är förstås mer än bara fåglar och natur. Människorna såklart, men också fantastiska städer. Bogotás centrum kommer inte långt efter Quitos i Ecuador och även om Cali kanske inte är världens charmigaste stad så har även den en del gamla kolonialbyggnader och kyrkor att beskåda.

Finast av de städer jag varit i är kanske ändå Popayán, huvudstad i departementet Cauca. Där finns det mycket kolonial arkitektur att njuta av även om stora delar av staden förstördes i en jordbävning 1983. Några timmar med minibuss från Cali så är man där. En väg med mycket utposterade militärer dock. Det är inte helt riskfria områden...

Popayán grundades av Sebastián de Belalcázar. Det känns som att jag lite reser i hans fotspår. Belalcázar kom först till Nicaragua, 1524, där han blev Leóns förste borgmästare. Tio år senare grundade han Quito innan han gav sig in i nuvarande Colombia på nya erövringståg och där kom han att grunda både Popayán och Cali. Han dog i Cartagena och det är som bekant kolonialarkitekturens stad numero uno i Colombia. Där har jag ännu inte varit och jag kommer inte dit nu i dec/jan heller, men kanske någon gång?

Popayán kallas La Ciudad Blanca och det är verkligen ett passande namn. Det finns hela gator med bara vitkalkade hus. Det blev ett ganska kort besök i december förra året. Vi gick på ett naturhistoriskt museum där det fanns mängder med uppstoppade fåglar, åt på en trevlig restaurang och flanerade sedan runt i det historiska centrumet under några timmar. Vi hade lokal guide, en släkting till N. Lätt den mest galna kvinnan i Popayán. Oförglömligt.

Lyssnar på Pink Floyd The Endless River. Det är 20 år sedan jag såg Pink Floyd på Earls Court i London. Det var bestämt ett av de sista datumen i november 1994, några dagar innan de spelade sin avslutningskonsert. Vill minnas att de gjorde cirka 20 konserter på Earls Court, att de totalt sågs av 400 000 personer och att jag var på den tredje sista. Hursomhelst, David Gilmour och Richard Wright pratar alltid med mig. Det är överraskande bra för att mestadels vara gammalt överblivet material. 

Mycket vibbar från Division Bell förstås, men ibland låter det som gammalt Pink Floyd-material från sent 60-tal, tidigt 70-tal. Stämningsfullt, vackert, sorgset, psykedeliskt. Tårar i ögonen ibland. Kanske av nostalgiska skäl. Ett värdigt farväl från världens bästa band genom tiderna.

3 kommentarer:

Patrik Stigsson sa...

Kul att se att du fortfarande håller i med bloggandet. Har inte hunnit lyssna på ER ännu, men blir sugen när jag läser dina ord. / Patrik

Cuby sa...

Du kommer alla gånger att gilla Endless River Patrik. Ibland tänker jag sluta blogga, men så verkar det aldrig bli. Sju år är det väl som jag skrivit och lagt upp bilder här. För tillfället är det väldigt lite musik, men ibland får jag ett ryck och avhandlar några plattor...

R Ask sa...

Colombia igen. Låter bra. Och Pink Floyd. Länge sedan jag lyssnade på dem. Ska nog rota fram något nu.