måndag 29 februari 2016

Oro Caldo

Atlantide Francesco ti Ricordi. Tysklandsbaserat band bestående av fyra italienska bröder. Privatpressad vinyl 1976. En hårdrocksplatta med feta riff och mycket fuzz. Inte så dum även om den blir lite träig emellanåt. Gitarristen har inte riktigt förmågan att få de långa solona intressanta. Ett original av Francesco ti Ricordi hade varit omöjlig fram till ungefär vid tiden för när jag köpte den på CD, släppt av Mellow 1994, men i den vevan hade uppenbarligen någon dealare hittat en kartong eller två. Jag minns att jag såg den för cirka femtonhundra i någon lista vid sekelskiftet. Idag är den svindyr igen. Man skulle klart köpt ett exemplar då...

Osanna L'Uomo. 1971. Jag har väldigt få italienska plattor i original, de flesta är helt enkelt för svåra och dyra. L'Uomo är definitivt kronjuvelen i samlingen. Det räckte med att jag hörde Elio D'anna dra igång flöjten, vildare än Ian Anderson, i första spåret Introduzione, sedan var jag fast. Det är fortfarande den dyraste skivan jag köpt. Jag ångrar mig inte, det är ett toppexemplar och idag kostar den nog det dubbla mot vad jag gav. Tidig hårdrock, progressiv jazzrock och psykedelia i en härlig blandning. Mycket Jethro tullisk flöjt som sagt, ylande saxofoner, baklängesgitarrer från Danilo Rustici och svängigaste och tajtaste kompet. Sång på både engelska och italienska. Topp-10 från Italien.

Osanna Palepoli. 1973. Plattan betraktas av de flesta som Osannas magnum opus. För mig är det nog en fråga om dagsform om jag väljer L'Uomo eller Palepoli. På debuten känns de lite ofärdiga som band, men samtidigt är den nog charmigare. Det är lite som att välja This Was före Stand Up, Benefit, Aqualung eller Thick as a Brick... A-sidans Oro Caldo (18:30) är heavy progressive när det är som bäst. Lyssna på gitarrerna från 02:50... Med andra ord är denna också topp-10 från Italien. Japansk Seven Seas-utgåva från 1979, det får man vara nöjd med.

Cherry Five. 1976. Skivan är egentligen det första Goblin-albumet, inspelad 1974, men släpptes först tidigt 1976 under namnet Cherry Five. Många jämför dem med Yes och ELP. Ekvilibristisk symfonisk progressive med fantastisk orgel av Claudio Simonetti och gitarr av Massimo Morante. Basisten Fabio Pignatelli och trummisen Carlo Bordini skojar man inte heller med. Sång på engelska av Tony Tartarini, tidigare i L'uovo Di Colombo. Oftast helt okej, men frågan är om den inte hade varit ännu bättre om det sjungits på italienska... Amber Soundroom-utgåva från 2005. 

L'uovo Di Colombo. 1973. En ganska trevlig keyboard-dominerad platta som jag sett jämföras med både engelska ELP och italienska Le Orme. Jag har en CD-utgåva från Mellow, utgiven 1994, men man borde väl skaffa sig en vinylefterpress, även om skivan inte på något sätt är ett monster. Jag har nog haft L'uovo Di Colombo i femton år. Alltid gillat låten Consiglio bäst. Den har något visst. Samma sångare, som sagt, som på Cherry Five.


30

Ledigheten är över. Min flytt blev uppskjuten några veckor så det blev inte mycket gjort överhuvudtaget. Spelat en massa skivor, sett på hockey och gått några få skogspromenader. En tur till kusten där det förstås fanns gravänder, större strandpipare, strandskator och storspovar. Först på eftermiddagen igår gjorde jag ett ryck i skräprummet... Ångest.

30 år sedan Olof Palme blev mördad. Jag satt i en taxi utanför Vinkällaren/Contan i Ä-holm när radiosändningarna bröts och det avslöjades vem som hade skjutits på Sveavägen. Det kändes helt overkligt. Sådant kunde inte hända i Sverige. Jag minns att någon fick gå tillbaka in på stället för att hämta några som ännu inte hade kommit ut till den väntande taxin. Informationen hade nått in till krogen och det fanns gäster som skålade och sjöng för att Palme var död. Vår störste och mest karismatiske politiker var hatad av många. Jag tror inte jag var med inne och såg och hörde detta själv, utan att det bara var något som berättades för mig, är dock inte helt säker (det är förresten inte så många år sedan en partiledare i Sveriges riksdag sjöng hatiska nidvisor om Palme...). Jag kan emellertid fortfarande se helt klart framför mig hur jag satt där i framsätet i taxin och lyssnade på radiosändningarna. Vissa händelser glömmer man aldrig.

Första tranorna och skogsduvorna idag.

fredag 26 februari 2016

Need

Biglietto Per L'Inferno. 1974. Ticket to hell. Det här är en riktig italiensk stänkare när det kommer till heavy progressive. Hårda gitarrer. Intensivt och frenetiskt riffande. Distorderad orgel, ibland bubblande synthar, en del flöjt, stämsång som någon gång för tankarna till Uriah Heep... Ska man jämföra med något italienskt skulle jag nog dra till med Osanna och Il Balletto di Bronzo. Per L'Inferno har det mesta! BTF/Trident 2005.

Seconda Genesi Tutto Deve Finire. 1972. En av svåraste plattorna från Italien överhuvudtaget. Den lär bara vara gjord i 200 exemplar och alla med olika omslag. Jag har en CD-utgåva från Mellow Records som jag köpte för kanske 15 år sedan. Avancerad jazzrock, avantgarde, klassisk musik och hårdrock med orgel, gitarr, flöjt och saxofon. Ibland ganska tungt. Bästa spåret, Dimmi Padre, är en höjdare. Inte helt lättlyssnad skiva, men jag har alltid gillat den. Det blev två genomlyssningar till och med. 

Circus 2000. 1970. Första gången jag hörde det här bandet var på den legendariska samlingsskivan A Gathering of the Tribes Vol 4 som inhandlades på Got To Hurry i Stockholm i slutet av 1980-talet. Det var säkert för Jeff Liberman som den köptes, men jag gick igång på Circus 2000 och Silvana Aliotta minst lika mycket. Älskade The Lord He Has No Hands, Sun Will Shine. I Am the Witch, Magic Bean och While You Are Asleep för melodierna och den sköna hippieatmosfären. Lätt en av de bästa plattorna från Italien. Akarma.

Circus 2000 An Escape From a Box. 1972. Det fanns en tid då jag tyckte denna var ett snäpp bättre än debuten, men jag säger nog inte det idag. När det är som bäst, som i Need, med Franco Lo Prevites sjukt bra trumspel och Marcello Quartarones underbara jazziga solon, är det outstanding, men det finns några mindre bra spår trots allt. Längre låtar och mer progressiv än Circus 2000. Akarma.

Circus 2000 Boxing Circus. En tiotummare som samlar singlar - de flesta med sång på italienska - och några osläppta spår. Även denna gjord av Akarma och släppt vid ungefär samma tid, det vill säga sekelskiftet. Det hade varit fantastiskt att få äga de båda fullängdarna som originalvinyler, men de är tyvärr alldeles för dyra. Efter Circus 2000 kunde Silvana Aliotta höras på Processions andra platta Fiaba och Franco Lo Prevites spelade i jazzrockbanden Duello Madre och Nova.

torsdag 25 februari 2016

Aria

I Califfi Fiore di metallo. 1973. Ett album som varvar heavy progressive med vackra drömska ballader. När de drar på som mest är det aggressiv gitarr och rytande orgel och pang på rödbetan. Ganska korta låtar dock, jag saknar någon längre, lite mera ambitiös komposition. Det låter nämligen som att de egentligen har kapacitet till det. Jag hade några låtar brända på en bland-CD redan på 90-talet, men jag har uppenbarligen köpt skivan efter 2009 eftersom det är en nypress från Vinyl Magic från det året som står i min hylla. Stora delar av plattan återanvändes 1975 av Palolo Tofani till Electric Frankestein What me worry? Han var en tidigare medlem i I Califfi, men är inte med på Fiore di metallo. Har bara hört ytterst lite av What me worry? Den borde man nog skaffa...

Metamorfosi E Fu Il Sesto Giorno. 1972. Suverän orgeldominerad progressive och med en klassiskt skolad sångare, Davide Spitalere, som kanske inte faller alla i smaken. Han påminner mig ibland lite om Michal Prokop i tjeckiska Framus Five. Hursomhelst, jag tycker det fungerar utmärkt och det här bandet är faktiskt ett av de bättre från den italienska scenen. Om man kan leva utan ylande gitarrer det vill säga. Ganska sparsmakat med gitarrsolon. Minns att jag inte gick igång så mycket på Metamorfosi när jag införskaffade dem för åtta år sedan. Bättre nu. Vinyl Magic 2007. Fold-out.

Metamorfosi Inferno. 1972. Musikaliskt tycker jag att denna och E Fu Il Sesto Giorno är ganska jämnbra, även om den senare har lite mer sextiotalsstämning och ett något tunnare, men kanske ändå varmare sound. Om Inferno skriver Dag Erik Asbjørnsen: Nothing short of superb, this album is among the very, very best from Italy. You haven't heard keyboard-fronted progressive rock yet, if you haven't heard this album! Vinyl Magic 2005. Fold-out. Orange vinyl.

Samadhi. 1974. Supergrupp med medlemmar från Raccomandata Ricevuta Ritornos, I Teoremi och L'Uovo Di Colombo. Lättviktig progressive, nästan pop ibland. Dock många vackra melodier som är svåremotståndliga. En del jazziga låtar och de är de bästa. Särskilt Passaggio Di Via Arpino. Vinyl Magic 2007. Fold-out.

Alan Sorrenti Aria. 1972. Jag sparar det bästa till sist. Denna köpte jag för bara några år sedan. På CD. Den är väl egentligen inte omöjlig i original på vinyl och jag borde försöka skaffa ett sådant. När jag hörde titellåten för första gången skrev jag så här på ett skivsamlarforum: Detta kan vara min nya 20-minuters favoritlåt. Svårt att förklara vad det är som gör mig så helt fast. Han använder rösten som ett instrument. Det är mycket ylande och märkligt som bara den. Musiken är helt suverän och det är så vackra melodier. De vackraste! Någon sorts folkpsych. Ibland kan jag höra Roy Harper när han är som mest introvert och svår. Eller varför inte lite Comus när det är fioler (Jean-Luc Ponty) och härligt stökigt. Mest är det ändå italienskt. Originalplattan kom på Harvest.

Alan Sorrent blev sedan en välkänd italiensk popartist och ställde till och med upp i melodifestivalen... 

onsdag 24 februari 2016

Caos

Jag har genom åren skrivit om klassiker med Il Balletto di Bronzo, Museo Rosenbach, Rovescio della Medaglia, New Trolls, Procession, Alphataurus, Raccomandata Ricevuta Ritornos m.fl. här på bloggen, men det känns som bra länge sedan jag uppmärksammade italiensk progressive. Köpte nyligen New Trolls Atomic System och den kickade igång mig att spela skivor som jag knappt mindes hur de lät eller som det var länge sedan jag hade framme.

Efter att New Trolls släppt U T 1972 hoppade Vittorio De Scalzi av och det uppstod en konflikt om vem som ägde rättigheterna till bandnamnet. Nico, Gianni, Frank och Maurizio släppte Canti d'innocenza, canti d'esperienza med ett stort frågetecken på omslaget och Vittorio De Scalzi startade ett nytt band med namnet N.T. Atomic System. Ekvilibristisk symfonisk jazzrock av högsta klass och den är klart värd att ha i samlingen. Man kanske kan sakna Nicos råa gitarr, men istället får man en rejäl dos av Vittorios jazzsolon. Fin japansk utgåva på Seven Seas från 1982.

Maxophone. 1975. Jag har ett amerikanskt original på Pausa Records med sång på engelska. Tror jag köpte den på någon mässa för en hundring eller två. Dag Erik Asbjørnsen skriver att den engelska versionen är sämre än den italienska och det stämmer säkert. Jag kan tänka mig att den låter trevligare med sång på italienska. Bäst är den instrumentala Fase som har ett giftigt gitarriff och en massa solande av diverse instrument. Annars är Maxophone klart influerade av Yes och Genesis och det är lite för polerat och tråkigt...

Le Orme Uomo Di Pezza. Philips 1972. Har ett fint original av denna platta. Melodisk symfonisk progressive utan elgitarr. Ibland bedövande vackert. Ibland småtrist. Svårt att bestämma mig för vad jag tycker om Aldo Tagliapietras ljusa röst. Den är nog lite för snäll för min smak. Hade ett minne av att jag gillade plattan mer än vad jag gjorde nu. Man vill tycka om skivor med så fina omslag...

Le Orme Felona E Sorona. 1973. Köpte Universal Music-utgåvan som kom 2011, dubbel-lp med både den italienska och engelska utgåvan. Hört igenom båda. Tycker den italienska är bäst. Felona E Sorona är i samma stil som Uomo Di Pezza. Kanske något mörkare i stämningen. Den engelska har texter av Peter Hammill från Van der Graaf Generator. 

Ricordi D'Infanzia Io Uomo. 1973. Obskyr platta som det finns väldigt lite information om. Den var tvärt om fallet med Le Orme, mycket bättre än vad jag kunde minnas. Spelat den tre gånger rakt igenom och den växer för varje lyssning. Råa gitarrer, tung hammondorgel och vilda trummor varvas med typiskt italienska vackra melodiska partier. Det här är nog en topp-10 från Italien faktiskt! Vinyl Magic-utgåva från 2009. Originalet är omöjligt. Det blir en länk till hela skivan på Youtube. Öppningsspåret Caos och de två sista, 2000 Anni Dopo och Uomo Mangia Uomo, måste höras. Kodat i 2000 Anni Dopo, på hög volym, genererar gåshud kan jag lova. Tycker dock ni ska höra igenom hela. Det är en kort platta, bara 32 minuter lång.

måndag 22 februari 2016

Scarborough Fair

Förra veckan var det 45 år sedan Yes släppte sitt tredje album The Yes album. Jag är ingen större fantast av bandet egentligen och har bara en handfull skivor, men nu fick den sig några genomlyssningar. Första skivan med Steve Howe och deras stora genombrott. Det är svårt att värja sig mot Starship Trooper. Det är en mäktig låt helt enkelt, men man kunde förstås önskat att de inte tonat ner den sista delen, Würm, så fort, Howe spelar nämligen att fantastiskt gitarrsolo där. I've Seen All Good People är också en imponerande komposition, men i ärlighetens namn så gillar jag bagatellen A Venture bäst på b-sidan. Där låter de som Supertramp. Eller som de skulle komma att låta. Fantastiskt piano, som i solot går helt på tvärs med resten av musiken. 1971.

Alquin Marks. Ny bekantskap för mig. Holländsk progressive som närmast kan jämföras med landsmännen Focus, men ibland får man också lite Pink Floyd-vibbar. I I Wish I Could, som är låten jag går igång mest på, får man båda dessa ingredienser och på slutet t.o.m. lite Camel som grädde på moset. Hela skivan är dock värd att lyssna på. Inget original utan en något senare pressning med enkelomslag. 1972.

Brainbox. Jan Akkermans band innan Focus. Det kan förstås verka märkligt, men jag tror inte att jag hört den tidigare. En del skivor går en förbi nästan hela livet. Hursomhelst, det är en bra, sen sextiotalsplatta, med lika delar rock 'n' roll, blues och progressiv rock. Tycker de gör en fin version av Scarborough Fair och en likaledes inspirerad, tung psykedelisk version av Summertime. Musikaliskt är det dock den långa Sea Of Delight som är mest intressant och där får Akkerman visa vad han går för. Senare pressning av denna med. Originalet kom 1969. 



南京路

Jag försöker rensa ut så mycket som möjligt från mitt hem. Flyttkartonger, som åkt runt på flera adresser och inte ens öppnats på åtminstone åtta år, sorteras i några olika fraktioner varav det mesta hamnar som brännbart. Det är mycket saker man samlat på sig under ett halvt sekel...

22 februari för tio år sedan. Nánjīng Lù/Nanjing Road i Shanghai. Jag minns inte om jag köpte något direkt, men Nánjīng Lù är världens längsta shoppingdistrikt och där passerar en miljon människor om dagen. Då åtminstone, idag är det kanske ännu fler. 

Om man inte hade ägt en enda pryl, hade man känt sig fri då?

fredag 19 februari 2016

0-1

Startar morgonen med att läsa det mesta om gårdagens bortavinst mot Brynäs och samtidigt lyssna på Hypnos nya digitala singel I'm on the run/Phoenix Rising. Kunde inte följa Rögle-matchen igår då jag hade ett årsmöte med Naturskyddsföreningen att ta hand om. Ibland är det spännande att komma hem, när man är helt ovetande, starta datorn och leta fram resultatet. Jaaaa! De vann! I tisdags var vi på plats i ishallen och fick se den viktiga vinsten mot Modo. Det känns som att de borde ha säkrats sin SHL-plats nu och att det istället handlar om att bli bästa lag i Skåne, men riktigt säker kan man aldrig vara, det är ju hockey det handlar om... Phoenix Rising på singeln kommer inte att finnas med på den kommande plattan med Hypnos.

I'm on the run

tisdag 16 februari 2016

Ten years are gone

På dagen, för 10 år sedan, åkte min mamma och jag till Kina för att hälsa på min syster i Shanghai. Det är inte klokt vad tiden går! Både Shanghai och Beijing, som det också blev några dagar i, var överväldigande på alla sätt och vis och ibland funderar jag på att resa tillbaka.

Första dagarna i Shanghai arbetade syrran, så mamma och jag fick strosa runt och upptäcka delar av staden på egen hand, utan guide. Först kände man sig förstås försiktig och promenerade långa sträckor, för att vi inte vågade oss på att åka taxi helt enkelt, men ganska snart släppte blygheten.

Shanghai var verkligen en upplevelse med sina enorma kontraster. Futuristiska skyskrapor vägg i vägg med historiska, kaotiska gränder. Att åka taxi genom staden på kvällen eller natten var en speciell känsla som jag fortfarande har med mig. Det var överhuvudtaget så många nya intryck att man blev alldeles vimmelkantig. Strosa på the Bund, dricka drinkar på 87:e våningen i Jin Mao Tower, Nanjing Road, Yuyuan Garden, Shanghai Museum... Att gå ut och äta på riktiga Shanghai-hak var också högst minnesvärt.

Det blev bara fyra dagar i Beijing, men vi försökte hinna med flera måsten som turist. Himmelska fridens torg, Den förbjudna staden, Himmelstemplet, rickshawtur i hutongerna, Jingshan Park och en hel del annat och som final den kinesiska muren i Simatai. Kulturchock deluxe.

Efter kinaresorna, det blev två för tio år sedan (den andra till Shanghai och Inre Mongoliet), har alla resor utanför Europa gått till Afrika, Mellanöstern och framför allt till Amerika. De flesta till Sydamerika närmare bestämt. Just nu pekar det mesta på att det blir ytterligare en colombiaresa i år. Dock svårt att riktigt komma till skott när man är mitt i en flytt.

måndag 15 februari 2016

Ajatuksia

Ett nyförvärv till skivsamlingen är finska Apollo från 1970, återutgiven av Mayfair Music 2012. Helt vansinnig psykedelia och tidig progressiv rock. Ingen aning om vad lyriken handlar om, men jag tog Google translate till hjälp med de första raderna i öppningsspåret Symboli. Mitään ei muutaa voi LSD:n huumaan jään näin mä elämään huone on keltainen. Ingenting kan ändra LSD frenesi av is Jag såg liv i rummet är gul. Som vanligt blir översättningarna smått obegripliga, men jag tror att jag förstår... Först tänkte jag att det här är för mycket, har lite svårt med finsk sång ska erkännas. Det är dock inte bara språket som är svårsmält och jag kan inte annat än hålla med Dag Erik Asbjørnsen i Cosmic Dreams at play när han skriver att bandet frontas av en sjungande älg. När man kommer till Ajatuksia så inser man emellertid att skivan är värd varenda krona. Black Sabbath på finska. Atonala och diskordanta gitarrsolon och congas och tablas som är helt uppåt väggarna. De instrumentala låtarna är delvis osammanhängande galenskap. Var och varannan låt tonas ner mycket snabbt eller klipps av tvärt. Allt är dock inte bröt och stök utan man får en del jazzrock som svänger fint och en och annan ballad med stråkar på köpet. Ja, ni hör själva. Man kan inte annat än kapitulera! Förmodligen skulle man köpt Svarts utgåva med poster, 4 page insert, och bonus 7" istället och som kom 2014. Det slutar väl med att man tar in den också...

lördag 13 februari 2016

White Rabbit Running on the Seashore

J spelade lite på Nick Picketts Silversleeves på Reprise från 1972 när vi var hos honom för två veckor sedan. Av någon outgrundlig anledning har den plattan gått mig helt förbi. Jag är en stor fantast av de båda John Dummer-skivorna Famous Music Band (Fontana, 1970) och Blue (Vertigo, 1972), särskilt den förstnämnda, men har aldrig stött på Silversleeves och förmodligen aldrig heller kollat upp om Nick Pickett gjorde något solo. Hursomhelst, idag är det bara att gå ut på discogs och köpa ett exemplar. Portot blev dyrare än skivan, men strunt samma, en och en halv vecka efter att jag hört den för första gången finns den i huset. Singer-song-writer-platta som ibland nästan drar åt Roy Harper. Mycket på grund av eko- och reverbeffekterna på gitarrerna, men också melodimässigt i vissa spår. På John Dummer-plattor spelade han fiol, gitarr, munspel och sjöng, här har han skippat fiolen helt. Älskar hans röst. Den är inte märkvärdig på något sätt, men den har något visst. Vi får höra en ny version av Lady Luck från Famous Music Band och som är minst lika bra, mindre mystisk och suggestiv kanske, men mer melankolisk och den har ett helt suveränt munspelssolo. En cover på Simon & Garfunkels America, resten är eget. Bäst är kanske öppningslåten The Road to Rougemont Castel, men jag har också fastnat för den instrumentala White Rabbit Running on the Seashore som är skönt sinnesutvidgande. Pickett får mig att förflyttas till Lund och studentlägenheten på Vildanden. Kan se hur jag ligger där på min säng och lyssnar på John Dummer's Famous Music Band som snurrar på skivtallriken. På sätt och vis den bästa tiden i livet. 

Ja, man går bara ut på nätet och letar upp vad man vill ha numera. Enkelt, men inte lika roligt och spännande som förr. Jag minns skivor som jag letade efter i flera år på 80-talet. I listor, på skivmässor och på börsarna i Stockholm. En vacker dag bläddrade man fram ett exemplar i en back och vilken lycka det var då. En helt annan upplevelse. Det var överhuvudtaget mer känslor inblandade i skivsamlandet förr. Längtan, förväntningar, glädje, tillfredställelse och ibland frustration och besvikelser. Nu är det mest tristess. Kort och gott.

Här kommer White Rabbit Running on the Seashore från Silversleeves och ett liveklipp från Forest Gate Folk Club 2010 som jag tycker är riktigt bra. Spelat flera gånger. Undrar om han lirar fortfarande? Jag vill åka till England och se honom på en liten pub!


torsdag 11 februari 2016

老瓦

Jag bryr mig numera inte så mycket om annan sport än hockey och Rögle, men jag fick för mig att sitta och titta på J-O Waldners sista tävlingsmatcher i bordtennis. 50 år gammal bjöd han fortfarande på en hel del pingisgodis. Han vann sin första match, förlorade sin andra. Definitivt en av Sverige största idrottsmän genom tiderna! Jag har många minnen av hans karriär. Lagfinalen i VM 1989 när Sverige slog Kina med 5-0 och hans individuella guld samma år, VM-guldet 1997 (där han inte förlorade ett enda set), men också hans OS 2004 där han gick till semifinal som 38-åring. OS-guldet 1992 tror jag inte att jag såg live. Jag var nog på Svalbard då, eller på väg hem därifrån. Ett annat roligt minne är kinaresorna för 10 år sedan. Så fort man berättade att man var från Sverige så sken folk upp och började prata om Lǎo Wā, den gamle Waldner. Han är så stor i Kina att det är svårt att ta in. 

Tack för underhållningen!

söndag 7 februari 2016

Guepiniopsis alpina

Sånglärka och vårplätt. Idag kändes det som vår ute i markerna. Gick på mina mossar och hade som vanligt orre och tjäder i tankarna, men det blev inga napp tyvärr. Nytt bakslag med revbenen, så det var åter kämpigt med tuvor och höljor, stock och sten.

lördag 6 februari 2016

2-3

Gick en tur på och runt kommunens största torvtäkt. Väldigt tomt på fåglar. Två korpar. Sedan ingenting på en hel timme. Inte ett pip. När jag kom tillbaka till bilen hörde jag några kungsfåglar. Det var allt! Något som hördes var däremot E4:an. Bedrövlig lokal, man står nästan inte ut.

Hade hoppats skrämma upp en orre. Det finns en liten population. 4-5 tuppar har noterats de sista åren när jag varit där tidigt någon morgon i mars-april. I slutet av 90-talet fanns över 20 tuppar något år. Förmodligen ändå den lokal med flest fåglar i kommunen idag. Trist kräftgång för arten. 

Mulet väder, ett lätt duggregn. Denna mosse är alltid tragisk - torvtäkter är förfärliga sår i landskapet - men i detta väder var det värre än vanligt. När man kommer utanför själva täkten, in på orörd myrmark - och längre bort från motorvägen - så är det förstås annat. Då är miljön lugnande och tröstande på något vis.

Hade nästan tänkt åka in och se Rögle-Luleå, men valde TV:n hos föräldrarna. Tycker verkligen de hade förtjänat någon poäng. Så många målchanser. Någon klockrent i målramen. Suck! Modo slog Malmö i förlängning och nu är det bara fem poäng ner till dem. 

Om Rögle ska undvika kval kommer förmodligen bero på resultaten i hemmamatchen mot Modo och back-to-back mot Malmö. Vilket lag kommer hantera pressen bäst? Om det blir kval, är det kört då? Självförtroendet brukar inte vara det bästa för lagen som kommer uppifrån...

torsdag 4 februari 2016

2-1

Rögle förlorade, för fjärde gången denna säsong, mot Djurgården, Modo vann borta mot Linköping, jag är fortfarande plågad av mitt revbensbrott och den ångestframkallande flytten närmar sig... Suck! Men idag fick jag reda på att jag fick godkänt på distanskursen jag läst på Högskolan Dalarna och Malmö förlorade hemma mot Skellefteå, så misären vann bara med 4-2. Det kunde ha varit värre...

onsdag 3 februari 2016

2-3

Det är skönt att ha de lediga onsdagseftermiddagarna. Möjligheten att ta sig ut en sväng i markerna om vädret tillåter. En del vind idag - dock uthärdligt - och tack vare den kunde jag smyga mig ganska nära sex rådjur. Synd att jag inte hade med mig systemkameran... 

Hursomhelst, jag var ute efter något helt annat och minsann om jag inte fick napp. Stötte en tjädertupp och det var verkligen inte igår. Sågs ganska fint till och med, vilket i det här sammanhanget betyder några sekunder. I övrigt var det ganska magert med fågel.

Har införskaffat The bird families of the world (David W. Winkler, Shawn M. Billerman, Irby J. Lovette) och det är väl den man kommer ha näsan i den närmaste tiden. Den 17 volymer mäktiga Handbook of Birds of the World har kokats ner till en enda volym kan man väl säga. Up-to-date när det gäller systematik och biologi, fantastiska foton och målningar. Ett praktverk helt enkelt. Kanske ska man få lite struktur på sitt fågelkunnande nu... Inte billig förstås, men vad gör man? 

Måste också nämna en fågelbok som jag fått av en gammal kompis. Bilder-Atlas zur Zoologie der Vögel från 1898. Georg Elert i klass 2b fick denna fågelbok vid årsexamen i Linköping den 5 juni 1903. Fick för mig att googla detta namn. Det går att hitta en Georg Elert på nätet. Möjligen svensk. Han skrev en kärleksroman, En man och hans kärlek, 1935, som man kan hitta på några antikvariat. Finns dock på tyska också. Mer information finns inte, men det kan vara han? 

Fina gamla illustrationer. Eller vad sägs om träskonäbbarna ovan, kungsgamen här bredvid och tjädrarna, mycket passande idag förstås, nedan? Fåglar från världens alls hörn. De blev förstås inte så bra, avfotograferade i lampljus, men jag tycker man ser känslan i dem ändå.

Rögle överraskade mig igår med att plötsligt ha energin för 60 minuter igen. 65 t.o.m. Det blev förlängning och sedan straffar mot HV71 och det var Rögle som fick två pinnar. De tog alltså 11 av 12 poäng mot HV71 denna säsong. Kan de ta sina första mot Djurgården på Hovet imorgon?