söndag 10 juli 2016

Calliphlox mitchellii

Festen igår blev rolig. Musik överallt och mest hela tiden och vår egen spelning blev väldigt lyckad. Även om vi bara repat en gång så lyckades vi hyggligt med Monster Magnets Space Lord. Den är fin att ha på repertoaren om man vill få igång publiken... Idag har man förstås inte gjort något vettigt. Imorgon trollsländekonferens och på tisdag till Colombia. Har bestämt mig för att åka tillbaka till Km 18 och Finca Alejandria El Paraíso de los Colibries för att fotografera kolibrier och dessutom kanske få se multicolored tanager igen.

Inte packat såklart, men åtminstone gjort en liten packlista. Nu blir det EM-final.

lördag 9 juli 2016

Fest

Två skivor hade jag bestämt mig för att få med mig hem från Hova. Råg i Ryggen och Fläsket. Den förstnämnda har verkligen stuckit iväg prismässigt, det är inte så många år sedan som jag ansåg den var alldeles för dyr och då kostade den under tusenlappen. Fläsket tyckte jag dock att jag fick ganska billigt. Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna...

Båda förstås obligatoriska i en samling med svensk progg från 70-talet. Eller progressive. Fläsket hade jag tidigare på CD och Råg i Ryggen som en bränd dito, men sådana spelas förstås sällan. Skönt att ha detta avklarat. Båda i så fint skick som man kan begära.

Nu börjar strax festen här. Det lär komma hundra personer. 

Fire

Det är förstås självklart att man borde haft The Crazy World of Arthur Brown i sin samling i alla tider, men det blev först nu, efter mässan i Hova, som den letade sig in. Ingen UK-pressning, den är väl något dyrare såklart, men en amerikansk och med drill hole. I övrigt i excellent skick. Teatralisk rock och spoken word och blues och jazzrock och allmänt vansinne, hitlåten Fire förvisso, men ändå, förstås, en helt obligatoriskt vinyl i alla anständiga samlingar. I Put A Spell On You är till exempel grym. Bättre sent än aldrig.

fredag 8 juli 2016

Tropisk utsikt

Snart har hela veckan gått och jag har inte fått gjort särskilt mycket alls. Ryggen som bråkar i vanlig ordning. Det var väl flyttandet av åtta kubikmeter ved från gamla hemmet hit som jag inte borde gjort. Varit på boksläppet Skånes trollsländor i Lund och läst Människor i djungeln och Tropisk utsikt av Rolf Blomberg för att försöka komma i stämning inför Colombia och Eucador. Sett på EM-fotboll. Det blev Portugal-Frankrike i final. Mycket mer är det inte... Deppigt. 

Några skivor har också genomlyssnats. Bland annat Andy Nogger med Kraan. Kanske inte lika bra som deras första, vilken jag köpte för några år sedan, men ändå ett måste i krautrocksamlingen. Mer av funkig jazzrock och mindre psykedelisk. B-sidan starkare än A-sidan och allra bäst är Holiday am Matterhorn. Såg Kraan för andra gången 2014 på Burg-Herzberg-festivalen i Tyskland på vad som sades vara deras avskedsturné, men de är visst ute och kör igen.... Gull, UK. 1975.

lördag 2 juli 2016

3

Bloodrock 3 har jag länge tänkt ta in eftersom det är den enda som jag har saknat med bandet. Den ser väl allt som oftast ut så här, kraftig ring wear och smutsig, men skivan såg fin ut så jag bestämde mig för att den får duga. USA 1971. Det har stått en rysk på skivbörsen i gamla hembyn en tid. Jag kollade på discogs, den ryska finns inte med där, men däremot utgåvor från Tyskland, Spanien, Italien, Frankrike, Holland, Venezuela, Chile, Canada, Taiwan, Japan och Australien. Hur kan det komma sig att just denna platta getts ut i så många länder? Ska man börja samla? Hursomhelst, det är förstås bedrövligt att den saknats så länge, för det är en fantastisk skiva. Jag har tidigare hört de bästa låtarna på live-plattan. Jessica, Breach of Lease, Kool-Aid-Kids... Breach of Lease är en av de mäktigaste låtarna ever i min bok. Högklassigt musicerande, melodramatisk sång i verserna (med inte så lite Iron Butterfly-atmosfär), maffiga orgelmattor, tyngsta gitarriffet och ett solo av Lee Pickens som man kan döda för. Jag har nu alla Bloodrocks utgivningar, men det finns, förutom de sex studioplattorna och dubbel-liveskivan, även några kompilationer... 

Cuby & The Blizzards-samlingen har varit komplett ett tag, men när jag ser någon best of jag inte har så brukar jag köpa den... Så störd! Nu har det spårat ur ytterligare för nu tar jag till och med in samlingar med olika omslag... Har ett original av Cuby's Blues - The best of Cuby + Blizzards med boxen från 1969 och nu köpte jag en pressning från 1974 med annat omslag och som vanlig dubbel-LP. Jag har dock spelat igenom hela idag så den hamnade åtminstone inte direkt i hyllan! Tröttnar aldrig på dem.

fredag 1 juli 2016

Kuře V Hodinkách

Väldigt nöjd med att jag fick köpt ett original av Flamengo Kuře V Hodinkách i Hova. Har sedan ca 15 år haft en senare pressning från 1990 med ett annat omslag, men hela tiden velat uppgradera till ett original. Kanonskick och bra pris så jag är mycket nöjd. Det finns några stycken på discogs som anges vara M-/M- i skick och i pris från 80-200 Euro. Ser att det är mina gamle dealare och vän P från Košice som har den dyraste där... När jag köpte min nypress av honom, ca 2001, betraktades den vara nästan omöjlig i original, åtminstone i bra skick. Skivan ansågs ha provokativa texter (politiska antar jag) och den blev indragen en kort tid efter sin release... Jag var i P:s skivbörs många gånger, men han hade aldrig något original inne, åtminstone inget som verkade spelbart.

Idag är det lättare att hitta skivor och det handlar mest om hur stor plånbok man har. Tänk vad som har hänt på 15 år! De flesta som köper begagnade vinyler (särskilt de som inriktar sig på rariteter) åker inte ens längre på mässor eller besöker skivbörsar, de sitter bara hemma och handlar på discogs eller ebay. Det är faktiskt inte lika roligt längre...

Anyway, Kuře V Hodinkách är en riktigt skön jazzrock/progressive rock-platta. Jag vet inte riktigt vad jag skulle kunna jämföra den med. Dag Erik Asbjørnsen skriver Kuře V Hodinkách (1972) contained energetic progressive jazz-rock somewhere between Jethro Tull, Colosseum, Traffic and Cream i Cosmic Dreams at play, och det kan jag väl kanske gå med på. Har gillat plattan sedan jag hörde den första gången, men nu, med ett fint original i handen, så blev den ett snäpp bättre. Det är lite skruvat, men så är det... Musiken är väl densamma brukar de flesta säga, men jag tycker att den äkta artefakten tillför ett mervärde och då blir också upplevelsen större. Tyckte dessutom att vinylen lät otroligt bra. Vill inte minnas att 1990-utgåvan har samma tryck. Skivan förflyttar förstås mig till Slovakien och det är en massa minnen som spelas upp i huvudet. Kanske jag åker dit nästa sommar och vandrar i Tatrabergen med pojkarna. Vi har pratat om det. Om det blir av, så måste vi åka en sväng till Košice också...

Power and the Passion

Eloy tillhörde ett av mina favoritband tidigt 80-tal. Silent Cries and Mighty Echoes var den som spelades mest - det känns fortfarande som att jag äger varenda ton på denna skiva - men även Colours, Planets och Time to Turn minns jag att vi lirade mycket. Jag hade inte alla själv, några fanns istället i J:s hyllor och på den tiden var det fullt tillräckligt. Jag vill minnas att jag även köpte Performance och Metromania, men de har jag inte kvar. Då blev det nog för mycket syntar och 80-talssound. Långt senare skaffades första och andra skivan som nyutgåvor och för 5-6 år sedan även Floating. Jag har med andra ord flera av de klassiska plattorna från mitten av sjuttiotalet kvar att upptäcka. Eventuellt har jag hört några av dem, minns inte riktigt vilka det var J hade i sin samling. 

Hursomhelst, jag köpte fjärde skivan, Power and the Passion (1975) i Hova. Kanonplatta! Den är en aning lugnare jämfört med Floating och det är mer synthesizers och mellotroner och mera drömmande, svävande och suggestiv spacerock, men med starkt fokus på melodier. Det finns dock blytunga orgelmättade partier där man lätt tänker på Deep Purple eller Uriah Heep. Inget annat band låter emellertid som Eloy. De blir ibland beskyllda för att vara Pink Floyd-copy-cats. Det är verkligen helt fel (undantaget Silent Cries and Mighty Echoes där de gör en egen hybrid av Wish you Were Here och Dark Side of the Moon), för de har ett helt annat sound. Frank Bornemann sjunger med stark tysk brytning, men det har aldrig stört mig, det är Eloy helt enkelt. Gitarrspelet något nedtonat på Power and the Passion jämfört med Floating, men det finns en del fina riff och gitarrsolon. Nu måste jag införskaffa Dawn, Ocean och liveplattan. Det är inga dyra skivor så jag behöver inte vänta 30-35 år denna gång...

Efter att ha hört igenom Power and the Passion flera gånger har även Inside (1973), Floating (1974) och Silent Cries and Mighty Echoes (1979) fått vars en genomlyssning. Alla är fina och på lite olika sätt, men jag håller nog ändå Silent Cries and Mighty Echoes som nummer ett. Gammal kärlek rostar aldrig...