söndag 29 januari 2017

X

Vad handlar det här om egentligen? 10 varv runt sjön i januari. 116 km, 18,5 h. Jag brukar inte vara så mycket för nyårslöften, men lovade mig själv att promenera 50 gånger runt sjön under 2017. Det verkade realistiskt, men jag är aningen mer fanatisk hittills, så kanske jag ska sikta på 100 istället?

Jag har fått högt blodtryck. Läkaren vill inte medicinera. Jag röker inte, är inte överviktigt och har inte diabetes, därför kan man avvakta... Nu har jag avstått alkohol sedan nyår och fått upp min kondition något. Blodtrycket har däremot inte gått ner. Förra veckan var det till och med högre än innan jul. 150/95. Deppigt. 

Nej, hälsan har varit bättre. Jämt huvudvärk och alltid trött. Det känns som att hjärtat har det tungt. Problemet med magen är något bättre, medan gallan och min ischias är ungefär som vanligt. Så här ska man förmodligen ha det tills det är över. Man får lov att vänja sig, som Kjell Höglund sjöng...

De enda nya fågelarterna den här veckan (onsdags kväll, igår och idag) har varit spillkråka - som jag haft varje gång, säkert 4-5 olika revirhävdande fåglar - och svartmes, som sjöng ihärdigt idag. I övrigt inte mycket värt att nämna. De två översta bilderna från igår, de två nedersta från idag.

lördag 28 januari 2017

This is the Blues

Förra året blev det att jag köpte på mig inte mindre än tre Otis Spann-vinyler. Alla har spelats igenom idag. Två gånger per skiva till och med. I februari fick jag ropat in The Biggest Thing Since Colossus på Blue Horizon på Tradera. En skiva som jag länge velat ha. Jag samlar lite planlöst på labeln och Peter Green, Danny Kirwen och John McVie kompar bluespianisten. Otis Spann ville ha sin egen trummis på inspelningen så det är S.P. Leary och inte Mick Fleetwood som sköter den posten. Skivan i mycket fint skick utom i ett spår som småknastrar. Givetvis är det den lugna Temperature Is Rising (100.2F), där Peter Green spelar sina känsligaste solon... Annars svänger det bäst i She Needs Some Loving. Året efter inspelningen dör Otis Spann i levercancer, bara 40 år gammal. Eller möjligen 46. Det råder tydligen delade meningar om han föddes 1930 eller 1924... Jag älskar omslaget.

På börsrundan i Göteborg i höstas, innan vi skulle se Blues Pills på kvällen, så tog jag en samlingsplatta för några tior i en back på en sunkig börs där vi inte köpte något annat. Heart Loaded with Trouble, utgiven 1973 på Bluesway. Inspelningar från 1966. Muddy Waters och Luther Johnson spelar gitarr. Här finns flera riktigt sköna spår och allra bäst är Muddy Waters-låten Looks like Twins

Sista plattan ut är This is the Blues. En sådan där trist utgåva som man egentligen inte vill ha överhuvudtaget, men som ibland ändå hamnar i samlingen för att man inte hittar något annat. Roots 1990, 50 spänn. Låtar huvudsakligen från hans första soloskiva som kom 1960. Om utgåvan är trist så är musiken desto bättre. Otis Spann piano och sång, James Oden sång och och Robert Lockwood Jr. gitarr och sång. Höjdarlåten är Half Ain't Been Told. Favoritlåt som jag faktiskt länkat till en gång tidigare, närmare bestämt för sex år sedan. Här kommer den igen:

Ten years are gone

Denna helgen är det 10 år sedan Mellotronen 20th Anniversary Party 2007. Festen ägde rum på Silja Line mellan Stockholm och Helsingfors. Det var ett fint gäng artister S hade fått ihop: Mikael Ramel, Mecki Mark Men, Solid Ground, Asoka, November, Friendship Time, Emma Nordenstam, Life, Morte Macabre, Fläsket Brinner, Charlie & Esdor och Jojje Wadenius.

Jag åkte med Asokas buss upp och hem från Stockholm. Förutom bandet var vi väl en 10-15 personer. Resan upp har jag inte så mycket minne av, men hem var det ganska slirigt och stimmigt. Vill minnas att jag kom hem klockan fyra på måndagsmorgonen och fem timmar senare var jag på jobbet. Inte helt fräsch. Gå inte nära eleverna var det någon kollega som sa...

Har nu bläddrat igenom alla bilderna jag tog (det var bara månader efter att jag köpt min första systemkamera) och det var förstås en hel del jag hade glömt. Vilka som jag känner som var med t.ex. Av konserterna minns jag bäst Mikael Ramel, Asoka, November, Life, Morte Macabre och Jojje Wadenius. Några svaga minnen av Fläsket Brinner och Charlie & Esdor, men jag såg tydligen även Mecki Mark Men och Solid Ground. Roligast var att se alla festbilder från vår och andras hytter, från restaurangerna och från bussen. Jag var bara med på en bild...

fredag 27 januari 2017

Virginia

Oj, oj, oj... Marcus King är mannen som alla pratar om och han är precis så grym som de säger. Han spelar gitarr och sjunger fantastiskt, skriver tidlös musik och har ett band som knäcker det mesta. Det är helt enkelt overkligt bra!!! Och han är bara tjugo år gammal! Jag upptäckte honom på Jam Buzz för några veckor sedan och såg därefter ett otal youtubeklipp. Hans andra platta, The Marcus King Band, visade sig inte ha någon distribution i Sverige, så jag fick beställa den från en tysk på discogs. Paketet anlände förra veckan och sedan dess är det vinylerna som snurrat mest. 

The Marcus King Band är ett gäng ekvilibristiska musiker som blöder soul, blues och jazz. Ett Allman Brothers med blås! Marcus King själv har kallat sin musik jazz-infused psychedelic southern rock och det skriver jag gärna under på, men plattan är så mycket mer än så. Framför allt skulle jag vilja lägga till soul. Ain't Nothin' Wrong With That, Rita is Gone och Jealous Man är big sound soul av bästa märke. I dessa är det låtarna som är i fokus, medan musikerna istället får briljera i t.ex. Plant Your Corn Early, Thespian Espionage och The Mystery Of Mr. Eads. Som de lirar!!!

Warren Haynes har producerat och spelar giftiga slidedueller med Marcus King på det tyngsta spåret, southern rock-stänkaren Virginia. Derek Trucks gästar på den psykedeliska Self-Hatred. Jag kan inte plocka ut någon favorit för allt är i princip lika bra. Den här kommer att bli en klassiker! 

onsdag 25 januari 2017

söndag 22 januari 2017

Dimma II

De fem spåren på CRB:s If You Lived Here, You Would Be Home By Now spelades in samtidigt som fullängdaren Anyway You Love, We Know How You Feel, men ansågs inte direkt passa in på skivan utan istället bättre lämpa sig för en egen utgivning. Jag tycker nog att allt skulle ha släppts som en dubbel-LP, även om jag faktiskt inte går igång riktigt lika mycket på denna. Nu blev det istället en dubbel 12" (45 rpm) och en 12" EP på 33 rpm, vilka tillsammans kostade inte mindre än 648 kr hos Ginza... Det gungar på övertygande i Grateful Dead-stil i New Cannonball Rag och den psykedeliska ragan From the North Garden är skönt sinnesutvidgande, men jag gillar de båda fina balladerna Shadow Cosmos och Sweet Sweet Lullaby med pedal steel och piano och med stämsång av Chris och Neal bäst. Hårfin gräns när detta tippar över och blir för smörigt...

Rask promenad runt sjön. Rekordsnabbt igen. 1 h, 45 m, 30 s. Jag sprang upp för de flesta backarna och det blev inte många stopp. Någon plusgrad. Dimmigt. Mycket av isen på sjön borta. Inga nya fågelarter, men havsörn för andra dagen i följd. Drog tungt över sjön. Tvåhundra grågäss vid kyrkan. Glada. Blåmesar och nötväckor tyckte det var vår och sjöng här och var.

lördag 21 januari 2017

Dimma

Traskat runt sjön. Flera plusgrader och all is på stigen var borta, så tempot kunde hållas lite högre jämfört med förra helgen. En havsörn rev upp grågässen vid kyrkan och det var nog enda gången jag lyfte kikaren. Annars blev det bara några få korta stopp för att ta någon bild i dimman. Jag har långt ifrån alltid tagit tiden på de här promenaderna, men sedan jag började använda Endomondo-appen blev varvet det snabbaste. 1 h, 47 m, 16 s. 11,71 km. Det tidigare rekordvarvet från september 2012...

I skogen var det ganska tyst. Kungsfåglar som vanligt, en ringduveflock, enstaka mesar, gärdsmyg, koltrast, nötskrika... Sikten ut över sjön var som högst 100 meter, men det var de bekanta arterna som sågs och hördes. Sångsvan, gräsand och knipa. Havsörn och ringduva nya för året. Mäktig syn när den förstnämnda kom ut ur dimman.

Skymningstur i Skäralid. Fika på pizzeria i Ljungbyhed.

fredag 20 januari 2017

Glory Hallelujah

Sent ska syndaren vakna, men nu har jag införskaffat mina första Chris Robinson Brotherhood-plattor, nämligen förra årets fullängdare Anyway You Love, We Know How You Feel och 12" EPn If You Lived Here, You Would Be Home By Now. Som gammal Black Crowes-fan och dessutom med Neal Casal i bandet är det smått obegripligt, men så är det... Hursomhelst, You Love, We Know How You Feel har snurrat hela veckan och den är så bra!!! CRB avverkar en hel rad genres - funk, soul, blues, jazz, psykedelia och countryrock - men alla på samma lekfulla och avslappnade sätt. Jag hör Black Crowes (förstås), Grateful Dead, The Band, Stevie Wonder och Rolling Stones och en massa annat, men det här är CRB och det är musik och musiker och melodier som gör mig genuint glad. Från den medryckande funk-soulen Narcissus Soaking Wet via den psykedeliska Give Us Back Our Eleven Days till den avslutande, The Band-doftande California Hymn, så älskar jag varenda ton. 2016 års bästa skiva upptäcktes först 2017...

Are you a suspect, or are you clean
Are you like me kinda in between

söndag 15 januari 2017

A f**king nervous breakdown

Årets första skivor till samlingen har börjat trilla in. Redan dagarna efter nyåret anlände två vinyler med Big Joe Louis & his Blues Kings. Efter att ha sett honom två gånger i London tänkte jag att det borde vara på sin plats att jag också har något med honom på skiva. Hans diskografi med Blues Kings inskränker sig till tre fullängdare och två singlar, alla släppta mellan 1989-1996. Det finns en singel med Big Joe Louis and The Soul Investigators från 2007, utöver den bara några spår på olika samlingsplattor. En sparsam skivartist med andra ord.

Hursomhelst, de två första skivorna Big Joe Louis & His Blues Kings ‎(1989) och The Stars in the Sky (1991) fanns på vinyl och det kostade mig 400 kr att få hem dem från Discogs. Den första av en svensk försäljare den andra från en schweizare. Båda som nya. Jag var förstås något skeptisk till årtalen, men det låter inte det minsta 80-tal om dem, utan det är Chicago blues som hämtat från 50- och 60-talen. Båda skivorna är producerade av Mike Vernon och den första till och med utgiven på Blue Horizon. Någon sorts försök att återuppliva den labeln, dock med modifierad logotype. 

Det är blues och inte bluesrock och Big Joe Louis sjunger som om han var svart. De flesta låtarna är eget material och det är ett jäkla sväng all over. På andra plattan har Big Joe Louis med en munspelare, Little George Sueref, som även sjunger på några spår. Han har en röst i ett helt annat register, men även han är fantastisk. Det var helt klart värt varenda krona att plocka in dessa plattor. 

Working with Big Joe Louis & His Blues Kings was a real experience and one I would not have missed for the world. There were times when I had to pinch myself just to make sure I wasn't hallucinating. Everything about the "sound picture" was just perfect - almost as if they weren't even trying! (Mike Vernon).

Nästa skiva blev Eric Burdon & The Greenhornes (2012). En 12" EP med 4 låtar. Jag nämnde den på bloggen redan för 1,5 år sedan då jag upptäckte att de gjort en cover på Parish Halls How Can You Win (vilket även vi gjorde med Tectonic Break 2001), och att den var grymt bra. Det blev aldrig att jag köpte den då. Jag har för mig att jag inte hittade någon skiva till salu i Europa utan bara i USA. Nu var det en svensk som hade den på Discogs så det fick bli ett inköp.

Den här EPn gjordes av Eric Burdon & The Greenhornes inför 2012 års Record Store Day. Eric Burdon är 71 år på inspelningen, men sjunger fortfarande fantastiskt. Black Dog är en stöddig och hypnotiserande garageblues och Out of My Mind låter som något Animals kunde gjort på 60-talet, men jag länkar till How Can Yo Win igen (eller Can You Win som den heter i deras version). 

V

Egentligen är min arma lekamen i för dåligt skick för att traska runt sjön två dagar i följd, men idag var vädret på sitt bästa humör så jag kunde inte hålla mig inne. Ett par minusgrader och livgivande solsken från en klarblå himmel. Januari kan var uthärdligt ändå. Jag tog det lite lugnare. Fågelutbudet ungefär som igår. Femte rundan i år och sjätte efter jul.

lördag 14 januari 2017

Lophophanes cristatus

Ett nytt varv runt sjön. Nollgradigt och ett lätt snöfall. Halkade omkull en gång, men det gick bra. Kameran höll. Halva sjön islagd. Gräsänder, knipor och några enstaka storskrakar. Tre sångsvanar. Enstaka meståg i skogen. I det sista hördes några tofsmesar. Mycket roligare än så var det inte. 

söndag 8 januari 2017

Vinter III

Så var julledigheten över. Sällan varit så osocial och aldrig gjort så lite på ett lov. Jag har helt enkelt behövt vila från allt. Försöka komma tillbaka. Läst en del böcker - bl.a. Folkhemmets äventyrare: en biografi om forskningsluffaren Rolf Blomberg av Walter Repo - och bläddrat i och läst valda delar i diverse fågelböcker, särskilt The Bird Families of the World. Sett en del filmer, huvudsakligen dokumentärer, lyssnat mycket på radio, gått en och annan promenad och sovit massor. Till slut, för några dagar sedan, kom även stereon igång och därefter har det blivit några plattor. 

Jag har också suttit med taxonomiförändringarna för 2015-2016. Det är verkligen utmärkt terapi. Tre soffkryss blev det, nämligen Santa Marta Wood-Wren Henicorhina anachoreta och av Purple Swamphen blev det Western Swamphen Porphyrio porphyrio, African Swamphen Porphyrio madagascariensis och Gray-headed Swamphen Porphyrio poliocephalus. Dessa har nu alltså fått artstatus enligt Clements. En hel del arter, efter splittar, har fått nya namn. Jag besparar er en genomgång av dem... Hittade dessutom två fåglar i min excel-fil som jag missat att bocka för och artantalet ska nu vara 2495. 

Frågan är om jag är redo att börja arbeta igen...

lördag 7 januari 2017

Vinter II

Ny tur runt sjön. Inte lika kallt idag, men istället ett mycket fint regn och några centimeter snö på marken. Nästan hela sjön islagd. Jag tog det väldigt lugnt i de värsta branterna, men två gånger var jag på väg att halka omkull. Det var i januari förra året som jag fick ett revbensbrott efter en vurpa. Det ska helst inte hända igen...

Tyst i skogen. Kungsfågel, talgoxe, koltrast, nötskrika och korp. Tror inte det var något mer. Sångsvanar och gräsänder i vaken vid inloppet i väster. Grågässen kvar vid kyrkan. 

Konditionen något bättre känns det som. Det gör nytta att traska på. Ischian som vanligt.

torsdag 5 januari 2017

Vinter

Det blev en ny promenad runt sjön idag. Isande kallt. Första kilometerna trampade jag på i full fart för att försöka få upp värmen, till och med småsprang uppför en del backar, helt utan att registrera naturen tror jag. Frös om både händer och fötter. Det senare inte oväntat, eftersom det blev gummistövlar, mina kängor och mina benhinnor är nämligen inte alls vänner längre. 

Efter kanske fyrtio minuters flåsande, så väcktes jag plötsligt av en storskarv som lyfte från vattenytan när jag kom för nära. Jag stannade till och upptäckte, som i ett ögonblick, allt omkring mig. Solglittret i sjön. Denna storslagna sjö. Skogen som inte alls var så tung och dyster. Rullstensåsarna som böljar fram förföriskt. Kungsfåglarnas livsbejakande små tunna fina kontaktläten. En kort stund av lycka. Eller av uppvaknande. Hej på dej gamle grubblare! Naturen är allt.

måndag 2 januari 2017

Poecile montanus

Promenerat runt sjön för andra gången under ledigheten. Fint väder. Nollgradigt, solsken och vindstilla. En tunn is i de lugnaste vikarna. Ensam med en massa osammanhängande tankar. Kroppen i dåligt skick. Ischias. Konditionen. Magen. Gallan. Lite fler fåglar noterades idag åtminstone. Kanske var jag inte särskilt uppmärksam. Talltita, stjärtmes, trädkrypare, rödhake. I sjön några enstaka gräsänder, knipor och storskrakar. Glada. Kråka, skata, kaja.

söndag 1 januari 2017

1/1

Nyårsdag. En vandring i skogen och på myren med min pappa. Det var ganska tyst på fågelfronten. Från pappas stövlar kom ett fint gnisslande som jag tog för kungsfågel ungefär hundra gånger. Men någon verklig korp hörde jag åtminstone. Dessutom ett märkligt läte som jag inte kunde bestämma. Funderade på hökuggla. Fräck större hackspett. Försiktig nötväcka. Melankoliska domherrar. Vi pratade inte mycket. Pappa och jag. Nästan inte alls.