torsdag 31 augusti 2017

Come with me on a journey under the skin

Jag hörde Waterboys för första gången på Roskilde 1986. När de drog igång med Be my enemyOrange var det verkligen "Gudars skymning, vad är detta???". Strax var jag så långt fram det gick att komma och med syrran på axlarna. Även om det förstås börjar bli något grumligt så minns jag ändå det som en av de bästa konserterna ever. Förutom öppningen med Be my enemy och Don't bang the drum kommer jag särskilt ihåg en mycket utdragen Because the night (förmodligen ihop med Pan within som jag länkar till från Live at Glastonbury samma år) och som sågades i en festivaltidning dagen efter för att det hade varit ändlösa gitarr- och fiolsolon (som vi älskade!!!). 

Efter Roskilde åkte vi ut på vår första tågluff (året innan hade en kompis och jag liftat ner i Europa). På Korfu, i Grekland, träffade vi en engelsman som vi lät bo i ett av våra tält och som hade Waterboys senaste platta, This is the Sea, med sig på kassett. Jag minns att vi spelade den mest hela tiden och hur vi samlades runt vår, i München inköpta, kassettbandspelare! Efter Korfu, Genua, Portbou i Spanien, Paris och Hamburg åkte jag ensam till Assen i Holland för att träffa en tjej som jag hade mött i Jugoslavien (dagens Kroatien) på luffens första vecka. Där hittade jag This is the sea på vinyl i en skivbutik. Jag köpte tre exemplar. Ett till tjejen, ett till syrran och ett till mig själv. Vi spelade skivan hur många gånger som helst hemma i hennes rum och det är verkligen plattan jag förknippar med den förälskelsen... 

Väl hemma köpte jag på mig allt de gjort och de var verkligen husgudar ett tag. Några år senare, 1989, bodde jag i Lund och då gick jag med en kompis och kursare (som sommaren efter försvann i Nepal och aldrig återfanns) och såg dem på Mejeriet. Även det en fantastisk och legendarisk spelning! Hursomhelst, så småningom försvann de ur mitt liv, men någon gång då och då så nostalgitrippar jag Waterboys och Mike Scott. Ett av få band från 80-talet som jag fortfarande håller mycket högt! Nu hittade jag denna inspelning av Pan within/Because the night från Glastonbury. Kanske var det ungefär så här det lät på Roskilde-spelningen även om jag är ganska säker på att den var mycket längre där. Lyssna!

3 kommentarer:

magda sa...

Detta gjorde min Fina Fredagsmorgon. Tack!

Enallagma sa...

Fantastiskt band. Här är min favorit https://youtu.be/jYT5dQRIlAM

Cuby sa...

Ja, den är bra! Mina favoriter är dock Big Music och Red Army Blues från denna.