fredag 24 november 2017

Glow

Nu har Chris Robinson Brotherhood Barefoot in the head snurrat närmare tio gånger. När jag hade införskaffat den förra fullängdaren Anyway You Love, We Know How You Feel skrev jag på bloggen att jag hörde Black Crowes, Grateful Dead, The Band, Stevie Wonder och Rolling Stones på den. Nu har jag upptäckt att CRB ibland låter väldigt mycket Terry Reid! Har jag rätt? Jodå, det går att hitta intervjuer där Chris Robinson nämner Terry Reid som en influens... Barefoot in the head påminner annars i stil och sound om Anyway You Love, We Know How You Feel, men jag vill påstå att den inte är lika stark. Läser man omdömen och recensioner på nätet så verkar de flesta anse tvärtom. Jag tycker inte alls att den har föregångarens minnesvärda melodier utan låtarna är genomgående mera anonyma. Bäst är de i den fina countrylåten She Shares My Blanket, i den bluesigare Hark, The Herald Hermit Speaks (gitarrsolot låter som något de lånat från Canned Heat) och den psykedeliska Glow. Det kan förstås hända att plattan är en växare, men jag tycker inte här är några låtar som kan mäta sig med Narcissus Soaking Wet, Forever As The Moon, Give Us Back Our Eleven Days och California Hymn. Ändå en bra skiva förstås! Två 12" på 45 varv precis som föregångaren. Det är ofta man får vända sida... Låter dock väldigt bra såklart! Ljudmässigt till och med bättre än Anyway You Love, We Know How You Feel. Extremt produktivt band. Två fullängdare, en 12" ep och en trippel-live + 2-CD på ett år...

Inga kommentarer: