söndag 31 december 2017

2017

Jag har för vana att skriva en årskrönika på bloggen. Det blir en i år också. På många sätt har 2017 varit ett rätt bedrövligt år. Hälsan har inte varit den bästa, högt blodtryck, utmattningssyndrom och depression, tennisarmbåge deluxe, varit tämligen osocial och flyttat ännu en gång. Läkemedel har dock fått mig någorlunda på fötter igen och det känns ganska okej att bo i lägenhet och att ha 100 m till jobbet. Det är bekvämt och på sätt och vis väldigt bekymmersfritt, även om jag förstås egentligen trivs bäst på landet. Vi får se hur länge jag står ut...

Jag fick för mig att jag skulle gå femtio varv runt Rössjön under året. Till en början promenerade jag i alla väder. Det var riktigt jobbigt ibland när det var isande vindar och inte sällan frös jag om både händer och fötter. Så småningom blev konditionen bättre och det gick lättare när våren anlände. Ett tag var jag inne på att försöka få till 100 varv istället, men när det blev klart att jag skulle flytta och allt jobb det innebar så rann det ut i sanden. Det stannade på sextio varv. 70 mil. 113,5 timmar. Nu har jag tappat flåset helt. Måste hitta någon ny runda här i närheten och börja gå igen. Jag mådde klart bättre av att ha bra kondition. Förmodligen är promenerandet bra för ryggen dessutom. Dock blev det ingen förändring av blodtrycket. Undrar om jag lever i 10 år till?

Det blev många resor utomlands i år. Förskräckligt många till och med. Till Azorerna med skolan, en resa med fokus på trollsländor till Marocko, det kanske mest magiska fågelskådaräventyret ever till centrala Amazonas, en resa till London för att se Gov’t Mule och ett eTwinning-kontaktmöte i Sopot i Polen. Det är något hela tiden... Här hemma har det dock inte blivit så mycket flängande. Det blev ingen skivmässa i Hova i år. Hoppas jag kan åka till sommaren... Slottsskogen Goes Progressive i Göteborg, några konserter i Malmö och Helsingborg och någon enstaka tur ut till Skälderviken eller Kullahalvön för att fågelskåda.

Jag var igång en del med fåglarna redan i början av året, men mest i hemkommunen (som jag inte bodde i då) och sedan blev det en del trollsländor, men betydligt mindre än vanligt. Mest höll jag på själv. Jag vet knappt om det blev något tillsammans med N överhuvudtaget? Nej, jag har verkligen varit osocial det här året, även om jag kanske skärpt mig något lite på senare tid.

Bandet gjorde bara en enda spelning under året och det blev på en fest uppe i Kinna för några månader sedan. Vi brukar spela 5-8 gig om året så det måste väl vara all time low. Vi har dock gjort lite låtar nu och planen är att spela in en tredje fullängdsskiva. Det skulle kännas roligt att kunna åka ut med något nytt. 

Att följa Rögle är ett sant självplågeri. Jag har nästan tappat orken. Kaotisk säsong hittills. Ledare och spelare som har fått lämna, uteblivna resultat och sist i SHL. Kanske har de ändå något på gång, de vann övertygande hemma igår med 4-1 mot HV71. Ska det gå att undvika kval?

2018 måste bli ett bättre år på många sätt. Hursomhelst, då var det dags för årets bästa skivor och konserter. Som alltid svårt och kanske jag har glömt bort något, men här kommer de vanliga listorna:

Årets bästa skivor, utgivna 2017, utan inbördes ordning:

1. Simo – Rise & Shine
2. Chris Robinson Brotherhood - Betty's Self-Rising Southern Blends Vol. 3
3. Gov’t Mule - Revolution come revolution go
4. Blues Pills - Lady in Gold: Live in Paris
5. Agusa – s/t

Bubblare: Roger Waters – Is This the Life We Really Want?, Horisont – About time, Troubled Horse – Revolution on repeat, Chris Robinson Brotherhood - Barefoot in the head, Five Horse Johnson - Jake leg boogie

Årets bästa skivor, utgivna tidigare år.

1. Israel Nash - Rain Plans
2. Chris Robinson Brotherhood - Phosphorescent Harvest
3. The Marcus King Band – s/t
4. Cement – Utmaningen
5. The Bob Seger System – Ramblin’ Gamblin’ Man

Bubblare: The Marcus King Band - Soul Sight, Chris Robinson Brotherhood - Anyway You Love, We Know How You Feel, Circles Around the Sun - Interludes for the Dead, The Rides – Can't get enough, Bang – Death of a Country.

Årets konserter:

1. Israel Nash – The Tivoli, Hbg
2. Abramis brama – Rockbåten, Hbg
3. Bang – Plan B, Malmö
4. Høst – Slottsskogen Goes Progressive, Gbg
5. Kenny Wayne Shepherd – London blues fest, Indigo O2, London

Jag lämnar Gov’t Mule i London utanför topp 5 alltså…

Då återstår bara att önska gott nytt år! Alla bilder från Amazonas. Hälften av dem tagna med mobilkameran.

lördag 30 december 2017

Death of a Country

Jag köpte Death of a Country med Bang efter konserten i Malmö i våras. Fick den signerad av både Frank Ferrara och Frank Gilcken. Efter att de spelat in plattan 1971 fick de ett skivkontakt med Capitol Records. De valde emellertid att inte ge ut den då den ansågs vara för okommersiell. Bandet fick istället spela in en ny skiva och debuten dröjde till 1972. Jag gillar Death of a Country mer och mer. Särskilt den långa titellåten är suverän. Komplex låt som har det mesta. Coola riff, aviga solon, snygga sångmelodier och stämsång där de låter typ America. Hela plattan är en typisk övergångsskiva med en fot i 60-talet och en i det tyngre 70-talet. Det är Frank Gilcken som har hand om leadsången. Som bekant så blev Frank Ferrara bandets sångare från och med debuten. Min skiva är utgiven av Svart Records 2016. Fin skiva. Uppvik och tjock papp. Alla texterna i innerkonvolutet. Blå vinyl. Death of a Country har tidigare också getts ut av Rise Above Relics 2011.

fredag 29 december 2017

Burn Slow

Första vinylpressningen av Chris Robinson Brotherhood Phosphorescent Harvest lär ha varit en katastrof med skeva skivor, knaster och till och med jumps, så de blev förstås tvugna att göra om den. På andrapressen finns det verkligen ingenting att klaga på. Det är sådana här produkter som gör vinylsamlandet särskilt roligt.

Fantastiskt foldoutomslag, de båda vinylerna i olika färger - första skivan orange och andra vinröd - och som grädde på moset en bonussingel. Verkligen påkostat och psykedeliskt och sinnesutvidgande. Andra CRB-skivor som jag köpt under året har varit svinigt dyra, medan just denna istället var anmärkningsvärt billig.

Phosphorescent Harvest är en av skivorna jag spelat mest i år och kanske den till och med är årets bästa köp. Åtminstone är den hypnotiska Burn Slow min årets favoritlåt. Hela plattan är dock underbar. Boogie, americana och psykedelia i lika delar. Chris och Neal Casal har skrivit de flesta låtarna tillsammans och de har fått till massor med minnesvärda melodier. I vissa låtar tycker jag att Adam MacDougalls moog och space sounds är för weird för att passa in, men samtidigt blir det väldigt säreget och en del fåniga melodislingor fastnar som klister...

Jag måste införskaffa de två första studioplattorna, The Magic Door och Big Moon Ritual. Betty's S.F. Blends Volume One och Betty's Blends Volume Two kan man väl tyvärr glömma...


onsdag 27 december 2017

2 + 2 = ?

Alla vet att första Bob Seger System Ramblin' Gamblin' Man från 1968 är en garage- och psychstänkare av rang, men till min skivsamling dröjde den till 2017. Nåja, den hann inte fylla 50 år... På Ramblin' Gamblin' Man är det svårt att ana vad som komma skall på 70-talet. Här har vi att göra med en stökig powertrio någonstans mellan Blue Cheer och The 13th Floor Elevators. Bob Seger sjunger desperat och plågat och låter inte sällan som Roky Erickson. Gitarren är både garage och hårdrock och i de flesta tyngre låtarna är det wah-wah all over. Trummisen Pep Perrine är efterbliven och geni på en och samma gång och basisten Dan Honaker behärskar både funk, soul och mangel. Jag har förstås hört skivan tidigare, men det känns skönt att ha den i hyllan. UK-original, inhandlat i London i år.

tisdag 26 december 2017

I'm So Glad

Julafton hos syrran. Därefter har jag mestadels hållit mig inomhus med min envisa förkylning. Det har blivit en del tid på soffan tillsammans med Pokoras Record Collector Dreams och vinyler snurrande på spelaren. I London hittade jag Alexis Korner Blues Incorporated på Special Polydor 1967. Den är faktiskt med i 4001 Record Collector Dreams där den har en disc. Den är knappast mer sällsynt än så. Jag fick den för ett bra pris, den spelar nästan perfekt - lite fint knaster i några låtar - det är en bra blues- och jazzplatta och omslaget är tidstypiskt psykedeliskt och fint. Skivan har fått sig två genomlyssningar idag. Alexis Korner själv är ingen stor sångare även om jag gillar honom ändå, men här har han med sig Duffy Power på munspel och sång och låtarna han gör sticker ut och är riktigt bra. Jag har mestadels köpt nya skivor i år och därmed försökt hänga med lite i vad som händer, men det är en annan känsla med de här gamla vinylerna...

fredag 22 december 2017

If seeing is believing, then experiencing is being

Jag var i den lokala skivaffären i onsdags för att köpa en julklapp till skolans julfest. Det blev två singlar med julmusik. Jag kände att jag borde köpa en skiva till mig själv också och efter att ha bläddrat lite förstrött i backarna med nyinkommet så fastnade jag för Music From The Motion Picture Sound Track Zabriskie Point. Inte ett original (som inte på något sätt är särskilt svårt) utan en senare US-pressing på MCA och med cut-out. Hursomhelst, nu ska ni få höra. Jag har aldrig hört skivan (och inte sett filmen) vad jag minns och inte heller de tre Pink Floyd-spåren ens på nätet! Fast att det är mitt absoluta favoritband och som jag intresserat mig för nästan hela livet, så har de gått mig förbi. Come In Number 51, Your Time Is Up är jag förvisso bekant med som Careful With That Axe, Eugene, detta är en senare inspelning i en annan tonart och med än värre avgrundsskrik från Roger Waters, men Heart Beat, Pig Meat och Crumbling Land var helt nya för mina öron. Denna skiva ska man såklart ha i ett original i samlingen. Får åtgärda det.

Ett annat nyförvärv - det är kanske en månad sedan jag tog in den - är Blues Creations debutplatta från 1969. Nypress från Barnyard 2016. Inte alls i samma klass som Demon & Eleven Children, men fantastisk på ett annat sätt. Tunga, stökiga och skitiga versioner av ett gäng bluesörhängen som Checkin' Up On My Baby, Steppin' Out, Double Crossing Time, Spoonful och All Your Love. Man kan bara älska när japaner, fullastade med distortion och jävlar anamma, plågar sig igenom sådana klassiker. Gitarren skär genom märg och ben och det är helt enkel underbart primitivt. 

Don’t you know that there’s no future for you?

Jag tog hem Troubled Horse Revolution on Repeat några veckor efter releasen i våras. Skivor i maj, den intensivaste månaden för en fågel- och trollsländeskådare, brukar bli ganska styvmoderligt behandlade. Jag spelade igenom plattan några gånger och sedan har den stått i hyllan. Nu har den snurrat desto mer. Välförtjänt. De kör vidare med ungefär samma recept som vi kunde höra på debuten Step Inside 2012. En egen twist på Pentagram och Witchcraft. Något tyngre ljudbild och metalinslagen är fler än på Step Inside. I princip inte en dålig låt,  minnesvärda riff och melodier i överskott och en mörk och dystopiskt atmosfär genom hela skivan som nästan får en illa till mods. 

Det finns sångpartier där Martin Heppich lånat rakt av från Magnus Pelander, både röst, melodier och fraseringar. Mest tydligt i The Filthy Ones, men det kan höras i flera låtar. Avslutande och episka Bleeding låter inte så lite Witchcraft på Legend och Nucleus. Kanske inte det mest originella bandet, men jag gillar dem ändå och den här genren får jag liksom inte nog av...

torsdag 21 december 2017

Lov

Äntligen julledighet! Avslutade igår med volleybollturnering som brukligt och sedan julfest på kvällen med 20-talet kollegor. Trevligt. Förkylningen sitter dock i och jag har ingen röst kvar. Den höll till sista lektionen i tisdags. Det är fantastiskt vad min kropp och ledigheterna är synkroniserade... Jag har tyvärr massor av arbete att göra under lovet. Allt från rättningshögar till mina egna studier. Idag tänker jag emellertid inte göra ett dugg.

söndag 17 december 2017

2688

Till slut har jag fört in mina nya arter från Amazonas i min Clements checklist. Det behövdes en förkylning för att ta tag i det. Vi noterade 550+ arter på resan (jag missade ett tiotal) och det slutade med 174 nya för mig. Det kommer dock tillkomma arter då det garanterat blir splittar av flera. Några är redan godkända av birdlife. Vi såg dessutom någon obeskriven art.

Jag har också gått igenom de senaste uppdateringarna från Clements. Helt ny på listan är Tatama Tapaculo Scytalopus alvarezlopezi. Av skådare tidigare kallad Alto Pisones Tapaculo, men nu är den alltså beskriven och har istället fått namnet Tatama Tapaculo. Jag hörde den sjunga på Cerro Montezuma i Colombia 2015. Blå kärrhök har splittats i Hen Harrier Circus cyaneus (vår) och Northern Harrier Circus hudsonius (Nordamerika). Två soffkryss med andra ord. 2688 arter är det nu.

Rexanimarum

Årets stora upptäckt för mig har varit Israel Nash. Hur kunde jag ha missat honom i alla år? Det går förstås inte att hänga med i allt som händer, men han är så exceptionellt bra att någon rimligen borde ha tipsat mig tidigare. Men bättre sent än aldrig! Innan vi skulle se honom på The Tivoli i Hbg i våras tog jag in två plattor och strax efteråt de båda andra. 

Skivorna snurrade mycket i början, men alla har nog fått sig någon genomlyssning även efter feb-april. Mest har jag spelat Rain Plans (2013) som är den bästa. I helgen har alla skivorna lyssnats igenom ordentligt igen och dessutom har jag hört på flera Live on KEXP som finns på Youtube. Finns mycket bra från KEXP-studion överhuvudtaget. Bra ljud till skillnad från merparten av alla live-grejor från vanliga konserter som läggs upp.

Även om det är Rain Plans som är det riktiga mästerverket så finns det i princip inte en dålig låt i hans katalog. Nash har en sällsynt förmåga att skriva ackordföljder och sångmelodier som sätter sig och han sjunger med en sådan inlevelse och passion att man vet att han menar varenda ord. Det är musik som berör på djupet. Jag älskar det!

New York Town (2009) drar han lite mer åt Bob Dylan och kanske man till och med kan höra lite Creedence Clearwater Revival, medan den vanligaste associationen på plattorna med bröderna Joey McClellan (Midlake) och Aaron McClellan på gitarr och bas och Eric Swanson på pedal steel är Neil Young. Han är dock ingen copy-cat utan gör sin egen version av elektrifierad countryrock. Senaste skivan, Silver Season (2015) är mer laidback och psykedelisk än Rain Plans. Den har inte riktigt lika starka låtar, men den kommer inte långt efter.

Istället för att tipsa om favoritlåtar från de olika plattorna rekommenderar jag att se spelningen från KEXP som jag länkar till nedan. Helt fantastisk! Jag har nog hört och sett den närmare tio gånger. Avsätt 50 minuter av ert liv. Ni kommer inte att ångra er!

Music saves people from suicide!

lördag 16 december 2017

By My Side

Pierced Arrow med The Rides fortsätter i ungefär samma spår som Can't get enough. Möjligen låter den något mera polerad. Stephen Stills sjunger inte riktigt lika slitet som på föregångaren, vilket nästan är synd... Bara en cover - på Can't get enough var de hela fem - nämligen Willy Dixons My Baby och den avslutar plattan. Jag tycker inte Kenny Wayne Shepherd är någon större sångare, men i både By My Side och i I've Got To Use My Imagination sjunger han riktigt bra och de är också de bästa låtarna. Särskilt den förstnämnda. Älskar refrängen! Annars är det förstås mycket en gitarr-platta. Otroliga solon från både Stills och Shepherd i var och varannan låt. 

Jag tror ändå att jag föredrar debuten före Pierced Arrow. Stephen Stills bidrag på den var starkare än de han skrivit till denna. 2016.

fredag 15 december 2017

Can't Get Enough

Efter att ha upptäckt Kenny Wayne Shepherd blev jag tvungen att ta in de båda vinylerna med The Rides. En supergrupp med Stephen Stills, Kenny Wayne Shepherd och Barry Goldberg lät för intressant för att inte kollas upp! Debuten Can't get enough har fått sig några genomlyssningar ikväll. Riktigt bra platta! Soundet är inte alltför polerat och det är rakt igenom fantastiskt musicerande. Stephen Stills röst är sprucken och trasig och sliten, ibland håller den knappt ihop, men bäst är ändå de stillsammare Don't Want Lies, Can't Get Enough of Lovin You och Only Tear Drops Fall som alla sjungs av honom. Så mycket känslor i dessa låtar! Jag går alltid igång på melankoli... Hela skivan dock mycket hörvärd! 2013.

torsdag 14 december 2017

I Pray

En helt annan version av I Pray som jag länkade till här om dagen. Andra gitarrsolon, trumsolo och överhuvudtaget quite different. Måste också höras! Simo.

I Pray - 4/14/17 The Basement East - Nashville, TN

Don't let the devil get the best of me

Trots en rejäl förkylning åkte jag in till Hbg för en AW med gamla kollegorna. Mest nya ansikten, men det var trevligt att träffa D och B igen. Väl hemma igen såg jag avsnitt fem av Jills Veranda med Ana Diaz. Bästa avsnittet! Det handlade framför allt om psykisk ohälsa och att vi måste våga prata om det. Mycket starkt. 

Så här förkyld kan jag inte minnas att jag varit på flera år. Men det går väl att ta sig igenom morgondagen med Ibuprofen och Alvedon. Bestämt en lärarkandidat som smittade mig förra veckan. Vi delade rum och hon var rejält snorig i fredags... Alla är förkylda, men det är mest synd om mig!

söndag 10 december 2017

2-3

Slitsam vecka på jobbet. Ska jag orka 1,5 vecka till? Förutom jobbet var det fullmatat med annat. Fick åka iväg till tandläkaren i Ä-holm och fixa en lagning. 1800 kr fattigare... Tog mig dessutom en kväll ut till Ikea för att köpa lite saker jag behövde till nya hemmet. Dock inga lampor vilket jag behöver flera stycken... Kommunens julbord. Styrelsemöte med naturskyddsförening en kväll. 50-års-kalas på rockbåten i Hbg igår. Det var trevligt. Inte lika billigt att stå i baren och dricka snapsar som i Polen... Sista bussen hem, vilket betyder att man är hemma klockan två. Somnade nog inte förrän vid halv fyra. Inte så mycket med en idag. Mest lyssnat på skivor... Rögle förlorade hemma mot HV71 i torsdags, men lyckades sedan vinna över dem borta dagen efter i detta back-to-back-möte. De är fortfarande långt efter i tabellen, men det är ändå ett pånyttfött lag, så det är nog inte omöjligt att de ska kunna undvika kval. Almen Bibic har fått lämna och in kommer nu en finsk back, Janne Jalasvaara. Synd med Almen, men han har inte varit bra i år. N på kort visit ikväll. Vi gjorde av med en flaska glögg. 

Snipp, snapp, snut, så var helgen slut.

Shine

En av årets upptäckter är definitivt Simo från Nashville. Eller tips. Hörde dem för första gången på en skivspelarkväll för någon månad sedan. Jag köpte genast deras två plattor - Let Love Show the Way (2016) och Rise & Shine (2017). JD Simo är en makalös gitarrist och tillika sångare och Elad Shapiro och Adam Abrashoff backar upp på ett högst förtjänstfullt sätt. Medan första skivan huvudsakligen är en bluesrockstänkare av rang så förvandlas bandet nästan till oigenkännlighet till Rise & shine. Visst finns bluesen där i grunden, men nu är det funk, soul, jazz, progressive, psychedelic, avantgarde, oväsen, brutalitet och allt man kan tänka sig i den rika soppan. Jag läste någonstans att detta är skivan som kommer att tilltala fans till Beck, Kyuss, Clapton och Hendrix... Jag kan lägga till att även fans av Led Zeppelin och jamrockband som Gov't Mule och Allman Brothers bör låna detta mästerverk ett öra...

Första spåret Return är helt överraskande efter Let Love Show the Way. Det måste varit det här som fått tidigare nämnde recensent att tänka på Beck. Jag gillar både den och den funkiga och experimentella Meditation, men det är Shine som är första sidans bästa låt. Den får väl sägas vara skivans hit. Coolare låt får man leta efter och refrängmelodin (och farfisan) får mig att tänka på Black Keys. På första skivans b-sida är soullåten I Want Love aningen svårsmält medan funkiga The Climb har en del sinnesutvidgande gitarrer och en enkel melodi som åter för tankarna till Black Keys. Light the Candle är blytung stonerblues. Gitarrsolot är både stökigt och skitigt och underbart. Allt på en gång. Som han kan bända strängarna och hålla kvar tonen! Unbelievable! Jävulsk låt! Be With You är inte heller helt lättlyssnad och har några tunga och onda partier där gitarrspelet är helt fantastiskt. Sista sidan är ändå den bästa. The Ligth är årets vackraste låt. Bara JD Simo med en akustisk gitarr. Gåshud all over. Avslutande progressiva mästerverket I Pray (13.05 min) är en predikan till österländska toner (det låter lite Norwegian Wood) och som exploderar i en refräng som kunde ha varit något från ett argt grungeband. Solopartiet är magisk jazzrock och psykedelia.  Som de lirar! Trummisen är helt overklig! Gudars skymning! Nej, Blues Pills Lady In Gold/Live in Paris är inte årets bästa skiva. Det är Rise & Shine.


onsdag 6 december 2017

Daddy Was a Gun

Five Horse Johnson Jake leg boogie har snurrat några gånger ikväll. Skitig och stöddig hembrännarblues av bästa headbanger sort. De har gjort det här nu i över tjugo år och det har låtit ungefär likadant hela tiden. Receptet är två delar ZZ-top-blues, en del MC5, en del stonerrock och väl kryddat med Eric Oblanders trynorgel och Brad Coffins kick-your-ass-solon. Hur svårt kan det vara? A-sidan är inte så stark, men på b-sidan växlar de upp rejält med Smoke Show, Little Lonely, Overload och Daddy Was a Gun och man får lust att dricka öl fast det är onsdag... Small Stone Records, 2017, clear-vinyl.

måndag 4 december 2017

The Hive

De är inte så många, men några hårdrocksplattor har inhandlats under året. Horisont About time är en av dem. Jag har följt bandet sedan debuten Två sidor av horisonten som kom 2009. På deras fem skivor känns det som att de avverkat hela 70-talet och nu befinner sig vid decennieskiftet 1970/1980. Det låter Thin Lizzy, Iron Maiden och Judas Priset, men ändå eget och svenskt. Inte för mycket metal utan precis lagom hårda gitarrer. Öppningslåten The Hive, som faktiskt är en cover, är grymt cool, dramatisk och snygg. Axel Söderberg går mig ibland på nerverna med sin sång, men här är han underbar! Electrical påminner mig om varför jag faktiskt gillade NWOBHM i början av 80-talet... Tvillinggitarrer is da shit! Det osar inte så lite Thin Lizzy i Without Warning och Night Line. Jag får lust att försöka komponera en boogierocker med plats för mycket twin guitars... Point of return är mera komplex och har två instrumentala partier med en jazzig gitarrmelodi som är helt underbar. Den borde utvecklats till en tio-minuterslåt! Det är lite snopet när den tvärt tar slut efter knappt fyra minuter... Mycket snygga och minnesvärda sångmelodier i Hungry Love och titellåten. De brukar göra någon låt på svenska. I Letare låter de som om Magnum Bonum börjat spela hårdrock. Kanonplatta! Jag har fortfarande inte sett bandet live. Det är lite dåligt...


söndag 3 december 2017

Amused to death

Någon gång i våras köpte jag Quicksilver Messenger Service Stony Brook College 1970. Jag tänkte att det kunde vara kul att höra hur de lät live kort efter Shady Grove och med Dino Valenti tillbaka i bandet. Inspelningen är generellt sett för dålig för min smak. Det blir lite bättre mot slutet då både ljudkille och bandet spottar upp sig något, men jag kan väl inte direkt rekommendera denna platta. Versionerna av The Truth och Long Haired Lady, året innan de hamnar på en studioplatta, Edward The Mad Shirt Grinder från Shady Grove och liveörhänget och sidlånga Who Do You Love det bästa. Den sistnämnda dock förstås njutfullare på Happy Trails. Purple Pyramid, 2-LP, 2015.

Efter att lyssnat igenom Stony Brook fick jag plockat fram Fillmore Auditorium Feb 4th 1967 with Dino Valenti. Jag införskaffade plattan direkt när den kom ut 2010 och spelade den flera gånger då, men sedan har den nog inte varit ute ur hyllan. Här har vi att göra med ett band som ännu inte skivdebuterat. Redan i öppningslåten You Don't Love Me visar de att det ska bli en inspirerande konsert. John Cipollina och Gary Duncan är i högform! Tredje gitarrist och sångare är Jim Murray, som sedan lämnade innan inspelningen av debutplattan. Dino Valenti gästar på tre spår och är inte med i bandet (permission från fängelset?). Freiberg och Elmore på bas och trummor. Det är mycket blues, långa psykedeliska jam och överhuvudtaget en höjdarkonsert. I Hear You Knockin’, Gold and Silver (ett embryo av vad som komma skall, men vilka gitarrer...), Codeine, Got My Mojo Working, Mona, Babe I'm Gonna Leave You, Too Long, Pride of Man... Det finns många favoriter. Som sig bör så avslutar de med Who Do You Love, men i en koncentrerad och explosiv 6-minutersversion. Egentligen inte ett svagt spår och vilken känsla och atmosfär! Några månader innan Summer of love... Jag har lyssnat igenom den tre gånger idag! Helt ok ljud. Vinyl Lovers, 2-LP, 2010.

Sedan fick Amused to Death med Roger Waters en genomlyssning. Den här skivan spelade jag otroligt mycket när den kom. Jag kan se mig ligga i sängen i studentlägenheten i Lund och kontemplera till den. Då hade jag skivan på CD. Långt senare, i början av 2000-talet, så tog jag in den även på vinyl. Då kändes den inte så het, men jag ansåg väl att den borde finnas i hyllan i det riktiga formatet. Jag är inte säker på jag spelade den ens. Skivan hakar upp sig mitt i explosionen mellan Late Home Tonight, part I och part II. Det borde jag väl ha kommit ihåg... Hoppas det går att få bort detta i en tvätt. Bortsett från denna katastrof är skivorna, omslag och booklet i toppskick. Kostar 1500-2000 kr idag... Annars är jag bekant med varenda ton och frasering. Jag måste verkligen nött in denna ordentligt en gång i tiden. Visst är den bättre än Is this the life we really want? Starkare låtar, texter som är lika aktuella idag och grymma gitarrsolon av Jeff Beck. Polydor, 2-LP, 1992.

lördag 2 december 2017

Picture that

Skivlyssnardag. Roger Waters Is This the Life We Really Want? har fått två hela genomspelningar. Det är en bra platta och den har även växt sedan jag hörde den första gången, men den är inte fantastisk. Trummorna låter ofta som en trist trummaskin och är inte så roligt mixade. I några låtar tycker jag att de förstör helheten. Jag gillar stråkarna och syntharna, hjärtslag, tickande klockor, skällande hundar, fåglar och allt vad det är, men saknar ändå gitarrsolon. Bästa låten - Picture that - tänk om den haft ett vasst gitarrsolo... Det tog 25 år för Waters att göra en ny platta. I princip allt känns igen. Det låter Wish you were here, Animals, The Wall och Amused to death. I Picture that har han lånat från Sheep och i Smell the roses återanvänds Have a cigar. De naknare låtarna med akustisk gitarr och piano har han också gjort förr. Texterna är förväntat politiska och arga. Nu har jag inte spelat Amused to death på evigheter, men jag vågar nog säga att den var något vassare än Is This the Life We Really Want? 

My people

Jag såg Jills Veranda för första gången förra veckan. Hon och gästen Mia Skäringer letade efter countryns själ i Nashville. Det var småtrevligt och gav mersmak så i onsdags blev det del 3 av 6 med Dregen och igår såg jag det första avsnittet med Maxida Märak på SVT Play. Så starkt och känslosamt! Jag känner att jag missat något här. Har tidigare säsong/säsonger varit så här bra?