söndag 3 december 2017

Amused to death

Någon gång i våras köpte jag Quicksilver Messenger Service Stony Brook College 1970. Jag tänkte att det kunde vara kul att höra hur de lät live kort efter Shady Grove och med Dino Valenti tillbaka i bandet. Inspelningen är generellt sett för dålig för min smak. Det blir lite bättre mot slutet då både ljudkille och bandet spottar upp sig något, men jag kan väl inte direkt rekommendera denna platta. Versionerna av The Truth och Long Haired Lady, året innan de hamnar på en studioplatta, Edward The Mad Shirt Grinder från Shady Grove och liveörhänget och sidlånga Who Do You Love det bästa. Den sistnämnda dock förstås njutfullare på Happy Trails. Purple Pyramid, 2-LP, 2015.

Efter att lyssnat igenom Stony Brook fick jag plockat fram Fillmore Auditorium Feb 4th 1967 with Dino Valenti. Jag införskaffade plattan direkt när den kom ut 2010 och spelade den flera gånger då, men sedan har den nog inte varit ute ur hyllan. Här har vi att göra med ett band som ännu inte skivdebuterat. Redan i öppningslåten You Don't Love Me visar de att det ska bli en inspirerande konsert. John Cipollina och Gary Duncan är i högform! Tredje gitarrist och sångare är Jim Murray, som sedan lämnade innan inspelningen av debutplattan. Dino Valenti gästar på tre spår och är inte med i bandet (permission från fängelset?). Freiberg och Elmore på bas och trummor. Det är mycket blues, långa psykedeliska jam och överhuvudtaget en höjdarkonsert. I Hear You Knockin’, Gold and Silver (ett embryo av vad som komma skall, men vilka gitarrer...), Codeine, Got My Mojo Working, Mona, Babe I'm Gonna Leave You, Too Long, Pride of Man... Det finns många favoriter. Som sig bör så avslutar de med Who Do You Love, men i en koncentrerad och explosiv 6-minutersversion. Egentligen inte ett svagt spår och vilken känsla och atmosfär! Några månader innan Summer of love... Jag har lyssnat igenom den tre gånger idag! Helt ok ljud. Vinyl Lovers, 2-LP, 2010.

Sedan fick Amused to Death med Roger Waters en genomlyssning. Den här skivan spelade jag otroligt mycket när den kom. Jag kan se mig ligga i sängen i studentlägenheten i Lund och kontemplera till den. Då hade jag skivan på CD. Långt senare, i början av 2000-talet, så tog jag in den även på vinyl. Då kändes den inte så het, men jag ansåg väl att den borde finnas i hyllan i det riktiga formatet. Jag är inte säker på jag spelade den ens. Skivan hakar upp sig mitt i explosionen mellan Late Home Tonight, part I och part II. Det borde jag väl ha kommit ihåg... Hoppas det går att få bort detta i en tvätt. Bortsett från denna katastrof är skivorna, omslag och booklet i toppskick. Kostar 1500-2000 kr idag... Annars är jag bekant med varenda ton och frasering. Jag måste verkligen nött in denna ordentligt en gång i tiden. Visst är den bättre än Is this the life we really want? Starkare låtar, texter som är lika aktuella idag och grymma gitarrsolon av Jeff Beck. Polydor, 2-LP, 1992.

Inga kommentarer: