söndag 10 december 2017

Shine

En av årets upptäckter är definitivt Simo från Nashville. Eller tips. Hörde dem för första gången på en skivspelarkväll för någon månad sedan. Jag köpte genast deras två plattor - Let Love Show the Way (2016) och Rise & Shine (2017). JD Simo är en makalös gitarrist och tillika sångare och Elad Shapiro och Adam Abrashoff backar upp på ett högst förtjänstfullt sätt. Medan första skivan huvudsakligen är en bluesrockstänkare av rang så förvandlas bandet nästan till oigenkännlighet till Rise & shine. Visst finns bluesen där i grunden, men nu är det funk, soul, jazz, progressive, psychedelic, avantgarde, oväsen, brutalitet och allt man kan tänka sig i den rika soppan. Jag läste någonstans att detta är skivan som kommer att tilltala fans till Beck, Kyuss, Clapton och Hendrix... Jag kan lägga till att även fans av Led Zeppelin och jamrockband som Gov't Mule och Allman Brothers bör låna detta mästerverk ett öra...

Första spåret Return är helt överraskande efter Let Love Show the Way. Det måste varit det här som fått tidigare nämnde recensent att tänka på Beck. Jag gillar både den och den funkiga och experimentella Meditation, men det är Shine som är första sidans bästa låt. Den får väl sägas vara skivans hit. Coolare låt får man leta efter och refrängmelodin (och farfisan) får mig att tänka på Black Keys. På första skivans b-sida är soullåten I Want Love aningen svårsmält medan funkiga The Climb har en del sinnesutvidgande gitarrer och en enkel melodi som åter för tankarna till Black Keys. Light the Candle är blytung stonerblues. Gitarrsolot är både stökigt och skitigt och underbart. Allt på en gång. Som han kan bända strängarna och hålla kvar tonen! Unbelievable! Jävulsk låt! Be With You är inte heller helt lättlyssnad och har några tunga och onda partier där gitarrspelet är helt fantastiskt. Sista sidan är ändå den bästa. The Ligth är årets vackraste låt. Bara JD Simo med en akustisk gitarr. Gåshud all over. Avslutande progressiva mästerverket I Pray (13.05 min) är en predikan till österländska toner (det låter lite Norwegian Wood) och som exploderar i en refräng som kunde ha varit något från ett argt grungeband. Solopartiet är magisk jazzrock och psykedelia.  Som de lirar! Trummisen är helt overklig! Gudars skymning! Nej, Blues Pills Lady In Gold/Live in Paris är inte årets bästa skiva. Det är Rise & Shine.


2 kommentarer:

magda sa...

"tilltala fans till /.../ Kyuss, Clapton och Hendrix... Jag kan lägga till att även fans av Led Zeppelin och jamrockband som Gov't Mule och Allman Brothers bör låna detta mästerverk ett öra..."

Jag ger det en chans! Tack för tipset - jag behöver höra lite nytt!

Cuby sa...

Och visst är det amazing music?