måndag 4 december 2017

The Hive

De är inte så många, men några hårdrocksplattor har inhandlats under året. Horisont About time är en av dem. Jag har följt bandet sedan debuten Två sidor av horisonten som kom 2009. På deras fem skivor känns det som att de avverkat hela 70-talet och nu befinner sig vid decennieskiftet 1970/1980. Det låter Thin Lizzy, Iron Maiden och Judas Priset, men ändå eget och svenskt. Inte för mycket metal utan precis lagom hårda gitarrer. Öppningslåten The Hive, som faktiskt är en cover, är grymt cool, dramatisk och snygg. Axel Söderberg går mig ibland på nerverna med sin sång, men här är han underbar! Electrical påminner mig om varför jag faktiskt gillade NWOBHM i början av 80-talet... Tvillinggitarrer is da shit! Det osar inte så lite Thin Lizzy i Without Warning och Night Line. Jag får lust att försöka komponera en boogierocker med plats för mycket twin guitars... Point of return är mera komplex och har två instrumentala partier med en jazzig gitarrmelodi som är helt underbar. Den borde utvecklats till en tio-minuterslåt! Det är lite snopet när den tvärt tar slut efter knappt fyra minuter... Mycket snygga och minnesvärda sångmelodier i Hungry Love och titellåten. De brukar göra någon låt på svenska. I Letare låter de som om Magnum Bonum börjat spela hårdrock. Kanonplatta! Jag har fortfarande inte sett bandet live. Det är lite dåligt...


Inga kommentarer: