söndag 16 december 2018

LSD

Det var denna helgen. Jag hade egentligen tänkt gå runt sjön igår, men det blev först idag. Dystert på alla sätt och vis. Mestadels grått och trist. Ett mycket lätt snöfall. Knappt några fåglar alls. Två skäggdoppingar, två knipor och tre gräsänder var allt jag noterade i sjön. Spillkråka hördes. 90 grågäss vid kyrkan. Några mesar...

I fredags hade vi en liten julfest hos en kollega. Tre av mina yngre kollegor och jag laddade upp hemma hos mig med att spela lite vinylskivor. J har börjat samla och är väldigt intresserad. S och V hade i princip aldrig sett en skivspelare och förstod inte mycket om hur det fungerade, men alla tyckte det var trevligt och att musiken var bra. 

Jag anpassade väl mina val av skivor något lite, men vi spelade Pink Floyd, Led Zeppelin, Rival Sons, Orango, Terry Reid, Little Milton, Tracy Chapman, Melissa Etheridge och Alice Coltrane bland annat... De tyckte alla att vi skulle göra om det! Givetvis kom vi sist till julfesten och vi var dessutom något slirigare än övriga. Ha-ha!

13 december gjorde Pretty Things sin sista spelning på Indigo, O2 i London. Snappade upp ett klipp på nätet när de gör LSD/Old Man Going och David Gilmour gästar. Det var magisk i Malmö, men låter inte så dumt här heller...

lördag 15 december 2018

Love and Peace

Nu har jag, mig veterligen, allt som getts ut med tyskarna Tomorrow's Gift. Det vill säga det självbetitlade debutalbumet på +plus+, Goodbye Future på Spiegelei/Aamok och livelåtarna Sound Of WhichPop & Blues Festival '70 (MCA) och Begin Of A New Sound och At The Earth/Indian Rope ManLove And Peace utgiven på Somerset, 1970. Låten Der Geier Fliegt Vorbei från Goodbye Future finns på en promoplatta från Aamok, men inget unikt med den. Debuten hade jag sedan tidigare på Second Battle.

Dubbeln Tomorrow's Gift (1970) är en av mina absoluta tyska favoriter. Tidig hårdrock med en fot i det psykedeliska 60-talet och en i 70-talets tyngre progressive. Tunga riff, rytande orgel, intensivt trummande, flöjt och som grädde på moset sångerskan Ellen Meyer. Hennes engelska är helt uppåt väggarna, men med låttitlar som Prayin' To Satan och The First Seasons After The Destruction kan det inte gärna gå fel. Gitarristen Carlo Karges spelade senare i Novalis och på 80-talet med Nena (lite skämmigt...).

Jag tycker Tomorrow's Gift är helt egna, men ska jag hitta på något att jämföra dem med så drar jag till med en del Uriah Heep, en del Circus 2000 p.g.a. Ellen och en del Nosferatu p.g.a. trummandet. Skivorna i fantastiskt skick. Inte ett knäpp och omslaget är immaculate. Nu har jag Tomorrow's Gift och Ikarus på +plus+. Saknar bara Wind Seasons...

Till Goodbye Future (1973) hade alla lämnat utom organisten Manne Rürup och basisten Bernd Kiefer. På trummor tog de in Zabba Lindner från Sphinx Tush (finns med på de båda samlingsplattorna). Denna upplaga av Tomorrow's Gift har inget att göra med den förra och det går inte alls att känna igen bandet. Nu är det jazzrock, som ibland för tankarna till Soft Machine eller King Crimson. Mörkt och psykedeliskt och väldigt suggestivt. Ett fint original, med endast några småknäpp på ett par ställen.

Livelåtarna på Pop & Blues Festival '70 och Love And Peace är inspelade före debuten och utgörs av två sidlånga jam - Sound Of Which och At The Earth/Indian Rope Man plus den kortare Begin Of A New Sound. Fantastiska inspelningar som man inte bör vara utan. Skivor i toppskick. Det finns en del annat kul på de här vinylerna, men det får jag lov att återkomma till någon annan gång. Enjoy!



söndag 9 december 2018

4-1

Det var denna helgen... Inte gjort allt för mycket. Vädret har inte inbjudit till utevistelse, så det har mest blivit skivspelande. Inte det sämsta kanske.

Jag borde tagit mig till hallen igår och sett Rögle besegra Skellefteå med 4-1. Starkt gjort. Det laget har vi alltid svårt för och de hade visst åtta raka förluster. Spännande in i det sista och både 3-1 och 4-1 kom i tom kasse. Nu blir det uppehåll till 19/12 och då lär några skadade spelare vara tillbaka.

Conquest Of A Red Rose

Efter att jag köpt Record Store Day-utgåvan av I Am The Scorpion tog jag också in Contact Nobody Wants To Be Sixteen. Även den en Record Store Day-utgåva. MNW, 2016. Limiterad till 500 ex. Min 272/500. Det är en skiva jag länge velat höra, men jag har aldrig sprungit på något original. Nu saknar jag bara Kim Fowleys The Day The Earth Stood Still av de tre plattorna som han producerade för MNW 1970... 

Ted Ström och Ted Steerling (några tillsammans med Fowley) delar på låtskrivandet. Gillar särskilt Ströms Wounds och Velvet Blue Saloon och Steelings Sounds Of Wind, Conquest Of A Red Rose, Misjudgement och She Is Impossible To See. Psykedeliska pärlor som växer för var lyssning. Den korta instrumentala Nobody Wants To Be Sixteen är embryot till Samma vindar, samma dofter.

Singeln A Fairy Tale/Convul'sions följde med LPn. Måste vara bland det tyngre från Sverige från 1969. 


lördag 8 december 2018

Génesis

Jag plockade in ett original av Vox Dei La Biblia för någon månad sedan. Dubbel-lp på Disc Jockey från 1971. Har bara hört denna med bandet, men det ska väl vara deras magnum opus. En riktig höjdare från Argentina! Mycket inspirerat låtskrivande. Förstår inte texterna så bra, men det är en konceptplatta om bibeln och sången är underbar. Musikaliskt har den allt från vackra akustiska partier till skitig och rå hårdrock och bluesrock med blödande gitarrsolon från Ricardo Soule. Ibland attackerar han gitarren som om det handlar om liv eller död. Attityd är allt!

Inspelningen är mycket opolerad och primitiv. Det finns en nyutgåva av La Biblia, som jag hört hemma hos T, där ljudet är restaurerat och som jag kanske borde ha, men det är förstås ändå roligt med ett original. Skicket är riktigt bra. Lite fint knaster i början av någon låt, några enstaka småknäpp och några partier som distorderar, men inget att tala om egentligen när det gäller en sådan här klenod. 

Kontrapunktická etuda

I somras var jag tillbaka i Košice i Slovakien. Besökte förstås min gamle vän P och hans skivaffär. Hängde där ett par timmar och sedan gick vi ut och åt och drack öl. Mycket trevligt!

Det blev bara fyra vinyler. Den roligaste av dem Gattch. Inte billig, men ett superfint original från 1971 på Opus. Jag hade den sedan tidigare på CD, men såg den aldrig ens i något skick på vinyl under slovakienåren. Jag minns att jag tittade efter den i alla skivaffärer jag besökte. 

Gattch är ingen superplatta på något sätt, men den har något visst. Det låter mer som 1968 än 1971 och det är väl typiskt för många öststatsplattor. De låg alltid några år efter... Lättlyssnad och inte alltför avancerad instrumental progressive och jazzrock. Ibland med bluesig 60-talsfuzzgitarr. Bandet var från Bratislava och gjorde bara denna skiva. På dubbel-CDn från 2001 får man även alla låtarna med sång och en hel drös alternativa tagningar. 

torsdag 6 december 2018

2-1

Tredje raka förlusten. Ny strafftorsk. Aldrig roligt och särskilt inte mot Malmö. Ändå starkt av det skadeskjutna laget att föra matchen. När avstängda och skadade spelare kommer tillbaka ska det nog gå bättre igen...

tisdag 4 december 2018

Evergreen

Lyssnat igenom nya orangoplattan Evergreens några gånger. Tycker den börjar lite trist, men den tar sig efter några låtar och b-sidans Evergreen är suverän. Särskilt det lunga partiet med stämsång och flöjt är fantastiskt. Inte det minsta nyskapande, men jag gillar det ändå...

söndag 2 december 2018

2-3

Det var denna helgen. I studion idag. Gitarrer. Det blev väl en hel del gjort. Kan vi få den färdig i januari? Lyssnat på en massa skivor. Ingen utevistelse. Rögle förlorade både i torsdags och igår på hemmaplan. Dock en pinne mot Luleå.

lördag 1 december 2018

Magic Carpet Ride

Chris Robinson Brotherhood ‎- Betty's Midwestern Magick Blends Vol. 4 släpptes förra fredagen, men anlände till mitt hem först i början av veckan. Nu har de tre skivorna spelats igenom några gånger. Ljudet är suveränt och bandet gungar på som bara de kan. Bäst är de i Forever As the Moon, Narcissus Soaking Wet, Magic Carpet Ride och i Somewhere Past The Sunset (vilket sväng!!!). Steppenwolf-covern har ett riktigt ruggigt gitarrsolo. Annars kan jag tycka att Neil Casal kan vara lite kantig emellanåt, men här flyter det verkligen på. Jag tyckte Betty's Self-Rising Southern Blends Vol. 3 var dyr, men den hade två CD-skivor som bonus. Vol. 4 kostade ytterligare några hundralappar och det fanns inget extra lullull...

Gunget ‎- Himlen Är Skogens Tak släpptes också förra veckan. Hur många bra svenska band finns det egentligen? Det tar aldrig slut... Gillar den riktigt mycket. Soundet är förvisso inte så organiskt som jag skulle önska, men låtmaterialet är generellt starkt. Trevligt med tung rock på svenska!


tisdag 27 november 2018

1-2

Rögle studsade tillbaka direkt och vann borta mot Frölunda. Fem ordinarie spelare borta, så det var grymt starkt. Glädje! Sjukt jämn serie. Inte många poäng som skiljer mellan lag 1-10.

måndag 26 november 2018

Mercurius

Jag släpade mig runt sjön igår i ett ganska hyggligt tempo. Jag skulle behöva göra det mer än en gång i veckan. Fint väder, men vinden var kall mellan sjöarna. Inte mycket i fågelväg. Några meståg. Korp. Kråkor. En ensam kanadagås flög över. I sjön noterade jag bara några knipor. 

På kvällen blev det Folk och Rock i Malmö och The Cult Of Boydah och Baby Grandmothers. Inte alls så mycket folk som på Pretty Things, så man kunde få en sittplats och det var skönt. Min rygg tycker inte om att stå upp. The Cult Of Boydah spelade skön psykedelisk pop och Baby Grandmothers och Kenny Håkansson gjorde oss inte besvikna. Underbart gitarrspel! Merparten av låtarna från nya plattan Mercurius lirades. Både den och Electrical Youth med The Cult Of Boydah på vinyl fick åka med hem. Köpte även Kenny Håkansson Psychedelic Dream från 2010 på CD.

Lyssnat igenom Baby Grandmothers. Bandet tar ut svängarna rejält i några spår. Frenesi, udda takter och sinnesutvidgande gitarrspel. Kenny Håkansson har verkligen ett helt unikt uttryck. Organisk psykedelia och rock 'n' roll i lika delar skulle man kanske kunna säga. 50 år sedan de spelade in förra gången...

Rögle förlorade borta mot Timrå i lördags och fick tre spelare skadade. Ska det bli en plågsam period av säsongen nu? Känns inte så troligt att de kan rå på Frölunda borta i morgon...

lördag 24 november 2018

Bortglömda skivor i min samling XX

Det är mer än tio år sedan jag funderade på hur länge det skulle dröja innan en limiterad upplaga på 500 exemplar med Baby Grandmothers skulle ta slut. Inlägget kan läsas här. Svaret är mer än 10 år. Det går fortfarande att köpa oöppnade skivor för 240 kr och enligt Discogs finns det bara en pressning. Hetare är inte en sådan skiva. Hursomhelst, jag har lyssnat igenom den idag. Är inte säker på när jag hade den framme senast, men det skulle kunna vara 10 år sedan. I dagarna har en ny skiva släppts. Hoppas man kan köpa den på konserten i Malmö imorgon.

Träden

Träden, tidigare Träd, Gräs och Stenar, har snurrat en del på skivtallriken de senaste veckorna. Särskilt många lyssningar har öppningsspåret När Lingonen Mognar fått. Episk tolkning av Thomas Tidholms låt, som i original ligger på Harvesters Hemåt. Vemodigt och melankoliskt och bedövande vackert. Av övriga spår gillar jag Å Nej och Hoppas Du Förstår bäst, men hela skivan är bra och rekommenderas varmt om man gillar psykedeliskt, suggestivt jammande. Jag får aldrig nog av den här genren. 2-LP. Subliminal Sounds.

fredag 23 november 2018

2-3

Rögle ångar på. 3-2 borta mot Linköping. Spelet var inte direkt något att hänga i julgranen enligt rapporterna, men de vann ändå. Dock kostade det en avstängning på Widing och en skada på nyckelspelaren Schira. 

söndag 18 november 2018

4-1

Jag tog mig till hallen igår. Det var länge sedan jag var där. Mattias Sjögren tillbaka. Rögle förde spelet och var det mycket bättre laget, men de fick sällan till några farliga avslut och det stod 1-1 en bit in i tredje perioden. Efter att Sandin gjort 2-1 så gick dock luften ur moraiterna och till slut kunde siffrorna skrivas till 4-1. Kul att se hockey live igen. Det får nog bli lite oftare. Dock jobbigt att stå för ryggen. Får kanske unna mig sittplats nästa gång.

Efter hockeyn blev det skivspelarkväll i Klippan. Vi körde på som vanligt med en blandad kompott av psych, progg, hårdrock, blues, jazzrock och allt möjligt. Det blev dock inte supersent. Vi var för trötta för det. Min vecka var något i hästväg. Jag var på skolan i över 50 timmar och då jobbade jag dessutom lite hemma också... Jobbet blir min död.

Idag lyckades jag ta mig samman och gå runt sjön. Efter en knapp km kom jag på att jag glömt min vattenflaska i bilen och när jag skulle ta min första bild att jag inte hade något batteri i kameran. Dålig kondition. Skulle behöva röra på mig oftare...

Snipp, snapp, snut, så var helgen slut.

torsdag 15 november 2018

1-4

Rögle har fortsatt gå bra efter uppehållet. En snöplig övertidsförlust hemma mot Färjestad i tisdags och en bortavinst ikväll mot Örebro. Mot Örebro har de vunnit 12 matcher av 14 sedan återkomsten i SHL. Vårt favoritlag! Malmö åkte på storstryk mot Skellefteå. 9-0!

söndag 11 november 2018

Bortglömda skivor i min samling XIX

Även om jag förmodligen inte hört debuten av Grobschnitt på minst 10 år, så känns varenda parti, varenda melodi och ton igen. Grobschnitt är toppklassig progressive och spacerock med tung orgel, bubblande synthar, två trummisar och fantastiska gitarrsolon av Ger-Otto Lupo Kühn, men ändå med känslan av ett något ofärdigt band, vilket bidrar till den sköna atmosfären. Två långa spår Symphony och Sun Trip och mellan dem två kortare kompositioner - Travelling och Wonderful Music. Alla lika oumbärliga. Jag köpte skivan någon gång på 80-talet och den håller verkligen fortfarande. Topp 10 från Tyskland. Grön Brain. 1972. Jag borde ta tag i att skaffa skivorna mellan denna och Solar Music Live. Åtminstone dubbeln Ballermann borde in i samlingen.

lördag 10 november 2018

Fuck the Cops

I am the Scorpion (Bo Anders Larsson) är en av de mest åtråvärda svenska psych-plattorna. Bo Anders Larsson backas upp av Contact och skivan producerades av legenden Kim Fowley. Originalet kom 1970 och ett sådant har jag aldrig sett. 2015 gjordes en reissue till Record Store Day. Några av kompisarna köpte den direkt, men jag fick tagit in den först nu. Fin utgåva. Limiterad till 500 ex. Min 301/500. I am the Scorpion har några riktigt grymma garagepsych-spår på a-sidan, men b-sidan består mest av helt omöjliga sextiotalspoplåtar. Som bonus får man singeln från 1971 It's All Over Now/Fuck The Cops (tidigare Wolf's Mouth Song). Den är med även på Charlie & Esdor-samlingen och hör nog bättre hemma där. Det är nämligen Charlie & Esdor som spelar och Bo Anders Larsson är bara producent. Uppenbarligen gavs den ändå ut under namnet Scorpion.

Barndomslandet Trygghetskontroll är också utgiven 2015, men är till skillnad från I am the Scorpion ingen reissue utan ett nytt band och en ny skiva. Snappade upp Barndomslandet för ett tag sedan och gick genast in på discogs och köpte ett exemplar från en tysk försäljare. Trygghetskontroll är suverän svensk progressive som osar Fläsket Brinner, Kebnekajse och i Burfågelstider till och med International Harvester när de går över i långsam och tung drone i slutet. Tydligen är bandets koncept att inte spela sina huvudinstrument utan att byta med varandra, allt för att inte bli för ekvilibristiska. Fantastiskt skön platta. Det blir inte mycket bättre!



I See you

Pretty Things på Folk och Rock i Malmö i tisdags. Mina förväntningar var att de skulle vara helt okej, men jag var inte beredd på den käftsmäll som det var. Snortajt spelat, ett gitarrljud från Dick Taylor som man kunde döda för och en vital Phil May. De måste lirat i 1 h och 45 min med extranumren. Fattar inte att de orkar i den åldern (Dick och Phil). Det var sjukt varmt i lokalen dessutom. Blues, garagerock, Bo Diddley och psykedelia i lika mängder.

Det blev en väldigt slitsam vecka med dålig sömn och väldigt mycket på jobbet. I början av veckan trodde jag ett tag att nu går jag i väggen, men Pretty Things var nog viktiga för själen, även om det blev en sen kväll, för från onsdag gick det bättre att jobba igen.

söndag 4 november 2018

I was always somewhere else and still I was always here

Så var höstlovet över. Känns knappt som att jag gjort något alls. En kväll i studion, en dag i Lund, utflykter till Trollahallar och till Hovs Hallar, lite skivspelande med P, sett några serier, lyssnat på Rögles matcher på radion och idag ett nytt varv runt sjön. 

lördag 3 november 2018

1-2

Den fina formen håller i sig. Serieledarna Djurgården besegrades på Hovet och det ska ha varit en fullt rättvis seger. Fjärde raka vinsten och förbi ytterligare två lag i tabellen. Nu väntar ett tio dagar långt uppehåll i serien.

fredag 2 november 2018

A Saucerful of secrets

Idag blev det äntligen lite utevistelse. Var med P, barnen och utbytesstudenten A från Tyskland i Trollehallar och sedan på Hovs Hallar. The same old rock (Hallandsåsen i.e.)... Sköna turer och mycket prat om allt mellan himmel och jord. Kikaren med. Två pilgrimsfalkar i Hovs Hallar är väl värt att nämna.

Annars mest tagit det lugnt. Spelat skivor och försökt ladda batterierna. Bara två dagar kvar att vila upp sig på... Dagens låt blir A Sucerful of secrets från Pompeji. Svårslagen version.

torsdag 1 november 2018

6-3

Tredje raka trepoängaren och fjärde raka hemmasegern. Svenska mästarna besegrades med 6-3. Sista målet i tom kasse av Leon Bristedt. För första gången sedan seriestart lämnar Rögle jumboplatsen. Inte mindre än tre hemmaspelare spräckte sin nolla i målkolumnen - Taylor Matson, Linus Sandin och Simon Ryfors. Viktigt att målskyttet sprids på fler spelare!

Eyes Behind the Wall

Jag vill minnas att M från Värmland spelade lite på Orchid Capricorn för mig ca 2011-2012. Först nu fick jag tagit hem den. Det finns många band som lånar av Black Sabbath rakt av, men inga har nog låtit mer lika än Orchid. Är man snäll så säger man att Capricorn är mycket bättre än Black Sabbaths sista skiva 13. Nuclear Blast. Release on 180 g black vinyl in gatefold jacket. Includes A4 sized poster. Etching on side D.

tisdag 30 oktober 2018

1-3

Studion igår. Så svårt det ska vara att spela sina egna riff så att det låter bra... P fick dock wah-wah-pedalen att fungera utan sprakande. Idag har jag varit i Lund på lärarfortbildningsdagen. Förmiddagen tillbringades på kemicentrum. Har jag ens varit där sedan jag läste en termin kemi för 28 år sedan? Eftermiddagen i E-huset och det var väl nästan lika länge sedan. Nostalgi. Jag tänker ofta att Lundaåren var de bästa i livet...

Första bortavinsten! Mora besegrades med 3-1. Sista målet i tom kasse.

söndag 28 oktober 2018

Höst

Helgen gick fort som vanligt. Gick ett varv runt sjön idag. Kallt och blåsigt. Bistert. Tog det ganska lugnt. På vägen hem stannade jag till hos föräldrarna, där jag blev bjuden på kantarellmackor.

Två fortbildningsdagar väntar och därefter ett kort höstlov. Det ska bli skönt. 

Studion i morgon kväll. Letade fram min gamla wah-wah-pedal. Tyvärr sprakar och knastar den, men det kanske kan fixas med kontaktspray...

lördag 27 oktober 2018

3-2

Äntligen en vinst mot ett topplag! Serieledarna Linköping besegrades hemma med 3-2. Det borde väl rimligen ge självförtroendet en boost...

I'm the one

Idag hade jag egentligen tänkt åka på skivmässa i Ä-holm, men jag har redan gjort av med alldeles för mycket pengar på skivor i år och jag lyckades stå emot. Det finns mer än nog med vinyler här som behöver lyssnas igenom mera nogsamt. För någon månad sedan vann jag Annette Peacock I'm the one på en traderaauktion. Två genomspelningar då och nu ytterligare två. Blues, funk, jazz, avant garde, moog-freak outs, galenskap. Annette wailar sig igenom de flesta låtarna. Svårt, men suggestivt. Förmodligen inget för nervklena. Jag länkar till ett mera lättlyssnat spår, One Way. Schysst gitarrsolo i slutet. Skivan lär ha haft ett stort inflytande på bl.a. David Bowie. RCA, 1972. 

torsdag 25 oktober 2018

5-2

Mörker!

L

Jethro Tull var verkligen ett av mina favoritband i min ungdom. De senaste 20 åren har jag lyssnat alltmer sällan på mina skivor och jag håller dem kanske inte riktigt lika högt längre. Sett dem live två gånger. En gång tidigt 90-tal i Lund och en gång på Sweden Rock Festival 2003. Första gången var de fantastiska, på SRF en besvikelse. Ian Anderson hade helt tappat sin röst. Idag läste jag att det är femtio år sedan debutalbumet This Was släpptes och då fick den förstås ha sig en genomspelning. Det blev två! Inte många Jethro Tull-fantaster håller This Was högst i deras katalog, men det gör jag. Det är mer blues och jazzblues än vad som komma skall. Ett ofärdigt sound, men den har en helt oslagbar atmosfär i mina öron. My Sunday Feeling, Beggar's Farm, Serenade to a Cuckoo och den helt ostoppbara A Song for Jeffrey - vilka låtar! Enda skivan med Mick Abrahams på gitarr. Jag har ett svenskt original på Sonet. Skivan ser ut att vara VG+, men spelar defintivt EX. Inte ett knäpp!

måndag 22 oktober 2018

Bortglömda skivor i min samling XVIII

Förutom S.F. Sorrows har jag bara en skiva till med Pretty Things. En singelsamling 1967-1971. Gjord av See For Miles 1986. Jag köpte den väl då någon gång. Inte spelat den många gånger. Nu har vi dock bokat biljetter för att se dem på Folk & Rock i Malmö om två veckor. Sista chansen, för det lär vara avslutningsturnén. Phil May och Dick Taylor originalmedlemmar. Det ska väl bli lite roligt. Här återfinns bland annat den tunga Cold Stone som Abramis brama gjort en cover på. Då heter den Kall som sten.

söndag 21 oktober 2018

3-1

Det var denna veckan. Måste jobbat lång över 50 timmar. Sällan hemma före klockan fem. En filmkväll med samhällseleverna. Hemma kvart i tio... Det är verkligen intensivt på jobbet. Jag har en lärarpraktikant dessutom. Fast det är mest roligt och givande. 

En kväll var jag med föräldrarna och hunden i vår skog och plockade svamp. Det blev några liter av både kantareller och trattkantareller. När vi skulle åka hem bet hunden mig i handen. Han är knepig. Fick för mig att jag inte tagit någon stelkrampsvaccination på över 20 år så jag knallade till vårdcentralen nästa dag. Hade visst fått en dos 2013 så det var lugnt. Det gjorde ganska ont första dygnet, men nu har det läkt ihop fint. 

Rögle tog fyra av sex poäng mot nykomlingen Timrå. Förlust efter förlängning uppe i Timrå, vinst igår hemma. Jag hade egentligen tänkt åka in igår, men det slutade med att jag inte orkade. Kan man hoppas på att de är på gång nu? Svårt bortamatch mot Färjestad i veckan. Kan de knipa någon poäng där?

I helgen har jag mest spelat skivor och pysslat med samlingen, men idag tog jag mig samman och gick ett varv runt sjön. Det gick förvånansvärt bra och det tog inte mer än två timmar. I sjön låg bara några sångsvanar och gräsänder. Vid kyrkan en del gäss. Spillkråka, större hackspett, lite mesar och kungsfåglar. En häger. Melankoliskt. 

Bortglömda skivor i min samling XVII

Jag ska erkänna att jag inte riktigt gått igång på S.F. Sorrow med Pretty Things förrän den här helgen. Den är ju fantastisk! Ibland är jag trögfattad. S.F. Sorrow är ett av de första konceptalbumen och som tydligen inspirerade The Who att göra Tommy. Jag förstår inte hela storyn, men Sebastian F. Sorrow är en sorglig figur och hela hans liv miserabelt. Musikaliskt är det både psykedelia, tidig progressive och till och med protometal. Beatles tänker man på ibland, men det är mörkare och svårare. Det finns så många finurligheter i musiken och sångmelodierna att när skivan är slut vill jag bara höra om den, och nu jag uppe i fem genomspelningar. Enda minuset är att jag har en högst tveksam utgåva med det amerikanska omslaget och Rare Earth-label. Den låter dock väldigt bra faktiskt. Ett UK-original kan man nog glömma, men jag skulle åtminstone vilja ha den med det omslaget.

You might be the loneliest person in the world/You’ll never be as lonely as me.

lördag 20 oktober 2018

Ten Thousand Words in a Cardboard Box

I början av året frågade jag mig själv, i ett inlägg på bloggen, hur många bra, bortglömda skivor det fanns i min samling och kom fram till att jag skulle prioritera dessa försummade plattor under året. Jag menade att det fanns all anledning att botanisera mera i de egna hyllorna och inte hela tiden vilja ha in nya skivor. Så har det inte blivit direkt, utan jag har istället köpt på mig vinyler för en mindre förmögenhet. Både nya skivor och reissues av omöjliga rariteter, men även en del subrariteter och rariteter.  

En skiva jag länge velat ha in i samlingen är Think Pink med Twink. Ett UK-original är för dyrt, men ett amerikanskt borde vara möjligt tänkte jag. Jag vann en budgivning på Ebay, där jag hann med att höja mitt bud i den absolut sista tiondelen av en sekund och blev helt överraskad vinnaren. 158 dollar. Kanske inget fyndpris, det är nog där den ligger i bra skick. Skivan var verkligen fin. Inte ett knäpp. Omslaget har en promosticker och ringwear på baksidan och det kan jag leva med. Den amerikanska utgåvan på Sire/London har fold-out-omslag till skillnad mot den engelska på Polydor. 

Det känns som att Think Pink kom två år försent (1970), för detta är så psykedeliskt som det kan bli. Baklängescitarer, tablas, alla tänkbara ljudeffekter, improvisationer, ragas, stönande, you name it. Steve Peregrin Took från T. Rex spelar de mest psykedeliska gitarrsolon du kan tänka dig. Producerad av Mick Farren. Ett måste i samlingen!

I år släppte Twink Think Pink III på italienska Vincebus Eruptum. Har införskaffat även den. Rosa vinyl. Think Pink III går inte på något sätt att jämföra med originalet, men den har ändå sina stunder. Särskilt Lydia Ladybird sätter sig. Det finns såklart en Think Pink II också, men bara på CD. I en intervju med John Alder i Acid Beans #0, verkar det dock som att även den ska få sig en vinylutgivning. Det kan man hoppas på.

Bortglömda skivor i min samling XVI

Jag tillhör de, kanske få, som uppskattar alla olika eror av Pink Floyd. Från Syd Barrett-ledda Piper at the Gates of Dawn, plattorna innan de blir megastora med Dark Side of the Moon, de stora skivorna efter DSottM och skivorna utan Roger Waters. Ibland har jag sagt att Meddle är favoritplattan, i nyktrare tillstånd DSotM eller Wish You Where Here. Jag drabbades av Pink Floyd först när The Wall kom ut, fjorton år gammal. Då var det världens bästa skiva. DSotM, WYWH och Animals inhandlades kort därefter. Atom Heart MotherMeddle och Obscured by Clouds något lite senare. När Momentary Laps of Reason kom ut 1987 hade jag nog det mesta.

Jag har inget minne av när jag hörde Syd Barrets soloplattor första gången, men det dröjde till 2000 innan jag köpte dem som återutgåvor från Simply Vinyl. Jag har inte spelat dem överdrivet mycket och de kvalar nog in under rubriken Bortglömda skivor i min samling. Jag måste säga att jag uppskattade dem mer nu än någonsin tidigare. The Madcap Laughs är både slarvig, ofärdig och out of tune och har fler oregelbundna ackordföljder än vad man kan räkna och man riktigt hör hur Syd kämpar med galenskapen. Gitarr och sång spelades in före trummor, bas och keyboards. Soft Machine fick den otacksamma och omöjliga uppgiften. De lär inte ha varit särskilt nöjda med resultatet... 

Barrett styr David Gilmour och Richard Wright upp det hela en aning. Det låter bättre, mera fokuserat och strukturerat, men skivan är inte lika charmig som The Madcap Laughs. Gillar omslagen. The Madcap Laughs av Hipgnosis och Barrett målad av Syd själv. Simply Vinyl-utgåvorna är fina och låter väldigt bra, men det hade förstås varit trevligt att äga originalen...