söndag 28 januari 2018

1-2

Summan av lasterna är konstant. Ingen alkohol hittills i år och inget kaffe på sex veckor. Jag slutade med snuset en vecka, men det blev för mycket småätande så det försöket avbröt jag. Istället har jag ägnat alldeles för mycket tid åt vinylskivor. Spanar och budar och handlar på ebay och discogs, bläddrar och läser i skivböcker och stereon är igång mest hela tiden. Både gamla plattor som jag knappt kommer ihåg att jag köpt och nyare inköp snurrar. Det är förstås roligt med vinylerna, men det är en dyr hobby. Nu blir det inköpsstopp de närmaste månaderna...

Myrexkursion igår med föreningen. Fortfarande väldigt blött att ta sig fram, men det var ändå bara en som plurrade. Solen var framme en del och då var det riktigt njutbart. Inga skogshöns och ingen varfågel... Idag var det tillbaka till det vanliga gråa och trista vädret och dessutom blåste det. Det blev ändå en tur i skogen med pappa. Spanade ut över myren på vår egen mark och gick sedan på rullstensåsen till ödehuset där vi fikade. Magert med fåglar. Några meståg, bergfinksflock. Korp. Ormvråk och glada. Ganska trivsamt ändå.

Ingen bra helg för Rögle. Förlust efter straffar hemma mot bottenkollegan Karlskrona och Mora vann två gånger om mot Malmö. 

Snipp, snapp, snut, så var helgen slut!

torsdag 25 januari 2018

Bortglömda skivor i min samling VI

Egentligen kanske inte Martha Velez Fiends and Angels passar in under rubriken bortglömda skivor i min samling, för har man en gång hört denna fantastiska platta så glömmer man den aldrig. Dock är det länge sedan jag hörde igenom hela. Detta är verkligen en av mina all-time favourites! Skivan har funnits i min ägo som ett UK-original på London Records i över 30 år, men nu fick jag även införlivat den på UK Blue Horizon (där den släpptes ett år senare) för just det samlandets skull... 

Fiends and Angels är mest känd för den långa raddan av musiker som medverkar. Eric Clapton, Paul Kossoff, Stan Webb, Christine Perfect (McVie), Brian Auger, Duster Bennett, Jack Bruce, Gary Thain, Mich Michell, Jim Capaldi, Keef Hartley och lika många till. Inga av musikerna var crediterade på London-utgåvan och jag minns fortfarande hur vi satt och lyssnade på den på 80-talet och försökte lista ut vem som var vem. Eric Clapton, Paul Kossoff och Stan Webb (och hela Chicken Shack) var inte så svårt, men på vilka låtar trummade vem och så vidare... Jag älskar varenda låt på Fiends and Angels (utom möjligen operan Very Good Fandango...). Martha Velez sjunger lungorna ur sig i I'm Gonna Leave You och Swamp Man medan Clapton respektive Kossoff solar med de råaste gitarrljuden, Feel so Bad svänger bättre här än i någon annan version och Come Here Sweet Man ger Janis Joplin-vibbar så det räcker och blir över. Plattan har ett lagom skitigt sound och en tidstypisk atmosfär och den förflyttar mig tillbaka till tiden då skivsamlandet var som allra roligast i livet. Vi levde för och med våra vinyler och musiken.

Båda utgivningarna är idag rariteter som kostar runt tusenlappen i bra skick. Omslaget är snyggast på London-utgåvan, men det känns bra att äntligen ha en Blue Horizon i samlingen. Ska man ta in en US-press också för att få ett tredje omslag? Det är kanske aningen överdrivet... Fiends and Angels kom 1969 och Fiends and Angels Again, som Blue Horizon-utgåvan heter, 1970.

söndag 21 januari 2018

Cinclus cinclus

Helgen gick fort som vanligt. Det blev mest innesittande och skivspelande. Jag borde gjort en massa annat, men det blev inte mycket med det. En kort tur längs ån idag. Denna gång fick jag kontakt med en strömstare och det blev några halvskapliga bilder. Grått och trist, så det var inte mycket ljus. Jag får ge det en ny chans om solen vill visa sig någon dag.

Rögle går bra nu. De har kravlat sig över kvalstrecket. Tre poäng hemma mot Mora i torsdags och en övertidsvinst borta mot Örebro igår. Hoppas och tror att de ska undvika kval. Lite oroande med skador dock.

Snipp, snapp, snut, så var helgen slut!

Bortglömda skivor i min samling V

I Asked For Water, She Gave Me... Gasoline är en skiva som jag har haft i samlingen i ungefär 30 år. Ganska säker på att jag hittade den på en skivmässa i Ä-holm i slutet av 1980-talet. Jo-Ann Kelly och Tony T.S. McPhee gör flera av låtarna och det var förstås anledningen till köpet. Oh Death är fortfarande svårslagen träskblues. Älskar deras röster ihop. Andra artister: Andy Fernbach, Graham Hines, John Lewis, Jim Pitts, Brett Marvin & The Thunderbolts m.fl. En skiva jag gärna skulle vilja införliva i samlingen är Andy Fernbachs If You Miss Your Connexion från 1969... Min I Asked For Water, She Gave Me... Gasoline är en US-utgåva på Imperial och med cut corner. Annars i toppskick. Den engelska utgåvan har ett annat omslag och är förstås dyrare. 1969.

Ungefär lika länge har jag haft samlingsplattan Picnic - A Breath Of Fresh Air från Harvest 1970. Denna vill jag dock minnas att jag köpte på skivmässa i Hbg och anledningen var Pink Floyds Embryo. Gissar att jag inte hörde så mycket på resten av plattorna. Nu har de spelats igenom. Deep Purple, Barclay James Harvest, Pretty Things, Roy Harper, Bakerloo, Kevyn Ayers, Syd Barrett, Pete Brown And Piblokto!, Panama Limited, Edgar Broughton Band m.fl. Grym samling, i princip inte ett dåligt spår... Embryo ingick runt 1970 stadigt i Pink Floyds liveset och var då minst 10 minuter lång. På Picnic - A Breath Of Fresh Air är det en kort studioversion på 4:38. Jag väljer att länka till en fantastisk liveversion. Måste ses och höras!

Jag tror inte att någon av skivorna I Asked For Water, She Gave Me... Gasoline eller Picnic - A Breath Of Fresh Air har snurrats det här seklet. Förrän idag. 


lördag 20 januari 2018

Sorrows of a Blue Eyed Liar

De första vinylerna 2018 anlände i veckan. Chris Robinson Brotherhood Big Moon Ritual och The Magic Door. De har snurrats frekvent de senaste dagarna. Skivorna spelades in samtidigt och båda släpptes 2012. På Big Moon Ritual låter det väldigt mycket Grateful Dead, medan The Magic Door är betydligt bluesigare. Båda är fantastiska, men jag gillar den senare mest. Svänget i Hank Ballards Let's Go, Let's Go, Let's Go och i Someday Past the Sunset (som Chris gjorde med brorsan Rich på Brothers of a Feather Live at the Rox) är magiskt.

Appalosa från Black Crowes Before the Frost...Until the Freeze är en favorit även här, men bäst är ändå Sorrows of a Blue Eyed Liar som skrivits av Chris, Neal Casal och Adam MacDougall. Gitarrslingan är så sorgsen och vacker och Chris sångmelodi kryper in under huden på mig. Jag blir alltid berörd av melankoliska ballader... Masterpiece!

So sing to me blackbird from out on your wire
Sing me the many sorrows of a blue eyed liar

tisdag 16 januari 2018

Bortglömda skivor i min samling IV

Nu har jag lyssnat på Porcupine Tree On the Sunday of Life.... tre kvällar i följd. Det är den enda skivan som snurrat! Jag har dålig koll på PT - förutom denna har jag bara Fear of a Blank Planet. Jag har helt enkelt inte riktigt gått igång på dem, trots att det finns många i bekantskapskretsen som håller bandet högt. Har fått för mig att det är lite för mycket metal för mig. Hursomhelst, Tree On the Sunday of Life.... har inget med metal att göra, utan är rakt igenom en galet bra psykedeliaplatta. Vad jag förstår så står den inte så högt i kurs hos PT-fansen, då den helt enkelt inte låter som det som komma skall. En del betraktar den inte ens som den riktiga debuten.

Skivan är ihopsatt av material från två demokasseter, Tarquin's Seaweed Farm 1989 och The Nostalgia Factory 1991. Musiken är ett mischmasch av psykedelia, ljudeffekter, trummaskiner, spoken word, smurfsång, techno pop och Gud vet vad. På första sidan osar det Hawkwind och över många låtar på de tre andra låter det mycket Pink Floyd. Allt ändå med en egen touch. Högklassigt musicerande och Steven Wilson visar vilken begåvning han var redan som 20-åring. Wilson spelar i princip alla instrument själv och särskilt gitarrspelet är anmärkningsvärt. Jag har alltså först nu fattat hur bra denna är! SOTs: Radioactive Toy och It Will Rain For A Million Years, men jag gillar hela skivan. Fast att den kanske inte hänger ihop, så tycker jag att den bör höras i sin helhet och från början till slut. Detta var en platta som jag definitivt inte haft framme ur hyllan på 10 år. 

söndag 14 januari 2018

Schooldays

Det var denna helgen. Nästan bara pysslat med skivsamlingen. Spelat igenom en massa plattor som inte varit framme på länge. Repat med bandet idag och det var tredje gången på några månader som jag började på ett tungt riff medan de andra stämde gitarrerna och som efter att alla bidragit med kreativ input resulterade i ytterligare en ganska arrangerad låt. Snart dags att boka studion...

Sassafras - Schooldays

Bortglömda skivor i min samling III

Sonny Rhodes I Don't Want My Blues Colored Bright. Amigo 1977. När hamnade den i hyllan? Hygglig bluesplatta. Lika delar Otis Rush, BB King och Albert Collins. Bra röst och gitarr. Sonny Rhodes spelade in flera singlar under 50- och 60-talen under sitt riktiga namn Clarence Smith, men detta ska nog vara fullängdsdebuten. Aktiv fortfarande.

lördag 13 januari 2018

2-1

Efter att ha ätit middag hos föräldrarna fick jag med pappa på en runda. Väldigt tyst i skogen. Knappt en fågel. Kall vind och åtminstone lite vinterkänsla. Ganska bra tempo. Det är krut i gubben! Fyller 80 om ett knappt halvår.

Rögle går bättre nu. En poäng borta mot Luleå. De har fyra raka hemmasegrar och nästa match är i Lindab mot Mora. Den bara måste de vinna. En riktig sexpoängsmatch.

Arbetsveckan gick ganska bra. Jag var förfärligt trött på kvällarna och orkade mest att spela skivor, läsa i skivböcker och leta skivor på ebay/tradera/discogs... 

onsdag 10 januari 2018

Bortglömda skivor i min samling II

Sassafras Expecting Company hamnade i samlingen för knappt 10 år sedan. Jag vill minnas att jag gillade någon låt, men inte direkt något mer än det. Nu har plattan fått tre hela genomlyssningar och jag måste säga att den är suverän! Bandets båda gitarrister, Ralph Evans och David Shell, är riktigt giftiga och när de spelar sina twin guitar solon är det oundvikligt att associera till Wishbone Ash. Trummisen Rob "Congo" Jones (tidigare i Love Sculpture), basisten Ricky John Holt och sångaren Terry Bennett gör också alla avtryck. Det bjuds på allt från countryrock till boogie och i avslutande Meanwhile Back In Merthyr riktigt heavy progressive. Bäst är de i Beans and things och The way of me. B-sidan starkare än a-sidan. Expecting Company är det walesiska bandets debut från 1973 på Polydor. Jag antar att man ska ha även de två andra skivorna.


tisdag 9 januari 2018

Bortglömda skivor i min samling

Undrar hur många bra bortglömda skivor det finns i min samling? Då menar jag både sådana som fått någon enstaka genomlyssning och sedan helt förträngts och de jag en gång gillat och spelat en hel del, men som inte varit framme på 10-20 år eller mer. Jag ska erkänna att det händer att jag bläddrar i hyllorna och får syn på plattor som jag inte riktigt vet när de hamnat där.... I år ska jag prioritera dessa bortglömda vinyler. Rariteter har stuckit iväg prismässigt och det går helt enkelt inte att köpa mer än någon enstaka subraritet då och då. Det finns all anledning att botanisera mera i de egna hyllorna och inte hela tiden vilja ha in nya skivor. Försöka vara lite mera nöjd med vad jag faktiskt lyckats samla ihop under 40+ år och inte tycka att allt är trist. För det är förstås inte sant! Varför inte skriva några rader på bloggen om dem efter hand? Vi får se om det blir något som håller i sig...

Jag börjar med Coeur Magique Wakan Tanka från 1971. Det är nog minst 15 år sedan jag köpte den. Ett BYG-original i toppskick. Jag minns att jag inte gillade plattan alls och ganska säkert fick den bara en chans. Nu tyckte jag att den var riktigt bra och den har snurrat flera gånger de senaste dagarna (och jag hade även med den på skivspelarkvällen i fredags). Utmanande fransk heavy och jazzrock och suveräna musiker. Gitarristen Claude Olmos hamnade senare i Magma. Hela skivan är fin, men det är i titellåten som de exploderar i ett vilt jam som är helt magiskt på alla sätt och vis. Värsta Santana-svänget och ett gitarrspel ut över det vanliga. En ny favoritlåt på en skiva som stått i hyllan i 15 år!

söndag 7 januari 2018

Picus viridis

Så var ledigheten över. Jag hade planer på att jobba ifatt en massa, men det blev inte mycket med det. Fick undan lite rättningshögar i fredags, därefter har jag mest förberett mig mentalt för att börja arbeta igen... Idag var jag bara tvungen att vara ute hela dagen. Kallt - minus 10 på morgonen - och strålande solsken. Det blev först en tretimmarsexkursion med föreningen och sedan gick jag min gamla runda i hembyn. Vilken energi man får av fint väder! På fågelfronten var det dock skralt. En enda ny årsart, nämligen gröngöling.

I fredags skivspelarkväll hos T. Jag stannade bara till lite efter tio och körde sedan hem (sic). Många bra vinyler spelades. Jag vill nog säga att vi aldrig haft en så hög och jämn kvalitet i valet av skivor under en kväll. Jag måste nog köpa några av de nya bekantskaperna...

Fotot: samma motiv som i mitt förra inlägg. Fast idag.

torsdag 4 januari 2018

Tetrao urogallus

Jag tänkte att jag skulle få lite motion och samtidigt kanske få in några nya årsarter. Valde en gammal runda som jag väl inte gått på åtminstone två år. Dimmigt och dystert, men det var väldigt mycket fågel för att vara här i skogen och i januari, så det blev inte mycket till motion...

Det började med att jag skrämde upp en tjäderhöna. Vilken start! I ett meståg försökte jag sedan fotografera svartmesar och trädkrypare (lyckades inte särskilt bra). Därefter var det dags för en flock med minst 40 stenknäckar. Det var länge sedan jag hade en flock i den storleken! På fälten vid sjön fanns ett par hundra björktrastar som jag förstås var tvungen att gå igenom noga. Det kan gömma sig någon rödvinge eller dubbeltrast... Gråsiskeflockar flög förbi. Det var något nästan hela tiden. Fyra nya årsarter blev det.

tisdag 2 januari 2018

Buteo buteo

Idag blev det första gången jag tog mig ut i markerna beväpnad med kamera och teleobjektiv sedan i september. Inte mycket ljus, men jag lyckades få några bilder på en ormvråk som blev hyggliga, om än korniga. Hela elva ormvråkar stod på ett plöjt fält. 34 arter igår och idag. Imorgon ska det regna...

måndag 1 januari 2018

1/1

Nyårsdagsvandring med min pappa. Vi hade tur och hittade en lucka på en och en halv timme när det bara regnade fem minuter. Så fort vi satte oss i bilen så började det igen. Mycket vatten i markerna. Att gå ute på myren - som vi gjorde förra nyårsdagen - var inte att tänka på.

Ny årslista igång. 21 arter fick jag ihop. Ganska många av dem vid föräldrarnas fågelbord, men i skogen hade vi kungsfågel, entita, nötväcka, bergfink, gråsiska och korp. Tror det är tre månader sedan förra gången jag hade kikaren runt halsen.

Trevlig nyårsfest igår. Litet sällskap på sex personer. Alldeles lagom för mig.