onsdag 28 februari 2018

Seed of Memory

Att jag inte införskaffat Terry Reids Seed of Memory förrän nu är smått obegripligt, för den seglar genast upp i toppen bland de bästa skivorna som någonsin gjorts. Producerad av Graham Nash innehåller den både country, funkrock och softa jazzspår som påminner om b-sidan på River. Det är så mycket känsla nedlagt i den här musiken att tiden står stilla när jag lyssnar på den. Ingen sjunger som Terry Reid! Plattan är mycket rikt instrumenterad - fiol, cello, flöjt, horn, akustiska gitarrer, pedal steel - och inte minst David Lindley gör ett fantastiskt jobb. Jag tror faktiskt att jag håller den högre än River. Titelspåret är världens bästa låt! Det fick bli ett US-original och det är jag nöjd med. 1976. ABC Records.

So Let The Winds Of Change
That Rearrange The Country
Let It Also Sow A Seed Of Memory

måndag 26 februari 2018

Cinclus cinclus IV

Jag blir tvungen att publicera ytterligare två bilder på strömstarar från veckan som gick. Det är verkligen en favoritfågel! Både vår egen strömstare och de två arter jag sett i USA och i Sydamerika, dvs White-throated dipper (vår), American dipper och White-capped dipper. 

Den är alltid rolig att studera. Det är förmodligen inget ovanligt eller sensationellt på något sätt och vis, men vid detta möte fick jag vid ett tillfälle se en av fåglarna flyta med strömmen ett tiotal meter. Såg kul ut! Annars dyker de mest på jakt efter insekter och husmaskar och hoppar därefter snabbt upp på sin sten eller stock, där den sedan står en stund med sitt karaktäristiska nigande innan den snabbt åter dyker ner i vattnet. 

En av fåglarna sjöng sin silvriga knirkande tonräcka mest hela tiden. Det är knappt att man hör den. Det gäller att lyssna uppmärksamt. Fint. 

söndag 25 februari 2018

2-3

Vart tog den här ledigheten vägen? Jag började med att fylla år och hade närmaste familjen här. Det var en trevlig kväll. Jag minns knappt vad jag gjort i övrigt. Några skogs- och myrturer i kommunen. En massa skivspelande. Särskilt i går då P och barnen hälsade på och stannade över. Vi spelade visst plattor till kl 3 i morse. Vad tänkte grannarna? T och N råkade också komma på besök just som vi skulle laga mat (bästa fisksoppan!). Så det har varit lite folk i lägenheten... Rejäl repning idag med hela bandet. De nya låtarna känns starka. Särskilt den som gått under arbetsnamnet Groundhogslåten är grym.

Inte fått gjort mycket med mina studier och jag har inte sett en enda minut på OS. Däremot noterade jag att Rögle slog Mora borta efter uppehållet. Sju poäng ner till dem nu. De borde klara att undvika att få kvala. Det är dock sex matcher kvar...

Artister som spelades på den långa skivspelarkvällen igår: Peter Bardens, Chris Robinson Brotherhood, Agusa, Bob Seger, Fläsket Brinner, Kvartetten som sprängde, Cement, Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge, Graveyard, Blues Pills, Horisont, Skuggfolk, Half Man, Terry Reid, Pescado Rabioso, Truth and Janey, Catapilla, Bebop Deluxe, Soulbreaker Company, Prisma Circus... Det är alltid roligt att försöka skriva ner vad som avverkats... När P och jag spelar skivor ihop så blir det alltid 2-3 ggr av varje låt som är riktigt bra, så det blir inte så många skivor som man kan tro på 10 timmars spelande... Världens bästa låt igår var nog Gånglåt från Valhallavägen. Den körde vi bestämt tre gånger...

Snipp, snapp, snut, så var sportlovet slut.

Gånglåt från Valhallavägen

fredag 23 februari 2018

Bortglömda skivor i min samling XI

Mystic Number National Bank ‎inhandlades på en börsrunda i Stockholm för 10 år sedan. På Skivhögen. Jag tror att jag spelade den en gång. Nu har den fått två hela genomlyssningar. Skivan inleds med en helt menlös instrumental blues. I Good Love presenterar sig trummisen som sångare. När han låter som bäst påminner han lite om Adam Blessing. Det måste vara någon annan i bandet som får chansen i It Will Break Your Heart, men det borde han inte ha fått. Bedrövlig sång. Nästan så att det blir roligt. Bäst på skivan är klassikern St. James Infirmary som de gör en helt ok version av och avslutande Blues so Bad som låter som ett stökigt Damnation Of Adam Blessing. Probe/abc. 1969.

Cinclus cinclus III

Turerna ute i skogen och på myrarna ger inte många fåglar. Idag var det väldigt tyst. Länge var gladan vanligaste arten med tre individer sedda samtidigt. Ormvråk, korp, nötskrika, ringduva, större hackspett, blåmes, nötväcka och kungsfågel. Det var det hela. Inga spår av skogshöns.

Vi har besök av en brudand och den har jag varit och fotograferat några gånger. Igår blev det även kungsfiskare och strömstare och den senare (två fåglar) fick jag faktiskt hyfsade bilder på till slut. Det går att komma dem ganska nära om man är väldigt försiktig...

Annars har det mest blivit att pyssla med vinylsamlingen, dvs spela skivor, läsa om skivor och bläddra runt på diverse skivauktioner och på Discogs. Man kan inte köpa lycka för pengar, men man kan köpa vinyler och det är ungefär samma sak. 

onsdag 21 februari 2018

Soare De-aș Avea

Det anlände två rumänska plattor i förra veckan som jag köpt på Discogs. Puterea Muzicii med Progresiv TM och Zece Pași med FFN. Nu har jag spelat igenom dem ett antal gånger. Jag vet inte varför jag dröjt med att införskaffa Puterea Muzicii, för även om året 1979 kan verka avskräckande så är t.ex. Dag Erik Asbjørnsen mycket positiv i Scented Gardens of the Mind. Det är långt ifrån någon Dreptul De A Visa, men det är ändå en habil progressiv rockplatta. Ingredienserna från debuten - gitarriff, Jethro Tullisk flöjt och sångmelodier - finns där även om det är mera tyglat och mindre vilt. Det otämjda soundet från debuten hade såklart varit helt osannolikt.

FFN hade jag inte hört alls tidigare. Vad jag minns. Zece Pași är förstlingsverket från 1976. Inte alls oäven. När de är som bäst påminner de en del om Phoenix. Särskilt Poluare låter som något som skulle kunnat ha legat på Cantofabule. Cetatea Noastră, Poluare och Soare De-aș Avea är alla höjdare, men det finns också några hopplösa spår som låter mer östeuropeisk Eurovision Song Contest än heavy progressive...

Båda Puterea Muzicii och Zece Pași som superfina Electrecord-original. Det är fortfarande lite kul att samla på progressiv rock från världens alla hörn och inte minst från Östeuropa. 


tisdag 20 februari 2018

Lanius excubitor

Idag var det uppehåll i vädret och till och med lite sol så jag blev tvungen att ge mig ut en sväng i naturen. Det skulle väl gå att få in stjärtmes, talltita och varfågel på kommunårslistan till exempel? Uppe på Hallandsåsen var det betydligt mer snö än här nere i byn. Orkade bara pulsa fram en kortare runda. Inte många fåglar, men jag försökte mig på att fotografera en trädkrypare utan att lyckas särskilt väl. 

Jag åkte vidare till en gammal tjäderlokal som jag inte besökt på några år och där blev det minsann en varfågel på hygget intill myrmarken. Det är sorgligt att se denna lilla mosse när den omgivande skogen är borta. Jag har många minnen från när det var ganska säkert att stöta på tjäder här när som helst under året och flera gånger har jag suttit gömd i mörkret och väntat på att spelat ska börja. Nu känns lokalen helt förstörd.

Därefter blev det gränsmyren mot Småland igen. Inga orrar denna gång (dock spillning) och jag valde för ovanlighetens skull att gå inne på den småländska sidan. Belöningen blev ännu en varfågel, men annars var det tomt på fågel. På vägen tillbaka till bilen hade jag till slut sjungande domherre och några större korsnäbbar. Fågelskådning i skånsk skogsbygd skulle de flesta kalla urtråkigt, men på något vis så blir man glad för det lilla. 

måndag 19 februari 2018

Bortglömda skivor i min samling X

Nu fick jag anledning att ta fram Live 4/8/76 med Truth and Janey. Inspelat på Col Ballroom, Davenport i Iowa. Ljudkvaliten är sämre än på Topeca Jam (även om det var mer uthärdligt än vad jag mindes), men det är absolut inget fel på bandets energi och gitarren hörs åtminstone... Det finns något charmigt över pissiga liveupptagningar om man bara hör att bandet ger allt. Inga superlånga jam utan mera låtbaserat (nåja, tre spår över 7 min). Allt framfört med en frenesi och urkraft som om de vore ett punkband. Skivan gavs ut 1991 på  Rock 'N' Bach Records och den vill säljarna på discogs ha 1500 kr för idag. Inspelningen har också släppts med namnet Erupts! av både Monster Records och Rockadrome. Jag vet inte om de lyckats få till ljudet bättre på dessa utgivningar. Kanske det låter lite fylligare på YouTube-låten jag länkar till... 

söndag 18 februari 2018

Midnight Horsemen

Jag blev tvungen att ta in Truth And Janey Topeka Jam som Rockadrome släppte förra månaden. De har lyckats gräva fram liveinspelningar från Topeka i Kansas  1974 som är sensationellt bra. Så här ska det låta! Långa jam, grymt gitarrspel från Billylee Janey, brutal fuzzbas och hårt slående trummis. Grand Funk släng er i väggen! Ljudmässigt låter det mycket bättre än Live 4/8/76 (i två låtar är där några missöden). Bäst är Midnight Horsemen (22:34) och Trains Must Roll (19:54). Jag valde coke bottle clear vinyl som är limiterad till 100 exemplar. Det finns ett smakprov av Midnight Horsemen på YouTube som dock bara är 5 min långt. Ändå tillräckligt för att fatta att ni måste ha den!

lördag 17 februari 2018

Bortglömda skivor i min samling IX

Jag köpte Kevin Ayers featuring Mike Oldfield & David Bedford ‎The Joy Of A Toy/Shooting At The Moon för knappt 10 år sedan. Då föll de mig inte på läppen, men nu har de båda skivorna snurrat i flera dagar. Delvis svårlyssnat och helt skruvad avant garde och ibland mera lättlyssnad whimsical british pop-psychedelia åt Syd Barrett-hållet. Suggestivt, kontemplativt och helt genialiskt! Det hade förstås varit roligt att ha originalutgåvor av The Joy Of A Toy och Shooting At The Moon, men det är väl inte att tänka på... Harvest, UK 1975. Originalskivorna släpptes 1969 och 1972.

tisdag 13 februari 2018

Bortglömda skivor i min samling VIII

Tempest har presenterats på någon skivspelarkväll, men det har inte varit jag som tagit med dem. Mina plattor har förmodligen inte spelats igenom i sin helhet sedan jag köpte dem för något mer än 10 år sedan. Det är inte klokt egentligen! Nu har de fått vars tre hela genomlyssningar. Efter att Colosseum lade av 1971 bildade Jon Hiseman och Mark Clarke Tempest. På första skivan (1973) spelade Allan Holdsworth gitarr och Paul Williams sjöng, på den andra, Living in Fear (1974), var de båda ersatta av Ollie Halsall. 

Debuten är den hårdare av de båda, framför allt soundmässigt. Allan Holdsworth spelar en del elaka riff och vansinniga solon och Paul Williams låter både som Jack Bruce och Chris Farlowe. Det är mer hård rock och hårdrock än jazzfusion. På Living in Fear delar Ollie Halsall och Mark Clarke på sången. Ingen av dem har samma kraft som Paul Williams, men det funkar bra. Många overkliga solon på denna också. Jag gillar verkligen Halshall! Han låter som ingen annan. Plattorna är inte helgjutna, men ändå klart lyssningsvärda. De ska nog inte stå i tio år till nästa gång. 



söndag 11 februari 2018

Lyrurus tetrix

Det var denna helgen. Inledde med att repa med bandet i fredags. Det är garanterat många år sedan vi fick för oss att göra det en fredag. Jag hade med mig en idé till låten som känns som den bästa av de nya. Efter lite förenklande föll det ut ungefär som jag hade hört det i mitt huvud. Denna låt blir stänkaren på nya plattan inbillar jag mig...

Igår blev det en tur på gränsmyren till Småland. Det var en bra idé för det blev orrspel (klockan halv två på eftermiddagen!) och tre sedda tuppar. Annars ganska fågeltomt. Några meståg med trädkrypare, tofsmesar, svartmesar och kungsfåglar. Spår från skogshöns i det tunna snötäcket. Både orre och tjäder? På kvällen var vi några som överraskade M som fyllde 50. Middag på Sand i Båstad. Det var trevligt.

Jag var på väg ut i naturen idag också, men efter 500 m fattade jag att jag hade punktering på bilen. Inget reservhjul, så nu står den nere i byn. Får fixa med det imorgon. Det fick bli innesittande och skivlyssnande istället (och köp av två skivor trots att det skulle vara inköpsstopp...).

Förra veckan var ganska intensiv. Fullt upp på jobbet och årsmöte med naturskyddsföreningen och årsstämma med bostadsrättsföreningen. Veckan som kommer blir lugnare, särskilt som flera av mina klasser ska ut på praktik. Därefter sportlov. Måste ta tag i studierna. Siktar på att försöka slutföra två kurser i februari.

lördag 10 februari 2018

Hair of the Dog

Här inleddes skivköpandet i barndomen. Jag kan fortfarande minnas att vi jämt stod utanför och tittade i skylten på alla fantastiska vinylkonvolut. Där hängde alltid 25 skivor. Vi drömde och fantiserade om dessa plattor och artister, rock 'n' roll, ett eget band och förmodligen om flickvänner och andra framgångar som skulle följa med rock 'n' roll-livet. Jag minns till och med den första fullängdaren jag köpte. I skylten var Hair of the Dog med Nazareth snyggare och såg farligare ut än någon av de andra. Därför fick det bli den. Jag hade förmodligen ingen aning om vilka Nazareth var. 1975. 10 år gammal. Jag har kvar skivan och den står fortfarande mycket högt i kurs. Jag var säkert ett udda barn. Jag gillade inte hårdrocksstänkarna bäst utan den suggestiva, episka och melankoliska Please don't Judas me. Musikaliskt talade den till min personlighet på något vis och så har det fortsatt att vara. Den deppigaste låten på en skiva är alltid den bästa.

What came first – the music or the misery? Did I listen to the music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to the music? Do all those records turn you into a melancholy person? Nick Hornby, High Fidelity.

Drug-induced madness

Årets hittills bästa album landade i veckan. Peter Bardens The Answer. G köpte en US-utgåva när vi var i London i oktober och på den senaste skivspelarkvällen spelade han Homage to the God of Light. Jag blev helt golvad! Kanske den amerikanska utgåvan är snyggare, men jag slog till med en UK i toppskick på discogs. Den blev förstås aningen dyrare, men jag ångrar det inte alls, för skivan var verkligen fin och den spelar helt utan knaster. Vilken platta! Hur har man klarat sig utan denna tidigare? Detta är psykedelia och drug-induced madness all over.

Peter Bardens är en fantastisk organist och Peter Green (ej krediterad på plattan) och Andy Gee spelar gitarr så det blöder. Mycket wah-wah vill jag lova... Det finns inte ett dåligt spår, men det är avslutande Homage to the God of Light som är den riktiga höjdaren. Låten ger vissa associationer till The Norman Haynes Bands RabbitDen Of Iniquity som kom året efter. Homage to the God of Light tog Peter Bardens med sig till Camel och den ingick i deras liverepertoar under flera år. Jag har hört en sådan liveversion och den var inte i närheten av vad som bjuds här när det gäller den psykedeliska aspekten. Transatlantic 1970.

You know I must be stoned again, out of my mind...

tisdag 6 februari 2018

Bortglömda skivor i min samling VII

Zakarrias är egentligen inte alls bortglömd då det är en av mina absoluta favoritplattor, men det är evigheter sedan jag hade framme den. De senaste dagarna har den snurrat flera gånger. Numera är det känt att Zakarrias riktiga namn var Robert Haumer, en österrikare verksam i London. Merparten av låtarna ska ha skrivits och spelats i ett band med namnet Salt. Efter att Salt gått i graven fick Robert Haumer möjligheten att spela in en platta för Deccas sub-label Deram. Han fick ihop ett mycket habilt band. En suverän trummis vid namn Martin Harrison, Huw LLoyed-Langton från Hawkwind på gitarr och Peter Robinson från Quatermass på keyboard. Haumer själv spelar bas, akustisk gitarr och sjunger. I låtarna hörs också flöjt, saxofon och stråkar/mellotron. Skivan sålde inget och är idag en megararitet. Ett rykte är att Deram drog in plattan då de upptäckte att Haumer saknade arbetstillstånd i England. Jag har den förstås som en counterfeit.

Zakarrias har för mig samma mystiska och mörka atmosfär som tidiga Atomic Rooster. Soundet är väldigt heavy fast att de flesta låtarna har akustisk gitarr i kompet. Ibland piano. Basen, inte sällan distorderad, ligger långt fram i ljudbilden och Harrisons trumspel är tungt på det där självklara sättet. Haumer sjunger suveränt och ibland inte helt olikt Robert Plant. De melankoliska sångmelodierna är fantastiska. Zakarrias har helt enkelt det mesta av det jag uppskattar med engelsk progressive, psykedelia och folk. Gillar du Atomic Rooster, T2, May Blitz, Jody Grind, Jethro Tull osv så bör du verkligen låna denna obskyritet ett öra. 1971 såklart.



måndag 5 februari 2018

2-5

Bortavinst mot Malmö! Det var inte igår! Olle Liss. Vilket fynd! Sju poäng på tre matcher. Det är förstås långt ifrån klart, men med detta spel ska de väl ändå kunna undvika kvalet?

söndag 4 februari 2018

Cinclus cinclus II

Vad helgerna går fort! De flesta ser ungefär likadana ut. Jag lyssnar på vinylskivor, slöar, ser någon film, försöker ta tag i mina studier (det går trögt...) och ger mig ut på någon kortare tur i naturen. Denna helg gjorde jag nya försök att fotografera strömstaren i ån och idag tog jag bilen till den stora sjön och årskryssade knölsvan och vigg. Isiga och hala vägar. Svinkallt i blåsten på den södra sidan, men istället behagligt på den norra. Det brukar alltid vara tvärtom.

Repade med bandet. Jobbade med arrangemangen på alla nya låtar. Några ändringar blev det. Vi försökte även friska upp minnet av ytterligare en låt som vi höll på med på loftet på mitt förra boende för snart ett år sedan. Som tur är finns det en inspelning från den sessionen och som jag lyssnat igenom nu. Den är bra! Det får bli nästa reps projekt att få ordning på den.

Rögle vann hemma mot Brynäs i torsdags och mot Örebro igår. Nu är de uppe på 11:e plats. Derby mot Malmö borta imorgon.

Snipp, snapp, snut, så var helgen slut!

lördag 3 februari 2018

Feel alright

Mer nytt från Kanada. Förutom Dionysos har jag även köpt Dillingers båda album. Dillinger från 1974 och Don't Lie To The Band från 1976. Båda på Daffodil Records. Heavy progressive och jazzrock med hammond B3:a, saxofon, tvärflöjt och vass gitarr. På debuten en cover på Spirits Nature's Way och på uppföljaren gör de Spooky Tooths Two Time Love och Beatles Taxman, men det är de egna låtarna som är de bästa.

Ingen av skivorna är helgjutna, men de ändå värda att ha i samlingen. Don't Lie To The Band är den bättre av dem (även om Taxman är förfärlig) och favoritspåret är avslutande Coming Home. Den hittar jag emellertid inte på YouTube, så det får bli en länk till öppningsspåret People från debuten istället.

fredag 2 februari 2018

Narcotique

Det finns förmodligen fortfarande hur mycket som helst att upptäcka när det gäller intressant musik från 70-talet. Jag kommer ihåg när vi någon gång för hundra år sedan frågade oss hur många riktigt bra plattor det kunde finnas. Rörde det sig om 300 skivor kanske? Eller 500? Fler än 1000 borde man väl åtminstone inte behöva? Så fel vi hade... Hursomhelst, jag fick lust att utforska lite mer obskyr musik från Kanada och köpte alla fyra Dionysos på ett bräde. Le Grand Jeu (1970), Le Prince Croule (1972), Dionysos (1976) och Paul-André Thiberts Musique De Mes Amis Dionysos (1978). Alla som original.

De två första två skivorna har allt jag gillar med tidig 70-talsmusik. Bluesbaserad heavy rock och psykedelia med långa jam, tunga orgelmattor, giftig gitarr och intensivt trumspel. Jag vet inte riktigt vilka andra band de kan jämföras med. Möjligen kan man associera till Deep Purple någon gång på grund av André Mathieus hammond. Growling, swirling, gritty organ sound deluxe! Den mörka stämningen i några spår på Le Prince Croule får mig att tänka på den tyngre italienska 70-tals-scenen. 

Gitarristen Eric Clément har det där stöddiga bettet i gitarren som får en att inse vad allt egentligen handlar om. Han behärskar allt från tunga riff och blödande bluesgitarr till jazzrock. Det finns i princip inte ett spår utan ett minnesvärt gitarrsolo. Sångaren Paul André Thibert sjunger på franska och det kan kanske vara svårt för en del, men mig gör det absolut ingenting. Paul André Thibert spelar även munspel och tvärflöjt på debutplattan.

Le Grand Jeu är den bluesigare av de två första. Le Prince Croule är mörkare och mera progressiv. Jag kan inte säga vilken av dem jag gillar mest. Dionysos och Musique De Mes Amis Dionysos drar mera åt jazzrock respektive softare progressive. De kan inte alls jämföras med de tidigare, men det finns några hyggliga spår. Särskilt gillar jag Ostid' ProblèmeDionysos.