lördag 10 februari 2018

Hair of the Dog

Här inleddes skivköpandet i barndomen. Jag kan fortfarande minnas att vi jämt stod utanför och tittade i skylten på alla fantastiska vinylkonvolut. Där hängde alltid 25 skivor. Vi drömde och fantiserade om dessa plattor och artister, rock 'n' roll, ett eget band och förmodligen om flickvänner och andra framgångar som skulle följa med rock 'n' roll-livet. Jag minns till och med den första fullängdaren jag köpte. I skylten var Hair of the Dog med Nazareth snyggare och såg farligare ut än någon av de andra. Därför fick det bli den. Jag hade förmodligen ingen aning om vilka Nazareth var. 1975. 10 år gammal. Jag har kvar skivan och den står fortfarande mycket högt i kurs. Jag var säkert ett udda barn. Jag gillade inte hårdrocksstänkarna bäst utan den suggestiva, episka och melankoliska Please don't Judas me. Musikaliskt talade den till min personlighet på något vis och så har det fortsatt att vara. Den deppigaste låten på en skiva är alltid den bästa.

What came first – the music or the misery? Did I listen to the music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to the music? Do all those records turn you into a melancholy person? Nick Hornby, High Fidelity.

1 kommentar:

magda sa...

Hair of the Dog var ruskigt tuff.