fredag 2 februari 2018

Narcotique

Det finns förmodligen fortfarande hur mycket som helst att upptäcka när det gäller intressant musik från 70-talet. Jag kommer ihåg när vi någon gång för hundra år sedan frågade oss hur många riktigt bra plattor det kunde finnas. Rörde det sig om 300 skivor kanske? Eller 500? Fler än 1000 borde man väl åtminstone inte behöva? Så fel vi hade... Hursomhelst, jag fick lust att utforska lite mer obskyr musik från Kanada och köpte alla fyra Dionysos på ett bräde. Le Grand Jeu (1970), Le Prince Croule (1972), Dionysos (1976) och Paul-André Thiberts Musique De Mes Amis Dionysos (1978). Alla som original.

De två första två skivorna har allt jag gillar med tidig 70-talsmusik. Bluesbaserad heavy rock och psykedelia med långa jam, tunga orgelmattor, giftig gitarr och intensivt trumspel. Jag vet inte riktigt vilka andra band de kan jämföras med. Möjligen kan man associera till Deep Purple någon gång på grund av André Mathieus hammond. Growling, swirling, gritty organ sound deluxe! Den mörka stämningen i några spår på Le Prince Croule får mig att tänka på den tyngre italienska 70-tals-scenen. 

Gitarristen Eric Clément har det där stöddiga bettet i gitarren som får en att inse vad allt egentligen handlar om. Han behärskar allt från tunga riff och blödande bluesgitarr till jazzrock. Det finns i princip inte ett spår utan ett minnesvärt gitarrsolo. Sångaren Paul André Thibert sjunger på franska och det kan kanske vara svårt för en del, men mig gör det absolut ingenting. Paul André Thibert spelar även munspel och tvärflöjt på debutplattan.

Le Grand Jeu är den bluesigare av de två första. Le Prince Croule är mörkare och mera progressiv. Jag kan inte säga vilken av dem jag gillar mest. Dionysos och Musique De Mes Amis Dionysos drar mera åt jazzrock respektive softare progressive. De kan inte alls jämföras med de tidigare, men det finns några hyggliga spår. Särskilt gillar jag Ostid' ProblèmeDionysos.



Inga kommentarer: