fredag 30 mars 2018

His Holy Modal Majesty

Jag fortsätter med att fylla igen en del pinsamma hål i skivsamlingen. Spooky Tooth Two köpte jag på Discogs för någon månad sedan. Jag vill minnas att jag haft den i samlingen tidigare och P, i gamla bandet, berättade nyligen att han var ganska säker på att han köpte första Toad (ångest!!!) och Spooky Tooth Two, båda i original, av mig i mitten av 90-talet... Nu nöjde jag mig med andrapressen med white "i" logo. Jag hade redan skivan på den tyska Pop Chronik 10 (Island 1974), men det känns bättre så här. Fantastisk platta som naturligtvis är obligatorisk i alla anständiga samlingar. Island. 1969. SOT: Evil Woman.

Jag letade efter Mike Bloomfield/Al Kooper/Steve Stills Super Session för någon vecka sedan, men kunde inte hitta den. Visst har jag haft den, eller är det något jag drömt? Kanske försvann även den för 25 år sedan... Nåja, tog in den från den lokala skivbörsen idag. Ett UK-original i hyggligt skick. CBS. 1968. SOT: His Holy Modal Majesty.


torsdag 29 mars 2018

Mindfucker

Det har blivit några helt nya skivor de senaste veckorna. Jonathan Wilsons Rare Birds togs förstås in direkt när den släpptes. Plattan har fått mogna fram under några veckor. Till en början var jag något besviken. 80-tals artpop, synthar och trummaskiner... Det är kanske inte riktigt min grej... Dessutom har jag haft svårt för ljudet på vinylerna. Eller är det fel på mina öron? Melodierna är starka och den maximalistiska ljudbilden psykedelisk och drömmande. Pink Floyd-influenserna finns där, liksom på Gentle Spirit och Fanfare, men istället för att ge associationer till David Gilmour är det nu vanligen Roger Waters man tänker på (som bekant turnerar Wilson med honom...), men det är ändå mest Jonathan Wilson, en helt unik artist. Det är nog fortfarande för tidigt att bedöma skivan. Jag gillar förstås att han gör något ganska annorlunda och skivan har redan växt betydligt, även om jag fortfarande har lite svårt med några av låtarna. Oavsett vilket så ser jag fram emot att se honom igen i Köpenhamn i övermorgon. SOTs: Living With Myself, Hi-Ho The Righteous & Mulholland Queen

Dungen & Woods Myths 003. Detta är skivan av de nyinköpta som varje gång får flera genomspelningar i följd. Det beror delvis på att den har klart kortast speltid, men också på att det är oemotståndlig suggestiv poppsych. Dungens Gustav Ejstes och Reine Fiske och Woods Jeremy Earl och Jarvis Taveniere har jammat ihop en riktigt skön platta som måste höras. Två låtar med sång - Turn Around som ger mig vissa Black Keys Turn Blue-vibbar och Jag Ville Va Kvar som är en typisk Dungen-låt - resten är instrumentala jam. Bäst är den funkiga Saint George. Älskar att basen och det kaotiska trumspelet i slutet är i förgrunden medan Gustav Ejstes piano och Reine Fiskes psykedeliska gitarr bygger upp atmosfären i bakgrunden.

Monster Magnet Mindfucker. Jag har inte följt bandet sedan jag såg dem senast på Mastermind-turnén 2010. Nu blev jag dock sugen igen. Den är bra!!! Bättre än någon av de jag har efter Powertrip. Primitivt, punkiga riff och powerackord, skitigt och stökigt. Dave Wyndorf, nu 60+, gör det han är bäst på helt enkelt. Stöddig a-sida, ganska blek b-sida och sedan exploderar de på c-sidan (2-lp, 3 sidor). Köpte nyss en konsertbiljett till KB i maj. De har faktiskt inte spelat där sedan förra gången jag såg dem. 

söndag 25 mars 2018

Motacilla cinerea

Påskledighet. Tung vecka. Min pappa mår inte bra. Varit på sjukhuset hos honom både igår och idag. Hoppas han får komma hem om några dagar. Vill ta med honom någon morgon på orrlyssning. Fika. Sitta och småprata lite. Skogen är läkande för honom också. Det vet jag.

Skivspelarkväll i fredags. Vi hann igenom en hel del. Till en början antecknade jag i mobilen. Vi spelade bland annat Ten Years After, Tripsichord Music Box, Starfire, Allman Brothers, Point Blanc, Steppenwolf, Sassafras, Dionysos, Dillinger, The Magpie Salute, Chris Robinson Brotherhood, Lucky Peterson, Steel Mill, Three Man Army, Wilco, Titanic, Livin' Blues, Blue Öyster Cult, Tasavallan Presidentti, High Tide, Albert Collins, Marillion, Porcupine Tree, Terry Reid, Frank Marino, Edgar Winter, SBB, Skuggfolk, Monster Magnet, Three Seasons...

Idag, innan jag åkte till sjukhuset, blev det en promenad runt en av kommunens sjöar. Många arter som sjöng. Förutom mesarna hördes gärdsmyg, koltrast, berg- och bofink och de flesta hackspetterna. Snön är nästan borta, men sjöarna är fortfarande mestadels istäckta. I de små vakarna samsas grågäss, storskrakar, knipor och gräsänder. Tranor på sträck. 18 tofsvipor på en nyplöjd åker. Några starar. Forsärla och skogsduva nya årsarter. Man får vara glad åt det lilla. 

måndag 19 mars 2018

Word of Mouth

Merryweather-plattorna, Merryweather och Word of Mouth, båda från 1969, har införlivats i skivsamlingen. Nu har de snurrats sedan i torsdags och de växer för varje lyssning. Blues och psykedelia, en gnutta jazz och tidstypiskt skön atmosfär. I några spår, särskilt på debuten, påminner de något om Steppenwolf och No Passengers Allowed får mig att tänka på Dick Wagner och Frost eller Ursa Major. 

Word of Mouth är Merryweathers svar på Mike Bloomfields, Al Koopers och Steven Stills Super Session från 1968. De flesta låtarna jammades fram i studion av olika konstellationer bestående av bland andra Dave Mason, Charlie Musselwhite, Barry Goldberg, Steve Miller, Howard Roberts och Bobby Notkoff. Hur hamnade engelsmannen Dave Mason i studion med kanadensaren Neil Merryweather? På väg i bil, till replokalen i Hollywood, fick Neil syn på Dave gåendes på trottoaren och tyckte att han kände igen honom. Han vevade ned sidorutan och ropade: är du Dave Mason? - I think so fick han till svar. Neil förklarade vem han var och frågade sedan helt enkelt Dave om han ville hänga med till replokalen och jamma... Påminner mig om när T frågade Janne S om han ville lägga ett solo på vår version av Black Salad. Svaret kom omedelbart. - Jag lägger gärna ett fett solo!


söndag 18 mars 2018

Turdus viscivorus

Kall morgon. Minus 10 grader kanske? Började med att besöka torvbrytningsmossen. Inte ett spår efter någon orre. Lyssnade därefter vid vår myr där det var lika tyst. Dock många och låtande bergfinkar i bokskogen. Mindre korsnäbb. Större hackspett. Därefter ägnade jag lite tid åt strömstaren här i ån. Isig stig. Direkt livsfarlig att gå på. 

Jag fortsatte sedan till ytterligare en mosse och där hittade jag efter lite letande en ensam orrskit. Väldigt klent resultat med andra ord... Dock, glädjande, blev det äntligen några vårfåglar denna dag. En liten flock starar, dubbeltrastar på tre lokaler och till slut även en ensam trana. 

Jag har fortfarande inte haft tofsvipa, skogsduva, forsärla eller sånglärka. Det är verkligen sent och än verkar inte vintern vara över. Jag har inte lagt så mycket energi på att gnälla på den i år, men så är det också betydligt mindre jobb när man bor i en lägenhet.

lördag 17 mars 2018

Allting har ett slut

Idag träffades vi i den lilla stugan på Hallandsåsen och röjde lite. Många minnen från de senaste sju åren spelades upp i mitt huvud. Där i det lilla inrökta köket har vi suttit många sena nätter, druckit kaffe, vin, rökt cigarrer och planerat olika trollsländeaktiviteter. J skrattade alltid åt våra galenskaper. Saknar honom. Nu kommer stugan förmodligen att rivas. Förhoppningsvis kommer N ändå fortsätta att komma hit från Köpenhamn. Det går ju bra att bo över hos mig och trollsländorna finns förstås kvar. Det känns ändå väldigt sorgligt. När J fyllde år för något år sedan gav jag honom en fågelholk som min pappa gjort och som mamma målat. Den tog jag med mig hem. Ska sätta upp den någonstans där jag varje år kan se vem som ska få åtnjuta J:s stora gästfrihet. 

Enorma flockar med bergfinkar på åsen. Jag gissar att det kan ha rört sig om 100 000 fåglar som uppehöll sig kring stugan. Inte sett sådana mängder på många år. Jag försökte fånga skådespelet med kameran, men det blev tämligen misslyckat.

torsdag 15 mars 2018

Funny

Förutom Seed of Memory tog jag även in The Other Side of the River med Terry Reid. Fem alternativa tagningar och sex outgivna låtar från inspelningarna av River 1973. Inte sällan är sådana här utgivningar mest kuriosa och för komplettister, men den här måste man faktiskt ha!

Jag vill absolut inte ha bort någon låt på River - den är rakt igenom fantastisk - men borde inte även Funny ha fått plats? Vilken låt! Future Days Recordings. 2-LP. 2016.

måndag 12 mars 2018

Flashback

Jag köpte Flashback issue 2-4 när de kom 2012-2013, men sedan blev det inte att jag fortsatte. Upptäckte nyligen att det kommit ut ytterligare fem nummer och nu tog jag hem alla på ett bräde. Nummer 1-4 går inte längre att köpa. Det här är verkligen den optimala musiktidningen om man gillar obskyr psykedelia, progressive, folk och blues från 60-70-talen. Egentligen är de mer som böcker med sina 212 sidor per nummer. Djuplodande artiklar om de mest udda skivorna, artisterna och producenterna, recensioner av musikböcker och återutgivningar m.m. Mycket roligt att läsa artiklar och intervjuer med band som Morgen, Dragonfly, Tripsichord Music Box, Trees, Fraction, Arcadium, Culpeper's Orchard, Sam Gopal, Aardvark, Catapilla, Paternoster, Fuzzy Duck, Raw Material, Ben, Fuchsia osv. I senaste numret finns en 52 sidors artikel om Group 1850! Band som man aldrig får läsa om i t.ex. Classic Rock. Allting väldigt välskrivet och ingående. Nu vill jag bara ha tag i nummer 1 också... Highly recommended reading!

Bortglömda skivor i min samling XIII

Jag tänkte nog att Bortglömda skivor i min samling huvudsakligen skulle handla om vinyl, men nu får även en CD-box några rader, nämligen Legend Of A Mind The Underground Anthology. En retrospektiv Decca-samling (framför allt underetiketten Deram) sprängfylld med magisk psykedelisk och progressiv musik. Jag tror att jag köpte den när den gavs ut 2002. Minns att jag spelade den väldigt mycket och att det var här som jag upptäckte flera band som det senare införskaffades fullängdsskivor med. I bilen, fram och tillbaka till Kinna i helgen som gick, hann jag med alla 40 spåren. Några personliga favoriter: Bill Fay - Screams in the Ears, Bulldog Breed - Austin Osmanspare, Ten Years After -  I Can't Keep From Crying Sometimes, East Of Eden - Nymphenburger, T2 - No More White Horses, The Alan Bown! - Still as Stone, Black Cat Bones - Chauffeur, Zakkarias - The Unknown Years, Clark Hutchinson - Free to be Stoned, Keef Hartley Band - Roundabout, Mellow Candle - Boulders on my Grave, Savoy Brown - Hellbound Train, Trapeze -  Seafull, Camel - Lady Fantasy, Curved Air - Propositions... Den perfekta CD-samlingen för längre bilfärder!


söndag 11 mars 2018

We are what we are

Chris Robinson Brotherhood var på spelhumör igår på Pustervik och bjöd på många fina jam. Två set som båda måste varit över en timme långa och extranummer på det. Valuta för pengarna vill jag lova. 

Vi spelade skivor hela eftermiddagen hemma hos J innan vi körde in till Gbg och sedan i ytterligare någon timme när vi kom hem på natten. En massa nya bekantskaper som nu läggs till den långa listan på vinylplattor jag saknar...

Fick ett mycket sorgligt dödsbud igår. Danske vännen J har gått bort. Han somnade in i sömnen i veckan som gick. Helt oväntat. Jag lärde känna J för sju år sedan. En mycket fin man. Jag kommer att sakna att sitta mig dig i haven och dricka kaffe. Tungt och ledsamt. Vila i frid min vän. 

tisdag 6 mars 2018

0-3

SHL-kontraktet säkrat! Bröderna Abbotts, bröderna Elevenes och hela laget! Jippie!

söndag 4 mars 2018

Change it

Det var denna helgen! Middag ute i fredagskväll. Syrran ska fylla 50. Låter helt obegripligt. Hon är ju lillsyrran och ska vara typ 20... Men det var trevligt och maten var god. Igår kväll var jag på musikquiz i B och sov därefter över hos A och M. Ett kort besök hos föräldrarna idag. Ovanligt social med andra ord! Annars mest spelat skivor.

Inget fågelskådande. Snart dags att sätta igång med årets orrinventering. Tyvärr lär man inte få upplevelser som de för 10-11 år sedan. Då fotograferade jag en orrlek med ca 10 tuppar flera gångar från ett gömsle. Nu finns det inte många kvar på våra lekplatser. Utomordentligt sorgligt. Hoppas ändå på många härliga äventyr. Det brukar vara givande när man väl ger sig ut tidigt på morgnarna för att försöka få syn på de blå ädlingarna. 

Nästa helg blir det dock Chris Robinson Brotherhood i Gbg så inventerandet får inledas helgen efter den.

Rögle förlorade hemma mot Karlskrona i fredags, men hittade ny kraft och vann övertygande igår. Det är inte helt klart, rent matematiskt, men nu ska det mycket till för att de inte ska klara SHL-kontraktet.

Intensiv vecka väntar på jobbet och två kvällar är vikta för att repa med bandet respektive planera för en tur till Ammarnäs i juni. 

fredag 2 mars 2018

Bortglömda skivor i min samling XII

Det var många år sedan jag hade framme Stonedhenge med Ten Years After. Första gången jag hörde den var hemma hos J någon gång kring mitten av 80-talet. Jag föll direkt för den mystiska och psykedeliska atmosfären och de ibland konstiga och på något sätt ofärdiga låtarna. Det dröjde inte länge innan jag själv hade införskaffat skivan. Hear Me Calling var den som först fastnade, men så småningom blev A Sad Song och No Title favoritspåren. Alvin Lee sjunger bäst i den här typen av låtar. No Title måste ha skrämt slag på många flummare genom åren. När det är som mest hypnotiskt och suggestivt så går Lee till attack med brutalaste gitarrsolot. Därefter blir det LSD-tripp med jagad orgel och galen panoreringen av instrumenten. Trummorna! Vilket sound! Ja, allt i de här låtarna är magiskt. Three Blind Mice är bara knäpp. Speed Kills är ostoppbar. Jag har Stonedhenge både som ett Deram-original och på CD. 1969. Vinylen ser ut som ett mintexemplar, men tyvärr knastrar det lite i just A Sad Song och No Title...

torsdag 1 mars 2018

Think About The Times

Skivsamlingen är full av pinsamma hål som borde fyllts i för evigheter sedan. Många av dessa kostar nu skjortan om man vill ha originalpressar eller åtminstone tidiga utgåvor. Det finns dock fortfarande sådant som är överkomligt och det väl det man får satsa på. Watt med Ten Years After var inte den enda jag saknade med dem, men någonstans ska man ju börja... Är det inte en underskattad skiva? Alvin Lee och company är i svårslagen högform och den har nästan bara höjdarspår. Mera jazzig än Cricklewood Green och det gör inte mig någonting. Det långa jampartiet i She Lies In The Morning är verkligen magiskt. Vilken atmosfär! Är också svag för den vackra Think About The Times och det blir den jag länkar till. UK-original på Deram. 1970. Rekommenderas!