fredag 2 mars 2018

Bortglömda skivor i min samling XII

Det var många år sedan jag hade framme Stonedhenge med Ten Years After. Första gången jag hörde den var hemma hos J någon gång kring mitten av 80-talet. Jag föll direkt för den mystiska och psykedeliska atmosfären och de ibland konstiga och på något sätt ofärdiga låtarna. Det dröjde inte länge innan jag själv hade införskaffat skivan. Hear Me Calling var den som först fastnade, men så småningom blev A Sad Song och No Title favoritspåren. Alvin Lee sjunger bäst i den här typen av låtar. No Title måste ha skrämt slag på många flummare genom åren. När det är som mest hypnotiskt och suggestivt så går Lee till attack med brutalaste gitarrsolot. Därefter blir det LSD-tripp med jagad orgel och galen panoreringen av instrumenten. Trummorna! Vilket sound! Ja, allt i de här låtarna är magiskt. Three Blind Mice är bara knäpp. Speed Kills är ostoppbar. Jag har Stonedhenge både som ett Deram-original och på CD. 1969. Vinylen ser ut som ett mintexemplar, men tyvärr knastrar det lite i just A Sad Song och No Title...

Inga kommentarer: