torsdag 29 mars 2018

Mindfucker

Det har blivit några helt nya skivor de senaste veckorna. Jonathan Wilsons Rare Birds togs förstås in direkt när den släpptes. Plattan har fått mogna fram under några veckor. Till en början var jag något besviken. 80-tals artpop, synthar och trummaskiner... Det är kanske inte riktigt min grej... Dessutom har jag haft svårt för ljudet på vinylerna. Eller är det fel på mina öron? Melodierna är starka och den maximalistiska ljudbilden psykedelisk och drömmande. Pink Floyd-influenserna finns där, liksom på Gentle Spirit och Fanfare, men istället för att ge associationer till David Gilmour är det nu vanligen Roger Waters man tänker på (som bekant turnerar Wilson med honom...), men det är ändå mest Jonathan Wilson, en helt unik artist. Det är nog fortfarande för tidigt att bedöma skivan. Jag gillar förstås att han gör något ganska annorlunda och skivan har redan växt betydligt, även om jag fortfarande har lite svårt med några av låtarna. Oavsett vilket så ser jag fram emot att se honom igen i Köpenhamn i övermorgon. SOTs: Living With Myself, Hi-Ho The Righteous & Mulholland Queen

Dungen & Woods Myths 003. Detta är skivan av de nyinköpta som varje gång får flera genomspelningar i följd. Det beror delvis på att den har klart kortast speltid, men också på att det är oemotståndlig suggestiv poppsych. Dungens Gustav Ejstes och Reine Fiske och Woods Jeremy Earl och Jarvis Taveniere har jammat ihop en riktigt skön platta som måste höras. Två låtar med sång - Turn Around som ger mig vissa Black Keys Turn Blue-vibbar och Jag Ville Va Kvar som är en typisk Dungen-låt - resten är instrumentala jam. Bäst är den funkiga Saint George. Älskar att basen och det kaotiska trumspelet i slutet är i förgrunden medan Gustav Ejstes piano och Reine Fiskes psykedeliska gitarr bygger upp atmosfären i bakgrunden.

Monster Magnet Mindfucker. Jag har inte följt bandet sedan jag såg dem senast på Mastermind-turnén 2010. Nu blev jag dock sugen igen. Den är bra!!! Bättre än någon av de jag har efter Powertrip. Primitivt, punkiga riff och powerackord, skitigt och stökigt. Dave Wyndorf, nu 60+, gör det han är bäst på helt enkelt. Stöddig a-sida, ganska blek b-sida och sedan exploderar de på c-sidan (2-lp, 3 sidor). Köpte nyss en konsertbiljett till KB i maj. De har faktiskt inte spelat där sedan förra gången jag såg dem. 

Inga kommentarer: