söndag 16 december 2018

LSD

Det var denna helgen. Jag hade egentligen tänkt gå runt sjön igår, men det blev först idag. Dystert på alla sätt och vis. Mestadels grått och trist. Ett mycket lätt snöfall. Knappt några fåglar alls. Två skäggdoppingar, två knipor och tre gräsänder var allt jag noterade i sjön. Spillkråka hördes. 90 grågäss vid kyrkan. Några mesar...

I fredags hade vi en liten julfest hos en kollega. Tre av mina yngre kollegor och jag laddade upp hemma hos mig med att spela lite vinylskivor. J har börjat samla och är väldigt intresserad. S och V hade i princip aldrig sett en skivspelare och förstod inte mycket om hur det fungerade, men alla tyckte det var trevligt och att musiken var bra. 

Jag anpassade väl mina val av skivor något lite, men vi spelade Pink Floyd, Led Zeppelin, Rival Sons, Orango, Terry Reid, Little Milton, Tracy Chapman, Melissa Etheridge och Alice Coltrane bland annat... De tyckte alla att vi skulle göra om det! Givetvis kom vi sist till julfesten och vi var dessutom något slirigare än övriga. Ha-ha!

13 december gjorde Pretty Things sin sista spelning. Snappade upp ett klipp på nätet när de gör LSD/Old Man Going och David Gilmour gästar. Det var magisk i Malmö, men låter inte så dumt här heller...

lördag 15 december 2018

Love and Peace

Nu har jag, mig veterligen, allt som getts ut med tyskarna Tomorrow's Gift. Det vill säga det självbetitlade debutalbumet på +plus+, Goodbye Future på Spiegelei/Aamok och livelåtarna Sound Of WhichPop & Blues Festival '70 (MCA) och Begin Of A New Sound och At The Earth/Indian Rope ManLove And Peace utgiven på Somerset, 1970. Låten Der Geier Fliegt Vorbei från Goodbye Future finns på en promoplatta från Aamok, men inget unikt med den. Debuten hade jag sedan tidigare på Second Battle.

Dubbeln Tomorrow's Gift (1970) är en av mina absoluta tyska favoriter. Tidig hårdrock med en fot i det psykedeliska 60-talet och en i 70-talets tyngre progressive. Tunga riff, rytande orgel, intensivt trummande, flöjt och som grädde på moset sångerskan Ellen Meyer. Hennes engelska är helt uppåt väggarna, men med låttitlar som Prayin' To Satan och The First Seasons After The Destruction kan det inte gärna gå fel. Gitarristen Carlo Karges spelade senare i Novalis och på 80-talet med Nena (lite skämmigt...).

Jag tycker Tomorrow's Gift är helt egna, men ska jag hitta på något att jämföra dem med så drar jag till med en del Uriah Heep, en del Circus 2000 p.g.a. Ellen och en del Nosferatu p.g.a. trummandet. Skivorna i fantastiskt skick. Inte ett knäpp och omslaget är immaculate. Nu har jag Tomorrow's Gift och Ikarus på +plus+. Saknar bara Wind Seasons...

Till Goodbye Future (1973) hade alla lämnat utom organisten Manne Rürup och basisten Bernd Kiefer. På trummor tog de in Zabba Lindner från Sphinx Tush (finns med på de båda samlingsplattorna). Denna upplaga av Tomorrow's Gift har inget att göra med den förra och det går inte alls att känna igen bandet. Nu är det jazzrock, som ibland för tankarna till Soft Machine eller King Crimson. Mörkt och psykedeliskt och väldigt suggestivt. Ett fint original, med endast några småknäpp på ett par ställen.

Livelåtarna på Pop & Blues Festival '70 och Love And Peace är inspelade före debuten och utgörs av två sidlånga jam - Sound Of Which och At The Earth/Indian Rope Man plus den kortare Begin Of A New Sound. Fantastiska inspelningar som man inte bör vara utan. Skivor i toppskick. Det finns en del annat kul på de här skivorna, men det får jag lov att återkomma till någon annan gång. Enjoy!



söndag 9 december 2018

4-1

Det var denna helgen... Inte gjort allt för mycket. Vädret har inte inbjudit till utevistelse, så det har mest blivit skivspelande. Inte det sämsta kanske.

Jag borde tagit mig till hallen igår och sett Rögle besegra Skellefteå med 4-1. Starkt gjort. Det laget har vi alltid svårt för och de hade visst åtta raka förluster. Spännande in i det sista och både 3-1 och 4-1 kom i tom kasse. Nu blir det uppehåll till 19/12 och då lär några skadade spelare vara tillbaka.

Conquest Of A Red Rose

Efter att jag köpt Record Store Day-utgåvan av I Am The Scorpion tog jag också in Contact Nobody Wants To Be Sixteen. Även den en Record Store Day-utgåva. MNW, 2016. Limiterad till 500 ex. Min 272/500. Det är en skiva jag länge velat höra, men jag har aldrig sprungit på något original. Nu saknar jag bara Kim Fowleys The Day The Earth Stood Still av de tre plattorna som han producerade för MNW 1970... 

Ted Ström och Ted Steerling (några tillsammans med Fowley) delar på låtskrivandet. Gillar särskilt Ströms Wounds och Velvet Blue Saloon och Steelings Sounds Of Wind, Conquest Of A Red Rose, Misjudgement och She Is Impossible To See. Psykedeliska pärlor som växer för var lyssning. Den korta instrumentala Nobody Wants To Be Sixteen är embryot till Samma vindar, samma dofter.

Singeln A Fairy Tale/Convul'sions följde med LPn. Måste vara bland det tyngre från Sverige från 1969. 


lördag 8 december 2018

Génesis

Jag plockade in ett original av Vox Dei La Biblia för någon månad sedan. Dubbel-lp på Disc Jockey från 1971. Har bara hört denna med bandet, men det ska väl vara deras magnum opus. En riktig höjdare från Argentina! Mycket inspirerat låtskrivande. Förstår inte texterna så bra, men det är en konceptplatta om bibeln och sången är underbar. Musikaliskt har den allt från vackra akustiska partier till skitig och rå hårdrock och bluesrock med blödande gitarrsolon från Ricardo Soule. Ibland attackerar han gitarren som om det handlar om liv eller död. Attityd är allt!

Inspelningen är mycket opolerad och primitiv. Det finns en nyutgåva av La Biblia, som jag hört hemma hos T, där ljudet är restaurerat och som jag kanske borde ha, men det är förstås ändå roligt med ett original. Skicket är riktigt bra. Lite fint knaster i början av någon låt, några enstaka småknäpp och några partier som distorderar, men inget att tala om egentligen när det gäller en sådan här klenod. 

Kontrapunktická etuda

I somras var jag tillbaka i Košice i Slovakien. Besökte förstås min gamle vän P och hans skivaffär. Hängde där ett par timmar och sedan gick vi ut och åt och drack öl. Mycket trevligt!

Det blev bara fyra vinyler. Den roligaste av dem Gattch. Inte billig, men ett superfint original från 1971 på Opus. Jag hade den sedan tidigare på CD, men såg den aldrig ens i något skick på vinyl under slovakienåren. Jag minns att jag tittade efter den i alla skivaffärer jag besökte. 

Gattch är ingen superplatta på något sätt, men den har något visst. Det låter mer som 1968 än 1971 och det är väl typiskt för många öststatsplattor. De låg alltid några år efter... Lättlyssnad och inte alltför avancerad instrumental progressive och jazzrock. Ibland med bluesig 60-talsfuzzgitarr. Bandet var från Bratislava och gjorde bara denna skiva. På dubbel-CDn från 2001 får man även alla låtarna med sång och en hel drös alternativa tagningar. 

torsdag 6 december 2018

2-1

Tredje raka förlusten. Ny strafftorsk. Aldrig roligt och särskilt inte mot Malmö. Ändå starkt av det skadeskjutna laget att föra matchen. När avstängda och skadade spelare kommer tillbaka ska det nog gå bättre igen...

tisdag 4 december 2018

Evergreen

Lyssnat igenom nya orangoplattan Evergreens några gånger. Tycker den börjar lite trist, men den tar sig efter några låtar och b-sidans Evergreen är suverän. Särskilt det lunga partiet med stämsång och flöjt är fantastiskt. Inte det minsta nyskapande, men jag gillar det ändå...

söndag 2 december 2018

2-3

Det var denna helgen. I studion idag. Gitarrer. Det blev väl en hel del gjort. Kan vi få den färdig i januari? Lyssnat på en massa skivor. Ingen utevistelse. Rögle förlorade både i torsdags och igår på hemmaplan. Dock en pinne mot Luleå.

lördag 1 december 2018

Magic Carpet Ride

Chris Robinson Brotherhood ‎- Betty's Midwestern Magick Blends Vol. 4 släpptes förra fredagen, men anlände till mitt hem först i början av veckan. Nu har de tre skivorna spelats igenom några gånger. Ljudet är suveränt och bandet gungar på som bara de kan. Bäst är de i Forever As the Moon, Narcissus Soaking Wet, Magic Carpet Ride och i Somewhere Past The Sunset (vilket sväng!!!). Steppenwolf-covern har ett riktigt ruggigt gitarrsolo. Annars kan jag tycka att Neil Casal kan vara lite kantig emellanåt, men här flyter det verkligen på. Jag tyckte Betty's Self-Rising Southern Blends Vol. 3 var dyr, men den hade två CD-skivor som bonus. Vol. 4 kostade ytterligare några hundralappar och det fanns inget extra lullull...

Gunget ‎- Himlen Är Skogens Tak släpptes också förra veckan. Hur många bra svenska band finns det egentligen? Det tar aldrig slut... Gillar den riktigt mycket. Soundet är förvisso inte så organiskt som jag skulle önska, men låtmaterialet är generellt starkt. Trevligt med tung rock på svenska!