tisdag 17 september 2019

3-4

Malmö-Rögle 3-4. Härlig start på säsongen! 

On the Rocks

Efter att ha fått införlivat den svåra Wind Seasons i samlingen kunde jag inte låta bli att även ta in Corporal Gander's Fire Dog Brigade ‎On The Rocks. Samma band, förutom att Franz Seeberger sjunger istället för Steve Leistner. Några kända covers, men mestadels eget. Suverän exploitation-platta (budgetlabeln Europa Records) för en hundralapp. Ett oöppnat exemplar t.o.m. Deras coverversioner av Black Sabbaths Paranoid och Frees The Stealer tillför inte direkt någonting (de gör dem helt okej), men flera av de egna spåren är bluesig och skitig heavy från 1970, som åtminstone får mig på gott humör. I de bästa hör vad som komma skall på Seasons faktiskt.  Vem kan motstå det instrumentala titelspåret?


måndag 16 september 2019

4-0

Helgen hos P. Jag körde upp efter jobbet i fredags. Lyssnade på musik och frack vin, gick i Hälleskogsbrännan, plockade lingon och svamp och hade det allmänt skönt. Helgen gick dock väldigt fort...

Jag skulle åkt med skolan till Bryssel om en dryg månad, men jag fick hoppa av även denna resa. Det är för osäkert med min sjukdom. Trist. Såg fram emot att besöka EU-parlamentet, Waterloo m.m. Har varit i Bryssel en gång på en tågluff, men har inte så många minnen därifrån. Nåja. Det är som det är.

Rögle vann premiären av årets säsong med övertygande 4-0 mot HV71. Ett smolk i glädjebägaren var dock att Brithén bröt käken efter att vådaskjutits av Zaar. Han lär vara borta ett tag...

Derby mot Malmö blir nästa batalj. 

onsdag 11 september 2019

Dance on your grave

Louise Hoffsten och Musica Vitae på Forum ikväll. Fantastiskt att kunna uppleva sådana konserter för 50 kr i människobyn. Det satsas på kultur i småorter. Var där med min mamma. Annars var det en skitdag! Fick besked från min MRT. Såg uppenbarligen inte bra ut så det blir nya provtagningar. Biopsin är verkligen inget jag vill göra igen. Sjukt jobbigt... Stressig dag på jobbet också. Mellan två lektioner fick jag åka iväg till Helsingborg för att vittna mot dåren som berusad körde av vägen framför mig i våras. Jag antar att han blir inburad.

söndag 8 september 2019

Six

Nu har jag nog spelat igenom Soft Machine six fyra eller fem gånger. Första plattan är liveinspelningar från 1972, den andra är studioinspelad. Jag tycker hela six är suverän, men framför allt gillar jag liveplattan. Det är första Soft Machine med Karl Jenkins på saxofon, oboe och piano och det är han som står för de flesta improvisationerna. Det finns ingen gitarr på skivan (som vanligt) och det behövs faktiskt ingen heller. Det räcker bra med John Marshalls trumspel, Hugh Hoppers tunga bas och Mike Ratledge distorderade orgel. Det är inte mycket av friformsjazz utan mestadels suggestiva och hypnotiska och strukturerade kompositioner med ganska sansade improvisationer. Jag kan tänka mig att många tycker dessa är enformiga och tråkiga, men jag älskar dem. Lyssna på Riff och påstå sedan att de inte är trippy... Mycket märkligt skivomslag. CBS. 2-LP. 1973. Holländsk pressning. 

lördag 7 september 2019

Intimkonsert

Jag gjorde min magnetkameraundersökning igår. Det gick bra, även om det var svårt att hålla andan i 20 sekunder. Det är ett väldigt smällande inne i magnettunneln och ibland vibrerar hela britsen. Jag låg mest och skapade musik till detta våldsamma och intensiva komp. Jag hade både öronproppar och hörselkåpor.

Efter jobbet hämtade C och A mig och vi åkte direkt ner till J i Skivarp och så småningom vidare till Danmark och Herlev. Intimkonsert med Tømrerclaus. I hans källare. Fullsatt, vilket innebar 16 personer. Kaffe och kakor i pausen! En av de mer udda konsertupplevelserna vill jag lova. Bäst var han i inledande låten som i princip var 15 minuter gitarrsolon. Hans version av Hey Joe var också en höjdare. Mellan låtarna drog han historier om hippielivet på 70-talet och de var mycket underhållande. Efter konserten åkte vi tillbaka till Skivarp och spelade plattor. Det blev en sen natt... 

Ny titel till min skivbokssamling - A Melange of Musical Pipedreams and Pandemonium. Dreams, Fantasies and Nightmares har växt sig för omfångsrik så den har nu delats upp i Kanada och Latinamerika respektive Australien, Nya Zeeland, Afrika, Turkiet och Mellanöstern. A Melange of Musical Pipedreams and Pandemonium är den senare. Det blir bestämt en kväll i soffan med... Strictly limited. Nr 643 av 850. 

söndag 1 september 2019

September

Det var denna veckan. Minns knappt vad jag gjort. Körde en trollsländeexkursion med naturvetenskaplig specialisering i tisdags. I fredags hade vi en kickoff och var ute hela dagen. Spelade i Klippan på kvällen. Det var väl ett okej gig. T och jag spelade skivor ett par timmar efteråt. 

Jag hade lite planer på att åka ner till Falsterbo, men jag orkade inte. Idag blev det en tur till myren. Det finns rekordmånga aftonfalkar i landet och jag tänkte att det hade varit roligt att hitta en själv. Det var dock helt dött. Knappt en fågel. Plockade några liter kantareller och som jag körde hem med till mamma.

Jag överdriver inte när jag säger att jag hade med mig minst 30 älglöss (hjortflugor) hem. Rekord. Det tog aldrig slut. Kröp över allt, flest i håret naturligtvis... 

Snipp, snapp, snut, så var helgen slut!

What Do We Do Now

Nu har jag en komplett +plus+-samling. Wind Seasons betraktas som den svåraste av de tre plattorna (Tomorrow's Gift och Ikarus är de båda andra) när det gäller att finna ett exemplar som inte har laminatsläpp. Min Seasons är nog så fin den kan bli. Lite laminat har lossnat i kanterna, men det är inte mycket att tala om. Skivan ser ut att vara M-, men har några småknäpp på b-sidan. Inte heller detta är särskilt upprörande. Jag är väldigt nöjd. 

Wind varvar tung krautrock med hammondorgel, stöddig gitarr och flöjt med mera lugna och reflekterande spår. Ett tyskt Uriah Heep. Den är något ojämn och jag håller den inte lika högt som Tomorrow's Gift och Ikarus, men den är bra. Innan Wind släppte de en platta som Corporal Gander's Fire Dog Brigade och efter Seasons ytterligare en skiva som Wind. De borde man väl också ha antar jag. Hur är det möjligt att fyra av fem bandmedlemmar hade mikrofonfrisyrer?

lördag 31 augusti 2019

Remember

En skiva jag länge velat ha är Satin Whales debutplatta Desert Places. I somras fick den åka med hem från Hova. Fantastisk krautrock med hammondorgel, vass gitarr och ibland flöjt, saxofon och piano. Fem långa låtar är precis som det ska vara. De många och delvis strukturerade improvisationerna är alltid intressanta och gitarren är bluesig och psykedelisk. I inledande titelspåret låter de nästan som Jane. Eller Jane möter Jetho Tull på grund av flöjten kanske. Ibland är det jazzigare och det har jag förstås inget emot. Året är 1974, men de låter nog mer som om det var 1971-72. Inte ett dåligt spår, men jag väljer att bjuda på låten Remember. Grymma gitarrsolon i den! Svår och dyr platta på grön Brain, så det känns fint att ha fått in den i samlingen. Dessutom i absolut toppskick!

tisdag 27 augusti 2019

Free to Go

Det var sorgligt att min favoritbasist Larry Taylor gick bort förra veckan, bara dagarna efter 50-årsjubileet av Woodstock, men det var mera chockerande att läsa att Neal Casal dog igår. 50 år gammal. Självmord. Det är exakt en månad sedan vi såg Chris Robinson Brotherhood i Burg-Herzberg. Jag skrev om min relation till Neal Casal på bloggen för två år sedan i ett inlägg med rubriken Hallcinate a Solution. Sedan dess har jag sett honom två gånger med CRB.

R.I.P.

söndag 25 augusti 2019

Sympetrum vulgatum

Det var denna veckan. Intensivt på jobbet. Som vanligt är starten ganska rörig. Nåja. En kväll hos J och examinerade växter. Jag har bestämt mig för att lära mig det igen. Väldigt rostig...

I fredags hade vi skivspelarkväll. Alla var med och det var ett tag sedan. Vi körde till kl. 2 på natten och hann förstås med ett otal vinyler. Jag hade med mig bland annat Bloodwyn Pig, Muddy Waters, Bee Houston, Fanny Adams, Buffalo, Dragonfly, Wind, Satin Whale, Gov't Mule... 

Idag har jag hunnit med att plocka svamp med mamma, repa med bandet inför spelningen i Klippan på fredag och en tur till dammarna i grustäkten för att fotografera trollsländor. Varmt och soligt.

Post War Saturday Echo

Jag har blivit ägare till Qatermass - s/t. En US-press. Lite ringwear och ett stort punch hole genom konvolutet, men den spelar fint, så jag är nöjd. Denna powertrio kom närmast från Episode Six: John Gustafson bas och sång, Peter Robinson keyboard och Mick Underwood trummor. Ingen gitarr alltså. Ett underskattat band, de borde verkligen ha blivit mycket större. 

Quatermass brukar jämföras med ELP och Deep Purple och visst kan jag gå med på att de låter något mitt emellan dessa, men de har kreativitet, improvisationer och en massa egen kvalitet så det räcker och blir över och som gör jämförelser onödiga. SOT: den bluesiga Post War Saturday Echo, men de avancerade och progressiva Make Up Your Mind och Laughin' Tackle kommer inte långt efter. Ett måste i skivsamlingen för alla som gillar hammondorgel och leslie. Harvest 1970. Gatefold. Hipgnosis-omslag. Huvudsakligen inspelad i Abbey Road Studios. 

söndag 18 augusti 2019

Soul Sacrifice

Det var denna veckan. I måndags var vi iväg till Ljungbyhed där vi cyklade dressin. Någon sorts teambuilding eller vad man ska kalla det. Det var väl trevligt. På kvällen blev det Earthless i Malmö, vilket jag redan nämnt. Bouppteckning efter pappa i onsdags efter jobbet. I torsdags kom eleverna. Jag slutar tidigt på fredagarna, så mamma och jag åkte till vår lilla skogsfastighet och plockade svamp. Några liter kantareller blev det minsann! Inte gjort mycket i helgen mer än att spela skivor, Woodstock-nördat och sett Rögles träningsmatcher i Köln. Saknar min kvinna. Svårt att få till helger där våra olika aktiviteter inte krockar. Jag hade kunnat denna helg, men P var i väg på läger. Om två veckor kunde hon, men då ska vi spela med rockbandet... Dröjer ytterligare några veckor innan vi kan ses, men så är det.

Deus

Jag minns inte när jag köpte O Têrço Têrço (eller Têrço II) på CD, men det borde ha varit tidigt 2000-tal. Jag gillade den riktigt mycket och spelade den en hel del då. Jag tänkte nog aldrig att det skulle gå att ta in ett original på vinyl, men det har jag gjort nu. En holy grail för mig och i fantastiskt skick. Det går nog inte att hitta ett finare exemplar. 

O Têrço skulle bli brasiliens ledande progressiva band så småningom, men på denna, deras andra skiva, varvas psykedelia och hårdrock med pastoral progressive. A-sidan är den som är mest heavy. Deus, Você Aí och Lagoa Das Lontras är alla stenhårda. Gitarristen Sérgio Hinds spelar skitiga riff och solon och med ett sound som man kan döda för. Alla tre i bandet sjunger och inte sällan i harmonier. Fantastiskt!  B-sidan består av en låt - Amanhecer Total - som är uppdelad i fem delar och är mestadels väldigt drömmande och finstämd och har en skön atmosfär, men i fjärde delen, Primeiras Luzes No Final Da Estrada, är de tillbaka till a-sidans hårdrock. Luiz Paulo Simas från Módulo 1000 medverkar med sina synthar och i just Primeiras Luzes No Final Da Estrada påminner O Têrço något lite om dem, även om det är mindre psykedeliskt. Jag har inte så mycket från Brasilien, men Têrço och Módulo 1000 ‎Não Fale Com Paredes är mina favoriter.

Enligt discogs finns det två utgivningar 1973 på Continental och med olika labels. Det framgår inte om den andra också är gatefold. Detta ska vara den första och den är aldrig såld på discogs.


lördag 17 augusti 2019

Den of Iniquity

Jag fick till slut tagit in ett franskt original av Norman Haines Band Den of Iniquity. Ett ospelat exemplar. Den franska var lika svår som den engelska tills det gjordes ett lagerfynd för några år sedan. Dessa kommer väl så småningom försvinna, så jag kände att jag var tvungen att slå till. Det blev ett stort hål i plånboken förstås...  Den of Iniquity är en underbar platta. Bluesbaserad progressive och psykedelia med fantastisk orgel av Norman Haines och gitarr av Neil Clarke och med starka låtar rakt igenom.

Jag har länkat till Clarkes Rabbits tidigare på bloggen, men här kommer den igen. Den måste verkligen höras i sin helhet. 13 minuter att försvinna bort till... Jag väljer också Haines Everything You See (Mr. Armageddon), vilken han också hade med på Locomotive-plattan We Are Everything You See 1970 och den släpptes även som singel.

Odeon, 1971. Inspelad i Abbey Roads Studios.


fredag 16 augusti 2019

50

Igår var det 50 år sedan Richie Havens inledde Woodstock-festivalen. Festivalernas festival. Jag såg Woodstock: Three days that defined a generation på SVT-play igår och idag har jag spelat igenom min Woodstock - Music From the Original Soundtrack and More. Det var inte igår! Jag får fortfarande gåshud av Richie Havens Freedom, Canned Heats Going Up the Country, Santanas Soul Sacrifice, Ten Years Afters I'm Going Home och förstås Jimi Hendrix Star Spangled Banner, men hela skivan har verkligen varit viktig för mig. När hela samlingen bestod av 2-3 backar så fanns den där. Roskilde var vårt Woodstock i början av 80-talet och jag dras fortfarande till festivaler med hippefeeling och bra musik - Burg-Herzberg är såklart outstanding - men det var på Max Yazgurs mjölkfarm, 1969, man skulle ha varit...

onsdag 14 augusti 2019

Cherry Red

Earthless på Plan B i Malmö i måndags. En helt otrolig konsert. 90 minuter gitarrsolon låter kanske helt galet, men det fanns inte en död sekund. Jag stod med ett stort leende på läpparna konserten igenom. Tänkte att så här måste det känts för de som såg Jimi Hendrix eller Alvin Lee i slutet av 60-talet för första gången. Hela publiken verkade att vara lika uppe i det blå som jag var. Cherry Red som extranummer och den finns upplagd på Youtube. För låg sång, men jag tror ni fattar ändå... Språkade lite med Isaiah Mitchell (som såg ut som Dan Auerbach) efteråt och han var väldigt trevlig och down-to-earth. Sov över hos O, kom en timme försent till jobbet och var helt slut hela dagen, men det var det värt...

söndag 11 augusti 2019

Death Of A King

Det har blivit ett original till av ett australiensiskt favoritband, nämligen Master's Apprentices Choice Cuts. I England gavs den ut som Master's Apprentices, medan det står Choice Cuts på labeln på den australiensiska pressningen. Det är aningen förvirrande då de gjort en självbetitlad skiva redan 1967.

Jag älskar hela plattan, från den inledande, latinfunkiga Rio De Camero, till avslutande och Van Morrison-doftande Song For Joey - Part II. De hade nog lyssnat en del på både Free och Black Sabbath, men de låter väldigt egna och låtsnickrandet är av högsta klass. Jim Keays sång och Doug Fords gitarrer sticker verkligen ut. 

Det är nästan omöjligt att plocka ut någon favoritlåt, men just idag väljer jag Death Of A King. Det fanns visst ett klipp på Youtube från australiensisk TV där de gör den playback. 

Plattan är som ny. Kanske inte ens spelad tidigare. Tyvärr är ljudet ganska murrigt och dovt. UK-utgåvan på Regal ska låta bättre. Den är förstås mycket dyrare... Columbia, 1971. Inspelad i Abbey Road Studios. Hipgnosis-omslag.

lördag 10 augusti 2019

Freedom

Jag känner mig hel igen. Jag har köpt tillbaka Buffalo Volcanic Rock till samlingen. En av mina favoritplattor över huvud taget. Det var någon gång 1994-95 som jag sålde mitt tidigare exemplar. En skilsmässa på 25 år... Ingen poster och mycket ringwear, men vinylen är så fin som man kan önska. Bättre än min förra. Stenhård heavy - ibland är det Black Sabbath-tungt eller tyngre - och med ett litet stänk psykedelia thrown in for good measure. Dave Tice sjunger lungorna ur sig och John Baxter spelar de stöddigaste gitarrsolona. Freedom är det episka mästerverket och med den bästa basgången, men det finns inte en död minut. Vertigo, Australien, 1973.

onsdag 7 augusti 2019

I

Gick runt Rössjön idag för första gången i år. I dålig kondition igen, men jag gjorde det på 1 h och 45 min. Inte dåligt. Gått upp lite i vikt under sommaren, så nu måste det bli skärpning med kost och motion. Vid jul förra året - strax innan jag åkte till Guatemala - var jag uppe och vände på 96 kg. Efter viss motion och en rejäl matförgiftning kom jag hem från resan 3 kg lättare. Jag började äta bättre och framför allt mindre. Lättfil och osockrad müsli istället för fyra mackor till frukost. Mycket sallader och väldigt lite kött. Inga sötsaker, ingen läsk. I princip. Utan att motionera - för det blev det nästan inget alls av - så rasade ändå kilona av mig. Till slut var jag nere och vände på 86 kg. Lättare än på flera år. 10 kg! Sedan blev det av förståeliga skäl mindre fokus på vikten och senast jag vägde mig var jag uppe på 90 kg. Nu ska jag ner till 86 kg igen. Eller kanske t.o.m. 83-84 kg. Det vill jag väga. 

Imorgon börjar vi arbeta. Jag har helt fel dygnsrytm och kommer att vara totalt död. Ska dock på fortbildning på eftermiddagen. Ut med forskningsfartyget Sabella i Laholmsbukten. Jag har varit ute med den några gånger tidigare, men då i Öresund, och det är nog 10 år sedan. Det ska bli kul.

Först idag gick jag in och kikade på mitt schema. Det såg helt okej ut, men när jag gick på semester visste jag inte att jag skulle ha naturvetenskaplig specialisering. Oj! Den känner jag mig förstås inte helt lämpad för. Aldrig haft den tidigare...

Be a brother

Jag minns inte när jag spelade Big Brother & The Holding Company ‎Cheap Thrills senast, men det skulle kunna vara både 20 och 25 år sedan. Lägger heller aldrig på någon Janis Joplin-skiva. Så mycket vi spelade dessa en gång i tiden! Det är lite som med Creedence och Steppenwolf och några till. Vi hörde sönder dem... Nu var det inte Cheap Thrills jag skulle skriva om (även om jag nu funderar på att lufta den...) utan Be a Brother. Jag har väl rimligen hört den någon gång för länge sedan, men det är först nu som den kommit in i samlingen.

Hur klarar de sig utan Janis Joplin? Inte så illa faktiskt. In kommer David Shallock, Nick Gravenites och Kathi McDonald. James Gurley degraderades till basist. Musikaliskt låter det mycket övertygande - bättre än vad jag minns dem med Janis. Låtarna är aningen ojämna och kanske det spretar lite väl mycket? 

Den souliga Keep On berör mig inte nämnvärt. Däremot får de till en bra version av Joseph's Coat, som vi hörde första gången på Quicksilver Messenger Services Shady Grove (skrevs av Cipollina och Gravenites). Jag hade önskat att den instrumentala Home On The Strange var en mycket längre låt. Den borde definitivt gjorts till en jamlåt på 7-8 minuter och kunde då blivit en riktig klassiker! Someday är Steppenwolf-funkig och bluesig. Mest irriterande tror jag. Bäst på skivan är Heartache People. En powerballad som låter mer southern rock än San Francisco. Det går inte att misslyckas med den ackordföljden! Fantastisk fiol spelad av Richard Greene från Seatrain. Heartache People är längsta låten på skivan. 6:32 minuter. 

B-sidan inleds med Sunshine Baby. En brötig och bluesig låt som jag verkligen gillar, men det flummiga kodat borde varit fem gånger så långt. Sådant går jag alltid igång på. Gitarrsolot i hippielåten Mr. Natural är suveränt och här får vi också höra Janis Joplin waila kort. I Funkie Jim har de lånat groovet från Suzie Q och har en hel blåssektion med och då kan det kan ju inte gärna gå fel... Gravenites röst är som gjord för låten. Mycket stöddig! Det obligatoriska countryspåret heter I'll Change Your Flat Tire, Merle och den är kul och sätter sig direkt. Avslutande Be a Brother är hippie-tra-la-la och tar sig först med gitarrsolot och när Gravenites sjunger Hey-hey. Ingen US-Columbia från 1970, men väl en UK-CBS från 1971. Jag måste nog skaffa fler skivor med Big Brother & The Holding Company...

måndag 5 augusti 2019

Gonepteryx rhamni

Sista dagarna av semestern. Ångest! Det är förstår idiotiskt att sitta inne och spela vinyler, men det är väl i princip vad jag gjort idag. T reparerade min skivspelare i lördags. Han är en klippa! Vi skippade den stora festen i parken och åkte istället in till Hbg och festivalen där. Det var inte igår man tog en öl på fyllerondellen! På natten spelade vi skivor.

Idag var det ispremiär för Rögle. 3500 personer tog sig till hallen för att bevittna den första träningen på is. Galet! Jag hade kanske åkt in om vi inte hade råkat boka in ett rep med bandet inför helgens spelning på Rock it. Först lät vi ganska kass, men det tog sig ordentligt. Det blir ett kort gig - vi delar tiden med Lillebror. Först ut redan 13.10. Blir det vettigt eller kalkon?

fredag 2 augusti 2019

Somatochlora flavomaculata

Idag blev det en tur till dammarna i den gamla grustäkten och till dikena vid Gamlegård för att fotografera trollsländor och fjärilar. Abstinens... Vid dammarna dominerade pudrad smaragdflickslända, sjöflickslända, blodröd ängstrollslända och svart ängstrollslända. Noterade också 1 pudrad kärrtrollslända, 2-3 fyrfläckade trollsländor, 2 kejsartrollsländor och 1 gulfläckad ängstrollslända. 

Vid dikena var det magert. Några pudrade smaragdflicksländor, större och mindre sjötrollslända, en gulfläckad glanstrollslända och några ängstrollsländor. Ganska mycket fjärilar dock. Påfågelöga, tistelfjäril, silverstreckad pärlemorfjäril, vitfläckig guldvinge, kvickgräsfjäril m.fl.

Hade tänkt spela skivor i kväll, men när jag skulle lägga på en platta upptäckte jag att skivspelaren hade kollapsat. Någon fjäder eller skruv som gett sig. Snopet. Får åka med den till T imorgon. Jag har många plattor som måste spelas innan jag börjar arbeta igen nästa vecka... 

torsdag 1 augusti 2019

Phocoena phocoena

Utflykt med min mamma. Vi började med att kolla till pappas grav. Sedan blev det Kullaberg där vi noterade en flock med minst 10 tumlare. Det hade hon aldrig sett tidigare, så det var ju bra det. Naturrum besöktes också förstås. Därefter bjöd jag på lunch i Mölle. Rödspätta, nyskalade räkor, sparris och potatis. Mycket smakligt får jag lov att säga. En loppis och en gårdsbutik i Brunnby innan vi åkte hem till min moster i Utvälinge. Där blev det kaffe och kakor och en massa prat. Jag passade på att gå en sväng med kikaren och kameran till Sandön. Såg väl inget som är värt att nämna direkt... Sedan åkte vi hem. Mamma var nöjd med sin dag!

onsdag 31 juli 2019

Duty

Tänk om man hade fått se och höra Frumpy spela plattan Live på Burg-Herzberg-festivalen. Med samma frenesi och skicklighet och tidstypiska sound. Hur många bra band där än är på Burg-Herzberg och där det ofta verkligen är jambetonat och experimentellt så är det svårt att få till den här atmosfären. I denna genre dvs. Hård rock och bluesrock och kryddat med lite psykedelia. Häpnadsväckande dueller mellan organisten Jean-Jacques Kravetz och gitarristen Rainer Baumann och som grädde på moset Inga Rumpfs kraftfulla röst. Skivan släpptes efter att bandet upphört att existera som Frumpy och är livetagningar från 1971 och 1972. Allt är bra, men bäst är nog en 17:35 min lång version av Duty. Vilka jam! Eller 21:55 min Release. Den har dock trumsolo och sådana tenderar som bekant att vara roligare om man är på plats än de är på liveskivor. Acceptabelt ljud och superfin skiva. Inte ett knäpp. Philips, 2-LP, 1973. 

tisdag 30 juli 2019

Stardust we are

Hemma från festivalen i Burg-Herzberg. För första gången var jag med om att komma ner redan på måndagskvällen. Vi tog in på ett trevligt hotell i Alsfeld där P och A redan var på plats. Det blev några öl och en bit mat och planer lades upp för hur vi skulle ta oss in i kön tidigt på morgonen. Det är inte längre tillåtet att ställa sig i kö på natten.

Efter en del strul så hamnade vi ändå långt fram i ledet på tisdagsmorgonen och efter insläpp kl. 10 så lyckades vi knipa en tillräckligt stor plats för en husbil, en personbil, tre mindre tält och ett partytält i Freak City. Lagom långt från scenerna där inne, nära till toaletter och frukost. Helt perfekt med andra ord.

Tisdag och onsdag blev det förstås mest partajande eftersom festivalen öppnar först efter lunch på torsdagen. Det var obarmhärtigt varmt, särskilt ons-fre och det gick knappt att vara ute i solen. Det första bandet som jag försökte kika på, längst framme vid scenkanten på torsdagen, Otis, pallade jag max en kvart. Livsfarligt. Första njutningen blev istället Doyle Bramhall II 20.15 på torsdagskvällen. Lagom temperatur och det blev en fantastisk konsert. En av de bästa.

På fredagen blev det lite mer sett. Jane (som inte alls gjorde bort sig), Golden Dawn Arkestra på Freakstage och Acid Rooster på den för mig nya scenen Höllenschuppen i Freak City. Dessutom lite slötittande på annat. 

Lördagen inleddes med Daniel Norgren och fortsatte sedan med Ax Genrich, Chris Robinson Brotherhood och Vulva. Söndagen, avslutningsvis, såg jag framförallt Embryo och Allman Betts Band. Hade vädret varit lite snällare mot oss hade vi säkert uppmärksammat något fler artister – vi missade bland annat UFO, Riverside och Graham Nash. Den sistnämnda på grund av regn och inte av överhettning.

Av det jag såg ordentligt var allt väldigt bra. Svårt att gradera dem. Om jag väljer ut tre band i helt olika genre drar jag till med Doyle Bramhall II, Acid Rooster och Embryo. De sistnämnda var åtminstone det mest utmanande. Med Marja Burchard i spetsen och ett musicerande som är högst anmärkningsvärt går det bara att säga mind-blowing!!!

Vi kunde förstås inte låta bli att bläddra bland vinylskivorna. Jag fick med mig en Grobschnitt, Captain Lockheed and the Starfighters by Robert Calvert (min andra i år), nya CRB (Servants of the Sun), Birth Control Live, Frumpy Live och The Greatest Show on Earth Horizons.

Slitsam resa hem igår. Körde i princip hela dagen. Jobbiga köer runt Hamburg. Vi valde på både nedresan och hemresan att åka över Stora Bält och inte ta färjan Rödby-Puttgarden och det gör trippen till 100 mil enkel resa från Klippan. Det är nog för jobbigt faktiskt. Det blev mitt femte år. 2006-08, 2014 och 2019. Det får bli extremt bra bokningar för att jag ska orka en sådan sväng till. Dessutom ska jag vara i livet också.

söndag 21 juli 2019

Inside Yourself

Blue Goose från 1975 var inte så dum. Stökig blues-psych och med en sångare som tar i från tårna. Han går mig nästan på nerverna. Eddie Clarke var med i bandet, men lämnade innan de spelade skivan. Eddie är krediterad som låtskrivare på en låt. Ersättaren Mike Todman är dock en gitarrist med attityd och jävlar anamma. Jag kommer på mig själv att tänka på Simon Stokes And The Nighthawks i flera låtar. Billig skiva. Inte så ofta det händer nuförtiden. Borde jag inte känt till den här plattan tidigare?

When I Touch You

Jag är vet att jag är fullständigt obildad och att jag har stora hål i min skivsamling. Alla vet att man ska ha Spirit Twelve Dreams Of Dr. Sardonicus och att det är en milstolpe när det gäller psykedelia. Nu har jag tagit in den. Jag har nog hört den någonstans för länge sedan, men jag kände inte säkert igen någonting. Psykedelia, hårdrock, pop, funk, country, jazz... De spelar lite vad som. Det mesta fastnar efter en lyssning. Vilken kreativitet! Randy California är en grym gitarrist. Ja, allt detta känner ni ju redan till. Epic 1970.

You have the world at your fingertips,
No one can make it better than you.