söndag 24 februari 2019

Aix sponsa

Det var detta lovet. Inledde det med att några kollegor var här. Käkade pizza, snackade skit och spelade skivor. Det var trevligt. Sedan fyllde jag år. Bara föräldrarna här. Syster och familj var i fjällen. Var hemma hos M i Ä-holm och spelade skivor en kväll. Nice. Valde att gå på den enda röglematchen den här säsongen där tränaren efteråt bad publiken om ursäkt. Storstryk mot Färjestad och en usel match. Igår när jag struntade i att åka in så gick det bättre igen. 5-1 mot Mora. Uppe på åttonde plats i den sjukt jämna serien. 

Det är verkligen inte mycket jag fått gjort den här ledigheten. Någon liten runda ut i naturen. Särskilt idag var det njutbart i solen. En handfull nya arter för året. Salskrake, brunand och sånglärka bland annat. Spelat igenom en massa skivor och bloggat om en del av dem. Prokrastinerat. Jag skulle ta tag i en del arbete som jag har efter mig, men det blev inget med det. Varit på vårdcentralen och tagit en massa prover. Jag är nu satt på Losartan för mitt höga blodtryck. Det har inte gått ner särskilt mycket, så jag lär nog behöva kombinera det med fler mediciner. Jag hade 180/110 när jag var hos läkaren för några veckor sedan.

lördag 23 februari 2019

Bortglömda skivor i min samling XXV

På den senaste vinylspelarkvällen i Klippan hade jag med mig tyskarna Orange Peel och valde att spela deras version av Tobacco Road. Nu har hela plattan fått sig några genomspelningar och det är förstås den sidlånga You Can't Change Them All som är deras stora bidrag till rockhistorien. Gitarr- och hammondorgelnirvana och trumspel utöver det vanliga. Mind-blowing! Heavy psych när det är som bäst! Hela skivan är suverän och jag hade verkligen inget minne av att den var så här grym. Den kom helt enkelt in i samlingen tillsammans med alldeles för mycket annat samtidigt. Originalet kom på Bellaphon 1970 och är supersvårt. Jag har en Citystudio Media Production-utgåva från 2003.

fredag 22 februari 2019

The Really Great Escape

Wolfgang Dauners Et Ceteras första skiva är bland det mer svårlyssnade i min samling, men jag fick ändå för mig att ta in andra plattan Knirsch med Larry Coryell och Jon Hiseman. Ett superfint original på MPS Records. Den har snurrat frekvent de senaste veckorna. Avantgardistisk jazzrock och psykedelia som inte låter som något annat. Skivan börjar med en riktigt schyst Larry Coryell-låt. The Really Great Escape. Det gitarrsoundet!!! Sedan blir det konstigt, kraut, jazz och suggestivt för hela slanten. Skivomslaget är absurt. Man måste höra hela skivan! 1972. 

torsdag 21 februari 2019

Bortglömda skivor i min samling XXIV

Jag hade med mig Brainstorm Smile a While till den senaste vinylspelarkvällen i Klippan, men det blev aldrig att den hamnade på tallriken. Dessa sessions är framför allt roliga för att man blir presenterad ny musik av kompisarna, men det är även kul att försöka hitta något i de egna hyllorna som man tror kan vara spännande, men glömt bort hur det låter.

Hursomhelst, nu har Smile a While fått sig några genomspelningar. Skivan, med ett av de anskrämligaste konvoluten någonsin (hur tänkte de?), visade sig vara en jazzrock-/fusionplatta av högsta kvalitet. Mest kommer jag att tänka på Soft Machine - särskilt i Watch Time Flow By låter sången väldigt Robert Wyatt-influerad - men det går säkert att hitta helt andra referenser för de kunniga av genren. Komplext och oberäkneligt, distorderad orgel, tjutande saxofoner, flöjt och vilt trummande. Alla i bandet är veritabla virtuoser. Multiinstumentalisten Roland Schaffer hamnade så småningom i Guru Guru. Det tramsas lite med oförutsägbara tjut eller galna skrik i en del spår. Det får man stå ut med.

Smile a While är inte alls omöjlig som original på Spiegelei 1972, men jag har en Think Progressive-utgåva från 1998. Har inget direkt minne av att jag skulle spelat den mer än en gång när jag införskaffade den för 10-12 år sedan. Tror att inköpet gjordes på Burg-Herzberg-festivalen något av de första åren jag var där. Vilket guldkorn som stått i hyllan sedan dess! Det finns en andra skiva: Second Smile från 1973.

onsdag 20 februari 2019

Keeps it in the Family

Av samma säljare som jag köpte Andy Fernbach If You Miss Your Connexion - från Libanon - tog jag också in Dave Kellys debut Keeps it in the Family. Efter att ha spelat in Cabal och John Dummer's Blues Band, varit över i USA och jammat med John Lee Hooker, Muddy Waters, Otis Spann, Hubert Sumlin och Big Walter Hurton spelade Dave Kelly in sin första soloskiva Keeps it in the Family hemma i England. 

Plattan innehåller mestadels akustisk folkblues och är kanske inte så märkvärdig egentligen, men jag älskar tidsandan och stämningen. Låtarna som sjungs av Jo-Ann Kelly är de bästa. I några spår får han hjälp av Bob Hall på Piano, Keith Tillman på bas, Adrian Pietryga på gitarr och som sagt, syrran Jo-Ann som både sjunger och spelar gitarr. Svår och dyr platta, men inte i närheten av hans andra Black Blue Kelly (1971), där Peter Green medverkar på några spår. Mercury. SMCL 20151 138 161 MCY. 1969. Toppskick. Inget att anmärka på överhuvudtaget.

Bortglömda skivor i min samling XXIII

Jag tog in danska Pan s/t på en fulpress för 7-8 år sedan, men fastnade inte alls då och så blev den ståendes i hyllan. Nu har den fått sig fem hela genomspelningar. Jag fattar inte riktigt vad jag inte fattade när jag hade köpt den. Det är verkligen en bortglömd juvel och ganska säkert en av de bästa från Danmark överhuvudtaget.  

Fransmannen Robert Lelièvre, gitarr och sång, bildade bandet 1969 tillsammans med bröderna Thomas och Michael Puggaard-Müller (trummor och lead guitar) från Delta Blues Band, basisten Arne Würgler och jazzorganisten Henning Verner. Redan året efter var de färdiga att släppa sin självbetitlade LP. Skivan har starka låtar som består av lika delar progressive, folk, psykedelia och jazz. Här finns helt enkelt mycket att upptäcka för den intresserade av genren och det är en skiva som växer för varje lyssning. Vackra partier, gåshudsframkallande gitarrsolon, texter om längtan och alienation... Verkligen värd att låna ett öra.

Robert hamnade i Köpenhamn 1965 efter några års kringflackande i Europa efter att ha deserterat från den franska värnplikten. Väl i Danmark spelade han bland annat folkrock i Cy, Maia & Robert innan han gjorde en soloplatta för Marmalade Records i London tillsammans med bland andra John McLaughlin och Brian Auger. Den skivan hamnade dock i hyllan och gavs aldrig ut. Efter Pan spelade han in en ny soloskiva, delvis med hjälp av Pan-medlemmar. Inte heller denna platta blev utgiven. 1972 utlyste Frankrike en amnesti för värnpliktsvägrare och den hemlängtande Robert återvände till Frankrike bara för att få sitta av sitt straff ändå... Robert Lelièvre tog sitt liv i Köpenhamn 1973.



måndag 18 februari 2019

Holy grail

Nu har mitt Jaklin-original anlänt. Det är nervöst att öppna ett sådant paket och spela igenom för första gången. Står jag ut med omslaget? Finns det något knaster, eller åtminstone inte mer än mellan spåren? Ger man över 3000 kronor för en skiva vill man inte bli besviken! Det blev jag inte. Den har en del laminatsläpp och böjda hörn, men det visste jag. Inga split seams. Inget skrivet på den, inga stickers. Skivan låter fantastiskt. Loud and clear. Det här är en skiva som de vill ha 10 000 kr för på discogs och på popsike.com kan man hitta många som sålts betydligt dyrare än min och ofta med beskrivningar som pekar åt sämre skick. Supernöjd med denna! En holy grail för mig. 

Jaklin gjorde denna enda skiva 1969. Jag har haft en CD sedan någon gång tidigt 1990-tal och jag har ofta återvänt till den. Huvudsakligen är det en bluesplatta, men det finns tillräckligt med variation i form av psykedelia och jazz för att den ska vara intressant rakt igenom. Jaklin sjunger plågat och inlevelsefullt och överhuvudtaget är plattan väldigt mörk och tung. Dov ljudbild, melankoliskt piano, skitigt gitarrsound och med en vass ton som ofta skär genom märg och ben. De två deppigaste låtarna - Song to Katherine och I Can't Go On - är självklart mina favoritspår, men jag älskar hela plattan. Finns rimligen på min topp 5 brittisk blues. Stable Records ‎SLE 8003. 1969.



söndag 17 februari 2019

2-3

Rögle var åter i ingenmansland efter lördagens matcher (Malmö och Brynäs vann), men efter tredje raka segern efter uppehållet - och den första mot HV71 denna säsong - så avancerade laget till åttonde plats. Serien har väl aldrig varit så jämn? Det skiljer tre poäng från plats 11, utanför slutspel, till lag sex vilket betyder direkt till kvartsfinal. Det går såklart fortfarande inte att säga hur det ska sluta, men det känns som att Rögle är ett slutspelslag i år. Om det blir så, är det första gången sedan 1994... Jag köpte en biljett till Rögle mot serieledarna Färjestad på onsdag. Det ska bli roligt!

Bortglömda skivor i min samling XXII

I fredags var det 45 år sedan Deep Purple släppte Burn. Den första med nya medlemmarna David Coverdale och Glenn Hughes. Det är förstås ingen bortglömd platta, men det är säkert minst 10 år sedan den spelades. Åtminstone i sin helhet. Denna sättning av Deep Purple älskas av en del och gillas inte alls av andra. Bluesigare och funkigare än klassiska Mark II. Framför allt Hughes funkiga inslag är/var nog svårsmält för en del puritaner. Jag håller den ganska högt, även om jag föredrar In Rock och Machine Head. Framförallt öppningslåten Burn är en veritabel hårdrocksklassiker. Den har verkligen allt! Från Richie Blackmores killerriff (för att inte tala om solot), grym hammond av Jon Lord, tightaste trumspelet av Ian Paice och Coverdales och Hughes pipor. Älskar också den långa, bluesiga och episka Mistreated. Albumet blev listetta i Sverige!


torsdag 14 februari 2019

3-4

Rögle ångar på! Hemmaseger mot Örebro i tisdags och idag vände de 2-0 underläge mot Linköping borta till seger med 4-3. Uppe på slutspelsplats igen... Spännande!

Hård vecka. Vår vänskola på Azorerna har varit här och det har varit full rulle varenda dag. Hämtade på Kastrup onsdagsnatten, pizzakväll på torsdagen, turade med lärarna på fredagen osv, osv. Undervisat som vanligt ändå. Det blev nog en 70-timmarsvecka... Hur trevligt det än har varit så ska bli riktigt skönt med lovvecka! Mina tvåor har praktikvecka så jag har bara en lektion imorgon. Det ska jag nog överleva.

söndag 10 februari 2019

Bortglömda skivor i min samling XXI

Jag kör vidare med min lilla serie Bortglömda skivor i min samling. Det slutade med 20 inlägg förra året (något fler än 20 plattor), så jag fortsätter helt enkelt där jag slutade. Bedlam var en kortlivad grupp som väl mest är känd för att Cozy Powell var trummis och att Felix Pappalardi producerade deras enda skiva. Jag kan inte ha spelat den många gånger och mitt minne sa mig att den var blek. Nu har den fått sig tre hela genomspelningar och jag tycker faktiskt att den har sina stunder. Bluesig hårdrock med Mountain-tyngd, grymt trumspel av Powell och vass gitarr från Dave Ball (Procol Harum). Sångaren Francesco Aiello har ett ganska begränsat register och är det svagare kortet, men han funkar i en del låtar. B-sidan bättre än a-sidan. Jag har ett promoexemplar med vit Chrysalis-label. 1973.


Reconsider Baby

Jag fick för mig att jag skulle ta in John Dummer Band i original. Har haft en counterfeit sedan någon gång i slutet av 1980-talet och det har varit lite trist när jag har Cabal, John Dummer`s Famous Music Band och The John Dummer Band Featuring Nick Pickett ‎Blue som originalskivor. Den sistnämnda som kanadensisk spiralvertigo, men ändå. 

Jag tror inte jag har spelat min counterfeit på minst 10 år, men nu har mitt nya original på Mercury snurrat flera gånger. Den är inte lika vass som Cabal, där ju även Tony McPhee medverkar, men Dave Kelly - nu med Adrian Pietryga som gitarrkollega - får till en riktigt skön bluesplatta. Jo-Ann Kelly medverkar på några spår och hon får som vanligt det mesta att lyfta. 

Cabal har också spelats igenom. Mitt minne var att jag hade ett mintexemplar, men där fanns både lite laminatsläpp och ringwear på omslaget och något småknaster på b-sidan i två låtar. Hoppas det går att få bort i en tvätt. På denna är favoritlåten avslutande Daddy Please Don't Cry där syskonen Kelly sjunger duett. I sista versen och refrängen ger mig Jo-Ann alltid gåshud!

Saknar John Dummer's Oobleedooblee Band, men den är kanske inte nödvändig. Dyr Vertigo-platta. Några bra spår, men mindre blues och mer country...

Brittisk blues ligger mig fortfarande varmt om hjärtat och med jämna mellanrum återvänder jag till Fleetwood Mac, Savoy Brown, Aynsley Dunbar's Retaliation, Chicken Shack, John Dummer, Black Cat Bones, John Mayall, Climax Blues Band, Alexis Korner osv.


söndag 3 februari 2019

Isaiah

Jag hörde Isaiah på nätet några gånger förra året. Fastnade så mycket för den att jag nästan övervägde att köpa ett original. Jag sansade mig dock och nu tog jag istället in en nypress från Digatone från 2014. Verkligen lyxig utgåva då det medföljer en hel extra-LP med previously unreleased demos, 1973-77 (vilket inte är sant då dessa getts ut på en bootleg som Forgotten Records). Dessutom 2 CDs med de båda skivorna. Liner notes på både tyska och engelska.

Skivan låter inte som att den är från 1975 (österrikarna var alltid långt efter alla trender enligt liner notes), utan mer som tidigt 70-tal. Några band jag direkt kommer att tänka på är danska Rainbow Band, norska Junipher Greene och tyskarna Ikarus och Nosferatu. Originalplattan är väldigt kort, ca 30 min, men det bjuds på förstklassig progressive/jazzrock som jag verkligen går igång på. Bra sångare i Gerd Raabe och som också spelar gitarr, flöjt och percussion, stabilt komp av Hans Gasser och Walter Reschauer, saxofon av amerikanen Michael Bornhorst, svängigt orgelspel av Hubertus Nolte och en vass gitarrist i Edu Weber. Demolåtarna på bonusplattan är bluesigare, men klart hörvärda. 


Harvest Time

Jag fick plockat in Elonkorjuu Harvest Time till slut. Svart gjorde den 2017 och den ska låta väldigt bra men jag valde Shadoks utgåva av gammal vana. Den var något dyrare än Svarts, men det skiljde inte många tior. I original på Parlophone (1972) är det en av de dyraste skivorna från Finland och i princip omöjlig. 

Harvest Time är en fantastisk skiva. Hårdrock och komplex heavy progressive, riff som man kan döda för och en helt oslagbar atmosfär. Alla musikerna är virtuoser, men det är inte det minsta polerat utan snarare skitigt och inte sällan attackerar de instrumenten som om det handlade om liv eller död. Av någon anledning kommer jag att tänka på Culpeper's Orchard. De låter inte särskilt lika, men det är samma mörka och melankoliska stämning. Shadoks, 2010. Handnumrerad 500 ex. Min 63/500.


lördag 2 februari 2019

5-3

Idag gick det inte och nu är vi tillbaka i ingenmansland. Tio dagars uppehåll. De har en del att jobba med! Framförallt måste special teams bli bättre. Seriens sämsta PP håller inte om vi ska till slutspel...

Rival Sons - Too Bad