måndag 30 september 2019

Pain

Rögle har värvat Nick Sörensen! Vilket hemvändarlag Rögle har nu! Dessutom har Schira anlänt. Hade inte Brithén varit långtidsskadad hade det sett oförskämt bra ut. 

Sex nya biopsier. Det var inte skönt. Jag känner mig rätt färdig ikväll. Fast nu är det gjort och det är bara att hoppas på det bästa, dvs en snäll cancer. Det gnälls mycket på sjukvården, men jag måste säga att jag känner mig trygg och all personal är fantastisk! Det är inget roligt på något sätt och undersökningarna är otrevliga, men man blir väldigt bra bemött. 

söndag 29 september 2019

PI-RADS 4

Det var denna veckan. En ångestfylld sådan. När jag fick mitt svar från MRTn på telefon så var jag på väg in i säkerhetskontrollen i Hbg:s tingsrätt och jag uppfattade nog inte riktigt allt min läkare sa. I måndags läste jag min journal på vårdguiden. Har nu genomgått MR som visar att det finns ett område PI-RADS 4 i mellersta delen av höger lob där man inte kan utesluta kapselgenombrott. Dessutom två fokala förändringar i höger caput femoris och os ilium som man önskar vidare undersökningar. Det där med skelettet minns jag inte alls att läkaren sa... Nåja. Imorgon ny biopsi och nästa vecka blir det en skelettscintigrafi. Svårt att inte stressa upp sig och tänka att det är slut... 

Skivspelarkväll i Klippan i fredags. Jag skrev upp allt vi spelade, åtminstone fram till att J och G gick hem. Jag har ganska säkert missat en del. Det blev en bra hög band och artister:

Quarteto 1111, Boston, Logia Sarabanda, Pink Fairies, The Raconteurs, Savage Grace, Boz Scaggs, Lucky Peterson, Alexis Korner, Pink Floyd, Paladin, Wigwam, Savoy Brown, Kansas, Blues Magoos, Warren Zevon, Talk Talk, Tømrerclaus, Cool Papa, Wishbone Ash, Bergen Blues Band, George Thorogood, Champion Jack Dupree, Dr. Feelgood, Skid Row, Frijid Pink, King Crimson, Mainhorse, Gary Moore, Corporal Gander's Fire Dog Brigade, Zephyr, Birth Control,  Lonnie Mack, Shinki Chen, Black Elephant, Man, Caravan, Poobah, Grand Funk Railroad, Jodo, Humble Pie, Paul Butterfield, Freddie king, Luther Allison, Triode, Epitaph, Pussy, Savage Rose, Cream, Dias de Blues, Hard Meat...

Skivspelarkvällarna i T:s ateljé är snart ett minne blott. T och N måste flytta i början av nästa år. Det är sorgligt. Jag tänker på hur jobbigt det var att lämna hästgården där jag bodde i sammanlagt nitton år. Det känns. Det var mitt hem. Hoppas de får tag i någon vettig lägenhet snart.

Annars har jag inte gjort mycket i helgen. Ätit hos mamma, sett Rögle besegra Leksand, spelat lite skivor och... Tja, det var nog inte mer än så faktiskt...

Snipp, snapp, snut, så var veckan slut.

If your name is Barbara, how come they call you Butter Queen?

Jag har haft Three Man Army ‎A Third Of A Lifetime på engelsk Pegasus i kanske 20 år. Igår köpte jag en amerikansk Kama Sutra med die-cut-omslag av T. Det skiljer ett spår på dessa utgåvor. På den engelska finns låten Agent Man och på den amerikanska What's My Name. Ingen av dessa tillhör de vassaste på A Third Of A Lifetime, så av den anledningen är det knappast motiverat att ha båda, men omslagen är olika och även uppviken har andra bilder så jag är glad ändå. Båda i riktigt fint skick dessutom. 

Bäst är inledande Butter Queen med Buddy Miles på trummor. Ett rasande riff, helt vilda trummor och gitarrsolon med den rätta attacken. Så ska hårdrock låta! Resten av skivan/skivorna är mestadels habil hård rock, hårdrock och progressiv rock med en del snygga och giftiga gitarrsolon av Adrian Gurvitz. Det är bra, men det är inte mycket som riktigt sticker ut. Den instrumentala titellåten med sin akustiska gitarr, stråkar och mellotron och den avslutande Together bör dock nämnas. De är fina. Särskilt den sistnämnda växer för varje lyssning. Året är förstås 1971.

Idag har jag spelat igenom båda vinylerna. USA-pressen två gånger. Inbillar mig att den låter något bättre på Pegasus?


lördag 28 september 2019

5-3

Då har jag sett Rögle för första gången denna säsong (bortsett från träningsmatcher). Toppmöte i hemmarinken mot nykomlingen Leksand. Jag hade tänkt åka in till arenan, men efter en sen natt i grannkommunen (skivspelarkväll), så blev det på TV4 istället. Riktigt rolig match! Högt tempo och väldigt intensivt. Laget ser svårslaget ut trots att två av de viktigaste spelarna (Brithén och Zaar) är borta. En som verkligen växlat upp är favoriten och trotjänaren Matson. Fjärde målet (och det avgörande) ikväll. Bristedt har också kommit igång. Ett mål och två passningspoäng. Ryfors gorde det sista i tom bur. Tycker att i princip hela laget gör det bra. Nu leder Rögle SHL!

torsdag 26 september 2019

Blues in the Pot

Köpte Errol Dixon Blues in the Pot (The Big City Blues of Errol Dixon) på skivmässan i Hova i somras. Den har nog spelats igenom snart 10 gånger sedan dess. Ibland är det gammal blues som är bäst att slappna av till! Jag har givetvis känt till skivan eftersom det är Chicken Shack som kompar honom, men jag är inte helt säker på om jag hade hört den tidigare. Hursomhelst. En riktigt fin bluesplatta från denne jamaicafödde pianist. Bra röst, bra låtar och skön atmosfär. Mike Vernon producerade, Chicken Shack (Stan Webb, Andy Sylvester och Dave Bidwell) och ett gäng blåsare svänger fint. Decca, UK, 1968. Stereoversionen. Immaculate condition!

onsdag 25 september 2019

Bortglömda skivor i min samling XXVIII

Ytterligare en bortglömd Savoy Brown har åkt fram från skivhyllan. Nämligen Wire Fire från 1975. Den har säkert stått ospelad i 25-30 år. Tre hela genomlyssningar har det blivit. Den är naturligtvis inte någon Getting To The Point, Raw Sienna, Looking In eller ens en Street Corner Talking, men den har definitivt sina stunder. Skivan inleder med det tristaste spåret, Put Your Hands Together, men sedan blir det i princip bättre och bättre. Kim Simmonds är verkligen en av mina favoritgitarrister och Paul Raymonds var en suverän organist. Vilka sköna jam de får till! Hela b-sidan är fin och särskilt gillar jag Hero to Zero och den avslutande Born Into Pain. I den sistnämnda får jag Chicken Shack-feeling! Wire Fire får liksom Savage Return betyget 3 av 5. Nova, Tyskland, 1975. 

söndag 22 september 2019

2-3

Det var denna helgen. Fantastiskt väder. Jag har mestadels spelat skivor och skogsbadat (nyordet som man ser dyker upp lite överallt numera). Plockat svamp med mamma i vår skog och gått långa promenader. Försökt tanka energi.

En adult havsörn fick upp grågässen på vingarna vid sjön idag. Korsnäbbar och grönsiskor hördes lite överallt. En forsärla. Gröngöling och spillkråka. Ljudliga nötskrikor. Tusentals ängstrollsländor och enstaka mosaiksländor. Alltid något.

Igår kväll på middag hos C och T. De hade också plockat svamp och bjöd på godaste pastan med svamp. Mysig kväll med mycket prat och några glas rödvin. Jag sov över. Det är fint att vakna upp där och gå ut på balkongen och insupa morgonluften.

Rögle studsade tillbaka och slog Linköping borta. Rifalk i mål, Zaar saknades. De spelade tydligen en bra bortamatch. Efter fyra omgångar leder Oskarshamn SHL-tabellen. Växjö har inte tagit en enda poäng.

lördag 21 september 2019

Hands of a Clock

Banchees Thinkin' från 1971 har funnits i samlingen i ungefär 20 år, men först i år blev det att jag tog in den självbetitlade debuten. Denna hålls inte lika högt av samlarna - den har inte samma vilda gitarrspel - men jag tycker det är en klart skön platta. 60-tals psych med många fina riff och bra låtar. Mycket stämsång och tankarna går ibland till Crosby, Stills and Nash, någon annan gång till Quicksilver Messenger Service. Båda plattorna bör definitivt finnas i samlingen! USA, Atlantic. 1969. Toppexemplar. 

Love is Here

Blue Mountain Eagle s/t hittade till skivsamlingen i våras. Den har snurrat en del sedan dess och jag vill nog påstå att den växer för varje lyssning. Bandet hade sitt ursprung i Buffalo Springfield och New Buffalo Springfield, men blev så småningom Blue Mountain Eagle efter att Stephen Stills och Neil Young hotade med stämning för användandet av det gamla bandnamnet. Fin platta. Americana och västkustpsykedelia, bra musiker, stämsång, fuzzgitarr, skön atmosfär. Klart värd att ha i samlingen. Jag tycket att hela skivan håller, men ska jag välja ut två favoriter får det bli Love is Here och Sweet Mama. USA, 1970. ATCO.


fredag 20 september 2019

Bortglömda skivor i min samling XXVII

Jag minns inte när Savoy Browns Savage Return hamnade i min samling. Ganska säkert var det långt efter alla de klassiska plattorna åtminstone. Jag gissar att jag tyckte den var kass och att den åkte in i hyllan efter en lyssning. Nu har den fått sig två genomspelningar. Det är förstås en ganska blek platta med Savoy Brown-mått mätt, men den har ändå några ganska schysta spår. På Skin 'N' Bone, två år tidigare, var de fortfarande huvudsakligen ett bluesband, men på Savage Return är det rock 'n' roll och hårdrock som gäller. 1978 var väl inte blues så gångbart kanske... Sångaren (och basisten) Ian Ellis är aningen enerverande i några av låtarna. Nåja. Walk Before You Run är bäst av de hårdare spåren. Den vill man ju nästan göra en cover på... Munspel och allt. Vi skulle kunna göra den ganska bra tror jag! Avslutande Double Lover är den bluesigaste låten och också den bästa. Kim Simmonds levererar verkligen! Om jag är snäll och generös får Savage Return faktiskt betyget 3 av 5 just ikväll.


Color Humano

Jag har haft Almendras debut på CD i många år, men i somras blev det att jag tog in ett superfint vinyloriginal. Stereoversionen. Svårt att hitta den med perfekt omslag, men jag är nöjd. Har inserten och skivan spelar definitivt M-. Fantastisk platta och med en helt underbar atmosfär. Folk, jazz och psykedelia i lika mängder. Vackrare sångmelodier får man leta efter. För mig är Color Humano lika klassisk som Funkadelics Maggot Brain. Argentina 1969. RCA Vik.

torsdag 19 september 2019

0-1

Rögle förlorade hemma mot nykomlingen IK Oskarshamn med 1-0. Jag hade tänkt åka in och se matchen. Glad att jag lät bli. Det går inte att fuska i SHL.

tisdag 17 september 2019

3-4

Malmö-Rögle 3-4. Härlig start på säsongen! 

On the Rocks

Efter att ha fått införlivat den svåra Wind Seasons i samlingen kunde jag inte låta bli att även ta in Corporal Gander's Fire Dog Brigade ‎On The Rocks. Samma band, förutom att Franz Seeberger sjunger istället för Steve Leistner. Några kända covers, men mestadels eget. Suverän exploitation-platta (budgetlabeln Europa Records) för en hundralapp. Ett oöppnat exemplar t.o.m. Deras coverversioner av Black Sabbaths Paranoid och Frees The Stealer tillför inte direkt någonting (de gör dem helt okej), men flera av de egna spåren är bluesig och skitig heavy från 1970, som åtminstone får mig på gott humör. I de bästa hör vad som komma skall på Seasons faktiskt.  Vem kan motstå det instrumentala titelspåret?


måndag 16 september 2019

4-0

Helgen hos P. Jag körde upp efter jobbet i fredags. Lyssnade på musik och drack vin, gick i Hälleskogsbrännan, plockade lingon och svamp och hade det allmänt skönt. Helgen gick dock väldigt fort...

Jag skulle åkt med skolan till Bryssel om en dryg månad, men jag fick hoppa av även denna resa. Det är för osäkert med min sjukdom. Trist. Såg fram emot att besöka EU-parlamentet, Waterloo m.m. Har varit i Bryssel en gång på en tågluff, men har inte så många minnen därifrån. Nåja. Det är som det är.

Rögle vann premiären av årets säsong med övertygande 4-0 mot HV71. Ett smolk i glädjebägaren var dock att Brithén bröt käken efter att han vådaskjutits av Zaar. Han lär vara borta ett tag...

Derby mot Malmö blir nästa batalj. 

onsdag 11 september 2019

Dance on your grave

Louise Hoffsten och Musica Vitae på Forum ikväll. Fantastiskt att kunna uppleva sådana konserter för 50 kr i människobyn. Det satsas på kultur i småorter. Var där med min mamma. Annars var det en skitdag! Fick besked från min MRT. Såg uppenbarligen inte bra ut så det blir nya provtagningar. Biopsin är verkligen inget jag vill göra igen. Sjukt jobbigt... Stressig dag på jobbet också. Mellan två lektioner fick jag åka iväg till Helsingborg för att vittna mot dåren som berusad körde av vägen framför mig i våras. Jag antar att han blir inburad.

söndag 8 september 2019

Six

Nu har jag nog spelat igenom Soft Machine six fyra eller fem gånger. Första plattan är liveinspelningar från 1972, den andra är studioinspelad. Jag tycker hela six är suverän, men framför allt gillar jag liveplattan. Det är första Soft Machine med Karl Jenkins på saxofon, oboe och piano och det är han som står för de flesta improvisationerna. Det finns ingen gitarr på skivan (som vanligt) och det behövs faktiskt ingen heller. Det räcker bra med John Marshalls trumspel, Hugh Hoppers tunga bas och Mike Ratledge distorderade orgel. Det är inte mycket av friformsjazz utan mestadels suggestiva och hypnotiska och strukturerade kompositioner med ganska sansade improvisationer. Jag kan tänka mig att många tycker dessa är enformiga och tråkiga, men jag älskar dem. Lyssna på Riff och påstå sedan att den inte är trippy... Mycket märkligt skivomslag. CBS. 2-LP. 1973. Holländsk pressning. 

lördag 7 september 2019

Intimkonsert

Jag gjorde min magnetkameraundersökning igår. Det gick bra, även om det var svårt att hålla andan i 20 sekunder. Det är ett väldigt smällande inne i magnettunneln och ibland vibrerar hela britsen. Jag låg mest och skapade musik till detta våldsamma och intensiva komp. Jag hade både öronproppar och hörselkåpor.

Efter jobbet hämtade C och A mig och vi åkte direkt ner till J i Skivarp och så småningom vidare till Danmark och Herlev. Intimkonsert med Tømrerclaus. I hans källare. Fullsatt, vilket innebar 16 personer. Kaffe och kakor i pausen! En av de mer udda konsertupplevelserna vill jag lova. Bäst var han i inledande låten som i princip var 15 minuter gitarrsolon. Hans version av Hey Joe var också en höjdare. Mellan låtarna drog han historier om hippielivet på 70-talet och de var mycket underhållande. Efter konserten åkte vi tillbaka till Skivarp och spelade plattor. Det blev en sen natt... 

Ny titel till min skivbokssamling - A Melange of Musical Pipedreams and Pandemonium. Dreams, Fantasies and Nightmares har växt sig för omfångsrik så den har nu delats upp i Kanada och Latinamerika respektive Australien, Nya Zeeland, Afrika, Turkiet och Mellanöstern. A Melange of Musical Pipedreams and Pandemonium är den senare. Det blir bestämt en kväll i soffan med... Strictly limited. Nr 643 av 850. 

söndag 1 september 2019

September

Det var denna veckan. Minns knappt vad jag gjort. Körde en trollsländeexkursion med naturvetenskaplig specialisering i tisdags. I fredags hade vi en kickoff och var ute hela dagen. Spelade i Klippan på kvällen. Det var väl ett okej gig. T och jag spelade skivor ett par timmar efteråt. 

Jag hade lite planer på att åka ner till Falsterbo, men jag orkade inte. Idag blev det en tur till myren. Det finns rekordmånga aftonfalkar i landet och jag tänkte att det hade varit roligt att hitta en själv. Det var dock helt dött. Knappt en fågel. Plockade några liter kantareller och som jag körde hem med till mamma.

Jag överdriver inte när jag säger att jag hade med mig minst 30 älglöss (hjortflugor) hem. Rekord. Det tog aldrig slut. Kröp överallt, flest i håret naturligtvis... 

Snipp, snapp, snut, så var helgen slut!

What Do We Do Now

Nu har jag en komplett +plus+-samling. Wind Seasons betraktas som den svåraste av de tre plattorna (Tomorrow's Gift och Ikarus är de båda andra) när det gäller att finna ett exemplar som inte har laminatsläpp. Min Seasons är nog så fin den kan bli. Lite laminat har lossnat i kanterna, men det är inte mycket att tala om. Skivan ser ut att vara M-, men har några småknäpp på b-sidan. Inte heller detta är särskilt upprörande. Jag är väldigt nöjd. 

Wind varvar tung krautrock med hammondorgel, stöddig gitarr och flöjt med mera lugna och reflekterande spår. Ett tyskt Uriah Heep. Den är något ojämn och jag håller den inte lika högt som Tomorrow's Gift och Ikarus, men den är bra. Innan Wind släppte de en platta som Corporal Gander's Fire Dog Brigade och efter Seasons ytterligare en skiva som Wind. De borde man väl också ha antar jag. Hur är det möjligt att fyra av fem bandmedlemmar hade mikrofonfrisyrer?