Prunella collaris

Jag hade sett alpjärnsparv några gånger i Tatrabergen i Slovakien tidigare (länge sedan), dock aldrig fotograferat den, så det var ju klart roligt att vi fick in den. Bilderna blev liksom med murkryparen något korniga. I skugga och sent på dagen, så ISO 2000. Nåja. Vi hade chans på alpjärnsparv på ett par tre lokaler, men det blev bara vid El Catillo de Montearagón. Minst tre individer noterades. 3:e januari, 2022.

Lyrurus tetrix

Ingen helg som kommer att gå till historien direkt. En promenad på torvbrytningsmossen igår bjöd på två orrtuppar. Det var de enda fåglarna jag såg eller hörde på nästan 1,5 timme. Otroligt att det kan vara så tyst! Gick lite längre in på myren där jag hittade några fina öppna ställen. Tänk om det spelar orrar där också? Det skulle knappast höras till torvbrytningsarenan på grund av E4:an. Kanske bäst att undersöka det till våren.

Idag blev det ett varv runt Rössjön. Det tog två timmar. Så fort man kommer i usel form... Dimmigt och deppigt. Skralt med fåglar. Sångsvan, grågås, talgoxe, blåmes, korp, grönsiska, gulsparv. En spillkråka hördes. Var på kyrkogården efteråt och satte ett ljus.

Vet knappt vad jag sysslat med i övrigt. Lyssnat på någon skiva, sett några filmer, räknat trigonometriska ekvationer, slappat, middag hos mamma igår. Ja, det var nog allt.

Tichodroma muraria

Naturmorgon på radion och lite pillande med spanienbilderna på datorn. En del ganska hyggliga foton blev det, men också många tämligen meningslösa. Fåglar på långt avstånd, oskarpa motiv osv. Jag säger alltid att jag ska sluta skjuta dokumentationsbilder på för långt håll, men det blir alltid så ändå...

En av de fåglar jag helst ville se i Spanien var murkrypare. Det är en art jag tittat flera gånger efter i bl.a. Tatrabergen i Slovakien. Vi gjorde även ett halvhjärtat försök i Bulgarien 2020. 

Efter att startat morgonen vid Embalse de Vadiello i de östra delarna av Sierra de Guara, där vi inte hade någon lycka med vare sig lammgam eller murkrypare, spenderade vi flera timmar vid Los Mallos de Riglos (mellan Huesca och Zaragoza), där den senare ska vara tämligen säker vintertid. Charmig by vid en underbar geologisk formation, 2-300 meter lodräta väggar av ett konglomerat som avsatts så sent som i Miocen. Sådana berg lockar förstås även klättrare. Klicka på bilden till vänster, så hittar du nog förutom gåsgamen två Homo sapiens.

Det var väldigt jobbigt för nacken att skåda rakt upp från foten av berget, och det dröjde nog nästan två timmar innan T fick en kort skymt av en murkrypare, nästan högst upp på en av pelarna. Jag valde därefter att lägga mig ner och spana. Det var något behagligare till en början, men så småningom fick jag kramp i armarna även av denna innovativa ställning. Efter en kvart kunde jag ropa ut att jag hade den i kikaren. Vi fick några korta observationer av den på ca 200 m höjd. Inte direkt någon njutobs även om det kändes skönt att ha fått sett den.

Senare fick R och T en fin observation av en murkrypare som kom flygande från byn mot klippan. Även jag fick en kort skymt av samma fågel, men såg den mest bakifrån. Noterade dock att den hade någon större insekt i näbben. Efter ytterligare en trekvarts spanande åkte vi vidare för att besöka två gamla slott: El Castillo de Loarre och El Catillo de Montearagón.

El Castillo de Loarre gav ingenting (förutom ett tiotal röda glador), men El Castillo de Montearagón visade sig vara en riktig hotspot. 

Vi kom ifrån varandra när jag skulle fotografera lagerlärkor. När jag var nöjd med lärkorna såg jag inte till R och T och bestämde mig för att gå upp mot slottet trots avspärrningar. Jag hann inte mer än komma fram förrän det flaxade till på muren. Murkrypare på 10 m avstånd! Det blev något förvirrande när även en alpjärnsparv dök upp i samma ögonblick. Jag tror dessutom att där kanske var två murkrypare. Vilken fågel!

Det började bli kväll och jag var i skugga, så det blev väldigt höga iso-tal och ingen bild är riktigt skarp, men jag är nöjd ändå. 

Jag trodde att R och T redan hade sett fåglarna och därefter gått vidare till baksidan av slottet, men när vi träffades tjugo minuter senare visade det sig att de vare sig hade sett murkrypare eller alpjärnjärnsparv. Den förstnämnda såg vi inte igen, men vi hittade åtminstone tre alpjärnsparvar.

Här fanns förutom nämnda fåglar även bland annat blåtrast, svart stenskvätta och stensparv. Sista dagen återvände vi faktiskt till El Castillo de Montearagón för just svart stenskvätta och nu fick vi alla sett den. Underbar lokal och med ett fantastiskt omgivande landskap.

Murkryparen är ensam i sitt släkte Tichodroma. Arten häckar på hög höjd (1000–4900 m) i bergstrakter över nästan hela Eurasien. Merparten är stannfåglar men vissa gör årliga höjdförflyttningar och förekommer vintertid på lägre nivåer. Dess taxonomiska placering är under diskussion. Idag placeras den tillsammans med nötväckorna i Sittidae.

Comfortably Numb

Jag skulle försöka låta bli att köpa så mycket skivor, men jag blev ändå tvungen att ta hem Pink Floyd Live at Knebworth 1990 som släpptes förra året. Bra ljud, de 55 minuternas konsert på två 180 g 12" och 45 rpm. Alla instrument är lätta att plocka ut. Möjligtvis lite oklart trumljud, men det var väl så det lät då. Man kan förstås fråga sig om man behöver denna om man har Delicate Sound Of Thunder. Jag har inte jämfört versionerna, men tycker åtminstone att Gilmour spelar med osedvanlig energi i framför allt Money, Comfortably Numb och Run Like Hell. Kören består av Clare Torry, Durga McBroom, Sam Brown och Vicki Brown. Clare Torry wailar i The Great Gig in the Sky och det hade hon väl inte gjort sedan 1973. Candy Dulfer på saxofon i Shine On You Crazy Diamond och Money. Michael Kamen på keyboard i Comfortably Numb och Run Like Hell. Legacy, Hipgnosis artwork, 16-sidig booklet, 2021.

Fyra år senare skulle jag se dem två gånger, i Göteborg och i London, och de konserterna står sig fortfarande som två av de största i livet.

Comfortably Numb

2021

Det blev ingen årskrönika 2021 i december som brukligt, jag var alldeles för stressad över spanienresan, så den kommer här i början av 2022 i stället.

Andra året med covid-19 var väl generellt sett lika trist som det första. Vi inledde året med distansundervisning och så småningom hade vi några klasser på distans och några som fick undervisning i skolan. Det var jobbigt och utomordentligt deprimerande. Det kändes som att jag var nära att gå i väggen flera gånger. Minnesluckor och overklighetskänsla. På något sätt överlevde jag ändå terminen och studentbalen och studenten var trevliga och minnesvärda events.

Jag fågelskådade ganska flitigt på helgerna i början av året och det blev också att jag åkte på några rariteter i närområdet (vilket jag sällan gör). Så småningom tog orrlyssnandet över helt. Jag satt inte bara i mitt eget gömsle på min lokal, utan även i kompisens stationära gömsle. På kompisens mosse var spelet livligare och det gavs fina tillfällen att fotografera. Inget annat är som dessa orrmorgnar. Stämningen och spänningen är oslagbar. Det är också den bästa vilan från det slitsamma arbetet. Kontemplation. Kompisens visdomsord: om alla människor fick uppleva en orrlek, så hade världen sett bättre ut.

Jag tittade inte särskilt mycket på trollsländor under året. Jag tog på mig en exkursion som ledare och jag var ute några få gånger på egen hand under våren (sandflodtrollsändornas förvandling var det enda seriösa...). Det var nog allt.

Semestern inleddes på Otterbergets camping utanför Hova. Ingen mässa på grund av covid-19, men det var ändå en hel del kommers på campingen. Det var trevligt med lite skivtugg igen och att få träffa en massa vänner, men jag var faktiskt inte överdrivet entusiastisk över att rota i skivbackarna. Jag fick endast med mig en handfull vinyler därifrån.

Därefter fortsatte jag till Ammarnäs och senare till Pieljekaise. Det blev lite drygt två veckor i fjällen. Fantastiska dagar och med många fina upplevelser. På vägen hem stannade jag till hos S i Dalarna några dagar. Innan sommaren var slut hann jag också med att få upp en ny skivhylla och sortera in de flesta vinylerna i bokstavsordning. Det var en härlig känsla att få det klart, eller nästan klart.

Höstterminen var rätt trist och väldigt ansträngande, även om vi fick ha eleverna på plats. Jag gjorde oftast inget annat än arbetade. 

Någon gång under hösten bestämde T och jag oss för att boka en resa till Spanien över nyåret. När tiden närmade sig, och antalet smittade i covid ökade lavinartat överallt, kändes det mer och mer osäkert att det skulle bli av. Det handlade om reserestriktioner, men också risken att T, jag eller guiden skulle bli smittade de sista dagarna innan avfärd. Ångest.

Nåja, vi kom i väg och det blev en härlig resa. Vi hade uppenbarligen saknat att fågelskåda i ett annat land, för entusiasmen var på topp från början till slut. Vi fick sett panterlo, som var resans stora mål, massor med fina fågelarter och fantastiska naturscenerier. På kvällarna blev det inte sällan tapas med bröd, ost, korv, skinka, oliver och ett lokalt vin och T stod förstås för underhållningen med sina spotifylistor, mestadels med gammal fin och true country. Sista kvällen, den 4/1, spelades naturligtvis Thin Lizzy. Phil Lynotts dödsdag. 36 år sedan, lika länge som han förgyllde vår jord med. Fast då var det inte längre 2021. Såklart.

Under hösten blev det några skivspelarkvällar i Klippan. När vi träffades hos J, 6:e augusti, var det första gången alla fyra var samlade på 16 månader. Vi saknar nog alla T:s gamla ataljé, men det går bra hemma hos J också. 

I årsberättelsen 2021 måste förstås även Rögle nämnas. I våras gick de till final i SHL - där de dock fick se sig besegrade mot Växjö - och när året var slut ledde de SHL och var klara för semifinal i CHL. Det känns fortfarande overkligt att laget jag följt i 40 år numera är ett topplag! Det var tråkigt med publikfria matcher under hela förra säsongen och nu är vi där igen med begränsningar av publik. Jag fick dock sett två matcher under hösten när det var lapp på luckan. Inte de bästa matcherna, men ändå...

Jag köpte alldeles för många dyra skivor 2021. Det är någon form av självmedicinering och helt klart ett missbruk. Det måste bli ett sparsammare 2022. Ett billigare tidsfördriv är att läsa böcker. Jag läste mer än vanligt 2021 och det tänker jag försöka att fortsätta med.

Så var det listorna.

Årets skivor. Två kategorier som vanligt. Utgivna 2021 och gamla hederliga plattor.

1. Nya skivor. Ett väldigt litet urval, men här kommer de jag uppskattat mest, utan ordningsföljd:

1. Gov’t Mule – Heavy load Blues
2. Billy Gibbons - Hardware
3. The Limit - Caveman Logic
4. Heavy Feather - Mountain of Sugar
5. Agusa – En annan värld

2. Riktiga skivor (inte de sällsyntaste och mest värdefulla, men de bästa):

1. Graham Bonds Orgainzation - The Sound of 65
2. Message - The Dawn Anew is Comin
3. Caravan ‎– If I Could Do It All Over Again, I'd Do It All Over You
4. Atomic Rooster - Atomic Roooster
5. Spooky Tooth - Witness

Och min sedan 2020 nya kategori, årets fåglar/fågelupplevelser:

1. En kväll med träande tjädertuppar och final med lappuggla när det nästan blivit helt mörkt.

2. Orrspel i kompisens gömsle. På min lokal och i mitt gömsle kom jag dem aldrig riktigt nära, men det var härliga morgnar det också.

3. Berglärka i Ammarnäs. Vi försökte 2018, men kammade noll, och det var först efter andra vandringen upp till Lisvuotjåhkka 2021 som jag till slut fick sett ett par. Hannen sjöng fint i flera minuter dessutom.

4. En kväll med flera berguvar vid vattenkraftsdammen Jandula i Andujar, Jaen. Magiskt.

5. Alla svarta storkar i Dehesa de Abajo, Doñana. Det måste ha handlat om 20-30 fåglar åtminstone.

Lammgam och murkrypare sågs först i januari och lär nog hamna på listan 2022.

Alla bilder från Ammarnäs och Pieljekaise.

Nytt år, nya möjligheter. God fortsättning bloggläsare.

Gypaetus barbatus

Hemma från vår spanienresa. Vi kom alltså i väg och det mesta flöt på bra efter den sena ombokningen för mlg till ett annat flygbolag och att T fick springa på Shiphol och möttes av en stängd gate (men släpptes till slut ombord). Vad jag har saknat att fågelskåda i ett annat land med allt vad det innebär! Det var ju faktiskt två år sedan vår bulgarienresa. 

Vi fick sett Iberiskt lodjur/panterlo - som var resans stora mål - och många fina fågelarter. Totalt blev det nio arter däggdjur och 127 arter fåglar. Det här kan jag förhoppningsvis leva på ett tag.

Jag har gjort ett snabbtest idag och jag verkar ha klarat mig från omicron. Det var ett förfärligt snorande och hostande på flyget hem från andra resenärer, så man undrar förstås hur det är möjligt. Kanske säkrast att göra ett till om några dagar. På tisdag ska jag få min tredje spruta. 

Ombokad

Mobilen surrade till mitt i natten. Mitt flyg med KLM var inställt, och en timme senare fick jag reda på att jag åker med Iberia 3 h senare via Madrid och ska vara framme bara en timme senare, nämligen 20.15. 50 min transfer i Madrid. Det här blir garanterat en jobbig resa...

4-5

Skitmatch! Starkt att komma tillbaka från 4-1 till 4-4 och knipa en pinne, men de borde kunna slå bottenlaget Djurgården alla dagar i veckan. Motivation slår klass som vanligt. Dock fortfarande i serieledning. Det var många med matkoma ikväll.

Förvandlingen

I tisdags, efter julavslutningen på jobbet, fick jag med mig kollegan på ett varv runt Rössjön. Ganska kallt, men det blev en härlig tur. Ingen större lycka med fåglarna. Det fanns lite storskrakar i sjön och en skäggdopping och det flög över en del sångsvanar. En sparvhök och ett stort meståg med gott om kungsfåglar, talgoxar, blåmesar och åtminstone en trädkrypare. Vätteskägg på ett par platser. Finast kristaller var det på samma gren som för tre veckor sedan.

Julafton hos mamma. Det var väl trevligt. Vi åt så vi nästan sprack och sedan blev det pappas groggbord, som aldrig verkar kunna ta slut. Till det spelade vi först julklappsspelet och sedan  kahoot. Eller de andra spelade, jag har gjort ett överflöd med kahoots genom åren. Hemma sent.

Idag har jag inte ens lämnat lägenheten. Helt orkeslös. Imorgon får jag dock ta tag i att packa. Det känns väldigt osäkert om vi kommer iväg på resan vi planerat, det är mycket som kan gå fel, men vi gör väl ett försök.

Läst ut både Processen och Förvandlingen av Franz Kafka och så har jag samlat mina 20 tyngsta rariteter från året på en bild. Vill inte tänka på vad alla dem har kostat mig. Det var ända svårt att välja för det fanns ett tiotal till som lika gärna kunde varit med…

Processen

Efter lunch på Stationen med mamma blev det ett långsamt varv runt Rössjön. Startade vid kyrkan. Omväxling förnöjer. Soligt, men vinden var isande kall. Fyra skäggdoppingar, en storskarv, tre storskrakar, en havsörn ute på skarvön, varfågel på bergfinkshygget, korp, talltita, kungsfågel. Det var helt mörkt när jag kom tillbaka till bilen. Satte ett nytt ljus på pappas grav. 

Läst Pilar Quintana Tiken och håller nu på med Kafkas Processen. Tror jag läste allt med Kafka i 18-19-årsåldern. Det är verkligen dags att läsa om dem. Jag minns inte mycket av Processen hittills mer än stämningen, men så är det också nästan 40 år sedan förra gången.

Nu känner jag mig helt mörbultad i kroppen. Sällan varit i så dåligt kondition. Jag måste få till ett mer regelbundet motionerande. 

Marcus King - No One Above You (från Highway Butterfly - The Songs of Neal Casal).

Free to Go

I veckan släpptes en hyllningsplatta till Neal Casal. Highway Butterfly - The Songs of Neal Casal (CD-versionen). Warren Haynes gör en fin tolkning av Free to Go från hans solodebut. En av mina absoluta favoritlåtar. Jag skulle gärna vilja ta in den, men boxen med fem LP-skivor kostar 2,5 kkr i Sverige. Det är verkligen mastigt. Dock går all vinst till välgörande ändamål, så det blir väl en beställning i februari när den släpps antar jag...

All proceeds benefit THE NEAL CASAL MUSIC FOUNDATION, a 501c3 non-profit formed in 2020, which provides musical instruments and lessons to students in New Jersey and New York state schools where Casal was born and raised, while also donating proceeds to mental health organizations that support musicians, including MusiCares and Backline.

Warren Haynes - Free to Go

Love is the Law

Inte så långt efter att jag hade införskaffat The Sound of 65 med Graham Bond Organization i somras fick jag även plockat in deras andra skriva There's a Bond Between Us. Samma sättning, dvs Graham Bond hammondorgel och altsaxofon, Jack Bruce bas, Ginger Baker trummor och Dick Heckstall-Smith tenor- och baritonsaxofon och släppt samma år, dvs 1965. När skivan kom ut i slutet av året hade dock Jack Bruce fått fly bandet efter att Ginger Baker hotat honom med kniv och med orden If you show up again, I’ll kill you. Det dröjde dock inte länge innan även Baker lämnade för att istället dra igång Cream tillsammans med Eric Clapton och kort därefter fick krypa till korset och be Bruce om ursäkt för att göra trion komplett (Clapton insisterade att Bruce skulle sköta bassysslan). Dessa båda herrars hatkärlek verkar ha följt dem genom hela deras karriärer.

There's a Bond Between Us är inte lika kompromisslös och skitig som The Sound of 65, utan något tamare och aningen mera polerad. Båda har dock väldigt bra ljud och låtar och man ska såklart ha även denna i sin 60-talssamling. Är något svag för Jack Bruce i Here Me Calling Your Name (även om den till en början mest gjorde mig irriterad...). Annars är det väl Who's Afraid Of Virginia Woolf?, The Night Time is the Right Time och Don't Let Go som sticker ut, men hela skivan är bra. Columbia, UK, 1965. Skick i princip M-.

Here Me Calling Your Name

Don't Let Go

Bond fortsatte med sitt Organization efter att Bruce och Baker hade lämnat, med bl.a. Jon Hiseman på trummor (och även John Moorshead var med en kort tid). Bond återföll tidvis i sitt heroinmissbruk och blev så småningom galen. Han lär bland annat ha kommit till slutsatsen att han var Aleister Crowleys oäkta son och tillbringade även en kortare tid på mentalsjukhus. Därefter åkte han över till Kalifornien, jammade med flera prominenta band och artister (Jefferson Airplane, Grateful Dead, Hendrix m.fl.) och spelade in två egna skivor för Pulsar (nu som GrahamE Bond). Jag fick köpt den första, Love is the Law, för några veckor sedan. Han spelar alla instrument utom trummorna (Hal Blaine) själv. En körsångerska, möjligen hans fru, hörs också. Musiken är fortfarande blues- och jazzbaserad, men nu blandar han även in soul och psykedelia i högre grad. Orgelspelet är outstanding och han sjunger bättre här än vad han gjorde i Organization. 

A-sidan är den starkare och särskilt de tre första låtarna Love is the Law, Moving Towards The Light och Our Love Will Come Shining Through. Suveränt groove de får till med en hammondorgel och trummor. Till B-sidan räckte nog inte materialet riktigt. I Crossroads of Time har han lånat refrängen i Hit The Road Jack och det blir förstås nästan  lite komiskt, även om jag faktiskt gillar den. Skivan är troligtvis inspelad i all hast och det är inte någon större hifi-upplevelse, men atmosfären är det verkligen inget fel på. Promotion copy stämplat på etiketterna. Pulsar, US, 1968. Skicket i M-/VG+ (skiva/omslag).

Fint att ha dessa tre Graham Bond i original och i immaculate conditions.

Love is the Law

Our Love Will Come Shining Through

Strange Times, Sad Times

The Golden Years of Rock 'n' Roll

Det blev en annorlunda skivspelarkväll i lördags hos J. Vi spelade bara klassiker och hits från 1965-1979. En väldig kontrast mot hur det brukar vara, då man bara känner igen en bråkdel av all musik som spelas. Tänk en kväll med Alice Cooper, Deep Purple, Uriah Heep, Blind Faith, Bob Dylan, Fleetwood Mac, Golden Earring, David Gilmour, Allman Brothers, Lynyrd Skynard, Bachman Turner Overdrive, Nazareth, Rainbow, Clash, Patti Smith, Dag Vag, Slade, Status Quo, Mountain, The Who, Blue Öyster Cult, Led Zeppelin, Scorpions, Ten Years After, Arthur Brown, Cream, Janis Joplin, Doors, Rolling Stones, Canned Heat, Thin Lizzy m.m., m.m. (jag har glömt många). Det var ganska roligt. Igenkännandets kväll. De mera obskyra artisterna lyste med sin frånvaro även om jag minns att vi i slutet spelade bl.a. Gov't Mule och Los Flippers och bröt mot reglerna....

0-3

Rögle gick upp i serieledning efter en stark bortamatch mot Skellefteå! Grymt målvaktsspel av Rifalk. Bristedt, Gelinas och Sund gjorde målen, de två första i PP, det sista i tom kasse. En match kvar i CHL innan de får lite julledigt. 

Broken Wings

Det blev en hård arbetsvecka. Jag har slitit långt mer än en vanlig 45-timmarsvecka. Min lediga fredagseftermiddag tillägnades t.ex. åt nobelföreläsningar och med tillhörande festligheter: mingel med Pommac, salta pinnar och clementiner och senare en utsökt tårta. Det var utomordentligt trevligt. Jag var David Julius, pristagare i medicin, och där temat i min föreläsning blev chilifrukter...

Hemma blev det som brukligt skivspelarkväll. Grahame Bond Love is the Love, Atomic Rooster Atomic Roooster, Caravan In the land of Gray and Pink, Alexis Korner - R & B From The Marquee och Neil Young Everybody knows this is Nowhere. De flesta skivorna fick snurra mer än en gång...

Rögle vägrar att förlora. Vinst mot Sparta Prag på bortaplan i tisdag i CHL och i torsdags stänkte de in en 3-3 puck strax före slutsignalen mot Luleå. De ger sig aldrig. Dock förlorade de förlängningen. Trea i den haltande tabellen nu,

Atomic Rooster - Broken Wings

Heavy Load Blues

Iskylan samlar koltrastar till fågelborden och rönnar i sällan skådade antal. Utanför skolan räknade jag till 33 fåglar idag, men där var nog ännu fler. Försökte mig på att både filma och att ta bilder, men det blev inget märkvärdigt av det.

Helgen gick fort. Begravning på fredagen, mammas födelsedag i lördags, Rögle förlorade ännu en match (vinst mot Brynäs i torsdags, förlust mot Örebro efter förlängning i lördags), lyssnat ett antal gånger på Gov't Mules Heavy Load Blues, läst ut En dag i Ivan Denisovitjs liv och Pedro Páramo av Juan Rulfo och påbörjat Riket av denna världen av Alejo Carpentier. 

Heavy Load Blues är årets skiva för mig. Hälften covers, hälften eget. Tillbaka till rötterna, fast med ett riktigt retrosound. Jag tycker skivorna låter fantastiskt ljudmässigt och bandet får verkligen till det i långa fina jam emellanåt. Känsligt och vackert. 

If Heartaches Were Nickels

4-2

Förlust mot Timrå i tisdags, men igår kom Rögle tillbaka på vinnarspåret även om spelet inte riktigt kuggade i. Brynäs var det bättre laget stor del av matchen. Till slut kändes ändå vinsten ganska klar. De blixtrar till ibland och är då det mest effektiva laget i SHL. Everberg gjorde två mål, Tambellini ett och Stål Lyrenäs ett. Bengtsson nästan tillbaka i formen han hade innan landslagslägret. Rifalk var bra i målet. Éric Gélinas tillbaka (redan mot Timrå), men han har en bit kvar till formen. En poäng efter Frölunda, men RBK har två matcher färre spelade. Alltid värt att se matcherna när Patrik Westberg kommenterar. Han är för skön och rolig. Var får han allt ifrån?

Läst ut María Luisa Bombal Den sista dimman och nu har jag börjat på Aleksandr Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv. Den läste jag som 18-åring, men jag kan i ärlighetens namn inte påstå att jag direkt minns den...

Lyssnat igenom ett nyförvärv. Gentle Giants Three Friends. Spelar med en del knäpp på b-sidan, men den får ändå sägas vara acceptabel. Svår skiva som många med detta band (Vertigo...). Krävande lyssning, men de har något visst om man är på humör för avancerad progressive. Mest skulle jag vilja ha in Acquiring The Taste från 1971. Den är min favorit av de jag hört med bandet. Vertigo, UK, 1972.

Det är vinter ute. Flera decimeter snö och kallt. Ganska fint, men jag har hållit mig inomhus.

Peel The Paint

Vätteskägg

Jag släpade min gamla lekamen runt Rössjön igår. Det var ett tag sedan. Stigarna var förstås mer än väl bekanta, även om det hade dykt upp ytterligare några hyggen, vilka gjorde mig både bestört och något förvillad. Inget direkt i fågelväg att nämna, men det blev en stund (drygt två timmar) av kontemplation. Om man nu kan tala om kontemplation vid snabb promenad. Men tänkande åtminstone. Efteråt fick jag ett rus av välbehag. Om det var på grund av motionen och själva promenaden eller den tungsinta naturen vet jag inte. En promenad runt sjön blir oftast just en form av power walk och tankearbete, men jag är ändå uppmärksam på min omgivning. Ibland stannar jag till för att betrakta eller undersöka något intressant. Vad som helst som bryter igenom. Jag glömde dock att sätta ett nytt ljus vid pappas grav, vilket jag hade tänkt. Det var i princip helt mörkt när jag nådde bilen. 

Jag har börjat läsa igen. Det finns bara tre vägar ur ledan och tristessen: fåglar och resor, pyssla med skivsamlingen (köpa fler vinylskivor) och att läsa. Jag är klar med Julio Cortázar Kronoper & Famer. Det var något av det mest surrealistiska och absurda jag läst. Jag har ingen aning om vad den handlade om, men det var en befriande, vrickad och skruvad läsning på alla sätt och vis. Nu tänker jag ta mig an Maksim Gorkij. Eller Nikolaj Gogol. Eller Thomas Mann. Boktravarna är många.

1-4

Det blev en deppig röglematch i ishallen igår. Deras första förlust vid full tid hemma denna säsong. Typiskt när man bjuder med kollegan som aldrig sett en match tidigare. Det var riktig soppatorsk och i princip ingenting fungerade. På kvällen fick det bli soffan med Julio Cortázar Kronoper & Famer och den något spretiga samlingskivan Bumbers. Traffic, Bronco, Spooky Tooth, Quintessence, Mott The Hoople, Jethro Tull, Jimmy Cliff, Blodwyn Pig, Dave Mason, John & Beverley Martyn, If, Free, Nick Drake, Fairport Convention, Cat Stevens, Fotheringay och Clouds. Skivorna har fått snurra en gång till denna förmiddag. Island, Ger, 2-lp, 1970.

Mott The Hoople - Thunderbuck Ram

Traffic - Roamin' Thru' The Gloamin' With 40.000 Headmen

Clouds - Take Me to Your Leader

Space Rangers

I Hova i somras fick jag äntligen köpt de två Neil Merryweather-plattorna Space Rangers och Kryptonite. De har saknats länge i min skivsamling. De är inte så svåra så jag vet verkligen inte varför det dröjt. I slutet av sommaren tog jag även in dem som återutgivningar med bonussinglar. Det är väl det som kallas ketchupeffekt. Både i gårkväll och nu på förmiddagen har Space Rangers fått snurra ett antal varv. Sjukt bra. Inte en dålig låt. Det är mindre blues än hans tidiga skivor och mera hårdrock och med en liten touch av tidens glamrock. Gitarristen Michael Willis är riktigt vass. Han verkar i princip inte ha gjort något annat än medverkat på just Space Rangers och Kryptonite. Originalet av Space Rangers kom 1974 och nypressen i år. Neil Merryweather gick bort i mars och fick aldrig se de fina nyutgåvorna.

Hollywood Boulevard 

Sunshine Superman

Chan Chan

Fredagskvällen inleds med Buena Vista Social Club (liksom flera fredagar den senaste tiden). Jag har inte haft den på vinyl tidigare, men i september släpptes en remastrad 25th Anniversary Edition med 5 bonusspår och 20-sidig booklet och jag slog till. Den låter utmärkt. Längtar man till Sydamerika och Colombia när man hör det här eller inte? Ingen musik teleporterar mig till Cali och Valle del Cauca mer än denna skiva (möjligen i konkurrens med Grupo Socavón). 2-LP, BMG, 2021.

Chan Chan

3-4

Derbyvinster smakar alltid lite extra bra. Rögle verkade tröttkörda mot Malmö som dominerade stort i första perioden, men de fick ändå med sig 1-1 till pausvilan efter ett PP-mål av Larsson. Malmö började åter bäst i den andra perioden och gick upp till 3-1, men sedan började RBK gnugga på och Larsson gjorde sitt andra mål för kvällen innan paus. I tredje malde de ner Malmö. Everbergs viljemål till 3-3 skojar man inte med och de kunde mycket väl vunnit redan under 60 minuter. Nu blev det istället Tambellini som avgjorde i förlängningen. Poängsviten är nu uppe i sexton matcher i följd.

Från soffan lät rögleklacken mest under hela matchen... Efteråt sjöng de för Brithén som fyllde år. De är otroliga de med. 

Orkar laget även hemma mot Leksand på lördag? Det har varit väldigt mycket matcher nu med både SHL och CHL och många spelare var iväg på landslagsuppdrag innan dess. Det måste komma en reaktion snart. Som tur är har Leksand haft samma tuffa schema... På lördag ska jag och kollegan vara på plats!

3-1

Rögle hemmabesegrade Zürich med 3-1, och är därmed klara för kvartsfinal i CHL. Där väntar Sparta Prag. Brithén var tillbaka efter sina långa frånvaro och som om inte det var nog så presenterade klubben idag att Gélinas återvänder från Carolina Hurricanes (Chicago Wolves). Kan de båda komma upp i den standard de spelat på tidigare adderas två toppspelare till ett redan starkt lag.

Bild från Lärkesholm igår, då jag gick runt stora sjön på kvällen.

Gov't Mule - Hole in My Soul

3-4

Tillbringat helgen på Tyringe kurhotell på biologisk mångfald i Skåne-konferensen. Alltid lika välbehövligt för att tanka energi i november (vartannat år). Intressanta föredrag, möten med likasinnade och underbara människor och många skratt, god mat och många koppar kaffe. Middagen på lördagskvällen och med tillhörande quiz om biologisk mångfald var som vanligt en av höjdpunkterna (där mitt lag minsann slutade tvåa i år...). Hemmaföreningen fick biologiska mångfaldens pris för Biparadiset. Föredrag om pollinerare, däggdjur (spännande med föryngringar av varg i Skåne) och berguv. Nu är man full med energi. Hoppas det varar ett tag...

Rögle förlorade igår borta mot Färjestad. Såg bara sista perioden p.g.a. föredrag på konferensen. Då gjorde Tambellini två mål när Rögle hade tagit ut målvakten och fick till 3-3. De kunde avgjort i förlängning, men det gick till straffar och där blev det torsk. De har femton matcher med poäng i följd. I sanning imponerande. I torsdags slog de serieledarna hemma ganska övertygande och i tisdags vann de borta mot Zürich med 4-3.

Läst den Den odräglige gauchon av Roberto Bolaño, lyssnat på Gov't Mules nya platta och på lunchen i går var vi ett gäng som gick en 7-km promenad i skogen i Tyringe. En ganska bra helg med andra ord.

Dock helt oförberedd inför morgondagens alla lektioner. Det får gå ändå...

Gov't Mule - Ain’t No Love In The Heart Of The City

Got a Bone of My Own

Årets rariteter till samlingen är nog tveklöst Zarathustra och Night Sun. Zarathustra är en av de tyska monsterplattorna som jag väl kanske aldrig trodde att jag skulle få in i hyllan. Jag har klarat mig med en bränd CD i alla år och det är så länge sedan jag lyssnade på den att jag, i sanningens namn, inte riktigt mindes hur den lät. Jag hade för mig att det var avancerad symfonisk progressive, men det visade sig vara en stöddig hårdrocksplatta som närmast för tankarna till Uriah Heep och Deep Purple, eller tyska band som Prof. Wolfff, Ikarus och Wind. Organisten Klaus Werner dominerar ljudbilden, medan gitarristen Wolfgang Reimer riffar hårt, men mestadels levererar ganska korta solon. Mer hårdrock än progressive med andra ord. Jag hade länge tänkt ta in en Second Battle-utgåva, men nu blev det ett original i stället. Jag är galen. Metronome, 1972.

I prisklassen strax under, när det gäller exklusiva nyförvärv, är det Night Sun Mournin' som letat sig till skivsamlingen. Tveklöst en av de hårdaste och mest brutala tyskarna från det tidiga 70-talet. Kanske t.o.m. den hårdaste överhuvudtaget. Det gör ont att lyssna på de skoningslösa riffen. Mournin' har jag länge haft som en Second Battle-återutgåva, men givetvis är det roligare med ett extremt fint original på Zebra. Deep Purple-doftande, men flera klasser tyngre, särskilt gitarriffen är outstanding, inte sällan fasförskjutna trummor och allmänt mayhem. Jag har skrivit några rader om den på bloggen tidigare, och då, liksom nu, är det Got a Bone of My Own som måste lyftas fram. Det blir inte hårdare och ondare än så här. Zebra, 1972.

Båda skivorna har fått snurra vars två gånger ikväll.

Zarathustra - Nighmare

Night Sun - Got a Bone of My Own