5-2

Det har blivit mycket hockey denna vecka. I onsdags besegrades, på hemmaplan, Sønderjyske i CHL. Rögle vilade en handfull spelare från A-laget och lät juniorer kliva fram. Det böjande fram och tillbaka, men vid 3-3 fick Rögle ett PP i fem minuter och gjorde 4 (sic!) mål. Resultatet skrevs till slut till 8-3 och RBK vann sin grupp. I åttondelsfinalen lottades de mot Zürich. Svårast möjliga motstånd, men ska de gå hela vägen så är det väl lika bra att få dem nu....

Dagen efter var det bortamatch mot Frölunda i SHL. Mckiernan och Sjögren saknades från start och under matchen föll ytterligare tre spelare ifrån - Johanesson och Brithén skadades och Bristedt fick matchstraff (felaktigt). Frölunda sköljde över Rögle, men de stal en seger med 3-2. Rifalk var omutlig och alla kämpade som svin. En grym vinst som garanterat stärkte självförtroendet!

Idag blev det en mera odiskutabel seger mot Färjestad. Mckiernan och Brithén saknades, men laget var ändå överlägsna. Det blev förvisso lite nerv i matchen när Färjestad fick 3-2, men RBK var bättre i alla delar och det slutade 5-2. Fem raka vinster i SHL och nu är de uppe på en tredjeplats i en haltande tabell. Då har de spelat sju av nio matcher på bortaplan! Det ser onekligen bra ut! Bengtsson (spelade inte mot Sønderjyske) är lagets urkraft, men jag måste också nämna Ekeståhl Jonsson. Han har verkligen utvecklats och är nu lagets giftigaste back. Han avgjorde mot Frölunda och sprätte upp ytterligare ett mål idag. 

Funeral

En skiva som gått mig helt förbi är Haymarket Square Magic Lantern från 1968. Tydligen är den välkänd hos alla psych heads, men så är det ibland. Eller kanske till och med ofta. Man vet egentligen ingenting, det spelar ingen roll hur många skivor man har... Magic Lantern är helt omöjlig som original, så det är förstås en nypress som jag har fått tag i, nämligen på Void Records, 2009. Först gjorde de högt mixade trummorna och John Kowalskis spelstil mig mest irriterad, men efter några genomlyssningar så har jag nästan släppt det och tycker att den är ganska bra. Musicerandet håller ingen högre klass, men jag gillar verkligen Gloria Lamberts röst och det psykedeliska gitarrspelet från Marc Swenson är riktigt fint. 

Funeral

I See the Light

Jag fortsätter med att ta in Hot Tuna-skivor som jag saknat i samlingen. Idag anlände deras fjärde alster, The Phosphorescent Rat, plattan innan trion hårdrocksstänkare: Yellow Fever, America's Choice och Hoppkorv. På The Phosphorescent Rat finns några tyngre låtar som ger en hint om vad som komma skall, men det är ändå mestadels country- och bluesrock och softare tongångar. 

Jag älskar Hot Tunas första och självbetitlade akustiska skiva och håller den nog fortfarande högst. Kaukonens och Casadys avslappnade och lediga jammande är magiskt på alla sätt och vis på den. När jag hör Easy Now, som är det tyngsta spåret på The Phosphorescent Rat, så inser jag att de faktiskt bara gör samma grej i hårdrockstappning. Så enkelt kan det vara! Öppningsspåret I See The Light är dock bäst. Sjukt bra låt! Jag har hört hela plattan några gånger digitalt de senaste veckorna, men den har ändå fått snurra tre gånger ikväll. Hot Tuna är verkligen value for money, alla deras skivor är billiga och samtidigt bland de bästa. Grunt, US, 1973.

I See the Light

Easy Now

Hoochie Coochie Man

Jag börjar fredagens spellista med Alexis Korner's Blues Incorporated at the Cavern för att komma i ledighetsstämning. Köpte ett superfint original för någon månad sedan. The father of British blues och hans Blues Incorporated svänger fint på denna inspelning från The Cavern i Liverpool, 23:e februari 1964. Alexis Korner gitarr och sång, Herbie Goins sång, Dave Castle saxofon, Vernon Bown bas, Mike Scott trummor och Malcolm Saul orgel. 

Jag införskaffar någon Alexis Korner då och då, nästan mest för plattornas historiska värde för mig som intresserad av brittisk blues, men blir nästan alltid glatt överraskad av hur bra de faktiskt är. Inte som Graham Bonds Organization året senare, men jag går igång på atmosfären som de här gamla skivorna ändå har. Oriole, UK, 1964. 

Hoochie Coochie Man

Serpent of Dreams

Jag har i många år pratat om att köpa en skivtvätt. Nu har jag till slut gjort det. Det blev en Pro-Ject VC-S2 ALU. Den första tvättade skivan blev Hot Tunas America's Choice, vilket väl var passande med tanke på omslaget... 

Jag köpte America's Choice för kanske fem år sedan och föll som en fura, men den var lite småknastrig, så den har inte fått så många genomspelningar som den är värd. En tvätt blev genast ett lyft! Favoritspåret är Serpent of Dreams. Vilket magiskt gitarrspel! Lyssna 2.35 minuter in på låten, igen vid 4.45 och sista gången 6.13. Det soundet skär genom märg och ben. Heavy psych när det är som bäst! Grunt, USA, 1975.

Det går bra att förgylla även en sen tisdagskväll med Hot Tuna.

Serpent of Dreams

Great Divide: Revisited

2-1

Vilken jäkla holmgång! En jämn förstaperiod, kanske lite fördel Rögle, sedan total malmödominans i andra, Rögle hade inte ett enda långt anfall på 20 minuter,  och sedan tillbaka till vinnarspelet igen i tredje och till slut 2-1. Hockey är en märklig sport. Vilken pärs! Det måste ha varit magiskt att vara på plats! Bäst i Rögle var som vanligt Bengtsson och Rifalk i mål var tät. 

Black metal

Förra veckan skulle vi ha sett Pentagram i Malmö, men det blev inställt, så nu blev den första livespelningen på nästan två år ett lokalt black metal band. Jag var förstås skeptisk, men tyckte ändå det var ganska bra. Snacka om svältfödd på livemusik när man går igång på black metal! Åtminstone var det bättre än den idiotmusik som spelas vansinnigt högt i alla traktens epa-traktorer... Kul med kreativa ungdomar från människobyn. Hoppas bara att de inte går vidare till kyrkbränningar...

Jag satte mig vid lunchtid på samma lokal som igår och under den första halvtimmen kom det 74 ormvråkar och en honfärgad blå kärrhök. Sedan blev det stendött. Satt där i två timmar, men det var inte mycket som hände. Fler sånglärkor än igår, men inte alls samma intensiva sträck av bofink och ängspiplärkor. Några glador, två sparvhökar. Tranor hördes. Det stannade på 87 sträckande ormvråkar plus en handfull stationära.

Det blev ett Cmore-abonnemang så att jag kan se Rögle - Malmö.

1-4

Äntligen fredag. Jag har inte gjort mycket annat är jobbat i veckan (förutom magnetkameraundersökning i tisdags), men i dag blev det två timmars stillasittande skådande i det fina vädret. Bra fart på sträcket tycker jag. Bofinksflockarna (med visst inslag av bergfink) flöt på i en ganska strid ström och även ängspiplärkorna var talrika. Ett par fina ormvråksskruvar. Totalt ca 60 ex. Två havsörnar, fem glador och två sparvhökar. Flera större flockar med ringduvor och några plogar med grågäss. Roligast var när jag reagerade på en trädlärka från skyn och som - när jag fick syn på den uppe i luften - bara föll ner på fältet framför mig. Njutbart att studera den i fem minuter i tubkikaren på 10-15 meters avstånd i fem minuter innan den drog vidare. Stationära flockar med hämplingar och steglitser och en del annat. Bästa skådningen på länge...

Jag såg förresten den tämligen bleka CHL-matchen mellan Sønderjyske och Rögle och som de till slut lyckades vinna med 3-2. Kändes inte bra inför Djurgården borta igår, men då vann de mera komfortabelt med 4-1. Tänk om man hade haft en biljett till första hemmamatchen i morgon och som tillika är ett derby mot ärkefienden i söder... Biljetterna såldes slut på några minuter.

Hot Tuna känns som bra fredagslyssning när man landar i soffan. Jag har nu också köpt deras Yellow Fever, av många betraktad som deras bästa. Suverän gitarrplatta och Jorma Kaukonen är verkligen kung! Favoritlåten är nog Song For The Fire Maiden, men det finns egentligen inte en död minut. B-sidan dock starkare än a-sidan i min bok. Grunt, US, 1975.

Song For The Fire Maiden

4-5

Käkade hos T och N i fredags innan vi gick över till J för ungefär sex timmars skivspelande. Det var inte få plattor vi hann med. Utan att ha pratat ihop oss innan denna session, hade vi ändå en ganska tydlig inriktning med blues, rhytm & blues och tidig progressive. Enstaka avstickare såklart. Colosseum, Graham Bond Organization, Burning Red Ivanhoe, Spooky Tooth, Kraan, Eloy, Howlin' Wolf, Champion Jack Dupree, Hot Tuna, Phillip Walker, Israel Nash, Aunt Mary, Mike Bloomfield, Bobby Bland, Junior Wells, Buddy Guy, Keef Hartley Band, Agusa, Hypnos 69... Det går verkligen inte att komma ihåg allt. Mycket trevligt.

Idag tog jag mig åtminstone ut för en rejäl runda i skogen. Några liter kantareller, ett 20-tal dubbeltrastar, ett uppskrämt krickpar ur ett dike, en del fink- och siskflockar och några tiotal älglöss blev belöningen. Lunch hos mamma. 

Rögle lyckades som tur var vända underläge till straffseger uppe i Gävle, och förlustsviten stannade på två matcher.

Snipp, snapp, snut, så var helgen slut.

4-1

Redan oktober. Mina arbetsveckor bara svischar förbi. Jobb från morgon till kväll och sedan är det plötsligt fredag igen och då är jag tämligen slut. Förra fredagen storstädade jag dock lägenheten och hade sedan en liten trevlig pizza-, vin- och vinylkväll med I och E. Då premiärspelade vi bland annat den nya Agusa, En annan värld. Den har snurrat igen i veckan och lyssnas även på i detta nu. En låt per sida. Fantastisk! Jag får återkomma med en liten recension...

Jag har varit på Kullaberg två gånger de senaste veckorna med elever. Fint väder och nästan det enda trevliga i naturen jag gjort på senare tid, men jag skulle såklart åkt dit på egen hand förra helgen för alla roliga havsfåglar. Tärnmås och mindre lira bland annat. Det var evigheter sedan jag såg dem. Jag har svårt att komma iväg på sådana expeditioner... 

I veckan var jag med ett gäng på Jällabjär plus en annan vulkanlokal. Det var också länge sedan. Jag lyckas pricka in bra väder på exkursionerna. Resten av veckan har det väl mest regnat tror jag? 

Rögle har förlorat två matcher i följd, mot Växjö och Linköping. Jag har inte sett matcherna, utan bara följt liverapportering. Det verkar lite skakigt. Att börja med sex bortamatcher i följd kommer kanske bli kostsamt... 

Ikväll blir det skivspelarkväll i grannkommunen. Vad ska jag ladda upp med för skivor?

Agusa - Sagobrus

Things Change

Spooky Tooth Witness har inte den status den förtjänar. Visst - de tidigaste albumen är de bästa - och givetvis obligatoriska i alla skivsamlingar - men Witness är nära nog lika omistlig. Skivan drar mot mera kommersiell bluesig hårdrock, men låtmässigt är det en riktig höjdare. Verkligen! Jag köpte den någon gång i somras och den har snurrat med jämna mellanrum sedan dess. 

Inledande Ocean of Power är så bra som Spooky Tooth någonsin blir, Wings On My Heart är nästan lika klassiskt, även om den säkert anses vara smörig heavy av många, och den mera simpla Things Change är helt oemotståndlig. På b-sidan sticker Sunlight of My Mind och särskilt avslutande Pyramids ut. När Gary Wright och Mike Harrison delar på sången är det som bäst. Rekommenderas verkligen! Island Records, UK, 1973.

I'm not the same like I was before
I'm somethin' less, I'm somethin' more
But one thing that I know for sure
I won't be the same again
No I can't be the same again like I was before...

Ocean of Power

Things Change

For Richard

Till slut har jag tagit in ett original av en mina absoluta favoritskivor till samlingen, nämligen If I Could Do It All Over Again, I'd Do It All Over You med Caravan. Jag har haft den i en spansk pressning tillsammans med In the Land of Gery and Pink i evigheter, och med den senares omslag, men det duger ju verkligen inte... 

De flesta verka tycka att det är In the Land of Grey and Pink som är bandets magnum opus, men jag håller definitivt If I Could Do It All Over Again, I'd Do It All Over You högre. Den har en mera sorgsen och mörkare atmosfär och de bästa låtarna klår de på In the Land of Grey and Pink med hästlängder.  Jag går så t.o.m. så långt som att det är den ultimata Canterbury-skivan och att den kanske nosar på topp-10-listan i hela samlingen. För mig vinner, för övrigt, dessutom nästan alltid 1970 över 1971 i produktiva bands discografier... 

Hela skivan är fantastisk, men det är sviten Can't Be Long Now/Françoise/For Richard/Warlock som är mästerverket. Richard Sinclairs basspel (och sound!) och David Sinclairs keyboards är fullständigt outstandning och atmosfären är svårslagen. Hur kan man göra så här bra musik? Underbara melodier och improvisationer. Tidlös musik på alla sätt och vis! Vinylen i mycket fint skick. Jag var orolig att de lugna och fina partierna skulle knastra för mycket, men skivan låter mer eller mindre som ny. Så nöjd! Plattan har snurrat minst 5 gånger de senaste två veckorna. Decca, UK, 1970.

Det är kul att ha sett dem live (för några år sedan på The Tivoli i Hbg). De var överraskande bra och levererade verkligen, även om de förstås inte nådde upp till klassen på If I Could Do It All Over Again, I'd Do It All Over You.

Can't Be Long Now/Francoise/For Richard/Warlock

Ausflug

Kraan Flyday har letat sig till samlingen. Överraskande bra. Jag hade dock önskat att de korta låtarna hade utvecklats lite mera. Annars är det jazzig - och ibland funkig - progressive och skön atmosfär genom hela skivan. En ligga-på-soffan-platta efter en slitsam arbetsvecka. Tre hela genomspelningar har det blivit. Harvest, 1978, blå vinyl.

Ausflug

1-5

En dryg vecka utan blogginlägg. Ja, det har väl inte hänt så mycket. Efter fem vita veckor blev det en kräftskiva förra helgen och det var mer än vad jag tålde... Ingen fågelskådning och jag har knappt ens lyssnat på skivor. Mest har jag väl jobbat tror jag. Rögle tvålade till Leksand med 5-1 borta på torsdagskvällen och det var nog veckans bästa. Dagens match mot Oskarshamn är uppskjuten - många lag vill såklart spela för fulla hus efter den 29 september.

Igår var jag och fixade med ett nytt pass och då blev det förstås även ett besök i M:s skivaffär. Jag var inte i rätt sinnesstämning för seriöst skivgrävande, men det blev istället en del rögletugg och flera koppar kaffe. När jag åkte därifrån hade jag ändå fått med mig fyra vinylskivor. Tre av dem hade jag redan, men det var nyutgåvor med diverse lullull... Ytterligare tre skivor (varav två rariteter som jag verkligen ville ha in) hämtades därefter ut på ICA och gårdagskvällen tillbringades med denna lilla skivhög.

Idag hade jag planerat in en vulkanvandring på geologins dag, men orken tröt i vanlig ordning och det blev en fortsättning på skivlyssnande istället. 

Jag hade ett exemplar av Scoobydoobydoo med Champion Jack Dupree hemma för några år sedan, men jag var missnöjd med skicket och lämnade tillbaka den. Nu fick jag in ett exemplar som är helt knasterfritt. Mick Taylor på gitarr och inspelad bara några månader innan han gick med i Rolling Stones. Taylor får mycket utrymme och lyfter många av de annars ganska ordinära boogie woogie-låtarna. Tror nog att den är bättre än den första på Blue Horizon, When you feel the feeling you was feeling, med Black Cat Bones/Free som kompband, även om den ligger mig väldigt varmt om hjärtat (jag har haft den i samlingen minst 30 år). Scoobydoobydoo känns mera fokuserad. Fint att äntligen ha båda de två Blue Horizon-plattorna i toppskick. Blue Horizon, UK, 1969.

Lawdy, Lawdy

Poor Boy Blues

Champion Jack Duprees diskografi är stor och sällsynt rörig. Det finns många återutgivningar av äldre inspelningar med andra titlar och det är överhuvudtaget väldigt förvirrande. 1977 finns t.ex. även med namnet Hamhark & Limer Beans (utgiven samma år och på ett annat franskt bolag), men den är åtminstone en inspelning från Paris just 1977 och med fullt kompband. Musikernas namn är inga jag känner igen, de flesta verkar vara fransmän. Skivan är dock riktigt skön och bandet gungar på fint. Organisten Michel Carras och gitarristerna Paul Pechenaert och Larry Martin (som också producerat) blixtrar inte sällan till. En klart godkänd skiva. Isadora, Frankrike, 1977.

Jag har skrivit om när jag såg Champion Jack Dupree på Roskildefestivalen på bloggen förut, men här kommer historien igen. Det var i mitten av 1980-talet eller möjligen mot slutet av decenniet. Jag vill minnas att vi först såg honom på stora scenen, Orange, och sedan igen på kvällen i ett mindre tält. Med sig hade han en dansk gitarrist och munspelare och det var en mycket tät och underbar stämning i tältet vill jag lova. M säger dock tvärtom. Först en kväll i tältet och nästa dag på stora scenen. Det kan säkert vara riktigt, även om jag fortfarande tror att jag har rätt... Hursomhelst, spelningarna har verkligen satt sig i mitt minne och jag håller honom som en av blueskungarna sedan dess. I tältet var det knökfullt och omöjligt att komma nära, men på stora scenen var vi några hundra entusiaster som kunde stå längst fram och interagera med Jack. Han var i högform och drog det ena skämtet efter det andra och skålade med oss stup i kvarten. Helt oförglömligt.

Hittar inga låtar från 1977 på Youtube, så det får bli en riktigt fin video från 17:e juni 1971 på Montreux jazz festival tillsammans med King Curtis istället. Fantastiskt saxofonspel av Curtis och gitarristen Cornell Dupree (ej släkt med vår pianist) skojar man inte heller med. Jack Dupree är i fin form. Notera att Aretha Franklin sitter längst fram i publiken...

Det finns fler klipp från denna spelning på Youtube. De måste ses!

Poor Boy Blues

Hard Feeling

Champion Jack Duprees The Heart of Blues is Sound jammades ihop tillsammans med Aynsley Dunbar Retaliation 1969, mellan Doctor Dunbar's Prescription och To Mum, From Aynsley And The Boys, men släpptes inte förrän 1971 på franska BYG. Vad roligt det är att fortfarande upptäcka sådana här pärlor! A-sidan är inte så märkvärdig. Champion Jack Dupree sjunger a cappella i inledningsspåret (och drar sina skämt) och sedan bjuds det på några hyggliga spår. Bra, men inte så att man svimmar. Men b-sidan! Det börjar med den helt vansinniga The Japanese Special. Intensivt trummande, atonala saxofoner, tromboner och trumpeter, ibland obegripliga gitarrfigurer och på gränsen till olyssningsbart, men man måste ju gilla när en till synes ordinär bluesplatta flippar ur så här!  Vilket kaos! Låten skriven av Jack Dupree, men inget piano hörs. Han spelar kanske något annat... Därefter följer den helt underbara Hard Feeling. Champion Jack Dupree när han är som bäst och med sjukt bra gitarr från John Moorshead. Så här ska det låta! Avslutande Don't Mistreat Your Woman (When You Know You're Doing Wrong Yourself) är nästan lika bra, och låter som om den skulle kunnat ha legat på någon av Aynsley Dunbar Retaliations två första skivor. Kanonskiva!

Japanese Special

Hard Feeling

Song From The Stainless Cymbal

Jag har äntligen fått införlivat Hoppkorv med Hot Tuna i samlingen. Ingen svår platta, så det är såklart bara dumt att det inte skett tidigare. Det är kanske inte deras bästa, men den har några riktigt vassa bluesrockstänkare. De gör Billy Boy Arnolds I Wish You Would (som vi brukade spela med Half Man), Muddy Waters I Can't Be Satisfied och Chuck Berrys Talking 'Bout You i stenhårda head-banging-versioner. Jorma Kaukonens gitarrspel är alltid en lisa för själen. Bäst är dock avslutande Song From The Stainless Cymbal. Gåshudsframkallande wah-wah-gitarrer vill jag lova! Kaukonen när han är som bäst! Bjuder på den från både skivan och akustiskt live solo från en konsert för en dryg månad sedan. Grunt, US, 1976. 

Om den märkliga skivtiteln hittade jag följande:  Jorma lived in Sweden for a while in the mid-'70s, to indulge his interest in speed-skating. His wife at the time, Margareta, was Swedish, which explains the connection. The story goes that once, when Jack was visiting, the two observed a Swedish man accidentally dropping a newly bought hot dog on the ground, upon which the man exclaimed: "Jävla hoppkorv!" (which translates as "Goddamn jumping sausage!). Source: Liner notes for the 1996 reissue.

Hot Tuna - Song From The Stainless Cymbal

Jorma Kaukonen - Song From The Stainless Cymbal 2021

2-1

Det blev inte mycket gjort den här helgen. Jag hade tänkt åka till Falsterbo Bird Show, alternativt gå på kräftskiva hos mamma. Det blev inget av vare sig det ena eller det andra. Orkade verkligen inte. Spelat en del skivor, plockat svamp, såg Rögle förlora mot München, läst en del i The Bok - Boken om rock- och nöjesetablissemanget The Tivoli och städat lite. Det var allt. Jag är så förfärligt trött jämt.

Little Walter - Blue and Lonesome

The Bottom of the Top

Ny i samlingen är Phillip Walker The Bottom of the Top från 1973. Klart vassare än Someday You'll Have These Blues. Råare gitarrsound och överhuvudtaget ett större ljud. Han har med sin hitsingel Hello My Darling från 1959 och den är underbar här med, men jag föredrar nog ändå originalet. Bäst är titellåten. Lyssna på den gitarren! Liten vattenskada på omslaget, men skivan som ny. Playboy, US, 1973.

Phillip's art was shaped in the dog-eat-dog world of sleazy taverns, rough and tumble afterhour spots, sweltering dancehalls, barely repressed violence and the most demanding audiences in the world.

Crazy Girl

The Bottom of the Top

Netti-Netti

Bluessamlingen fortsätter att växa. Idag kunde jag hämta ut bland annat ett extremt fint exemplar av Southern Comfort med Walter ‛Shakey’ Horton, Martin Stone (Savoy Brown, Mighty Baby), Jessie Lewis (Otis Rush) och Jerome Arnold (Paul Butterfield). 

Inspelningen, som gjordes på en eftermiddag, ska ha varit en mardröm, då den alkoholiserade Shakey Horton blev allt mer oberäknelig och berusad, och till slut slocknade innan allt var klart. Följdriktligen är han inte med på alla spår. För att få ihop till en skiva improviserade bandet ihop en 12 minuter lång psykedelisk raga, Netti-Netti, för vilken plattan är mest känd. Den är verkligen mindblowing och liknar nästan inget annat. En överdos av wah-wah och baklängesgitarrer och ett ackord i 12 minuter är nog mer än vad de flesta tål.

Man blir lite vimmelkantig i blueslåtarna av de mycket märkligt mixade trummorna med ett enerverande eko. Ibland svänger det, ibland låter det helt uppåt väggarna. Så länge Shakey Horton höll ihop kunde han både sjunga (om än han faktiskt låter rätt slirig) och spela munspel. På två låtar sjunger Jessie Lewis och de är svinbra. Martin Stone är såklart fantastisk. Vilken gitarrist det var! US-original på Sire. 1969. Skivan som ny, inte ett knäpp. Det engelska originalet kom året senare, men är betydligt dyrare. Jag väljer att bjuda på Found a New Love (med Jessie Lewis på sång) och den sanslösa Netti-Netti. Allt var tillåtet 1968, då skivan spelades in i England. Enjoy.

Found a New Love

Netti-Netti

One More Night

Lonesome Sundown lämnade musikscenen i mitten av 60-talet, men gjorde come back 1977 med albumet Been Gone Too Long. Inte lika bra som Lonesome Lonely Blues, men ändå en klart skön platta. Han återföras med Phillip Walker och liksom på hans Someday You'll Have These Blues från samma år spelar Dennis Walker bas och har producerat (och skrivit några av spåren). Joliet Records, US, 1977.

One More Night

Dealing From the Bottom of the Deck

Someday You'll Have These Blues

Phillip Walker Someday You'll Have These Blues har fått sig några genomspelningar igår och ikväll. En riktigt fin blues- och soulplatta från 1977. Den skäms inte för sig i samlingen.

Walker spelade tillsammans med Lonesome Sundown (som jag skrev om på bloggen häromdagen) i Clifton Cheniers band på 50-talet. I eget namn hade han en hitsingel, Hello My Darling, 1959 (finns på youtube, men är inte listad på discogs). På 80-talet spelade han in två skivor tillsammans med Lonesome Sundown och gjorde därefter en hel drös egna plattor. Född 1937 i Louisiana, död 2010. Jag borde ha köpt skivan kring 2007, för då nämner jag den kort i bloggen. Sonet, UK, 1980. På discogs står felaktigt att denna utgåva är släppt 1977.

Hello My Darling

Someday You'll Have These Blues

Sugar Mama

Nu ska ni få höra. Jag har inte haft Blues Jam at Chess med Fleetwood Mac i samlingen. Inte i någon form eller release (den finns med flera namn och utgåvor). Förrän nu då. Tog in den på UK Blue Horizon. Anständigt skick. Jag har givetvis hört den, eller delar av den åtminstone, men det är nog flera decennier sedan. Fleetwood Mac, Otis Spann, Willie Dixon, Shakey Horton, J.T. Brown, Buddy Guy, Honey Boy Edwards och S.P. Leary jammar loss i Chess Ter-Mar Studios i Chicago. Allt inspelat på en dag och man får med både false starts och studiotugg mellan låtarna. De har inte repat låtarna till perfektion, kanske inte alls, utan bara kör. 

Peter Green är i högform. Jeremy Spencer kan bli tröttsam med sin besatthet av Elmore James, men här är han så entusiastisk (han får spela med saxofonisten J.T. Brown som lirat med hans hjälte) att man bara kan älska honom och Danny Kirwan gör några fina låtar. Låtarna som sjungs av Shakey Horton är också bra. Man hör att de unga brittiska slynglarna och de gamla amerikanska rävarna har roligt i studion. Blues Jam at Chess är förstås obligatorisk i alla anständiga skivsamlingar. Blue Horizon, UK, 2-LP. 1969.

Madison Blues

Sugar Mama

Det fick bli lite mera Charlie Watts på skivspelaren idag. Spelat igenom min Rolling Stones Out of Our Heads från 1965. Två gånger till och med. Jag har en stereo US-utgåva i absolut stunning condition. Det måste vara en tidig repress, men trots att jag kollat flera tiotals US-pressar från 60-talet med samma omslag (finns olika varianter där textplacering m.m. skiljer sig åt), så har jag inte hittat någon med samma matrisnummer. Sökning på matrisnummer och andra detaljer hjälpte mig inte. Det är det här som gör att jag tvekar på om jag någonsin kommer orka börja lägga in alla skivor på discogs. Att katalogisera dem felaktigt, som den i databasen ens skiva liknar mest, är liksom inget alternativ för mig, även om jag vet att många gör så. Då återstår att lägga upp dem som en ny utgåva med all den dokumentation det kräver och det verkar både krångligt och drygt.

Hursomhelst. De engelska och amerikanska utgåvorna skiljer sig rejält åt låtmässigt. Här finns t.ex. The Last Time, Satisfaction och Play with Fire som saknas på den engelska och man blir utan She Said Yeah, Oh Baby (We got a Good Thing Goin', Heart of Stone m.fl. En väldigt splittrad platta musikaliskt. Soul, garage, blues och Sam Cooke-karaoke i en saligt blandning. Några höjdare. Otis Reddings That's How Strong my Love is och den egna Play with Fire är nog mina favoriter. London, US, 1966.

That's How Strong my Love is

Play with Fire

4-3

Vilken vansinnig match! Det såg bra ut efter första perioden och Rögle hade 2-1 med sig ut i pausvilan. I andra blev det en total scenförändring och Red Bull München hann med att både kvittera och att ta ledningen. I tredje blev det en enda lång jakt på kvitteringen och den skulle komma till slut.  3-3 gjordes med 20 sekunder kvar och 14 sekunder senare fick Rögle en straff som Tambellini iskallt satte. Matchens lirare var dock 17-årige Marco Kasper. Han assisterade till 1-1 och styrde in både 2-1 och 3-3. Vilket genombrott! Första matchen jag sett (SVT Play) med säsongens upplaga av Rögle. Tre raka vinster i träningsmatcherna och nu två raka i CHL. Det har åtminstone börjat bra...

Lord have mercy

Blues Connection från 1968 är inte bara Peps Perssons debutplatta, då under pseudonymen Linkin’ Lousina Peps, utan också, mig veterligen, den första svenska bluesplattan. Peps sång och munspel, Guy Öhrström gitarr, Slim Notini piano, Göran Ramberg saxofon, Göran Malmberg bas, Bill Öhrström slagverk och Pelle Ekman trummor spelar sin blues med den äran. Med vassare gitarrsolon - de är riktigt svaga och tama - så hade skivan varit en fullpoängare. Peps är outstanding. Man hör redan här vilken stjärna han skulle bli.

Vi får covers av Little Walter, John-Lee Hooker, Eddie Boyd, Otis Hicks, Elmore James och Brownie McGhee. Inget eget material, det skulle dröja till nästa platta med Blues Quality. Den snurrade 4-5 gånger förra helgen och idag har den fått sig ytterligare en genomspelning. Det känns definitivt fint att ha den i samlingen. Omslaget med lite skavanker, men skivan spelar riktigt bra. Lite fint knaster mellan några låtar och i något lugnare parti. Det kan jag leva med. Jag var i Ammarnäs när jag hörde på radion att Peps stupat. Mamma skickade strax efteråt ett sms om hans bortgång. En gemensam favoritartist. Gazell. 1968.

Shake Your Moneymaker

Dust My Blues

Lonesome Sundown måste vara en av de mest underskattade bluesartisterna. Han nämns t.ex. inte överhuvudtaget i min The Illustrated Encyclopedia of Jazz & Blues. Jag fick plockat in hans Lonesome Lonely Blues i Post War Masters-serien på Blue Horizon. I USA kom den ut på Excello 1969 och är en samling från hans många singlar på labeln. Han släppte 16 singlar mellan 1956-1964. 

Det var titelspåret Lonesome Lonely Blues som fick mig att köpa skivan. En långsam mollblues, med ett enkelt och jagat riff, saxofon och underbara hamrande arpeggion på piano. Lonesome Sundowns sång sticker ut. Det är något med hans fraseringar. Han hette förstås inte Lonesome Sundown utan var döpt till Cornelius Green III. Född i Lousiana 1928. Dog 1995 i sviterna efter en stroke. Den fick sig några lyssningar förra helgen och har fått två idag. Blues Horizon. 1970. Skiva i mycket fint skick.

Lonesome Lonely Blues

Hoo Doo Woman Blues

Charlie Watts gick bort i veckan. Som brukligt när musiker som man giller lämnar, så åker det fram någon skiva. Idag blev det The London Howlin' Wolf Sessions med Howlin' Wolf och bland annat Eric Clapton, Steve Winwood, Bill Wyman och Charlie Watts. Så himla bra och vilken suverän inspelning det är! Howlin' Wolf är ofterhärmlig och Clapton och gänget gör honom verkligen rättvisa. Mästerverk! Det blev två genomlyssningar. Jag hade visst ett tyskt original. Rolling Stone Records, 1971. R.I.P. Charlie Watts.

Rockin' Daddy

Who's Been Talking?