Dagens lunchmusik XII

Stephen Stills 2. Inte lika bra som solodebuten, men den har några fina låtar. Ännu en skiva som firar 50 år i år. Många kända namn medverkar: Nils Lofgren, Eric Clapton, Jerry Garcia, David Crosby, Billy Preston och Dr. John. Bland annat. Jag väljer att bjuda på den något Déjà Vu-doftande Fishes and Scorpions. US-original, Atlantic, 1971. Toppskick förutom ett sågmärke.

Fishes and Scorpions

Lyrurus tetrix II

Jag har varit dålig på att uppdatera hur det går med orrinventeringen. I tisdags morse var jag, tillsammans med en kollega, på plats vid torvbrytningsmossen strax efter klockan sex. Vi fick fina observationer av några tuppar med rykande andedräkter sittandes i träd. Vi höll oss på avstånd och skådade med tubkikaren. 3-4 tuppar kunde konstateras. När min kollega blev tvungen att åka hem för dagens första lektion, körde jag till en av ringtrastlokalerna och hade åter två hannar. Högst troligt samma som dagen innan. 

I torsdags var jag och provgick vägen ut till kompisens gömsle som stått uppe i någon vecka och i lördags blev det uppstigning redan klockan 02.00. Jag var framme vid myren 02.50. Vi hade satt upp reflexer och det var tur, för det var verkligen beckmörkt. Efter sista reflexen blev det ändå smått panik då jag först inte kunde inte se gömslet. Efter lite irrande på myren hittade jag det dock ganska snabbt. På plats 03.10. Hörde nog morkulla redan tidigare, något osäker, men definitivt 03.27.

En häger flög över 03.34. En tamtupp, på håll, vaknade 03.53. 03.55 flög orrtupparna in och genast blev det pyschande från 3-4 fåglar. Första försiktiga bubblandet hördes 04.10. Redan 04.27 anlände två hönor och då blev det en väldig fart på tupparna med kortare flygningar och en del luftsprång. I mörkret, alldeles bredvid gömslet fick jag se en parning. 

Tranor ropade, trastarna vaknade 04.30 och buskskvätta 04.50. Därefter lugnade det sig en stund. 05.16 började åter ett försiktigt bubblande. Först den närmaste, precis bredvid gömslet, därefter den framför mig och en kort stund senare de två bakom mig. Alla satt dock stilla. 05.34 var det helt tyst en kort stund, men de började trevande alldeles strax igen. 

05.48 intensifierades spelet och nu blev det en knapp timme med bra aktivitet och givetvis mycket fotograferande. Magisk soluppgång och bra orrspel, vad mer kan man önska sig? De är så fina orrtupparna. De blå ädlingarna. Alla människor skulle uppleva ett orrspel, då hade världen sett bättre ut! 06.48 kom åter en höna på besök och det blev helt vilt. Dock ingen parning sedd. 

Trädpiplärka började sjunga strax efter kl. 7. Efter lite slagsmål, eller snarare skuggboxning, flög alla tupparna iväg för att spela en bit bort, men strax var de tillbaka igen. Från 07.40 höll sig tre av dem i grupp på marken. Det var nära slagsmål många gånger om, men det blev aldrig att de pucklade på varandra på riktigt. Den fjärde tuppen spelade i en trädtopp framför mig. Strax efter kl. 8 lämnade de för att fortsätta så smått 100 m bort. 08.15 blev det helt tyst. Jag tog en sista kopp kaffe och gick sedan ut ur tältet kl. 08.30.

Sammantaget har vår lilla orrpopulation minskat något jämfört med föregående år. Sämst är det på torvbrytningsmyren med bara fyra tuppar, möjligen 5. De var 7-8 förra året. Även gränsmyren är sämre. Där har noterats två som mest, jämfört med tre förra året. Myren jag var och fotograferade på har det setts fem (jag hade bara fyra) och där var 6-7 förra året. Från en lokal har den enda tuppen ifjol försvunnit. Det är verkligen sorgligt.

Igår kväll åkte vi upp några mil i Småland för att förhoppningsvis få höra kvällsspel av tjäder. Redan på vägen dit hade vi en tjäderhöna på en åker (vad hon nu gjorde där...) och när vi rekade i området skrämde vi upp en tupp. Med andra ord kunde vi röka cigarr redan efter första fikan. Det flög in 3-4 tuppar, men det blev inget trädspelande. En såg vi komma över myren och sedan krascha i en talltopp på vår lilla kulle. Knappt 10 m bort. Då var det fortfarande ganska ljust. Den hotrapade en gång och satt sedan tyst en stund, ganska säkert hade den sett oss och visste nog inte riktigt vad den skulle ta sig till. Vi höll alla andan. Jag kunde titta på den med kikaren och jag hann nästan få fram kameran, så försiktigt som möjligt, innan den kastade sig iväg. Otroligt!

När det sedan i princip var helt mörkt kom nästa besök till vår backe. På ljudlösa vingar flög en lappuggla in och satte sig lågt i ett träd, bara 5 meter framför J. Hon studerade oss nyfiket en halvminut och flög därefter vidare. Vilken syn i mörkret med hennes fantastiska siluett och myrkanten bakom. Svårslaget! Förutom morkullor, trastar och rödhakar hördes också storlommar ropa i natten. Jag sa till de andra, att dessa två dagar, orrspelet på lördagsmorgonen och tjäder och lappuggla på söndagskvällen, räddade hela denna miserabla vår. 

Rögle förlorade första SM-finalen mot Växjö i lördags. Det var väldigt jämnt och kunde gått hur som helst. De kan definitivt vända det här, men de ska förstås helst inte förlora även dagens bortamatch. Jag tror att de måste förhindra att Växjö drar ner tempot och några spelare behöver komma upp lite i nivå. PP måste fungera. De gjorde inga mål i den spelformen i förra matchen.

I tisdags var det två år sedan pappa lämnade oss. Jag drömde om honom på natten och jag saknar honom fortfarande och kommer såklart alltid att göra det. Ibland är det hemskt. Jag var på kyrkogården en stund i lördags. Vattnade blommorna och småpratade lite. Det börjar bli fint vid kyrkan nu. Snart slår det ut på riktigt. 

Det har varit illa med hälsan ända sedan julhelgen. Jag har till slut fått träffat en läkare och vi har tagit alla tänkbara sorters prov. Allt verkar vara i sin ordning och jag har inga antikroppar mot codid-19. Det utesluter fortfarande inte att jag haft covid, men kanske inte alltså. Det lutar mer åt den återkommande utmattningsdepressionen. Dålig sömn, totalt slut jämt, minnesluckor och allmänt frånvarande. Kanske något bättre de sista två veckorna dock. Tog också nytt PSA och värdena var faktiskt de lägsta hittills. Vi väntar med magnetkameraundersökningen till efter sommaren.

4-0

Till slut vann det bästa laget! Rögle är i SM-final!!! Jag vågade inte tro på det när vare sig Everberg eller Brithén kom till start, men då kliver andra fram. Som de spelar! Bristedt två mål. Sjögren bättre än någonsin. Rifalk, Seider, Bengtsson och Matson magiska. Eller alla egentligen. Det är ingen som faller ur ramen.

Dagens lunchmusik XI

Dagens lunchskiva blev Townes Van Zandt Sky Blue. Jag skrev några rader om den för knappt ett år sedan. Akustiska låtar inspelat live i studio 1973. Snake Song är fortfarande favoritspåret, men hela skivan är riktigt fin. Fat Possum Records 2019. Limited edition of 1500 copies on "sky blue" vinyl.

Hur ska man orka se avgörandet mellan Rögle och Skellefteå ikväll? Sjukt nervöst. De borde avgjort i tisdags när de dominerade stort i första och andra perioden, men en storspelande skellefteåmålvakt och viss oskärpa i avsluten gjorde att SAIK till slut kom in i matchen och avgjorde i förlängningen.

Snake Song

4-1

Jag försöker hinna en liten tur varje morgon innan jobbet. Idag hade jag 3-5 ringtrastar, alla hanar, på två klassiska lokaler. Dels Skogen där det fanns 2-3 ex och sedan hemma på min gamla gård där det var ytterligare 1-2. De måste varit två, men det var lite förvirrande, så helt säker är jag inte. Som vanligt svårt att komma dem nära för foto, så det blev bara skitbilder. Amnars går det utomordentligt segt med vårfåglarna. Jag har inte ens haft lövsångare och svarthätta ännu...

I lördags blev det ett sista försök med gömslet på torvbrytningsmossen. Minns inte när jag var på plats, men det var nog vid 04.40. Första pyschandet ca 05.15. En ny tupp flög in 05.37. 05.41 upptäckte jag en orrtupp i ett träd mot soluppgången. 05.50 rusade två tuppar förbi gömslet, men jag var inte beredd med kameran. 06.05. Två tuppar flög iväg. Blev de skrämda av rörelse i gömslet eller var det något annat? 06.29 åtminstone någon tillbaka, men längre från gömslet. 06.37 en trädspelar. Strax efteråt flyger en bort och får med sig tuppen i trädet, samtidigt hörs pyschande och fnittrande till vänster. 6.45. Två till flyger iväg. Alltså fyra stycken totalt. 6.56 inga syns eller hörs och jag tröttnade.

Annars har det varit hett med svartbrynad albatross nere i sundet. Man blir förstås sugen på ett sådant drag, men jag har för mycket att göra på jobbet och jag såg trots allt den första gången den noterades i Sverige, nämligen den 20 maj 2001. Det är väl samma individ kan jag tänka...

Rögle förlorade sin första slutspelsmatch. Tungt med Zaar och Seider borta och redan i första fick Everberg utgå. Det blir svårt om de inte kommer tillbaka. Dock har de två matchbollar kvar. Kom igen nu Rögle!

Dagens lunchmusik X

Det hör inte till vanligheterna att jag får LP-skivor i present. Undantaget är väl från M och T någon gång. Hursomhelst så fick jag Black Pumas - s/t av en kollega i fredags. Han har förvisso fått en del dubbletter av mig, men jag hade inte väntat mig något tillbaka. Det är ju inte lätt att veta vad man ska köpa till någon med en ganska rejäl samling kan jag tänka. Black Pumas är riktigt skön retrosoul. Det bara osar Stax Records och 60-tal om dem. Ibland tänker jag faktiskt också på när Black Keys kör soul som på Turn Blue. Bäst är andra sidan där jag går igång på Stay Gold, Confines och Touch the Sky. Introt i den sistnämnda, som jag inte kan bestämma mig för om det egentligen låter Västafrika snarare än amerikansk country, sedan det otroliga svänget, det maffiga blåset och läckra gitarrsolot - den har ju allt! I Confines älskar jag kompet, det är väl någon sorts hip-hop-uppdatering av 60-talssoul inbillar jag mig. Fastnar verkligen. ATO Records, 2019.

Confines

Touch the Sky

2-1

Två hemmasegrar i semifinalen mot Skellefteå. 3-2 igår, 2-1 idag och därmed tre matchbollar. Idag kom inte Zaar till spel och Seider utgick i andra perioden, men Rögle bara maler på... Underbart att Andersson, en arbetshäst utan like, fick avgöra! Skellefteå var bra idag och det kunde gått åt andra hållet, men RBK vägrar att förlora.

Igår bestod hela restaurangpubliken av ett sjungande AIA (i period ett, sedan fick de gå hem...) och från soffan blev matchen en starkare upplevelse. Det är på något sätt helt overkligt. Laget som jag följt i snart 40 år - och som innan denna säsong aldrig vunnit en slutspelsmatch - har nu sex raka vinster. En match från final. Det känns möjligt.

Ballader och bröl

Rolf Wikström har släppt en ny platta. Ballader och bröl. Underbar titel! Releasedag förra fredagen, men den var försenad från fabriken och kom först idag. Jag har i ärlighetens namn inte följt vad han gjort på en herrans massa år, men det är visst 10 år sedan förra skivan och då blir man ju sugen. Den är chockerande bra!!! Jag kunde inte tänka mig att han var så vital! Han är faktiskt 72 år. Det var länge sedan jag fick gåshud, helt oväntat, av gitarrsolon, men det hände flera gånger vid första genomlyssningen. Nästan ingen kan blöda ett solo som Roffe. 

Han låter ungefär som han alltid gjort och det är samma gamla texter om att han längtar efter kärlek osv, men vem vill höra något annat? Klass klass klass är en riktig stänkare och det var också låten jag lyssnade på innan jag beställde skivan. Han avslutar med John Holms Ett enskilt rum på Sabbatsberg (Roffe spelar gitarr på Sordin och det sägs att John Holm satt och spelade låten i två år hemma hos Roffes mamma innan han fick tummarna loss och spelade in sin debutskiva). Kul med sådana historier. Roffe ska ha burit låten med sig i hela sitt liv och han gör den såklart grymt bra och avslutar, som sig bör, med ett gitarrsolo som skär genom märg och ben (och den Procol Harum-doftande orgeln av Max Lorentz skojar man inte heller med...). Mellan dessa båda spår (som är de bästa) är det lika delar ballader och bröl. Sedan blir man glad av omslaget dessutom. Två genomlyssningar och inne på den tredje. Black Light, 2021. Röd vinyl.

Klass klass klass

Ett enskilt rum på Sabbatsberg

Dagens lunchmusik IX

Quicksilver Messenger Service s/t. Det var nog ett tag sedan jag lyssnade igenom hela skivan. Älskar den! Jag hade en senare pressning redan tidigt 1980-tal, så den har hängt med ett bra tag. För kanske 20 år sedan uppgraderades efterpressen till ett UK-original med front-laminated flipback sleeve. Jag vill ha ett US-original också, men de är svåra att hitta i fint skick. Denna har lite ring wear på framsidan (såg jag först när jag fotograferade det). Skivan är så nära mint man kan komma. Inte ett knäpp. Deras bästa med studiolåtar. Gold and Silver, deras 7-minutersjam på Dave Brubeck’s Take Five är en av mina favoritlåtar överhuvudtaget. Magiska gitarrer från John Cipollina och Gary Duncan. Så nu vet ni det! Capitol Records, 1968.

Gold and Silver

Tetrao urogallus

Tidiga morgnar för orrlyssnande innan jobbet. I måndags, på min myr, kunde jag åter konstatera en skvaltorre. Denna gång satt den längre norrut, ungefär mitt på myren. Deppigt öde. Igår åt jag frukost på torvbrytningsmossen och på behörigt avstånd från fåglarna. I tubkikaren kunde jag avnjuta 3-4 tuppar i vackert ljus och med rykande andedräkter. Det man vill se på 20 m i gömslet, men det verkar ju omöjligt...

Leken besöktes av en orrhöna och en tjäderhöna. Det var förstås roligt att få se en tjäder, men egentligen är det mest tragiskt. När de fåtaliga hönorna inte hittar några tuppar (de går nog att räkna på ena handen nu...), så får det bli en orrlek istället. Och visst var närmaste orrtupp intresserad! Han var nog faktiskt mer engagerad i henne än i den lilla orrhönan. 

Söder om brytningsarenan gjordes det i ordning för mer torvtäkt. Hundraåriga tallar - för det kan nog de större träden vara - slets brutalt upp på några sekunder och slängdes utan empati åt sidan av den larvfotsklädda maskinen. Maskinisten.

Vid den här tiden förra året hade jag noterat en bra bit över 100 arter i kommunen. I år går det riktigt trögt med kommunlistan. Vi har i princip inte haft några rastande änder i sjöarna. Igår, trots det fina vädret, låg där dock två par stjärtänder och åtta bläsänder. Alltid något.

Det blir Skellefteå AIK i semifinal för Rögle. På fredag drar det igång.

Lyrurus tetrix

Uppe redan 03.45, vid myren 04.37 och i gömslet 04.58. Det dröjde inte en minut innan det första tjoo-yschandet alldeles nära. De måste flugit in medan jag fixade med stängerna i tälttaket. Till en början var tupparna runt gömslet och jag fick några korta skymtar av två av dem. När det började ljusna så drog de sig bort och spelade mestadels utom synhåll. Hopplöst. Man måste nog låta gömslet stå på plats några dagar om det ska bli något fotograferande. Bra fart på bubblandet och där var nog en del slagsmål bakom kullarna. Denna gång var de åtminstone fyra stycken, men kanske t.o.m. fem. Ett strandpiparpar hade anlänt och då och då hördes skogssnäppans melankoliska och melodiska spel. En varfågel, två tornfalkar. Grågäss och krickor. Ingen stenskvätta.

Efter två och en halv timme i gömslet gick jag ut och tog en runda på myren. Skrämde upp två enkelbeckasiner från ett dike och strax efteråt en orrhöna. En duvhök drog förbi och kanske var det den som fick tre orrtuppar på vingarna. 

Bästa morgonen hittills, men det är aningen frustrerande att orrarna alltid håller sig borta från gömslet. Inte en vettig bild, men det får bli en mörk flyktbild ändå... Desto fler på mindre strandpipare. De var väldigt samarbetsvilliga.

Thing in 'E'

Jag har nog slösat bort min blygsamma återbäring av skatten, 1626 kronor, på skivor minst tre gånger. Först när jag deklarerat, därefter när jag glömt bort att jag redan spenderat pengarna (det är lätt hänt då det numera tar evigheter att få hem skivor...), och så slutligen när pengarna fanns på kontot. Nåväl. Jag har velat ha in Savage Resurrection enda platta i samlingen i flera år, men inte tagit tag i det. Det är en skiva som jag hörde redan tidigt 80-tal. Den fanns nämligen i M:s pappas gamla samling och vi körde den då och då när vi chillade hemma i hans pojkrum efter att ha repat i källaren (annat jag minns av gamla cut-out-skivor från de backarna  är Little Boy Blues och Highway Robbery). Jag har haft den på CD i 25 år, men det är ju faktiskt inte på riktigt. Eller hur? 

Alltså, det är ingen superplatta, men garagerock, bluesjam och heavy psych i lika mängder, två gitarrister, massor med fuzz och feedback och härlig ungdomlig entusiasm. Låtarna, förutom öppningsspåret Thing in 'E', är inga man direkt kommer ihåg efter att plattan är slut, men det ringer i huvudet av vilda gitarrer och det är bra nog. Som vanligt ska mono-versionen låta bäst, men det fick bli en stereo. När någon ska städa ur ens dödsbo så bör den förstås stå där i samlingen, inte minst för omslaget. Borrhål, annars superfint omslag, vinylen M-. Mercury, US, 1968.

Thing in 'E'

1-6

Rögle är klara för semifinal i SHL efter att ha slagit ut Frölunda på knock out. Frölunda kom ut bättre och hade sina chanser, men de hade förtvivlat svårt att skapa riktigt farliga avslut. Rögle har verkligen sett sjukt bra ut. Kvällens målskyttar: Edström, Palola, Hansson, Zaar, Tambellini, Brithén. 4-0 i matchserien och 20-3 i mål!!! Makalöst.

Dagens lunchmusik VIII

Trapeze Medusa. Klassisk platta med powertrion Glenn Hughes, Mel Galley och Dave Holland. Det kan inte låta mycket mera Free än vad Trapeze gör i Black Cloud och Touch my Life. Även Your Love is Alright doftar lite Free. Dessa spår är suveräna, men jag föredrar ändå bandet i Jury och Seafull. De har det mesta som hårdrock från 1970 ska ha. Avslutande titelspåret är också en höjdare. Threshold, UK, 1970.

Rögle vann borta mot Frölunda igår med 5-0. Otroligt bra insats. Frölunda är dåliga, men det är RBK som gör dem dåliga. Fyra nya målskyttar och de 14 målen har gjorts av 12 olika spelare. Målgörare igår: Sjögren, Palola, Everberg, Edström och Zaar (hans andra). Rifalk är trygg och stabil i målet och höll sin andra nolla. Nu har de fyra matchbollar. Inget lag har någonsin vänt ett 3-0-underläge i något slutspel och jag har svårt att se att det ska inträffa nu.

Uppe i ottan igår för att lyssna efter orrar. Blåsigt och småregnigt, så jag hörde ingenting på min myr. Där var en ensam orre (liksom ifjol) när jag var där förra gången. Flera sjungande skogsduvor i bokskogen. Kollade en del bra marker för rastande ringtrastar på vägen hem, men hade ingen lycka med det. Tornfalk och en sjungande varfågel var väl det roligaste. Idag min första fiskgjuse över sjön.

Jury

Seafull

Dagens lunchmusik VII

Bloodrock s/t. Denna fick sig två genomlyssningar redan igår och nu igen på min väldigt sena lunch. Bluesig hårdrock och psykedelia av absolut bästa märke. I princip blir skivan bättre för varje spår och för mig är det de två sista spåren Fantastic Piece of Architecture och Melvin Laid an Egg som är allra starkast. Stämningen i den sällsynt vackra Fantastic Piece of Architecture, den psykedeliska orgeln, sången, pianot i refrängen och den sparsamma gitarren är verkligen min kopp te. Om man kommit ner i varv efter 8 minuter, så vaknar man definitivt när protometallåten Melvin Laid an Egg drar igång. Den är verkligen helt obetalbar! Har spelats på många tokiga fester när jag bodde på gården... US-original från 1970. Capitol. Skivan är M-, inte ett knäpp överhuvudtaget, medan vita baksidan av konvolutet har sedvanlig smutsig ring wear. 

För övrig så vann Rögle även den andra kvartsfinalen. 5-2 blev det denna gång. Frölunda var lite bättre i andra perioden och fick visst tryck på hemmalaget. 2-1 inför tredje och då åkte Rögle ut och körde över göteborgarna. Bortamatcher på tisdag och onsdag. Frölunda måste rimligen rycka upp sig på något sätt och visa mer än vad de gjort hittills. Målskyttar igår: Zaar, Hansson, Gélinas, Tambellini och Lesund. Det är bra att de sprider ut målskyttet.

Fantastic Piece of Architecture

Melvin Laid an Egg

4-0

Rögle har vunnit sin första slutspelsmatch någonsin! Jag trodde att det kanske skulle bli svårt mot ett lag i matchtempo - det var två veckor sedan RBK spelade match, medan Frölunda spelade åttondelsfinal så sent som i torsdags - men det var klasskillnad från början till slut. De var verkligen bättre än Frölunda i precis alla delar. Tempo, passnings- och närkampsspel och fokus. De dippade inte någon gång i matchen! Underbart att trotjänaren Matson fick göra det första (och därmed avgörande) målet. Dessutom i boxplay! Därefter blev det mera förväntade skarpskyttar - Ryfors, Bengtsson och Tambellini. Sjögren gjorde sin bästa match för säsongen och Seider var såklart outstanding. Ny batalj redan imorgon och det kan förstås bli något helt annat. Det är trist att denna historiska grönvita match inte fick ske i en fullsatt och kokande hall och att man själv inte var på plats, men restaurangpubliken höll faktiskt igång bra och skapade ändå lite stämning för oss cmore-tittare.

Mindre upplyftande är antalet orrar på torvbrytningsmossen. Jag var uppe redan klockan 04.10 i morse, vid myren 05.00 och i gömslet en kvart senare. En timme före soluppgång. E4:an var skoningslös och det första jag hörde från en orre blev så sent som 06.40. Jag blev inte klok på om de var två eller tre, men de var åtminstone inte fler än tre. Jag satte upp gömslet ungefär där de var senast och då flyttade de sig förstås till där jag hade det förra gången... Jag tröttnade redan 07.20, försökte smyga fram lite försiktigt bakom kullarna, men det misslyckades och jag fick se en ensam tupp flyga iväg. Vid den här tiden för ett år sedan kunde jag konstatera 7-8 tuppar. Gick en liten runda i området (en varfågel åtminstone) innan jag fällde ihop gömslet och åkte till gränsmyren för dagens exkursion. Den samlade 12 personer. Det är väl fyra fler än tillåtet... Vi höll oss på smålandssidan av myren. Den delen som åter ska exploateras på torv. Avvek efter tre timmar.

RIP Bosse Skoglund

Vulpes vulpes

Igår satt jag i gömslet 5.35-8.10. Jag förstod verkligen inte vart den tiden tog vägen. Jag måste fallit i sömn, eller i djup kontemplation, för plötsligt var klockan 7.50. Jag hade två orrar norr om mig och som bubblade på ganska ihärdigt. Snett bakom mig till höger fanns en tupp som då och då gav ifrån sig det där smått galna fnittriga lätet. Sedan inbillade jag mig, eller verkligen hörde, att det kanske fanns en fjärde snett bakom mig till vänster som med jämna mellan tjoo-yschande. Jag blev inte helt klar över om det var en och samma fågel. Så tre eller fyra tuppar. Jag vill tro på det sistnämnda. 

Hursomhelst, det är i vilket fall som nedslående, för det är en halvering jämfört med förra året. Ska man fortfarande hoppas på att det är lite tidigt? Deppigt att inte se enda av fåglarna dessutom. Det hjälper tydligen inte att ha femtioelva gluggar i gömslet. En stund höll jag mig dock alert och det var när en ljungpipare lockade intensivt under 10-15 minuter. Efter att jag avbrutit gick jag runt och letade efter ljungpiparen i nästan två timmar, men den var onekligen borta. Två par tofsvipor, en skogssnäppa, några krickor och gräsänder, nyanlända sädesärlor... 

Plötsligt kom en orrhöna och flög rakt över mig. jag blev så ställd att jag inte fick upp kameran. Nästa roliga incident blev en rödräv som kom springande i full galopp rakt mot mig längs en torvvall. Oklart varför den hade sådan fart, men den ville kanske snabbt bort från vipornas revir. Jag hann skjuta några bilder i snett motljus innan han upptäckte mig, varpå han vände på en 5-öring och lika snabbt rusade tillbaka det håll han kom ifrån. Tre rådjur noterades också. Även om det är bottenlös leda och tristess, så händer det små saker med jämna mellanrum. Krickor och gräsänder, en ensam skogssnäppa, tranor som ropar i fjärran.  Någon korp flyger över. Denna så totalt misshandlade och skändade miljö, och dessutom med en ljudkontamination från motorvägen som är på gränsen till outhärdlig har jag på något sätt börjat njuta av. Den är min, det är ingen annan här och studerar djurlivet. Nästa steg lär väl bli soptippsskådning. Det finns det ju en del som sysslar med...

I ett av bona som användes av lappuggla förra året, anade jag något grått. Pulsen hann stiga något under några sekunder innan jag såg att det var en grågås. Alltså, hur hittar de sådana bon mitt ute i skogen och med flera kilometer till vatten? Det är för konstigt.

The Dawn Anew is Coming

Uppe klockan fyra för en ny morgon i fotogömslet, men flera tidiga morgnar i följd tog ut sin rätt. Jag orkade helt enkelt inte, så istället har, passande nog, The Dawn Anew is Coming med tysk/brittiska Message spelats igenom för femtioelfte gången. Det var S som introducerade mig för deras båda första skivor för några år sedan. Det dröjde verkligen ett tag för mig att plocka hem dem, men nu är det gjort. Det blev ett franskt original av The Dawn Anew is Coming (utgivet ett år senare) och ett äkta tyskt original av From Books And Dreams. Båda på Bacillus Records.

Det är helt fantastiska skivor som verkligen är där uppe bland de absolut bästa från eran. De får nog sägas låta något mera brittiska än krautrock. Eller att hybridiseringen skapade ett eget progressivt uttryck. Kanske kan man dra vissa paralleller med tidiga Nektar? Den brittiska folkmusiken i Message visar sig ibland och det gör dem unika. Jag älskar dem. Jag väljer att spela titellåten The Dawn Anew is Coming, så får ni själva bedöma.

Morgnarna i fotogömslet har varit ganska misslyckade. Har knappt sett fåglarna, utan bara hört dem. Än så länge har de dessutom varit färre än förra året. De undviker gömslet i vanlig ordning. Då lät jag det ändå stå kvar på plats en natt för att de skulle vänja sig lite. På lokalen där jag sitter i ett jakttorn och inte använder gömslet har jag bara hört en orre på håll. Förvisso blir det lite andra upplevelser att glädjas åt, men idag klockan 04.00, kändes det mer motiverande att lägga på The Dawn Anew is Coming, på skivtallriken istället... Bacillus Records 1973, M-/M-.

The Dawn Anew is Coming

Black Sunday

Det är andra gången jag har plattan med Fat i min ägo. RCA Victor, 1970. Ett UK-original. Minns inte om mitt förra exemplar var UK eller US. Jag lämnade tillbaka det då jag tyckte skivan inte spelade särskilt bra (det var bara något år sedan). Den småknastrade rakt igenom i princip. Denna låter mestadels njutfullt. I princip inte ett knäpp. Det är kanske inte en riktig höjdarpatta, men den har något visst. 

Kompetent framförd psykedelisk rock med folkinslag och med en röst som jag tycker är helt fantastisk. Tydligen från Massachusetts. De är väldigt melankoliska och sorgliga och det är förstås bra och passande. Några jazziga utflykter gör inte helheten sämre. En relativt billig skiva som definitivt borde ha en högre status. Jag gillar vissa låtar skarpt. 

House On The Corner

Black Sunday

Forever Changes

Så har jag blivit med ett original av Love Forever Changes i hyggligt skick. Omslaget är lite smutsigt ut mot kanterna och det småknäpper på skivan lite här och där, men det är inte så värst mycket att tala om. VG+/VG+. Det är stereoversionen vi talar om och en Allentown-pressning. Det finns väl inget att säga om Forever Changes som inte redan är sagt? När jag gjorde det här albumet trodde jag att jag skulle dö. Lär Arthur Lee ha sagt. Psykedeliskt mästerverk med akustiska gitarrer, orkester med violin, cello, trumpeter och tromboner, vass gitarr, fantastisk sång och njutbara melodier. En del Sgt Pepper, en del Syd Barrett och förstås en del Arthur Lee. Ett av de mer ikoniska omslagen från tiden. Jag hade den sedan tidigare på en senare press, liksom en CD. Ett original gör en något lite gladare i denna deprimerande tid. Elektra, 1967.

By the time that I'm through singing

The bells from the schools and walls will be ringing

More confusions, blood transfusions

The news today will be the movies for tomorrow

And the water's turned to blood, and if

You don't think so

Go turn on your tub

And if it's mixed with mud

You'll see it turn to gray

And you can call my name

I hear you calling my name

A House Is Not A Motel

Live And Let Live

Through The Eyes Of Love (God Help Us Please)

Nu har jag äntligen Frost-katalogen komplett. Det vill säga Frost Music, Rock and roll Music och Through The Eyes Of Love. Det finns förvisso även en live-skiva, Live At The Grande Ballroom!, utgiven 2001, men det räknas ju inte riktigt. Funderar dock på att plocka in även den.

Det var Rock and roll Music som gjorde denna lilla samling komplett. De båda andra har jag väl haft i 20+ år. Minns faktiskt inte riktigt när de hamnade i samlingen. Dick Wagner är såklart mest känd genom Alice Cooper, Lou Reed och Kiss. För mig är det dock Frost och Ursa Major (1972) som gäller. 

Frost Music är en suverän skiva. Särskilt avslutande Who Are You? är så bra som det överhuvudtaget blir 1969. Dick Wagners gitarrspel är top of the class och hans sång är inte mycket sämre. Ett måste i en anständig skivsamling. Skivan kom 1969, men min är tydligen en reprint från 1976. Ring wear och avklippt hörn, men skivan spelar M-. Vanguard 1976.

Rock and roll Music har både låtar inspelade live från Grande Ballroom och studiolåtar. En väldigt varierad platta. Från stenhårda rock 'n' roll-låtar och långa jam till smäktande ballader. Skivan kom 1969, liksom Frost Music, och även denna är en senare pressning från 1976. Det är lite synd för originalet har fold-out och texterna tryckta i uppviket. Ett rejält avklippt hörn på omslaget. Skivan som ny. Vanguard 1976.

Through The Eyes Of Love (God Help Us Please) på Through The Eyes Of Love är en av mina favoritlåtar överhuvudtaget. Jag menar det! Episk låt! Denna skiva verkar faktiskt vara ett original. Det var ju skönt. Fast det avklippta hörnet slipper man inte. Vanguard 1970. 

Who Are You?

Donny's Blues

Through The Eyes Of Love (God Help Us Please)

Snowblind

Jag blev förstås tvungen att köpa en klart överdriven och svindyr box av Black Sabbaths Vol 4. Deras kokain-album. Som många andra monsterskivor - 1971 är väl året då flest vedertagna klassiker släpptes i genres som jag håller högst, enligt de flesta - firar den 50 år i år. Jag brukar dock envist framhålla 1970 som det bästa året...

- 5 Vinyl LP, Outtakes (newly mixed by Steven Wilson).

- Alternative takes, false-starts and studio dialogue.

- Live in the UK 1973, a complete show from the Vol. 4 tour

- 40-page hardback book

- A band poster

Efter att ha hört originalskivans remix blev jag tvungen att spela mitt Vertigo-original. Dubbelt så hög output på den. Inbillar mig att den dessutom låter bättre. Mera organisk. Nåja. Min 4-page-photo-booklet-inside-gatefold-sleeve sitter inte fast i omslaget. Jag hade ett original en gång i tiden där den gjorde det, men den byttes bort... Hursomhelst, mitt original spelar M- och förutom att bookleten inte sitter fast är även omslaget fint. VG+. 

Det är väl roligt att höra lite andra versioner, false-starts och studiodialoger, men det är långt ifrån oumbärligt material. Fem versioner av Wheels of Confusion är nog lite mer än vad man tål. Dessa är mixade av Porcupine Trees Steven Wilson. Gissar att jag inte kommer spela dem särskilt ofta...

Livekonserten är däremot fin. Här är de i sin prime. Dessa två skivor har dessutom fått ett fold-out-omslag. Tomorrow's Dream, Sweet Leaf, War Pigs, Snowblind, Killing Yourself To Live, Cornucopia, Wicked World (Includes excerpts of: Guitar Solo, Orchid, Into The Void, Sometimes I'm Happy), Supernaut/Drum Solo, Wicked World (Reprise), Embryo, Children Of The Grave och Paranoid. Som jag förstår det är inspelningarna från London's Rainbow Theatre in Finsbury Park och Hard Rock venue i Manchester. 

Som om detta inte var nog, så har jag även en Jugoslavisk Vol 4 från 1975. Ozzy är snarare gul, än orange. PGP RTB, 1975. Gatefold, men det finns ingen booklet och har nog aldrig funnits. Snowblind är Black Sabbaths bästa låt. Det vet ju alla.

Snowblind

Natural Blues

Max Sunyer Jocs Privats är en ganska trevlig instrumental jazzplatta. Ja, Max Sunyer från Tapiman. 1980 är inget år som man traktar efter direkt, men det låter väl som att det lika gärna kunde ha varit inspelat 1975. Inbillar jag mig. Jag har två skivor med Iceberg som är mera jazzfusion. Vackert och smånjutbart och med en doft av medelhavet. Bocaccio Records, 1980. 

Natural Blues

I got to leave this place, leave before I go insane

Neil Merryweather har lämnat jordelivet. En klassisk skiva på våra skivspelarkvällar i K har varit Ivar Avenue Reunion från 1970. Den har varit framme med jämna mellanrum. 

Neil Merryweather, Robin Boers, John Richardson, Charlie Musselwhite, Barry Goldberg och Lynn Carey. Vilket jäkla band! I Fast Train är det Martha Velez Fiends and Angels-klass.

Ride Mama Ride

Fast Train

4-1

Det har inte alls trummat på för Rögle den senaste tiden, men idag, i grundseriens sista match, så blev det vinst mot Växjö med 4-1. Därmed slutar de etta, eller (högst troligt) tvåa. Oavsett vilket, den bästa placeringen någonsin. Fantastiskt! Nu blir det en ny paus på två veckor innan kvartsfinal. Ska man våga tro att de kan gå långt i slutspelet? De har ett lag för att vinna SM-guldet om allt faller på plats, men det vågar jag nog ändå inte tro på.