
Utgången av klimatmötet blev bedrövlig, men det var såklart inte särskilt oväntat. Jag har följt det mesta som hänt i gamla huvudstaden de här två veckorna, och jag var också nere en dag. Trots besvikelsen måste man väl kunna påstå att klimatfrågan har fått en väldig uppmärksamhet och vi får hoppas att en del av det som har hänt trots allt kommer att ge frukt så småningom. Hur mycket tid vi nu har. Sedan tänker jag på alla dessa möten mellan gräsrötter och forskare och miljöaktivister på det alternativa klimatmötet. Där fanns engagemanget och entusiasmen och viljan. Det ger ändå ett visst hopp. Media hade förstås mer fokus på polisernas jakt på lymmlar än på mötet. Lømmelpakken. Lymmelpaketet. Namnet säger det mesta

om vilken syn man har på demonstranter och demokratiska rättigheter, även om man från början kanske inte avsåg att gripa människor som var helt oskyldiga till bråk, barn, gamla, politiker... Bedrövligt det med.

Vinter i Skåne. Mina föräldrar har en liten fastighet, långt ut i skogen, där nästan en tredjedel av marken är impediment. Min pappa är mest intresserad av resten, som är produktionsskog, men jag gillar förstås den här ekonomiskt värdelösa naturtypen. Myr alltså. Vet inte vad det är med mig och myrar. Är det kanske just att de inte förändras så snabbt, att det går så långsamt. Nu när vi är mer rädda om en del av våra myrar och inte dikar ut dem, så är de också befriade från exploatering. Och så är de melankoliska och ödsliga.
Gustav Fröding - Vid myren
Över myren mörknade kvällens skugga,
tyst och töcknigt och tomt var allt.
Blygrå molnvarv upphörde ej att duggasilregn,
ljudlöst och isigt kallt.
Ingen enslig en eller grönklädd tuva,
ingen kulle, av ljungris klädd,
störde dödens färg, som sig lagt att ruva
på den sumpiga mossans bädd.
Kretsande kring på regntunga vingar irrar
— ensam — svulten — en hök omkring.
Skogen, mörk och stum, ifrån dunklet stirrar
över tomrummets ingenting.
Blott i väster skymtar ännu den matta
sista resten av dagern fram
över klippans kala, av regnet glatta,
aldrig mossöverväxta kam.
Här är stilla vila för trötta tankar,
här kan grämelsen andas fritt,
icke störd av hoppet, som utan ankar
styr, där livsvimlets skum går vitt.
Här kan nedbränd lidelse smärtsamt kyla
heta askan i nattkall vind,
här kan ångern sorgset i skymning skyla
skammens rodnad på avtärd kind.
Här kan sinnet slita det sista bandet,
som vid sorgen och livet band,
här går vägen fram till det skumma landet,
till det eviga intets land.