fredag 21 oktober 2011

Tick tock

Jag är inne på mitt sjunde år som busspendlare. Vill inte veta hur många månader dessa resor motsvarar, men numera är det över nio timmar i veckan. Tätare turer, men även fler stopp och resenärer, så det har med åren blivit en timme längre. Ibland tänker jag att det är outhärdligt, ibland att det är lite skönt att sitta där på bussen ändå. När skulle jag annars läsa dagstidningen t.ex.? Någon enstaka gång sover jag en stund. Ibland läser jag böcker, ibland rättar jag prov eller förbereder lektioner. På bussen är jag fast i 50-55 minuter och det är på sätt och vis avstressande. Sedan lär man förstås känna en del andra pendlare. De flesta hälsar jag bara på, eller kanske växlar några ord med, men med några pratar jag inte sällan hela vägen när vi råkar hamna på samma buss. Flertalet vet jag inte ens vad de heter, men det gör ingenting. Där finns storskivsamlaren P som är sju gånger tokigare än vad jag är. Hans mål är att försöka få ner sina skivinköp till 500 om året, men varje år har det gått åt skogen redan i april och han är alltid efter med lyssnandet. Håller dessutom på med en egen översättning av bibeln från hebreiska till svenska. Galningarna är de intressantaste! En lite väl pratglad kvinna i sextioårsåldern sätter sig jämt hos mig om hon får chansen. Vet allt. Vet t.o.m. en del om min familj. Hon har listat ut vem min mamma är och att min pappa var FN-soldat i slutet av femtiotalet för han hade minsann varit i Gaza tillsammans med hennes svåger osv. Vi bor inte ens i samma kommun. Världen är liten säger hon. Jag vet inte hennes namn. En trevlig kille som jag lärde känna lite för något år sedan har nog slutat pendla tyvärr, känns som evigheter sedan vi sågs åtminstone. Vi pratade alltid om spännande resor ut i världen som kontrast till det enformiga busspendlandet. Två av busschaufförerna brukar jag också prata resor med. De far och flyger som jag själv. Bästa reskamraten är en gammal lärarkollega - vi arbetade ihop för 15 år sedan - som jag träffar om jag åker hem sent. Vi har olika samtalsämnen eller teman för varje kväll, oftast om litteratur, politik, religion eller filosofi. Den här veckan sa han till mig att jag alltid skrivit för långa meningar. I hela ditt liv har du gjort det P. Han vill att jag ska skriva EN mening och ge den till honom. En enda mening, eventuellt med en bisats, kanske t.o.m. två, men bara en mening. Inte för lång. Sedan är jag fri.

4 kommentarer:

magda sa...

Fin utmaning från din kollega! Tar du upp handsken?

Jag kan fortfarande tänka på några pendlare jag mötte i Stockholm. Just det där förtrogna - och ändå inte - som uppstår när man delar samma morgontåg varje dag. Jag tänker ibland på mannen med kort skägg som alltid såg så trött och ledsen ut, som alltid nickade vänligt emot mig när jag satte mig på min vanliga plats mitt emot honom och som sedan klev av vid Skogskyrkogården. Om han någon morgon inte var med funderade jag på om han kanske var sjuk eller bara tagit sig en sovmorgon. Jag undrar om han någon gång tänker på mig?

Cuby sa...

Det är inte mitt fel säger han. Det är vår generations stora olycka. Jag filar på den där meningen, men det går inget vidare. Solen tittar visst fram och då kan man ju ge sig ut i skogen istället. Och så var man där igen...

ming wan lee sa...

jag har förmodligen alldeles för mycket tid men funderade kring ditt inlägg idag och kom fram till ett mycket invecklat svar som inbegrep både Ockhams rakknivar, Descartes, svart materia och redundans, alltså inget jag tänker tråka ut någon med här. Det som slog mig var dock tanken på hur gråskalorna i livet ofta blir förbisedda. Du vet, de där tillfällena som man brukar vilja räkna bort, som långa resor till planerade möten. Det är väl ändå aldrig de där viktiga mötena som slutligen räknas, utan de tillfälliga blickarna, utropen och infallen man får på köpet. Det är nog det vardagliga grå kittet som binder samman alla viktiga möten och sysslor som är livet... fast allt räknas. Holism. Och utan summan av allt går det inte att reducera till något koncist... för det behövs en harang. En lång radda ord, händelser och upptäckter.

Personligen är jag livrädd för redundans och älskar gråskalorna. Att reducera är svårt... tänk om man tar bort det grå kittet. Behåll skogspromenaderna.

Cuby sa...

Kloka ord. Det är helheten som räknas. Det är detaljerna som räknas. Låter förståndigt vilket som tycker jag. Eftersom helheten oftast är obegriplig så är det ibland skönt att grotta ner sig i någon liten detalj som trollsländornas ekologi eller flygtider. Eller skivetiketter. Eller något annat nördigt. Fast nu är jag visst på väg bort från ämnet tror jag...