Aulacorhynchus haematopygus

En dag åkte vi iväg till ett privatägt naturreservat nära Palmira, öster om Cali. Reserva Natural Nirvana. Medan vi väntade på en buss som skulle ta oss upp sista sträckan i bergen passade jag på att fotografera Bare-faced Ibis Phimosus infuscatus. Vanlig art som sågs i många våtmarker runt Cali, men detta var enda gången jag fick chansen att plåta...

Vilken liten underbar kolibri! Det är svårt med kolibier om de bara svischar förbi, men om de sätter sig och man får chansen med kameran så är de oftast inte omöjliga att bestämma. Denna dock svår. Experthjälpen föreslår Steely-vented Hummingbird Amazilia saucerrottei p.g.a. näbblängd och antydan till brunt på ryggen (en suddig flyktbild). Alternativet, vilket jag varit inne på, är Western Emerald Chlorostilbon melanorhynchus.

Det blev några tukaner i Amazonas, men inga som fastnade på bild. I Colombia sågs bara den här tukanetten, Crimson-rumped Toucanet Aulacorhynchus haematopygus. Helt underbar! Det blev många bilder, men den höll sig oftast ganska gömd inne i bladverket.

Blue-naped Chlorophonia Chlorophonia cyanea. Ingen bra bild, men den colombianske fågelskådaren och konstnären och hippien som hade ett hus i Nirvana hade aldrig sett den där. Han blev lite snopen när jag visade den i kameran. Står som uncommon i colombiaboken, med undantag av Santa Marta där den ska vara vanlig.

Gott nytt år!

Amazilia tzacatl

Cali es Cali y lo demás es loma, ¿oís? Men vi tog oss upp i bergen några gånger. Rufous-tailed Hummingbird Amazilia tzacatl. Vanlig, men jag har visst inga riktigt bra bilder för det. Minns att det var i skymningen så det förklarar iso 1000. Utbredningsområde från Mexico ner till Equador.

Slate-headed Tody-Flycatcher Poecilotriccus sylvia. Den behövde jag experthjälp för att bestämma. Ingen vidare bild i Birds of Colombia, jag skulle letat i min Costa Rica-bok istället. Ecoparque Río Pance.

Acadian Flycatcher Empidonax virescens. Häckar i östra USA och sydvästa Ontario, övervintrar ner till Colombia och Ecuador. På wikipedia kan man också lära sig följande: The Acadian Flycatcher is an excellent flier; it is extremely maneuverable, can hover, and can even fly backward. Curiously, there is no scientific information on hopping or walking by this bird.

Melanerpes rubricapillus

Alldeles nära där vi bodde i Cali sprang vi på Red-crowned Woodpecker Melanerpes rubricapillus och till slut hittade vi också boet. Det blev att jag var där flera gånger med kameran och det finns nog inte några individer jag tagit fler bilder på än detta par...

Red-crowned Woodpecker ersätter Hoffmann's Woodpecker Melanerpes hoffmannii - som jag hade några gånger i Nicaragua och i norra Costa Rica - i södra Costa Rica och det finns en smal zon där de hybridiserar med varandra. Övre bilden Red-crowned från Cali, nedre Hoffmann's från Managua.

Lineated Woodpecker Dryocopus lineatus. Neotropisk spillkråka. Denna stora och tjusiga hackspett har jag sett och fotograferat i Nicaragua, Costa Rica, Peru och Colombia, men inte ett enda riktigt bra foto har det blivit. Nu släpper jag ändå igenom denna från Pance, söder om Calí eftersom det blev ett hackspettsinlägg. Utbredningsområde från Mexico till norra Argentina.

Milvago chimachima

Redan innan colombiaresan hade jag svåra besvär med ryggen. Det blev inte bättre efter Amazonas och när jag kom till Cali var smärtan invalidiserande. Jag gick till G för att få akupunktur och massage. Jag var förstås skeptiskt till just akupunktur, men en rejäl genomknådning skulle kanske kunna lindra. Tänkte jag. Vid mitt första besök fick jag något över 20 nålar i rygg och fötter. Dessutom blev det någon sorts värmebehandling. G förde en stor glödande cigarr långsamt fram och tillbaka strax ovanför huden. Längs meridianerna kan jag tänka. Ja, hokus pokus det mesta. En rejäl massage på det och med de mest osannolika verktyg till hjälp och sedan avslutades hela den 1,5 h långa sessionen med att G spelade gitarr. Beatles, Stones, Bob Dylan, Hendrix. Trevligt!

Jag tror jag var där fem gånger. Ungefär samma procedur upprepades. Nålar, värme med cigarren, knådande och bankande. Någon gång låg jag ensam där i rummet med mina nålar och lyssnade på Pink Floyd medan G gav någon annan kund en omgång, men oftast höll han mig sällskap och vi diskuterade allt mellan himmel och jord. Sista gången, det hade inte blivit nämnvärt bättre, så ville G som sista utväg pröva nervterapi. Jag var beredd att testa allt så jag lät honom ge mig fyra procaininjektioner. Jag hade aldrig hört talas om vare sig behandlingen eller procain tidigare, men G lugnade mig med att det var som kokain fast utan drogeffekt. Hederligt gammalt tyskt påhitt visst. Den första injektionen i vänster fot gav mig lätt den mest smärtsamma sekunden i mitt liv. En i andra foten och två i ryggen var inte sköna de heller. Jesus! Efter denna skräckupplevelse vågade jag mig inte dit fler gånger. Ryggen blev långsamt bättre.

Hursomhelst, där i G:s trädgård, när jag någon gång väntade på att få behandling, fotograferade jag en del fåglar. Så många bra bilder blev det som vanligt inte, men idag bjuder jag på Yellow-headed Caracara Milvago chimachima, Vermillion Flycatcher Pyrocephalus rubinus och Blue-gray Tanager Thraupis episcopus. Alla vanliga arter i staden.

Lesbia victoriae

Från högre höjd i Bogotá. Från Monserrate närmare bestämt. 3152 m.ö.h. Linbana både upp och ner... Fantastisk utsikt över Bogotá. Den tredje högst belägna huvudstaden i Sydamerika efter Quito och La Paz. 2625 m.ö.h. Tio miljoner invånare.

Black-tailed Trainbearer Lesbia victoriae. Vi såg en hona även på peruresan, men jag kan i ärlighetens namn inte komma ihåg den. Det finns förstås en överhängande risk att man inte minns alla sina observationer när artrikedomen är stor. Den här individen har jag dock några tiotal bilder på. Spektakulär.

Black Flowerpiercer Diglossa humeralis. Vi såg sju arter flowerpiercers på peruresan, men inte denna och inte heller den liknande Glossy Flowerpiercer. Tror jag hade båda i Colombia, men de är inte helt lätta att skilja åt.

Shining Sunbeam Aglaeactis cupripennis. Den här kolibrin var allmän i Peru vid Abra Barro Negro, i Celendín och Cajamarca. Omisskännlig. I Colombia tror jag bara att jag såg några exemplar här på Monserrate.

Colibri coruscans

Kör vidare med fåglar, men lämnar Amazonas. Det finns gott om fåglar att titta på och fotografera mitt inne i städerna. De här är alla tre från botaniska trädgården i Bogotá. Sparkling Violetear Colibri coruscans. Vanligaste kolibrin i staden tror jag. Den här individen fick jag tagit en massa bilder på...

Yellow Oriole Icterus nigrogularis. Yellow Oriole is also called the "Plantain" and "Small Corn Bird", and in Venezuela it is known as "Gonzalito". Såg inte så många, men den är nog ganska allmän. Alla orioler är tjusiga.  

Shiny Cowbird Molothrus bonariensis. Boparasit som vår gök. Parasiterar framför allt på Rufous-collared Sparrow, men det är flera arter som kan råka illa ut. Ganska allmän. Hannarna är snygga när ljuset faller rätt.

Lipaugus vociferans

Det får bli några fåglar från Amazonas i julaftonsinlägget. Först ut Screaming Piha Lipaugus vociferans. Inte någon färgklick, men hörs desto mer. The voice of Amazonia: its far-carrying song is one of the most characteristic sounds of lowland forest. Palmarí, Brasilien.

Amazonian Antshrike Thamnophilus amazonicus. Har inga mängder med bra fågelbilder, merparten är oskarpa eller urfrätta, men den här är fin. Snygg är hon också. Mata-Matá, Peru.

White-Chinned Jacamar Galbula tombacea. Eller det borde vara White-Chinned. Så himla fina jacamarerna. Såg den liknande Bluish-fronted Jacamar Galbula cyanescens längre söderut i Peru på resan innan denna. Det ska knappt finnas någon geografisk överlappning mellan arterna. Mata-Matá, Peru.

God Jul alla bloggläsare!

Amazonas

För ett år sedan tog vårt amazonasäventyr slut. Fyra timmars båtresa på Río Javarí och Amazonas i regn. Taxi i Tabatinga till polisstationen för att stämpla ut från Brasilien. Taxi till flygplatsen i Leticia. Flyg till Bogotá och sedan vidare till Cali. När vi var framme på kvällen var vi rätt slitna... 23 dec 2011.

Eubucco richardsoni

För ett år sedan var vi i Amazonas. Vi fick avhandlat lite historier från denna trip igår på vinylspelarkväll i Ä-holm. Bland de mest minnesvärda dagarna på alla resor jag gjort och jag längtar förstås tillbaka dit. Jämt.

Tusentals bilder men jag fick syn på den här i ett av albumen. Lemon-throated Barbet Eubucco richardsoni. Hona. 50 bilder, ingen riktigt skarp, men den är ju läcker ändå och en färgklick i den gråa vintern. Hannen fick jag inte fångat med kameran. Mata-Matá på perusidan av Río Javarí. 22 dec 2011.

Embryo's Rache

Världens bästa skiva idag är Embryo Embryo's Rache. Tycker det lite då och då faktiskt. Och då saknar den gitarr! En hypnotisk jazzrocktrip som inte liknar något annat. Suggestiva meandrande riff som är hårdare än det mesta och långa orgel-, flöjt- och saximprovisationer. Mellotron. Mycket percussion. De måste varit totalt stenade när de mixade plattan för det låter hur som helst, ibland hörs knappt trummorna, ibland inte solande instrument... Jag borde ha många fler Embryo-skivor, de har gjort hur många som helst så det finns nog mycket att upptäcka. Bandet - the most eclectic of the Krautrock bands - finns fortfarande och konserten med dem på freakstage, sent sista natten i Burg-Herzberg för fem år sedan, är en av mina största konsertupplevelser någonsin. Det var fullständigt magiskt. Fulpress. 1971. Hela skivan på youtube. SOT: Time.

Fairyport

Inget väder för utomhusvistelse så det har blivit skivspelande för hela slanten. Fick för mig att ta fram Wigwam Fairyport. Klassisk finsk platta. Länge sedan jag lånade den ett öra och den var ännu bättre än jag mindes den. Eller rättare sagt, de tre studioinspelade sidorna var bättre än jag mindes dem. Jazzig progressive och det är inte sällan man tänker på Soft Machine. Öppningsspåret är en höjdare, men sedan fastande jag också för den vackra pianoballaden Lost without a trace, vilken måste ha gått mig helt förbi tidigare... Ja, det mesta är riktigt bra och musicerandet är högklassigt. Hursomhelst, det är den sidlånga och liveinspelade Rave-Up For the Radies med en gästspelande Jukka Tolonen som får huden att knottra sig och det visste jag däremot om. Låter som ett helt annat band. Tolonen spelar den skitigaste och vildaste gitarren som bara tänkas kan av en virtuos och om man är på humör för gitarrgnidande så är det nästan så bra det kan bli. Utom inspelningen för den är högst medioker. Såg en skiva gå för över tusenlappen på Tradera för någon vecka sedan. Förvisso ett extremt fint exemplar, men vill man ha tag i den idag verkar man få hosta upp en del... Love Records. 1971. Recommended!

Passer domesticus

Fotograferat lite fåglar idag. De flesta bilderna helt misslyckade, men den här gråsparven kan väl få vara med på bloggen. Det finns en flock på 20 fåglar här på landet nu och jag skulle vilja säga att det är smått sensationellt då här inte fanns gråsparv alls i åtminstone 25 år. För några år sedan häckade dock ett par i en holk. De försvann igen, men den här flocken verkar trivas bra just nu med fågelborden här runt omkring. Däremot inga pilfinkar, vilka annars brukar vara månghövdade.

If You Miss 'Im I Got 'Im

Söndag. Löser trigonometriska ekvationer och lyssnar på John Lee Hooker. Det snöar ute. Spelade med bandet igår och även om det inte var så mycket folk som kom så var det ovanligt trevligt. Behövligt. Julmarknad i den här lilla byn igår, julskyltning i den större byn idag. Har inte tid med sådant förstås.

John Lee Hooker If You Miss 'Im I Got 'Im är en riktig favoritplatta. Som gjord för söndagar. John Lee ihop med kusinen Earl Hooker. Ett år innan Earl gick bort. Blues blir inte bättre. Favoritspår: Lonesome Mood. 1970.

Conquest

Köpt en ny kikare. Min gamla slitna Bausch & Lamb 10x42, som jag trivts ganska bra med, gick sönder i somras när jag var i USA. Som tur var, då, i Yellowstone, kunde jag snabbt köpa en hyfsad Nikon som räddade resan, men jag har verkligen behövt en ny och bättre. Ville inte lägga riktigt de pengar som värstingarna betingar så det fick bli en i mellanprisklass. Efter en del funderande och recensionsläsande slog jag till på en Zeiss Conquest 10x42 HD.

Jag har förstås inte haft möjligheten att testa den så mycket, men den känns mycket bra. Hoppas det ska bli lite roligare med fåglar igen med en vass kikare. Närgräns på 2 meter är ganska bra, så den kommer att fungera även för insektsskådning...

En annan nyhet är att jag nu har ett giltigt körkort. Har visst kört runt med ett ogiltigt sådant i nästan fem år. Man är inte klok helt enkelt.

Arising

En av mina absoluta favoriter när det gäller amerikanska obskyriteter är Short Cross Arising. Tung bluesplatta som har det mesta. Suveräna låtar, sköna gitarrer och maffig hammond. Ett gäng ynglingar från Virginia som borde nått större framgångar. Favoritlåten är väl egentligen Suicide Blues, men jag väljer att lyfta fram ett något mindre depressivt spår och som inte sällan åker på när vi har våra skivspelarkvällar, nämligen Hobo Love Song. Solopartiet är fantastisk. Först ett gitarrsolo som låter som gitarrsolon ska låta, 1.45-2.10 (och med ett underbart driv i kompet!), innan orgeln går igång efter coolaste taktbytet till 3/4 2.24 och sedan, efter några tunga avslutande ackord, stöddigaste övergången tillbaka till 4/4 3.35. Kan höra detta hur många gånger som helst. Nörd that is. När jag köpte skivan som dubbelvinyl med bonusspår, utgiven av Akarma (det är veckans tema om det nu undgått någon läsare av denna blogg), så var den fortfarande möjlig som original, om än dyr. Ångrar att jag inte köpte ett sådant. Har dock inte gett upp den helt. 1972.

Hobo Love Song

Above All

Jag fortsätter med att inventera obskyra amerikanska plattor som jag har på Akarma i min skivsamling. Stack Above All var bättre än jag mindes den. Stökig och brötig blues och tidig hårdrock. I någon låt är det nästan så att man får lite Blue Cheer Vincebus Eruptum-vibbar. Slarvig gitarr, stöddig trummis, kaxig sång. Det här är en ultrararitet som tydligen bara ska finnas i ca 10 (sic!) kända exemplar i original. Öppnar med en cover på Poison Ivy, men sedan är det eget för resten av slanten. Bäst och röjigast är de nog i Cars. 1968. Fuck off!

Cars

Sacred Mushroom

Idag har jag dammat av en annan obskyr och bluesig amerikansk platta som jag har på fulpress från Akarma, nämligen Sacred Mushroom. 1969. Gillar den riktigt mycket och den åker faktiskt på tallriken relativt ofta. Inte direkt psykedelia vilket man kanske förväntar sig när man ser omslaget, utan huvudsakligen en bluesplatta. Skönt gitarrspel från Larry Goshorn, bra sång, bra låtar, tidstypisk atmosfär. Schyst cover på I'm not like everybody else, men bäst gillar jag nog I take care. Plattan är fortfarande möjlig att köpa i originalpressning, men det är på gränsen. Lär väl aldrig bli så, även om det hade varit roligt att äga den äkta artefakten...

I take care

Surnia ulula

Lyckades ta mig ut en runda. Först spanade jag in en hökuggla som L hittade igår. Försökte ta mig närmare för fotografering, men det ena diket bredare än det andra gjorde att jag till slut gav upp. Hopplöst område att röra sig i... Det blev favoritmyren istället och med förhoppning om fler ugglor. Det blev några meståg - inbillade mig att jag skulle få något fint foto på stjärtmes, tofsmes eller talltita, men så blev det såklart inte. Försöker hitta en förlorad känsla för de här exkursionerna, men känner ingenting mer än att det är deprimerande. Får hoppas det är övergående.

Flash

Det var länge sedan jag lyssnade på Moving Sidewalks Flash. Fick för mig det i torsdags kväll och den har inte lämnat skivtallriken sedan dess. När jag köpte Akarma-utgåvan för 10-12 år sedan var det nog blueslåtarna som intresserade mig mest, särskilt den blödande gitarren i Joe Blues, men nu gillar jag de mer psykedeliska låtarna bättre. Det är helt enkelt en underbar Texas-platta från eran, fullt i klass med de mer kända med 13th Floor Elevators och Bubble Puppy. Billy Gibbons lirar suverän gitarr all over, ibland tydligt influerad av Hendrix. Snart skulle han som bekant slå igenom med ZZ-Top.

Första gången jag hörde Moving Sidewalks var på Pebbles Vol. 2 där de medverkade med garagepärlan 99th Floor. Det borde väl ha varit i mitten av 80-talet. 99th Floor finns med som ett av 5 bonusspår på vinylsida 3. Vinylsida 4 är tom.... Alla Akarma-plattor lär vara illegala. Denna gjordes 2000. Originalet går inte att köpa för pengar och kom 1968.

No Good to Cry

Second Assault

Lever Horisont upp till förväntningarna med sin andra platta Second Assault? Kanske inte, men nu när den legat och mognat till sig några veckor så går jag igång på den lite mer. De lånade en del av Graveyard på Två Sidor av Horisonten, nu är det dock ännu tydligare. Mest tänker jag på gitarrspelet även om Horisont är lite riffigare. Det är förstås ett litet minus att de inte satsat på att utveckla sin egen stil lite mer, men jag är kanske orättvis för samtidigt gillar jag de Graveyard-doftande låtarna bäst... Ena stunden får jag för mig att sången är något enerverande för att i nästa stund älska den. En och annan sångmelodi har lånats av Ozzy även denna gång, men av Sabbath får man som bekant låna hur mycket som helst... Vinyl. Rise Above Records. 2012. SOT: Crusaders of Death.

Flash Point

Om ni inte lyssnar på Witchcrafts och Graveyards senaste plattor hela tiden så bör ni låna Spiders Flash Point ett öra. Alla de här banden låter helt olika, men ändå finns det gemensamma ingredienser i deras musik och det har förstås att göra med att det på sätt och vis är en stor familj med musiker. Eller åtminstone finns det flera kopplingar. John Hoyles spelade tidigare i Witchcraft och återfinns även i Troubled Horse med Ola och Jens Henriksson. Axel Sjöberg från Graveyard trummade med Spiders från början osv...

Spiders har inte Witchcrafts dystopiska stämning och inte Graveyards jagade blues utan de är mer 60-tal och rock 'n' roll och garage, men ibland så hör man t.ex. Pentagram där ändå. Den behöver några genomlyssningar, sedan sitter den som en fläskläpp. Coolt omslag. På vinyl såklart. 2012.

Hang Man

Höst IV

Vilken vecka... Inte hemma någon kväll före kl 20.30 eftersom vi haft ett möte i Hbg med skolor från Polen, Italien och Turkiet. En kväll blev det en tura på sundet. Inte som förr i tiden förstås, men det var väl lite småtrevligt. Avslutade veckan med knytkalas på skolan och efter det partajet tog jag tåget till Klippan och anslöt sent på kvällen till skivspelandet som varade till fyra på morgonen. Ibland verkar jag tro att jag fortfarande är tjugo...

Passade på att köra min Doris Did You Give the World Some Love Today Baby (1970) i T:s skivtvätt. Det blev en helt acceptabel platta som jag skulle våga gradera VG+/EX. Lite lite småknaster mellan några låtar och ibland i början eller slutet av de lugnare spåren. Efter några genomlyssningar tycker jag att i princip hela plattan håller. 60-tals-pop, psykedelia, trams, funk och jazz i en avslappnad blandning. Låter mer 1968 än 1970 och det var väl därför som den passerade ganska obemärkt när den gavs ut. Idag är statusen högre. Först hade jag tänkt att kanske använda den som bytesplatta (det är en riktig raritet), men den åker in i skivhyllan. Bäst är förstås den suggestiva You never come closer som senare, 1977, dök upp som ledmotiv och med svensk text i TV-serien Ärliga blå ögon. Melodin fastnade redan då.

Annars är det mesta deprimerande. Särskilt vädret och Rögle BK.

Höst III

Lördagskvällen och halva natten tillbringades i den lilla stugan vid Hallandsåsens fot tillsammans med de danska vännerna. Godaste maten. Rödvin. Kaffe. Politik, historia, resor, musik, droger, ensamhet, galenskap. Vi hinner alltid med att avhandla en hel del.

Det är tungt nu. Hästarna lider de med.

Lights Out

Mörkare och argare. Lite farligare. Lite bluesigare. Slow Motion Countdown är fantastisk. Vilken sång och vilken stämning! Gåshud all over. Graveyards mästerverk, den är ensam värd hela skivan. När det gäller nya plattor köper jag nästan bara sådana med svenska band. För att de är bäst helt enkelt! Vinyl. 2012. Buy or die!

Bamboo

Det är inte ofta jag hittar något i 20 kr-backarna när jag är på skivmässa, men i söndags blev det några stycken. Bamboo på Elektra från 1969 bl.a. Har nog sett den förut. Schysta brallor, man kan ju alltid chansa när priset är en tjuga tänkte jag. Den var överraskande bra! Märklig blandning av psykedelia, country, blues, trams. Jag tycker inte att dessa är The three best songs from Bamboo, men de bästa hittar jag inte på tuben.

Smooth Ball

Har länge tänkt att jag skulle köpa de båda skivorna med T.I.M.E. I söndags hittade jag den andra plattan Smooth Ball i fint skick och till ett hyggligt pris. En fot i sextiotalets psykedelia och en i den hårdare bluesen, den tidiga hårdrocken. Inte helgjuten, men bör verkligen finnas i en anständig skivsamling och det får man tydligast klart för sig i Morning Come. Stenat, släpigt sväng, stöddig gitarr, stämsång som det bara lät på sextiotalet. Den första ska vara något snällare, men jag får nog leta upp den också... 1969.

What about me?

Det är väl ungefär 30 år sedan jag köpte de första plattorna med Quicksilver Messenger Service. Då sa alla att det var de två första som gällde, möjligen kunde man ha Shady Grove också, men resten kunde man skippa. Så blev det. På senare tid har jag anat att man kanske ändå skulle kolla upp även senare skivor. Något jag hört eller läst, minns inte. What about me? har jag sett ibland, men aldrig tyckt att skicket varit tillfredställande. Nu hittade jag ett fint exemplar på skivmässan i Ä-holm. Har inte så mycket att göra med de två första gitarrplattorna, men den är ju ändå helt underbar på alla sätt och vis. Gillar allt från titellåten till den psykedeliska samban i All In My Mind, men favoritspåren efter några genomlyssningar är den fantastiskt vackra Long Haired Lady och den avslutande långa och mäktiga Call On Me. Undrar om jag hade gillat dem då i början av 80-talet? Förmodligen inte. 1970.

Förrsten har jag köpt Dali-högtalarna. Hoppas de klarar skivspelarnätterna bättre än de gamla...

November II

Så var höstlovet slut. Varit en vecka i Västmanland. Tåget upp, bil tillsammans ner. Inte gjort något speciellt. En fisketur. Tagit upp båten. Årets sista grillning. Riktig vinter med 1-2 dm snö i måndags. Långa skogspromenaden visade sig bara vara 11 km enligt Endomondo. Trodde förstås några km längre i vanlig ordning... Spelat en massa skivor. Förutom sådant vi alltid lyssnar på som Black Keys, Pentagram, Witchcraft, Cornelis, Allan Edwall, Blå Tåget, Kebnekaise, Mikael Ramel, Peps osv, så dammades band som Collegium Musicum, Junipher Greene, Gravy Train och Climax Bluesband av. Inspirerad av allt skivspelande köptes fyra vinyler i M och N:s butik igår och efter skogspromenad med P och de små idag, innan de åkte hem, så blev det skivmässa i Ä-holm där inte mindre än 12 skivor inhandlades. De ska väl vara några dagar...

November

En dag som gjord för att lyssna på Colosseums två första plattor  - Those Who Are About to Die Salute You - Morituri Te Salutant och Valentyne Suite. Alla vet redan att progressive inte blir bättre än så här. Om man nu vill ha sin progressive bluesig och jazzig dvs. Sådan här musik görs inte längre och framför allt är tidsepokens organiska atmosfär oefterhärmlig... Those Who Are About to Die Salute You kom på Fontana och Valentyne Suite är den allra första Vertigo-plattan. Jag har dem på Get Back respektive medioker tysk Bronze utan fold-out. Bedrövligt.

Butty's Blues

Oktober III

Skriva uppsats, tvätta, handla, laga middag, lida, leta efter borttappad viktig sak, respondera på några reflektioner i ett litteraturseminarium, lida lite till, fundera på att gå en skogspromenad men inte göra det, höra en tranflock flyga över huset, fundera på att spela någon bortglömd vinyl men inte göra det heller, nästan dö av leda...