Janus

Nu kör jag inte så särskilt mycket bil, åtminstone inte under vinterhalvåret, men jag har haft två CD-skivor i bilen i över två månader och det betyder ändå att de genomlyssnats säkert tio gånger var. De åkte med när jag skulle upp och se Blues Pills i Gbg och sedan har de blivit kvar. Jag pratar om Aunt Marys Loaded och Janus, norrmännens andra respektive tredje skiva. Jag införskaffade dem för kanske 10-12 år sedan och det blev inte att jag spelade dem särskilt mycket. Bra skandinavisk heavy progressive och hårdrock, orgelmättat och med vass gitarr, men kanske inte som första Junipher Greene ändå. Tänkte jag då. Nu har jag liksom nött ner allt motstånd och lärt mig skivorna mera i detalj. På Loaded är det mycket hårdrock i Deep Purple-anda och någon gång tänker man på nämnda Junipher Greene. Inte kanon rakt igenom, några hårda boogie-låtar är väl i ärlighetens namn rätt träiga, men den är ändå verkligen väl värd att ha. Bäst är de i avslutande G-Flat Road med sitt blytunga, Uriah Heep-doftande riff. Hammond organ fest! Den kan man spela på repeat! 1972.

G-Flat Road

På uppföljaren har de förfinat sitt sound och det är mer heavy progressive än vad det är simpel hårdrock. Janus är deras mästerverk och den är verkligen där uppe tillsammans med Culpeper's Orchard, Old Man and the Sea, Junipher Greene, Höst och November. Mer musikalisk, bättre låtar och mer dynamik. Gillar hela skivan men det mest suggestiva spåret är nog Stumblin' Stone. Älskar när man bygger upp låtar så. Sedan är förstås gitarrsolot i avslutande What a Lovely Day världens bästa (lyssna från 2.28...)! 1973. CD som sagt, men det ryktas om att Shadoks vill göra legala nypressar av dessa. Jag vill dock minnas att jag sett åtminstone Janus i min morbrors skivsamling på 70-talet. Någon gång borde jag göra ett försök att köpa loss rubbet av honom...

Stumblin' Stone

What a Lovely Day

When you feel the feeling you was feeling

Ett år på Roskilde-festivalen, på 80-talet då alltså, såg jag bluespianisten Champion Jack Dupree två gånger. En kväll i ett av de mindre öltälten där det var trångt och intensivt och en hög och skön stämning och sedan på stora scenen, Orange, mitt på dagen inför bara några hundra personer. Oförglömligt minne. Det var ett ständigt skämtande från denne entertainer och vi var en uppsluppen och entusiastisk publik. Idag har jag spelat When you feel the feeling you was feeling (1968). Har ett näst intill perfekt Blue Horizon-exemplar som köptes någon gång i slutet av 80-talet. Den kan gå för en tusenlapp idag... Hursomhelst, här kompas han av ett gäng vita slynglar med bandnamnet Black Cat Bones och som vid denna tidpunkt hade Simon Kirke och Paul Kossoff i uppställningen. Snart skulle de, som bekant, lämna för att bilda Free med Paul Rodgers och Andy Fraser. Stan Webb är också med och bänder på ett spår och Duster Bennett spelar munspel. En pärla i skivsamlingen!

A Racehorse Called Mae

Warrior on the Edge of Time

Skivspelarkväll i Klippan igår. Det blev högvis med plattor i vanlig ordning: Doors, Hawkwind, Bodo Molitor, Hydra, Grand Funk, Tucky Buzzard, Uriah Heep, Judas Priest, Titanic, Iron Butterfly, Quicksilver, Pink Floyd, Peacepipe, Mikael Ramel, Old Man and the Sea, Midnight Sun, Dream, Dreams, Pete Brown & Piblokto!, Champion Jack Dupree, J. B. Lenoir, Breakout, Freddy King, Flower Travellin' Band, Colour Haze och förmodligen några jag glömt. Dessa sessions är fantastiska! Huvudvärk dagen efter förstås, men det får man ta...

Idag blev det konstrundan. Mestadels ute på Kullahalvön. Några bra och intressanta konstnärer, några tämligen ointressanta. De man faller för är alltid spännande människor, de som är beige är just beige och inte det minsta galna. Lunch och öl hos Brentegani's i Tånga och mitt ute på landet i Mjöhult hittade vi en pub som vi måste besöka någon gång. Inga loppisskivor.

Nu fick jag lust att höra hela Hawkwind Warrior on the Edge of Time. Sista plattan med Lemmy. Spacerock när det är som bäst. 1975.

Mars III

Nej, man kan inte bara sitta inne och uggla. Jag tog mig upp ur mitt hål och gjorde värsta utflykten. Började med Skälderviken och en kortare tur ute på Kullahalvön. Det fanns förstås gott om gravänder, strandskator och storspovar. För mig, som knappt tagit mig utanför dörren i år, var det mesta årskryss.

Större strandpipare noterades också, men de var bara några enstaka. Någon jaktfalk (sågs i helgen) blev det emellertid inte, men väl en havsörn. Skäggmesar plingade i vassen och stare och sånglärka och järnsparv sjöng. En varfågel sågs från bilen. Fotograferade en tornfalk, men bilderna blev inget vidare. Ingen jorduggla…

Därefter tog jag mig till Hovs Hallar där jag lunchade. Pocherad kungsflundra. Fint att sitta där och äta och dricka kaffe och ha Bjäre och Kattegatt utanför fönstret. Livskvalitet! Efter smaklig spis satte jag mig på klipporna nedanför Hovs Hallar och njöt av ejdrarna. Deras låtande är underbart! Ingen ljudkontamination från civilisationen. Kontemplation.

Nästa längre promenad blev ut till Gröthögarna. Här var det inte så mycket fågel, men det var riktigt skönt i solen även om vinden var kall. Nu hade jag fått så mycket frisk luft att jag blev tvungen att lägga mig på marken ute vid högarna en stund och ta mig en liten tupplur.

Något vettigt i fågelväg till borde jag väl kunna få in? Det blev en sväng till Torekov där utbudet först verkade vara det samma som på andra lokaler, men efter lite nötande med tuben fick jag fatt i en ensam skärsnäppa. Inte det sämsta! Några krickor sågs också efter en stund och de hade jag åtminstone bommat tidigare. Via Båstad, Vindrarp och Rössjön hem. Vilken härlig dag!

Måste sluta att försumma hemmanaturen. Eller den som jag har på inte alltför långt avstånd hemifrån.

Peacepipe

Jon Uzonyi's Peacepipe måste vara den bästa outgivna plattan från det sena 60-talet. De gjorde en singel 1968 och spelade sedan in en fullängdare - när verkar lite osäkert, hittar olika uppgifter, men kanske 1969 - som inte fick någon release. 1995 släppte Rockadelic den som Peacepipe The Human Equation Featuring Jon Uzonyi. Den utgåvan är förstås borta sedan länge och kostar redan skjortan. Som tur är har Shadoks gett ut den på nytt. Helt outstanding heavy psych. Hur kunde den ställas i hyllan? Något spår får mig att tänka på Fraction, något annat Damnation of Adam Blessing eller kanske Dragonfly. Sanslöst gitarrspel. Sea of Nightmares är lätt något av det ruggigaste jag hört.

Sea of Nightmares

Saga

I augusti förra året var jag i Riga för första gången. Det var ett angenämt besök. Väldigt härlig stad! Bara några månader senare bokade jag en hyttplats på Melloboat 2013 - Rockin' with Riga. Jag var med på den första proggbåten till Helsingfors 2007. Då spelade bl.a. Life, November, Mikael Ramel, Fläsket Brinner, Mecki Mark Men, Asoka och Charlie & Esdor. Oförglömligt! Var aldrig av i Helsingfors för då låg man nog och sov efter en hård natt, men i år ska färjan ligga i Riga i fem timmar på e.m. och jag har lovat ett gäng en guidad tur och pubrunda. Kommer bli kanon! Det jag mest ser fram emot att höra på kryssningen är Christer Stålbrandts Saga - det är huvudanledningen till biljetten - men givetvis också Fabio Frizzi, Cressida, Icecross, Trettioåriga kriget och Panta Rei. Där är säkert fler bra band, men inga som jag har någon större koll på.

Saga har jag som ett fint original. Jag köpte den ganska sent så jag betalade en hel del även om jag inte minns hur mycket, men förmodligen långt under hälften av vad den kostar idag. Skivan påminner något om 6:e November, men den är mörkare och mer introvert. Gillar den riktigt mycket. Hittar inget med Saga på Youtube, skulle velat lägga upp Djävulens läppar, så ni får hålla till godo med Sista Resan med November.

Sista Resan

Birds and vinyl

Jag köper som bekant mest skivor för pengarna, men det händer att böcker letar sig in i hemmet också. Företrädesvis facklitteratur av olika slag, mera sällan skönlitteratur. Igår fick jag min Skånes fågelatlas. Under åren 2003-2009 inventerade jag tydligen 7 atlasrutor, 5 x 5 km stora, på fåglar. Väldigt rolig inventering som man lärde sig massor av. Jag lade ner långt över 100 timmars arbete, kanske 200, och gick många många mil, men det var fantastiska år som man inte vill ha ogjorda. Det här är ett verk av totalt 175 inventerare. Imponerande jobb!

Sedan blev jag tvungen att införskaffa Birds of Northern South America - An Identification Guide, plates and maps. Man kan inte ha för många böcker om latinamerikas fåglar. Egentligen alldeles för tung som fältbok, men något annat är ju omöjligt när 2308 arter ska avbildas på 6400 bilder. Den här skulle jag haft när jag var i Colombia istället för Field Guide to the Birds of Colombia. Fina illustrationer som verkligen känns mycket bättre än de i Colombia-boken.

Nyligen fick jag också inhandlat Hans Pokora 6001 Record Collector Dreams. Den sjätte i serien med obskyra och värdefulla skivor från hela världen. De här böckerna är egentligen alldeles för dyra, men varje gång det kommer en ny så är det ändå svårt att låta bli. Det är samlandets stötesten. Skivomslagspornografi. Att ligga på soffan och bläddra i en Pokora-bok och lyssna på vinyl är bästa avkopplingen. Fast det har jag förstås sällan tid till. En och annan skiva som kommit med har man i hyllan...

En El Maravilloso Mundo De Ingeson

Kunde såklart inte motstå att köpa The Speakers En El Maravilloso Mundo De Ingeson när den nu släpptes av Shadoks. Det colombianska bandets svar på Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band. Deras skivbolag tyckte förstås att det var alldeles för rubbat så de fick ge ut den själva och det blev deras sista platta, de hade gjort  fyra före denna. Helt skruvad psykedelia. Alla tänkbara ljudeffekter, det skramlas och tutas mest hela tiden, baklängesgitarrer, tablas, marimbas, xylophon, cembalo, allmänt osammanhängande. På rätt humör är det både roligt och bra och maravilloso. Colombia 1968. Fantastisk utgåva med utvik och 12-sidig booklet, precis som det helt omöjliga originalet.

Oda a la gente mediocre

Niños

Midnight Sun

Det blir danskt ikväll med, nämligen Midnight Sun. Skön jazzrockplatta från gamla fosterlandet. Vassa musiker, bra sväng, grym gitarr, ylande saxofoner, flöjt... Ibland tungt och skitigt (Living on the Hill). Men spåret som sticker ut mest är Talkin'. Otrolig låt! Gitarrsolot slår det mesta. Ett måste! Det var väl egentligen dumt att köpa en nypress för den är faktiskt fullt möjlig i original, åtminstone om man väljer den amerikanska på Kapp... De gjorde en platta innan denna som Rainbow Band och det ska tydligen mestadels vara samma låtar. Nya tagningar på Midnight Sun, i något fall bara ommixat, någon ny text, bl.a. Talkin'. Hursomhelst. Roger Dean-omslag. 1971. Fast Soundvision 2012 och röd vinyl då...

Talkin'

Old Man and the Sea

1991 var sista året jag tågluffade. Efter några dagar i Bryssel, kanske två veckor i Spanien och Portugal och någon dag i Paris - och troligen något resmål jag glömt (var vi även i Amsterdam?) - så avslutades resan med det udda tågluffarlandet (åtminstone för svenskar) Danmark. Minns förstås inte allt i detalj, men vi var 3-4 dagar i Århus på Jylland. Vi hyrde ett rum ovanpå en konstbutik och gjorde dagsutflyker i närområdet och det var riktigt trevligt på alla sätt och vis. Hursomhelst, i vårt rum fanns en skivspelare och jag fick förstås vinylabstinens och köpte genast några skivor på någon börs i Århus. En var en samlingsplatta - Dansk beat 72. Jag gav tydligen 150 danska kronor (prislappen kvar!). På denna hörde jag för första gången Old Man and the Sea (fast här som Den gamle mand og havet) och låten var The Monk Song, Part 2 och denna spelades om och om igen. Där på rummet. Kanske 10 år senare fick jag en bränd CD med hela plattan. Jag tyckte att den var bra, men att den kanske inte riktigt levde upp till de förväntningarna jag hade. Jag önskade mig ändå ett vinylorignal. Ett sådant, i bra skick och för rimliga pengar, har dock aldrig dykt upp, men för några veckor sedan kom så till slut en legal återutgivning från Shadoks och det är den som jag nu har hört igenom ett flertal gånger. Fantastiskt fin utgåva och i vanlig ordning så tycker jag att musiken blir så mycket bättre när man har en riktig skiva jämfört med en kopierad CD... Orgelmättad progressive och jazzrock och hårdrock som ofta doftar både Deep Purple och Uriah Heep - och med riktigt bra gitarrer - och som dessutom någon gång för tankarna till norska kollegorna Junipher Greene och Aunt Mary. Efter dessa genomlyssningar så kallar jag den obligatorisk progressive från Norden och rådet blir därför kort och gott köp!

The Monk Song, Part 2

A Los Niños Con Amor

Det finns skivor som jag inte riktigt får något grepp om, men ändå går igång på. Sådana plattor är förstås nästan de mest intressanta! När man inte riktigt vet om det är bra eller inte och måste höra om igen och igen. Kanske för att det är mystiskt eller konstigt, har speciella melodier eller varför inte fula och diskordanta, eller så blixtrar det till med vansinniga gitarrsolon precis när man börjar bli uttråkad... Estrella de Marzo A Los Niños Con Amor är en sådan skiva. Från Bolivia och 1974. Bara en sådan sak! Det borde ju liksom inte vara möjligt att göra en sådan platta där 1974. Inbillar man sig. Primitivt inspelad progressive som låter mer 1970 än 1974. Någon gång påminner de lite om Psiglo från Uruguay som jag skrev om för några veckor sedan. Fast med en andinsk touch. Gitarristen från Wara levererar många vassa gitarrsolon. Favoritspåret hittar jag inte på youtube så det får bli det näst bästa. Shadoks.

Los Duendes

Mars II

Som vanligt gick helgen fort. Hela gårdagen tillbringades i Malmö på matematikbiennette. Några bra föreläsningar och några bedrövligt dåliga... 

Idag har vi repat med bandet. Gjorde ett set till spelningen på The Tivoli. Lite ändringar jämfört med senast. Roligast dock att spela den senaste låten. Känns som den kan bli hur bra som helst. Trögt med gig, men förutom The Tivoli blir det nog något på hemmaplan i maj och en hemlig festival i juli. I USA har vi emellertid erbjudits spelningar i Seattle och en annan snubbe vill hjälpa oss med att ordna en turné i Arizona. Ha-ha! Synd vi inte är unga och vilda. Fast man vet aldrig. Det hade förstås varit awesome. Några gig och så åka och se Grand Canyon... 

Förfärligt blåsig och bister helg. Helt omöjligt att vara ute och i det här gamla rucklet har det varit svårt att få varmt. 

Kvällens låt blir Freddie's Blues från Beware of the Dog med Hound Dog Taylor. Lyssna och njut!

Freddie's Blues

Hits Internacionales

Bodo Hits Internacionales. 1969. En av de mest obskyra från Mexico och kostar en mindre förmögenhet i original. En mängd covers, bl.a. både Sookie Sookie och A girl I knew med Steppenwolf, She's a Woman med Beatles och Real Real med Nina Simone och bara några få egna spår. Man kan förstås fråga sig om man behöver en coverplatta med så kända låtar, men den är fantastiskt bra! Tidstypisk atmosfär. Jorge René González från Kaliedoscope på farfisa. Psykedelia, garage, soul, blues... Bäst är St. James Infirmary, som ni alla hört med Louis Armstrong. Kan lyssna på den om och om igen... Bodo Molitor gjorde omslaget till både sin egen skiva och till Kaleidoscope. Det finns några ställen i världen man skulle velat vara på 1968. Mexico City är ett av dem. Shadoks. Bonus EP med tre låtar Bodo spelade in i Holland 1972. Bra den med.

St. James Infirmary

Hippies

Ikväll lyssnar jag på Los Ovnis Hippies. En av de sällsyntaste plattorna från Mexico efter Kaleidoscope, som jag skrev om för någon vecka sedan. Skrammlig och stökig och vild garagepsykedelia från 1968. Nypress från Shadoks förstås. Jag säger inte mer än så utan låter musiken tala. 

Infinito

Beware of the Dog

En skiva som var gjuten på fester på det tidiga 80-talet var Hound Dog Taylor & The House Rockers Beware of the Dog. Framför allt hos G i E-byn. De brukade inledas med Motörhead eller kanske Rory Gallagher eller Johnny Winter, men det slutade alltid med Hound Dog Taylor. Av någon obegriplig anledning har jag aldrig själv haft den i samlingen. Förrän nu då. Så vansinnigt bra! Skitigare och stöddigare blir det inte. Essensen av organiskt och dynamiskt bluesröj. Vilken ton och vilken attack! Man blir glad av att höra på den. Istället för antidepressivt! Plattan spelades in live 1974, Hound Dog Taylor dog 59 år gammal i cancer 1975 och skivan kom 1976. Han fick aldrig höra sin egen liveplatta. Men som det står på konvolutets baksida: ... As he used to tell me, "When I die, don't have a funeral - have a party!".

The sun is shining

I'd love to change the world

De gamla hjältarna lämnar in en efter en. Idag Alvin Lee. Bara 68 år. Tråkigt. Ten Years After är ett av mina absoluta favoritband genom tiderna. R.I.P.

I'd love to change the world

She Said

Knarkat Colour Haze She Said. Det tog evigheter för bandet att få ut skivan. Jag t.o.m. slutade läsa utskicken om ombyggnad av studion, mixningar som fick göras om och allt annat som försenade den... Men visst var det värt väntan, för de är faktiskt helt outstanding i den här genren med långa psykedeliska och jazziga stonerjam! En genre som de väl kan sägas ha skapat. Ibland är det vackert så att man nästan lipar, särskilt i Transformation, som är den jag gått igång mest på. Magiska 17 min på alla sätt och vis. Totalpsykedelia! Öppnings- och titelspåret är inte långt efter. Andra plattan har inte satt sig lika bra, men de är ganska krävande att lyssna på och det är inte helt enkelt att genomföra en massa geometriska bevis och konstruktioner samtidigt (sådant håller jag på med...). Man ska nog helt enkelt ligga i soffan och vara totalt koncentrerad. Ibland drömmer jag mig iväg till den magiska natten i Burg Herzberg. En av de bästa spelningar jag varit på. Som vanligt sjukt påkostad platta. 1000 copies with relief-printed-3-panel-fold-out in inside-out-highgloss heavy cardboard and 2 x 180 gr. + handnumbered...

Inser att jag köpt skivor för en smärre förmögenhet de senaste månaderna. Eller för en tur och retur till Sydamerika åtminstone. Nu blir det köpstopp. 

Mars

Härligt väder idag. Gick två promenader på sammanlagt 1,5 mil, mestadels på isiga grusvägar. Känns i kroppen. Min ischias blir nästan alltid värre efter promenader, däremot verkar den bli bättre när jag springer. Märkligt. Några dagars töande av grusvägarna till så kanske man kan börja göra det igen. Springa alltså. Spelat skivor i vanlig ordning, repat med bandet (gjort en ny låt till!), söndagsmiddag hos föräldrarna, inte räknat ett skit.

Sittin' Sad

Malcolm Holcombe - Sittin' Sad.