2-4

Efter två raka förlustmatcher mot Djurgården är Rögle nu nere på fjärdeplatsen i kvalserien. Tungt idag. Såg matchen på plats i Lindab Arean. De var tämligen uddlösa och trötta och med det spelet vinner de inte mot Malmö borta...

2-3

Såg Örebro-Rögle på lokala syltan. De hämtar upp ett tvåmålsunderläge och vinner 2-3 efter straffar! Nu i topp i kvalserien! Mina nerver fixar inte det här... 

5-2

Underbart med derbyseger! Den matchen skulle man förstås sett på plats i hallen, men vi har en otrolig förmåga att boka repningar med Skånska Mord när Rögle har sina hemmamatcher. Dagens generalrepetition inför den kommande studioinspelningen var förstås spikad redan innan man ens visste att de skulle spela kvalserien. Nåja, nu ligger de på SHL-plats efter fyra omgångar. Det är dock långt kvar... 

Då har vi satt de fem låtarna vi ska spela in. Först idag kom det sång och sångmelodi på sista låten, men det känns som att den blir en höjdare. Stänkaren som är ämnad för en split-7:a ändrade vi också en del på. Det gamla gitarrsolot skrotades och ett nytt kom på plats. Nu tror t.o.m. jag att det här blir bra. Ett bluesigare Skånska Mord denna gång...

High Tide, High Water

Nyligen införlivades Miller Anderson Bright City i samlingen. Det fick bli ett amerikanskt original med cut out, men ett osprättat sådant. Ett UK-original är inte längre att tänka på. Bright City gjorde Miller efter att han lämnat Keef Hartley Band 1971. High Tide, High Water är nästan världens bästa låt! Jag menar det! Den har allt som en riktigt bra låt i min värld ska ha, funkigt stöddigt bluesgung, besjälad sång, refrängen med Madeline Bell, Liza Strike och Tracy Miller (kanske inte alla tre) kan man nästan döda för, många fina gitarrsolon och en låtlängd på 7.26. Alice Mercy (To Whom It May Concern) är nästan i samma klass och även den Leaving Trunk-minnande funkiga bluesen Nothing In This World går hem hos mig. Några av folkrockspåren är lite svagare, men sammantaget ändå en höjdarplatta. Buy or die!

High Tide, High Water

50-årsfest i Brekille. Alltid speciellt att vara tillbaka där. Sorgligt och fint på en och samma gång. Många gamla vänner. Många Old-speckled Hen. Minnen. Melankoli.

Please Believe Me

En gång i tiden samlade jag på Blue Horizon-plattor. Det var då man fick leta upp dem på mässor eller på skivbörsar i Stockholm. Möjligen köptes några från listor som man fick skickade till sig. Det blev aldrig någon större samling, kanske hade jag 30 stycken. För ca 20 år sedan så sålde jag 10 st på ett bräde. Naturligtvis har jag ångrat det bittert. Flera av dem är inte lätta att hitta idag. Behöll såklart Fleetwood Mac, Chicken Shack, Duster Bennett och några till. I London för tre veckor sedan föll jag för frestelsen att köpa Curtis Jones Now Resident in Europe och nu funderar jag lite på att börja samla på Blue Horizon igen... Now Resident in Europe är väl inte så märkvärdig, men ändå skön pianoblues. Gillar man Champion Jack Dupree så gillar man den här. Fin lördagsplatta när man inte orkar mycket mer än att ligga på soffan och smälta gårdagens Röglematch.

1-2

Såg AIK-Rögle på den lokala syltan. Så bra de är plötsligt! Tessier vs Nylander i straffavgörandet där till slut Rögles kanadensare och Lindskoug drog det längsta stråt. Hurra!

3-5

Rögle är svåra att begripa sig på. Jag har gett upp säsongen flera gånger i vinter, men nu ska de spela i kvalserien som vanligt ändå. 

Dean

För något år sedan fick jag River med Terry Reid bränd av M i Värmland. Jag föll som en fura och spelade den riktigt mycket i bilen. Men det var något fel på skivan. Konstiga drop outs och jag har för mig att den även hakade upp sig i någon låt, så jag slängde den efter ett tag. I London, för två veckor sedan, hittade jag äntligen ett fint vinylexemplar. Kanske ospelat t.o.m. Inte omöjligt att det är en topp-20-platta. Obligatorisk i alla sjuttiotalssamlingar! En sida med bluesig och funkig rock, en soft och jazzig sida där tankarna istället går till Van Morrisons Astral Weeks och kanske Nick Drakes Five Leaves Left. Öppningspåret Dean finns i en skön liveversion från Glastonbury Fayre 1971 och det blir den jag bjuder på här. Måste vara det youtubeklipp som jag hört och sett flest gånger de senaste åren... River på Atlantic Records. 1973. US-pressningen. Underbart omslag.

Ett annat trevligt fynd från London var Royd Rivers & Cliff Aungier Wanderin'. Riktigt bra folkbluesplatta från 1965. Producerad av Jimmy Page och det måste väl vara bland det första han gjorde. Ibland påminner de lite om Davey Graham. Det var kul med bluesklubb i London för två veckor sedan, men det var i mitten av 60-talet man skulle varit med... Fin röd Decca med örat. Mono förstås. SOT: ST. James' Infirmary. Inget på Youtube tyvärr.

Dean

Expand Your Mind

Samtidigt med Devil Man fick jag även hem senaste tiotummaren Live at Rockpalats. Snurrat några gånger nu. Vilket jäkla band! Undrar hur stora de kommer att bli? Elin Larsson är bästa sångerskan ever, Dorian Sorriaux är ett fenomen på gitarr och Cory Berry och Zack Anderson är tajtaste kompet. Låter inte riktigt som något annat och det gör förstås det hela än mer intressant. Genuina och äkta. Ännu ingen fullängdare. Tre tiotummare och en sjutummare har det blivit hittills. Den ska dock vara på gång. Fullängdaren.

Ännu yngre än Blues Pills är islänningarna i Vintage Caravan. Jag kunde inte låta bli att plocka in deras Voyage. Två 12" på 45 varv. 70-tals hårdrock. Inte alltför revolutionerande, men ungdomlig entusiasm och naivitet är alltid roligt. Videon till Expand Your Mind är så fånig och dålig att den är bra.

Expand Your Mind

Grus grus II

Lika fint väder idag som igår. Tillbringade hela dagen ute. Flera transträck. Kanske 100 fåglar totalt. Tofsvipor på plats. Mesarna sjöng. En gärdsmyg likaså. Tornfalk. På myrarna blommar tuvullen. Tjäderskit, men inga fåglar. Skrattmåsar i sjön.

Grus grus

Fint väder. Tog mig en tur i hemmamarkerna. De tidigaste tranorna observerades redan för två veckor sedan, men jag har knappt varit utanför dörren så det blev mina första. Tre olika lokaler.

Grågäss i stora antal, glada, skogsduva, spillkråka, mindre korsnäbb, steglits och till slut fick jag även tag i en dubbeltrast. Skäggdopping i sjön såklart. Colombiansk cigarr. Melankoli.

Time is Now

Blues Pills. Bäst sedan 1971. Jag menar det! Tiotummaren Devil Man kom i slutet av 2013, men hamnade i min skivsamling först nu. Eller mer exakt för en vecka sedan. Först går man såklart igång på stänkaren Time is Now. Grymt riff, fetaste gunget, fantastiskt solande och Elins pipa som är helt outstanding. Efter ett antal rundor är det dock de två lugna låtarna som är de bästa, The River och Dig In. Tidlös blues. Det är nästan så att man lipar. 

Dig In

Time is Now

Fiasko

2011 skickades de första ansökningarna om lärarlegitimation in. Hur många som arbetade som handläggare vid starten hittar jag inte en säker siffra på, men efter första kvartalet 2013 hade man åtminstone fördubblat antalet personer och det handlade då om sammanlagt 165 tjänster. Kostnaden för år 2013 bedömdes bli 146 000 000 kr. Etthundrafyrtiosexmiljoner kronor. I oktober 2013 hade man utfärdat 160 000 legitimationer och spådde att det kunde röra sig om uppemot 200 000. I slutet av 2013 ska ytterligare 150 tjänster ha tillsats för att ta hand om alla utökade legitimationer enligt min chef. Man uppmanades att ansöka eftersom de nu var rejält bemannade! Jag hittar inte denna siffra, men om det stämmer så är de över 300 handläggare nu. Eller var i december åtminstone. I oktober 2013 kom det in 500 ansökningar i veckan. Det är 2-3 stycken per handläggare. I veckan! Jag kan inte på något sätt begripa varför det skulle ta mer än en kvart att titta på min? Ännu inget besked förstås, men det är ju bara tre månader sedan. Jag har kollegor som väntat i tre år... En kollega berättade idag att de begärt in hennes handlingar på nytt. Hon trodde att de slarvat bort dem. Hon skickade in sin ansökan för två år sedan. Jag skulle så gärna vilja se hur en arbetsdag för en handläggare ser ut. En lärarlegitimationskontrollant. Är det ett stressigt arbete? Vad gör de mera exakt? Sedan undrar man förstås vad slutnotan blir. En halv miljard? Eller det räcker kanske inte? Men Proffice har väl gjort sig en rejäl vinst och det var kanske det som var meningen.

0-5

Stan Webb på Borderline i London var kanon! Gubben var i överraskande fint skick och jag tror inte alls längre på att han snart ska ha gjort sitt. Sjöng fantastiskt och gitarrspelet var slarvigt och vasst och gåshudsframkallande. Kompbandet, Chicken Shack, var dock inte i samma klass som Stan the man. Han förtjänar ett lite giftigare band! I några låtar fungerade det dock klanderfritt och då var det magiskt bra! Förbandade gjorde Wille and the Bandits. Inte alls dumma! På lördagen såg vi Big Joe Louis and his Blues Kings på Aint Nothin But i Soho. Suveränt band och ett riktigt häftigt blueshak! Dit återvänder jag nog nästa gång jag hamnar i London.

Annars blev det mest vinylletande. Vi jäktade till Old Spitalfields Market på fredagen och kom till slut dit - efter diverse strul - en timme före stängningsdags. Trodde vi, det var visst fel fredag. Första och tredje i varje månad ska det vara... Nåja! Ingen köplust på lördagen i Soho, men i Portobello på söndagen hittade jag några godbitar. De lär jag nog återkomma till. I övrigt blev det mest flanerande på stadens gator och i Hyde Park och förstås en massa pubhäng. Trevligt med en London-helg i goda vänners lag!

Mindre trevligt med krisen i Ukraina. Hur ska detta sluta? Putin känns livsfarlig. Venezuela har förstås drunknat i Ukrainaflödet helt de senaste dagarna, men det är fortsatt kaotiskt där. Allt är väldigt komplicerat och mycket av det politiska spelet förstår jag dåligt. Orolig tid.