onsdag 30 december 2020

2020

Hur ska man sammanfatta detta pandemiska pissår? Covid-19, distansundervisning, inställda resor, ingen Hovamässa, min skolas gymnasiedel läggs ned, alla sjukdomarna i bakgrunden, krämporna och annan misär. Jag har mått rätt risigt i omgångar under året. Jag är så oändligt trött och det känns jämt som att jag är väldigt nära att inte orka med att arbeta överhuvudtaget.

Men vi tar det väl från början. Det blev några dagar i Bulgarien tidigt i januari. Det var förstås upplyftande på alla sätt och vis, och vi fick sett våra rödhalsade gäss (i Rumänien), stortrapp, rostand, kopparand, flamingo, svarthuvad trut, vitvingad tärna, medelhavslira, vit - och krushuvad pelikan, örnvråk, minervauggla, mellanspett, balkanspett, balkanmes, trädgårdsträdkrypare, häcksparv m.m. m.m. Framförallt var det väldigt mycket fågel i Burgas. Verkligen ett trevligt resmål!

Sedan blev det bergfinkar på Hallandsåsen för hela slanten. Jag var där var och varannan kväll, för att få vara med om detta mäktiga skådespel. Något av det mest sevärda i vår natur överhuvudtaget! Det blev nog 20-25 besök. Kanske till och med fler... Vilka minnen! Jag var där några morgnar också, men kanske inte fler än tre. 

Jag hann med en trevlig tredagarsresa med skolan till Stockholm innan coronan slog till. Bergfinksbesöken fortsatte, tills de en dag i mars, plötsligt var borta. Nu blev det ett väldigt fokus på orre istället. Hela påsken ägnades åt att sitta i antingen det gamla gömslet på torvbrytningsmossen, eller jakttornsbesök på någon annan myr. En hel del fina och spännande upplevelser blev det. En morgon med ropande pärlugglor och en rastande ljungpipare, samtidigt med minst sju bubblande orrtuppar, var nog den bästa.

I våras blev det också den sista skivspelarkvällen i den gamla ataljén i K. Det vanliga gänget var förstärkt med två, genom åren, sporadiska deltagare. Det känns riktigt sorgligt. Det blev väl 19 eller 20 år av skivspelande där. Fast det viktigaste är så klart vännerna och skivorna och det går förstås att spela någon annanstans post corona.

I slutet av maj hittade jag lappuggla på bo och någon vecka senaste ytterligare en häckning och sedan ytterligare en. Nu blev jag helt uppslukad av lappugglorna och deras ungar, så det var inte mycket annat som hanns med. Euforisk lycka mitt i allt elände och fåglar var lika roligt och spännande som för 30 år sedan. Jag gick verkligen all in.

Vi hade coronasäkrad student och sedan var det lov. Jag höll mig mestadels hemma (pga lappugglorna), men det blev 4-5 dagar på Öland i juni och en dryg vecka i Dalarna och Värmland i juli. Trevligt att få hälsa på lite vänner. 

Det har blivit ett år med en del investeringar i utrustning och till hemmet. Ett nytt objektiv till kameran (som jag inte är så förtjust i...), en ny tubkikare, nytt tält och ett nytt fotogömsle och slutligen ny soffa och soffbord och nytt köksmöblemang. Det är väl sådant man gör när man inte kommer iväg på dyra resor. Dessutom har jag köpt väldigt mycket böcker (de flesta om ugglor förstås...) och skivor. Vinylknarkandet upphör inte för att man inte kan besöka mässor...

Under hösten har det varit mycket innesittande och skivspelande på helgerna. Jag påbörjade insorterandet av vinylerna i hyllorna, men gav upp efter några dagar då jag kom på att jag skulle behöva en skivhylla till. Nåja. Det har ändå varit lite mera stämningsfullt med skivspelande i mitt nypimpade hem än tidigare. Levande ljus. Rödvin. Ost och kex någon gång. Ibland har vi varit två.

Till slut kom jag upp i 150 kommunårsarter. Ett gammalt mål jag har haft. Det var dock på håret. Strömstare, av alla tänkbara fåglar, fick bli den fina jubileumsarten. Hade jag legat i, och åkt på några andra fåglar som jag visste fanns att se, hade det kunnat bli 2-3 arter till. Mitt gamla rekord var 146 arter och från 2007.

Jag höll nog bara i en trollsländeexkursion och en fågelexkursion på hela året. 

Givetvis inget spelande med bandet. Vi har inte träffats en enda gång 2020 och jag har inte rört ett stränginstrument.

Det blir bara tre listor i år. Jag har ju inte sett en enda konsert...

Årets 5 bästa skivor släppta 2020 (utan inbördes ordning):

1. Nick Mason's Saucerful of Secrets - Live at the Roundhouze
2. Roger Waters - Us + Them
3. Slowgold - Aska
4. Blues Pills - Holy Moly!
5. Bob Dylan - Rough and Rowdy

Årets 5 bästa riktiga skivor:

1. Culpeppers Orchard
2. Tapiman
3. Black Sabbath - Master of Reality
4. Pappo's Blues - Vol 1
5. Pappo's Blues - Vol 2

Topp 5 fåglar:

1. Bergfinkar i miljoner på Hallandsåsen. Svårslaget spektakel.
2. Lappugglehäckningar i Skåne och kommunen. Upp och nervända världen.
3. Stortrapp, Bulgarien. Det var inte en väntad art...
4. Orrlek och gömsle. Obekvämt, störande motorväg, ibland kallt, orrarna jämt osynliga, men det är något visst...
5. Rödhalsad gås, Rumänien. Får väl säga det, trots att det inte alls var någon njutobs, utan snarare tvärtom. Men de var resans mål och vi fick se dem. 50-60 exemplar ungefär.

Gott nytt år bloggläsare!

Sweet Leaf

Det är fortfarande många skivor, inhandlade under året, som inte fått sig en endast rad på bloggen, så här kommer ett sista inlägg för året om några av dessa. 

Future Elephants? - Humans Passin' Thru släpptes tidigt i år. Jag hörde den några gånger och tyckte den var något svagare än debuten. Frågan är om den ändå inte legat och mognat till sig. Möjligen är den något mera polerad och har några hejarklacksrefränger för mycket, men jag blir ändå på lite bra humör av att höra den. Det finns många fina melodier och solon som sätter sig. S-Rock Music Production. 2020.

Another Pint Of Ale

Horisont - Sudden Death. Den har jag nästan inte velat höra på på grund av det bedrövliga omslaget. Inte bara hårdrock utan glam, lite Thin Lizzy, AOR och pop. I den enda låten på svenska låter de som Ted Gärdestad. De får alltid till det på något sätt. Avslutande instrumentala Archaeopteryx in Flight visar verkligen vilka vassa musiker de har blivit. En del synthljud hade jag gärna sluppit. Century Media. 2000.

Standing Here

Gov't Mule – Bring On The Music/Live At The Capitol Theatre: Vol. 3. Jag är inte riktigt säker, men jag tror att denna anlände i början av 2020 och inte 2019. Den släpptes dock 29 november 2019. Vol. 1 och Vol. 2 var dubbelvinyler, denna är enkel. Har man två så tar man förstås in den tredje också... Som jag skrev den 15 december förra året angående de två första volymerna  - det låter så mycket mer inspirerat jämfört med London-spelningen vi var på 2017. Stark öppning med Hammer & Nails. Därefter följer ett riktigt svettigt jammande i Trane. Bästa gitarren från Warren Haynes på länge... Little Toy Brain från Déjà Voodoo är fantastisk och även om jag inte är någon Police-fantast så är avslutande Funny Little Tragedy/Message In A Bottle/Funny Little Tragedy great fun. Provogue. Purple/Yellow Triple Striped. 2019.

Little Toy Brain

Jag hörde låten Roaming med La Fachada De Piedra första gången på Love, Peace & Poetry - Mexican Psychedelic Music. 2006 samlande Shadoks deras båda EP:s från 1971 respektive 1972 på en vinyl: La Fachada De Piedra – The Stone Facade. På b-sidan är det en liveinspelning från Guadalajara 1974. Jag vet inte hur många gånger jag varit på väg att köpa den, men till slut fick den åka med hem från Stockholm i februari. De bästa låtarna från de båda 7:orna är riktigt giftiga och slamrig garage och blues. Live är det mestadels blues, men de avslutar med rökaren Roaming som är helt kaotiskt och med massor med rundgång. Ljudet är riktigt pissigt. Dessutom är skivkonvolutet fullständigt hopplöst. Det är större än någon skyddsplastficka jag har. Själva skivan är så tjock att den inte går att få in i konvolutet igen. Shadoks varumärke med tjock kartong blev ibland överdrivet. Så den här skivan får man alltså förvara i en plastficka utanför konvolutet som får stå där högrest i samlingen utan plastficka. Shadoks Music. 2006.

Roaming

Black Sabbath - Master of Reality. Så har jag äntligen tagit in denna veritabla klassiker som superfint original. Boxen är inte det minsta tillplattad och skivan spelar helt utan knaster. Dock saknar den poster. Det verkar alldeles hopplöst att hitta den. Svårt att välja favoritlåt på denna. Sweet Leaf, After Forever, Children of the Grave, Lord of this World, Solitude, Into the Void. Alla lika oumbärliga... Vertigo 1971. 

Sweet Leaf

lördag 26 december 2020

1-3

Så fick jag till slut sett Rögle vinna en match. 3-1 borta mot Leksand i en ganska seg match. Två mål av Everberg. Tambellini gjorde det tredje. Viktigt att det inte blev en tredje förlust i följd. Dessutom revansch mot Leksand. Tyvärr blev Adam Edström skadad. Det var inte bra...

Det blev en trist jul. Satt hemma själv. Vågade inte ta till syrran med min förkylning. Man vet ju inte vad det är. Tittat på film, sovit. Idag blev det dock en promenad med gamla kollegor uppe på Söderåsen. Det var trevligt. Det till och med snöade lite. Nu regnar det igen.

fredag 25 december 2020

Another Brick in the Wall

Jag får väl skriva några rader om ett gäng skivor som släppts 2020 också...

Roger Waters Us + Them. Waters Pink Floyd var verkligen något helt annat än Nick Mason's Saucerful of Secrets. Större produktion, fler musiker, storslaget, svulstigt  och pompöst. Den enda låten som var gemensam i deras liverepertoarer var One of these Days. Nick Mason avslutade där Roger Waters började. Helt enkelt. Jag har läst kritiska röster om skivan ljudmässigt, men jag tycker att den låter utomordentligt bra. Stort ljud! Musikerna går dock mycket på rutin och framförandet har inte den entusiastiska spelglädje som Mason's Saucerful of Secrets Live at The Roundhouse har. Så upplevdes det live också. Låtarna från Is This The Life We Really Want?, nämligen  Déjà Vu, The Last Refugee och Picture That låter bra och får mer nerv än på studioplattan. Inget alls från Amused to Death. Jag hade gärna hört åtminstone Perfect Sense, Part I & II. Jag älskar Waters nya fraseringar på Another Brick in the Wall. All in all, it was all just bricks in the wall, all in all, you were all just bricks in the wall. Den annorlunda ackordföljden i slutet av Welcome to the Machine är också suverän. Sidlånga Dogs och Pigs (Three Different Ones) på sid E var dock konserten i Köpenhamns största ögonblick och det är de väl här också. Det är samma ordningsföljd på låtarna som i Royal Arena, men vi fick två bonuslåtar som inte kom med på liveskivan, nämligen Broken Bones (som gjorde livedebut i Köpenhamn) och Comfortably Numb. Även om jag tycker att skivan verkligen är bra, så måste jag nog säga att Nick Mason's Saucerful of Secrets är mera spännande... Columbia/Legacy. 3-LP. 2020.

Roger Waters - Royal Arena - Copenhagen - 11.08.2018 - Another Brick In The Wall

Jonathan Wilsons Dixie Blur köptes tidigt i år. Först var jag positivt inställd. Det lät mer rootsy än Rare Bird. Vacker och lågmäld americana. Jag har spelat den med jämna mellanrum under året, men blir mer och mer uttråkad. Det är vackert och det finns många minnesvärda melodier, men det är för tamt och enahanda. Ingenting sätter sig på riktigt. Jag längtar efter en Gentle Spirit eller en Fanfare. BMG/Bella Union. 2-LP- Mint-green vinyl. 2020. Missförstå mig inte. Det är en bra skiva, men det är långt ifrån en klassiker.

Would you like to come to my house and play records
And drink the rest of this Korean tea?
There's been hardly anyone there, in my house, lately
Hardly anyone there, you will say, with me

Jonathan Wilson - Korean Tea

Bob Dylans Rough and Rowdy Ways övertygar däremot desto mera. Jag är ingen stor kännare och jag följer verkligen inte allt han gör, men den här härliga bluesiga plattan måste jag lyfta på hatten för. Bob Dylan är 79 år, han pratsjunger mestadels och det är kanske inget revolutionerande eller innovativt överhuvudtaget, men han har inget att bevisa och jag gillar verkligen många av låtarna. Han låter som Tom Waits eller Lenonard Cohen ibland, men givetvis mest som Bob Dylan. Det är förstås så att det snarare är Tom Waits och Leonard Cohen som ibland låter som Bob Dylan... Han behöver inte anstränga sig det minsta för att framstå som den kung han är. Är det den sista plattan från Dylan? Columbia/Sony Music. 2-LP. Yellow vinyl (så snygg!!!). 2020.

Well, my heart's like a river, a river that sings
Just takes me a while to realize things
I've seen the sunrise, I've seen the dawn
I'll lay down beside you when everyone's gone

torsdag 24 december 2020

One Last Cold Kiss

Deppigt att läsa att Leslie West stupat. En av de största i min bok. R.I.P.

One Last Cold Kiss

onsdag 23 december 2020

Mr. Downchild

Svårt att välja vilken som är den roligaste rariteten att ha fått införlivat i skivsamlingen 2020. Är det Culpeper's Orchard eller Tapiman? Båda har varit holy grails för mig i 30 år. Ungefär. Tungt att få in bägge på ett år. Ja, allt handlar ju förstås numera om man är beredd att öppna plånboken eller inte. När man letade rariteter av den här kalibern förr i tiden, rörde det sig åtminstone delvis om att ha turen eller skickligheten att hitta dem på någon mässa... 

Det finns verkligen ett gäng spanska plattor från tidigt 1970-tal som jag håller mycket högt. Máquina Why? (1970), Pan & Regaliz (1971) och Tapiman (1972) är väl topp-3. Tapiman är kanske inte lika bra som Culpeper's Orchard, men den har något särskilt. I några spår, som Gosseberry Park och Paris, så är det samma stämningsfulla psykedelia som i öppningsspåret I BelieveWhy? med Máquina. Max Sunyer är en fantastisk gitarrist. Han skulle så småningom spela jazzrock i Iceberg (vilka jag har två skivor med...). J. M. Vilaseca alias Tapi spelar trummor (vilket han även gjorde på Why? med Máquina). Skiva och omslag i acceptabelt skick. Lite knaster på b-sidan i några spår, men det går att uthärda. Edigsa, 1972.

Jag har också köpt en US-utgåva av Savoy Browns andra skiva Getting to the Point (1968). Jag har bara haft den på CD tidigare. Jag skulle givetvis vilja ha ett UK-original, men den är inte lätt numera. Fantastisk platta med Chris Youlden i högform. Mr. Downchild är en av mina stora favoriter med Savoy Brown och den förflyttar mig till 80-talet och de fanatiska bluesåren vi hade då. Chris Youlden sjunger fantastiskt och Kim Simmonds gitarr skär genom märg och ben. Gåshud! Parrot, 1968.

Tapiman - Moonbeam

Savoy Brown - Mr. Downchild

tisdag 22 december 2020

Going Down

Trist väder, så det har varit innesittande och skivspelande som gällt hela dagen. Två nyförvärv har fått sig några genomspelningar. Electric Food -  Flash. En exploito-platta på budgetlabeln Europa. Electric Food är Lucifers Friend minus John Lawton och de håller förstås hög klass musikaliskt. Några covers får man stå ut med - All Right Now och Love Like a Man - och flera egna låtar är nästan direkta rip offs av kända hårdrockslåtar från eran. Det är ändå habil hårdrock rakt igenom för alla som gillar Deep Purple och Uriah Heep, dvs maffig orgel och mycket gitarr. George Mavros sjunger dock inte lika bra som John Lawton. Det finns en tidigare självbetitlad release släppt 1970 och den ska jag väl ta in så småningom. Europa, Tyskland, 1971.

Dutch Mason Blues Band ‎- Wish Me Luck. Kanadensisk bluessångare och gitarrist som gjort massor med skivor på 1970-talet och fram till sin död 2006, både i eget namn, med Dutch Mason Blues Band och som The Dutch Mason Trio. Bra röst, bra gitarrspel. Bara covers, men de flesta i fina versioner. Särskilt Going Down är grym. Mason låter särskilt stöddig i denna och gitarren är vass och giftig. Ett maffigt blås på det! Och lite munspel... Skivan från 1979. Det skulle vara intressant att höra något från 1970-71 med Dutch Mason Trio. Carnaby, Spanien, 1980.

Electric Food - Plantation

Dutch Mason Blues Band - Going Down

måndag 21 december 2020

Roundabout

Jag har länge velat ha Little Big Band och Overdog, båda från 1971, med Keef Hartley Band. Varför då inte köpa en dubbelvinyl från Spanien med båda plattorna... Jag tycker liveskivan Little Big Band är rakt igenom fantastisk! Vilket sjukt sväng och obetalbar atmosfär! Inspelad på The Marquee Club i London 13-14 juni 1971. 16 musiker med Keef Hartley, Miller Anderson och Gary Thain i spetsen. Blåssektionen är 11 personer stark! Det var kanske så här de lät på Woodstock 1969? På ett ungefär.

Overdog är också en riktigt fin platta. Funkigt och frenetiskt, varvat med några mera finstämda partier. Theme Song/En Route/Theme Song reprise och Roundabout sticker ut. Älskar Miller Anderson. Hans röst är verkligen helt outstanding. Deram, Spanien. 1973. M- skick. Båda skivorna måste såklart in som UK-original någon gång. De är faktiskt inte så märkvärdigt dyra plattor...

Theme Song/En Route/Theme Song reprise

Roundabout

lördag 19 december 2020

Cinclus cinclus

Äntligen julledighet. Otroligt jobbiga sista två veckor. Jag har inte känt mig helt okej heller. En kollega fick bekräftat covid. Jag har inte testat mig, men har hållit mig hemma hela veckan. Kört allt, även IM, på distans. Och det ska vi fortsätta med efter jul. Till 24 januari åtminstone.

Ute en sväng med kameran idag. Jag fick fotograferat strömstaren, men jag kom inte tillräckligt nära och den är ganska orolig av sig. I sjön gick det inte att se något. Stannade på gårdsbutiken och köpte ägg, sill och vörtbröd. Mamma får inga ägg alls från sina hönor för tillfället... Gick sedan en ganska rejäl tur i skogen. Det var väldigt tyst. Några kungsfåglar, en gröngöling, grågäss på håll. Det var nog allt. 

onsdag 16 december 2020

Back from Hell

Jag har skaffat mig lite fler Birth Control-plattor. Den första är smått omöjlig som tyskt original, så det fick bli ett amerikanskt sådant. En promo från Prophesy Records 1970. De låter ganska amatörmässiga jämfört med vad som komma skall och soundet skulle nog många tycka är aningen daterat. Jag tycker att den har en rätt skön psykedelisk atmosfär och det är förstås inget ovanligt att skivor från 1970 har en fot kvar i sextiotalspop och den andra i den nya hårdare rocken.

Gitarriffet i öppningsspåret No Drugs är giftigt. I Recollection får man faktiskt en liten föraning om hur de ska låta som progressivt rockband. Deep Inside har en lätt psykedelisk touch. Foolish Action låter som en garagevariant på tidiga Deep Purple. De avslutar plattan med en cover på Doors Light my fire som väl är helt okej, men som känns aningen malplacerad.

Deep Inside

Fjärde plattan Rebirth fick jag bestämt av T för något år sedan. Minns inte om jag spelat den... Rebirth kanske inte är i klass med Operation eller Hoodoo Man den heller, men jag gillar den. Öppningsspåret She's Got Nothing on You är bredbent boogierock med nye Zeus B. Helds maffiga orgel i främsta rummet. Bra drag i Mister Hero med full blåsorkester. Det blir alltid bäst när Bernd Noske sjunger... De korta instrumentalspåren Grandjeanville och M.P.C. är vackra, fast ändå bagateller. Together Alone Tonight (10:28) är en spännande progressiv resa, men det är avslutande Back from Hell (8:08), med Dirk Steffens och Bruno Frenzels fina tvillinggitarrer, intensivt orgelspel av Held och till och med ett trumsolo av Bernd Noske, som är bäst. Tyskt/holländskt original från 1974.  

Back from Hell

Plastic People är femte studioplattan och Birth Control låter annorlunda igen. Dirk Steffens lämnade för solokarriären och Christoph Noppeney och Jochen von Grumbkow lånades in från Hoelderline. Nu är det fullfjädrad komplex progressive och jazzrock som gäller. Musicerande på mycket hög nivå. Det är något för polerat och lite väl pretentiös ibland. Bästa låten är Trial Trip. Bruno Frenzels gitarrsolo i slutet är magiskt. Bernd Noske sjunger nästan inte alls på skivan. Spanskt original på CBS, 1975. Tyvärr ett småknastrig sådant, så jag kommer att bli tvungen att uppgradera den. 

Trial Trip

Increase. Sjunde studioplattan. Det sena årtalet, 1977, får varningsklockorna att ringa. Polerad, funkig och jazzig. Nästan disco ibland. Detta är kanske den värsta sortens progressive. Musicerandet är oklanderligt, men det här soundet går nästan inte att förlika sig med. Står nog bara ut med sista låten Seems My Bike's Riding Me. Den har en del fina melodier och instrumentala passager. Hispavox, Spanien. 1978. 

Seems My Bike's Riding Me

tisdag 15 december 2020

150

Så har jag till slut fått in de två mest tänkbara kandidaterna till att nå 150 arter i kommunen 2020. Salskraken fick jag sett igår, strömstaren idag på lunchen. Jag har pratat om att se 150 kommunarter på ett år i säkert två decennier. Det skulle till en pandemi för att jag skulle göra det. Vi har noterat sammanlagt 163 arter i kommunen i år. Jag har slarvat bort flera på grund av lättja, men nu är målet ändå nått. Aldrig har det varit så tydligt att det inte är målet utan resan dit som är det viktiga. Väldigt tramsigt alltsammans egentligen, men det är ju det mesta i livet...

Inte sett Rögle spela denna säsong utan nöjt mig med att lyssna på radiosändningarna. Jag visste att de skulle förlora idag om jag köpte ett C More-abonnemang för 449 kr, ändå gjorde jag det. Rögle imponerade inte riktigt ikväll mot Färjestad, även om de kämpade sig ifatt till 3-3. Det såg aningen energifattigt ut. Nio raka segrar hemma denna säsong, men jag vet när jag ska se dem... Nåja, en poäng åtminstone. 4-3 efter straffar slutade bataljen. Hoppas Malmö får sota för detta på torsdag! Så avslaget det känns med hockey utan publik.

Det finns en strömstare på bilden. Förstora så får ni själva se! Mobilkamera på 10 m avstånd. Stod en bra stund under mitt paraply och njöt av denna härlige lille jubilar. 

söndag 13 december 2020

Anarchy in the UK

Rögle tog igår den nionde raka hemmasegern denna säsong. Mot Oskarshamn. Inget bländande spel, de verkar ha det jobbigare mot sämre lag rent generellt. 2-1. 

Tråkig helg. Grått och deprimerande väder. Var upp till sjön igår. Lite skrakar och knipor och en adult havsörn. Det vanliga med andra ord. Fika på gårdsbutiken och inköp av inlagd sill, nybakat vörtbröd, senap och lite annat. Idag gick jag en rejäl sträcka längs en av våra åar för att försöka se en strömstare. Jag såg åtminstone en del spillning på stenarna... 

Toyah & Roberts Sunday Lunch - Anarchy in the UK

torsdag 10 december 2020

5-2

Nytt Höglander-mål ikväll mot Skellefteå och som inte liknade något annat! Han har vunnit årets mål två säsonger i följd och kvällens konstverk lär aspirera på en tredje utmärkelse. Gélinas brutala backskott skojar man inte heller bort. Det går inte att se pucken ens på reprisbilder! Han skjuter nog hårdast i serien. Ryfors nätade igen. Poäng för tionde matchen i följd och nu är han i delad ledning i skytteligan! Anderssons andra på två matcher och Lesunds första för säsongen. Alla kedjor och spelare bidrar och just nu känns Rögle ostoppbara! 

Vad är det han gör?

tisdag 8 december 2020

0-5

Rögle ångar på. 5-0 borta mot Luleå!!! Det har varit mardrömsmotståndet på bortaplan. Tydligen är det 11 år sedan de tog en trepoängare där uppe. Målen av Zaar, Ryfors (poäng för nionde matchen i följd!), Höglander, Andersson och Everberg. Nu är det serieledning. Samma poäng som Frölunda, men betydligt bättre målskillnad och tre matcher färre spelade. Det är inte klokt helt enkelt. Malmö helt under isen och ohjälpligt sist.

Tog en kort sväng upp till sjön. Två havsörnar (par?), storskrakar, knipor och en skäggdopping. Korpar sysselsatte havsörnarna. Ingen salskrake. De vanliga stoppen vid bäckarna/åarna gav ingen strömstare. Det är som förgjort!

måndag 7 december 2020

Groove

Jag blev tvungen att ta in de båda skivorna med tyskarna exmagma på grund av omslaget på andra plattan Goldball. Har man en skivsamling med tyngdpunkten i sent 60-tal och tidigt 70-tal så är verkligen detta fantastiska konvolut som grädden på moset. Vidare brallor, längre ben och smalare figurer har aldrig tidigare, eller senare, skådats. Jag förstår att perspektivet har vanställt dem något, men de är ändå högst anmärkningsvärda fysionomier. När skivan dessutom har låttitlar som Adventures With Long S. Tea 25 Two Seconds Before Sunrise, Jam Factory (For People Insane) och Greetings To The Maroccan Farmers så vet man att den måste in i samlingen.

Krautrock, jazzrock, avant garde och psykedelia. Den första och självbetitlade är något svårare och jazzigare och på den associerar man någon gång till Soft Machine. Goldball är funkigare och har en hel del härligt flum som är något lättare att gå igång på. Där finns till och med partier i musiken som för tankarna till Pink Floyd. Musicerandet är i den högre skolan. Första skivan på Neusi Records och från 1973. Den andra släpptes bara på den franska labeln Urus Records och kom 1975. Skivor i perfekt skick, omslaget på Goldball med några småskavanker. Both recommended to open minded explorers or acid eaters!

Det finns faktiskt även en tredje skiva med namnet 3. Inspelad då det begav sig (1975), men inte utgiven förrän 2006 av Long Hair. Det räknas inte riktigt, så jag tror inte att det blir något inköp. Den ska tydligen vara mera rock och funkrock och inte lika bra. 

Här har gitarristen Andy Goldner gjort en video av Groove och Marilyn F. Kennedy från Goldball som bara måste ses och höras:

Groove och Marilyn F. Kennedy

söndag 6 december 2020

4-2

Nu återgår vi till distansundervisning under de sista två veckorna på terminen. Eller delvis. IM-eleverna ska ha sina lektioner på skolan. Om jag inte redan har haft covid-19 så ska jag väl ändå hinna få det innan jul? Orkar knappt bry mig längre. Fast tråkigt att inte våga träffa min mamma. Jag var där med en blombukett i fredags då hon fyllde år. Överlämnade på trappan. Det kändes inte så roligt. 

Igår var jag ute med ett gäng kullabygdenskådare och letade efter ett havsörnsbo som vi vet måste finnas i ett skogsområde. Vi hittade inget. Märkligt. Jag snokade lite försiktigt där i somras, men ville inte störa för mycket. Nu tycker jag vi kammade igenom hela skogen ganska väl. Vi noterade sångsvan, en morkulla, spillkråka och gröngöling, några korsnäbbar, kungsfåglar och tofsmes. Det är inte så mycket som händer, men det var en trevlig förmiddag. Fika i skogen är alltid en högtidsstund.

Jag drog därefter upp till vår största sjö. En subadult havsörn fick upp alla storskrakar och knipor på vingarna. Den drog några mäktiga svängar över sjön innan allt återgick till det vanliga lugnet. Ingen salskrake, men B hade visst haft en där idag. Ingen strömstare...

Efter två förluster mot Linköping och Frölunda på bortaplan lyckades Rögle besegra formstarka Växjö på hemmaisen. Spännande på slutet. Ryfors gjorde sitt elfte mål för säsongen och lyckades därefter få ett matchstraff som verkade helt uppåt väggarna. Hansson gjorde första, Everberg tredje och Tambellini fastställde 4-2 i tom kasse. Nu är de uppe på andraplatsen igen. 3 poäng efter Frölunda, men med fyra matcher färre spelade. Luleå borta på tisdag. Efter att coronan härjat i laget har de verkligen ett brutalt spelschema. 

Återigen en helg med mycket vinylspelande. Bob Dylan, First Aid Kit, Volcano, Goat, Embryo, Isaiah, Máquina, Pink Floyd, David Gilmour, Mr Albert Show, Leslie West, Lynyrd Skynyrd, Steve Young, Gospel Oak, Johnny Winter, Keef Hartley m.m. m.m. har avnjutits.

Bob Dylan - False Prophet

torsdag 3 december 2020

Rocksession

En skiva som fick sig en genomspelning i helgen var Embryos Rocksession. Den borde hetat krautjazzpsychsession istället. En riktig favoritskiva! Prövande och svår, men också lockande och suggestiv. Den är nog inget för de med allt för klena nerver. Den kryper verkligen in under skinnet. De två gångerna jag sett dem live på Burg-Herzbergs Freakstage är båda fantastiska minnen. Första gången 2007 under inverkan av allehanda droger, andra gången utan sådana 2019 och då med den fantastiska Marja Burchard i spetsen. Båda spelningarna återfinns på den trånga topp-30-listan. Fint original på grön Brain. Inte ett knäpp på vinylen. 1973. Skivan har funnits i min ägo i drygt 20 år och det är ofta som jag återvänder till den. 

Entrances

onsdag 2 december 2020

4-0

I princip hela Rögle har varit sjuka i covid-19. Inga matcher på 17 dagar och det var först i måndags som hela laget kunde träna tillsammans. HV71 hemma igår (som också varit drabbade, men de hade hunnit spela fyra matcher efter sin karantän) borde ha varit en riktigt svår uppgift, men de vann med klara 4-0. I den haltande tabellen är Rögle faktiskt bara tre poäng efter serieledarna Frölunda (som fick stryk med 8-0 mot Växjö igår...), fast att de har sex matcher färre spelade. Räknar man istället inspelade poäng per match så leder Rögle tabellen klart. Nu väntar ett brutalt schema. Torsdag, lördag, söndag och tisdag. Det är förstås rimligt att det blir tufft.

tisdag 1 december 2020

Silver Star

Det blev mycket skivlyssnande i helgen. Måste spelat igenom nästan 20 plattor. Tin House fick sig hela tre genomlyssningar. En reissue från 2015 som jag köpte på Got to Hurry i Stockholm i år. Veckan innan coronaeländet brakade loss... Originalet är inte alls omöjligt. Nu när jag tagit in den ordentligt överväger jag faktiskt att köpa ett sådant. Powertrio från Florida som verkligen sticker ut. Det är tidig hårdrock som i vissa låtar får mig att tänka på band som Ursa Major eller Head over Heals. I Silver Star låter de nästan som Uriah Heep! Gitarristen Floyd Radford är riktigt grym och kom strax efter skivutgivningen att spela med båda bröderna Winter och det blev dödsstöten för Tin House. Producerad av Rick Derringer. Originalet kom 1971. Lion Productions. 2015.

Silver Star

Lady Of The Silent Opera

Även Chain Live fick sig några genomspelningar. Köptes för några månader sedan och den har nog spelats upp emot tio gånger nu. Australiens ledande tyngre bluesband. Detta är fullängdsdebuten. Lika bra att spela in den live på två kanaler… Fuck off! Högoktanig bluesrock och inte sällan med långa jam som för tankarna till Allman Brothers. Så sjukt bra! Gitarronani och stöddigare än det mesta. Festival Records. 1970.

Gertrude St. Blues

torsdag 26 november 2020

Mercy on Me

Någon gång i våras, efter att jag fått införlivat Townes Van Zandts tredje och självbetitlade album i samlingen, köptes även debuten For the Sake of the Song. Jag spelade igenom den några gånger, därefter har den fått vara i fred. Ikväll har den lyssnats igenom två gånger. Den har inte åldrats med samma värdighet som tredje plattan – en del arrangemang är aningen smöriga och passar honom inte riktigt – men den är förstås ändå suverän. Flera låtar har spelats in igen för senare plattor. Waitin' Around to Die låter ganska annorlunda mot versionen på tredje skivan, men jag gillar verkligen denna också. Townes var emellertid inte helt nöjd och det var anledningen till att han gjorde den igen på The kitchen album. Favoritspåret är nog ändå I'll Be There In The Morning. Så vacker. Poppy, 1968. DJ- och monostickers och ganska rejäl ring wear på omslaget, men skivan spelar M- så jag är nöjd. Jag vill ha alla hans Poppy-skivor, men det verkar väldigt svårt och dyrt, så det är väl tveksamt om jag ger mig på det projektet...

En Champion Jack Dupree-skiva har också lyssnats igenom för fjärde eller kanske femte gången. Den fick jag tag i för inte så länge sedan. Skivan såg dagens ljus första gången 1964 på Storyville som Portraits in Blues Vol 5. Denna på Everest Records, Archive of Folk & Jazz Music, released approximately in late 1960s. Inget märkvärdigt, men jag gillar alltid att lyssna på hans pianoblues. Oftast lättsam, men ibland mörk och svart som i Mercy on Me.

Townes Van Zandt - I'll Be There In The Morning

Champion Jack Dupree - Mercy on Me

onsdag 25 november 2020

Holy Moly!

Då har jag sett en livekonsert. Blues Pills spelade igenom de flesta låtarna från nya plattan. Jag missade de tre första, men det gick ju att höra dem efter att det var slut. Vad man saknar livekonserter! Det är verkligen inte detsamma som att befinna sig framför scenen, men det var ändå lite upplyftande. De hade ett betydligt råare livesound och de spelade fantastiskt. Det är ju inte klokt att Zack bytte till gitarr och spelar solon som han gör efter två år. Amazing! Elin gav allt och sjöng lungorna ur sig. När de tabbade sig en bit in i sista låten, Song From a Morning Dove, och fick börja om, så kändes det bara befriande charmigt. Älskar dem och Holy Moly! är fortfarande årets bästa skiva! Det var nog inte live i realtid, för under videon står det att den är inspelad av Backline STHLM och post-producerad av Växthuset Studios. Fast jag inbillade mig att det var live när jag såg den... 

Swishabandet – Blues Pills

tisdag 24 november 2020

Plastic Man

Nu har även Velvet Fogg hittat till min skivsamling. Suverän psykedelia från Birmingham. Bandet är kanske lika känd för att Tony Iommi var med en kort tid och för det vågade skivomslaget, som för musiken. När omslagsfotot togs var Ian Leighton gitarrist, men när det var dags för inspelningen så var han utbytt mot Iommis kusin Paul Eastment. Om någon mot förmodan undrar om kvinnorna var med i bandet så är svaret förstås nej. Organisten och sångaren Frank Wilson var senare med i Warhorse. Det sju minuter långa öppningspåret Yellow Cave Woman och avslutande Plastic Man är de bästa. Det är lite splittrat, men jag gillar den rakt igenom. Två covers, New York Mining Disaster 1941  och Come Away Melinda i fina psykedeliska versioner. Resten eget material. UK. Pye, 1969. Liner notes av John Peel. Perfekt skick. Inte ett knäpp. 

Yellow Cave Woman

Lady Caroline

Plastic Man

söndag 22 november 2020

Lanius excubitor

Vad allting är trist. Vädret, fågelskådningen, fotograferandet, jobbet, coronan. Jag är konstant helt slut. Särskilt jobbet suger musten ur mig. 

Tog mig ändå ut på en liten runda idag. Väldigt fågeltomt tills jag kom till min gamla gård. Där fanns varfågel, 150 starar, 300 björktrastar och 10 rödvingetrastar. Jag lyckas aldrig riktigt med mina bilder på varfåglar. Inte denna gång heller. Fick inte rätt på inställningarna innan den flög iväg. Det kunde blivit en bra bild med den mörka himlen... Badande starar var lite uppmuntrande. 

Forsärla vid en annan bondgård. Någon strömstare får jag däremot inte in...

torsdag 19 november 2020

Metrobolist

Nästa 50th anniversary-platta som jag kände mig tvungen att köpa blev David Bowies The Man Who Sold the World. Till skillnad från Black Sabbaths Paranoid hade jag den inte tidigare på vinyl. The Man Who Sold the World är min favoritskiva med Bowie, men ändå har jag bara haft en sur CD i 30 år. Alla vet att ett UK-original (som kom först 1971) är helt omöjligt för pengar, så det har aldrig varit aktuellt. Ett US-original är däremot inte alls särskilt dyrt, men det har alltså ändå aldrig blivit så. I återutgivningen är det ett modifierat amerikanskt omslag och med den ursprungliga titeln Metrobolist. Den låter fantastisk! Så här har jag aldrig hört skivan tidigare. Jag är väl inne på det femte eller sjätte snurrandet nu... Det är trångt på 20-30-bästa-listan, men den är nog där...

Bowies hårdaste skiva. Mest progressiva. Mest psykedeliska. Inte ett dåligt spår (möjligen kan jag leva utan The Supermen), texterna är mörka och vrickade och ibland helt obegripliga, Bowie låter plågad och galen och bandet är intensiva och jagade. Mick Ronson får mer utrymme på denna skiva än någon annan - tunga riff och rakbladsvassa solon all over - Tony Viscontis distorderade bas ligger högst i mixen (något får man ju ha för att producera...) och Mick Woodmansey trummar inte sällan lika vilt som Mitch Mitchell eller Bill Ward. En massa moogsynthar ovan på det... Hela skivan är som sagt suverän, men jag gillar nog andra sidan bäst och de tre låtarna Saviour Machine, She Shook Me Cold och titellåten The Man Who Sold the World som följer på varandra är helt fantastiska. Tvingas jag välja ett spår på a-sidan blir det nog After All. Parlophone. 2020 (1970).

After All

Saviour Machine

She Shook Me Cold

tisdag 17 november 2020

Paranoid

Jag kunde förstås inte låta bli att ta in 50-års-utgåvan av Black Sabbaths Paranoid. I Ginzas senaste fysiska katalog, så stod den överst på vinyltopplistan. Kan det vara möjligt att en box för 929:- var den mest sålda vinylen för några veckor sedan? Skiva 1 är originalplattan, 2 är i quadraphonic mix från 1974, 3-5 är två livekonserter från 1970, Montreux 31 augusti och från Bryssel 3 oktober. Utöver detta får man en bok med hård pärm med extensive liner notes, en poster och en replika på turnéboken... Själva boxen är anskrämligt ful, men de båda Paranoid-omslagen är som originalet med utvik och liveplattorna finns i ett snyggt konvolut med trippel-utvik.

Vad finns att säga om Paranoid som inte är sagt? För mig är alla de tidiga plattorna lika odödliga och det är svårt att säga vilken jag tycker är bäst. Debuten är världens hårdaste bluesplatta och har den bästa skivsidan med Black Sabbath, The Wizard, Behind the Wall of Sleep och N.I.B., men Paranoid har War Pigs, Planet Caravan, Hand of Doom och Fairies Wear Boots... Master of Reality och Vol 4 är lika odödliga.

Gillade nog särskilt Montreux-konserten. Total kross. Något tyngre fanns inte att se och höra då.

Jag har inte ens ett UK-original av Paranoid. Har hittills nöjt mig med ett italienskt vertigooriginal med singelomslag och en nems-pressning som köptes i början av 1980-talet när alla skivorna införskaffades. Nu har jag alltså fyra exemplar av skivan...

Planet Caravan

Fairies Wear Boots

söndag 15 november 2020

Stoned is

Listening var en ganska trevlig bekantskap. Bandet fick bara gjort denna skiva. Psykedelia med bra bluesig gitarr av Peter Malick. Skivan är inte klockren, det finns några svagare spår, men det är mestadels intressant. Favoriterna är nog öppningslåten You're Not There och den superflummiga Stoned is, Skivan i toppskick, omslaget med ett fult cut-out-hål. Vanguard 1968.

You're Not There

Stoned is