Mercy on Me

Någon gång i våras, efter att jag fått införlivat Townes Van Zandts tredje och självbetitlade album i samlingen, köptes även debuten For the Sake of the Song. Jag spelade igenom den några gånger, därefter har den fått vara i fred. Ikväll har den lyssnats igenom två gånger. Den har inte åldrats med samma värdighet som tredje plattan – en del arrangemang är aningen smöriga och passar honom inte riktigt – men den är förstås ändå suverän. Flera låtar har spelats in igen för senare plattor. Waitin' Around to Die låter ganska annorlunda mot versionen på tredje skivan, men jag gillar verkligen denna också. Townes var emellertid inte helt nöjd och det var anledningen till att han gjorde den igen på The kitchen album. Favoritspåret är nog ändå I'll Be There In The Morning. Så vacker. Poppy, 1968. DJ- och monostickers och ganska rejäl ring wear på omslaget, men skivan spelar M- så jag är nöjd. Jag vill ha alla hans Poppy-skivor, men det verkar väldigt svårt och dyrt, så det är väl tveksamt om jag ger mig på det projektet...

En Champion Jack Dupree-skiva har också lyssnats igenom för fjärde eller kanske femte gången. Den fick jag tag i för inte så länge sedan. Skivan såg dagens ljus första gången 1964 på Storyville som Portraits in Blues Vol 5. Denna på Everest Records, Archive of Folk & Jazz Music, released approximately in late 1960s. Inget märkvärdigt, men jag gillar alltid att lyssna på hans pianoblues. Oftast lättsam, men ibland mörk och svart som i Mercy on Me.

Townes Van Zandt - I'll Be There In The Morning

Champion Jack Dupree - Mercy on Me

Holy Moly!

Då har jag sett en livekonsert. Blues Pills spelade igenom de flesta låtarna från nya plattan. Jag missade de tre första, men det gick ju att höra dem efter att det var slut. Vad man saknar livekonserter! Det är verkligen inte detsamma som att befinna sig framför scenen, men det var ändå lite upplyftande. De hade ett betydligt råare livesound och de spelade fantastiskt. Det är ju inte klokt att Zack bytte till gitarr och spelar solon som han gör efter två år. Amazing! Elin gav allt och sjöng lungorna ur sig. När de tabbade sig en bit in i sista låten, Song From a Morning Dove, och fick börja om, så kändes det bara befriande charmigt. Älskar dem och Holy Moly! är fortfarande årets bästa skiva! Det var nog inte live i realtid, för under videon står det att den är inspelad av Backline STHLM och post-producerad av Växthuset Studios. Fast jag inbillade mig att det var live när jag såg den... 

Swishabandet – Blues Pills

Plastic Man

Nu har även Velvet Fogg hittat till min skivsamling. Suverän psykedelia från Birmingham. Bandet är kanske lika känd för att Tony Iommi var med en kort tid och för det vågade skivomslaget, som för musiken. När omslagsfotot togs var Ian Leighton gitarrist, men när det var dags för inspelningen så var han utbytt mot Iommis kusin Paul Eastment. Om någon mot förmodan undrar om kvinnorna var med i bandet så är svaret förstås nej. Organisten och sångaren Frank Wilson var senare med i Warhorse. Det sju minuter långa öppningspåret Yellow Cave Woman och avslutande Plastic Man är de bästa. Det är lite splittrat, men jag gillar den rakt igenom. Två covers, New York Mining Disaster 1941  och Come Away Melinda i fina psykedeliska versioner. Resten eget material. UK. Pye, 1969. Liner notes av John Peel. Perfekt skick. Inte ett knäpp. 

Yellow Cave Woman

Lady Caroline

Plastic Man

Lanius excubitor

Vad allting är trist. Vädret, fågelskådningen, fotograferandet, jobbet, coronan. Jag är konstant helt slut. Särskilt jobbet suger musten ur mig. 

Tog mig ändå ut på en liten runda idag. Väldigt fågeltomt tills jag kom till min gamla gård. Där fanns varfågel, 150 starar, 300 björktrastar och 10 rödvingetrastar. Jag lyckas aldrig riktigt med mina bilder på varfåglar. Inte denna gång heller. Fick inte rätt på inställningarna innan den flög iväg. Det kunde blivit en bra bild med den mörka himlen... Badande starar var lite uppmuntrande. 

Forsärla vid en annan bondgård. Någon strömstare får jag däremot inte in...

Metrobolist

Nästa 50th anniversary-platta som jag kände mig tvungen att köpa blev David Bowies The Man Who Sold the World. Till skillnad från Black Sabbaths Paranoid hade jag den inte tidigare på vinyl. The Man Who Sold the World är min favoritskiva med Bowie, men ändå har jag bara haft en sur CD i 30 år. Alla vet att ett UK-original (som kom först 1971) är helt omöjligt för pengar, så det har aldrig varit aktuellt. Ett US-original är däremot inte alls särskilt dyrt, men det har alltså ändå aldrig blivit så. I återutgivningen är det ett modifierat amerikanskt omslag och med den ursprungliga titeln Metrobolist. Den låter fantastisk! Så här har jag aldrig hört skivan tidigare. Jag är väl inne på det femte eller sjätte snurrandet nu... Det är trångt på 20-30-bästa-listan, men den är nog där...

Bowies hårdaste skiva. Mest progressiva. Mest psykedeliska. Inte ett dåligt spår (möjligen kan jag leva utan The Supermen), texterna är mörka och vrickade och ibland helt obegripliga, Bowie låter plågad och galen och bandet är intensiva och jagade. Mick Ronson får mer utrymme på denna skiva än någon annan - tunga riff och rakbladsvassa solon all over - Tony Viscontis distorderade bas ligger högst i mixen (något får man ju ha för att producera...) och Mick Woodmansey trummar inte sällan lika vilt som Mitch Mitchell eller Bill Ward. En massa moogsynthar ovan på det... Hela skivan är som sagt suverän, men jag gillar nog andra sidan bäst och de tre låtarna Saviour Machine, She Shook Me Cold och titellåten The Man Who Sold the World som följer på varandra är helt fantastiska. Tvingas jag välja ett spår på a-sidan blir det nog After All. Parlophone. 2020 (1970).

After All

Saviour Machine

She Shook Me Cold

Paranoid

Jag kunde förstås inte låta bli att ta in 50-års-utgåvan av Black Sabbaths Paranoid. I Ginzas senaste fysiska katalog, så stod den överst på vinyltopplistan. Kan det vara möjligt att en box för 929:- var den mest sålda vinylen för några veckor sedan? Skiva 1 är originalplattan, 2 är i quadraphonic mix från 1974, 3-5 är två livekonserter från 1970, Montreux 31 augusti och från Bryssel 3 oktober. Utöver detta får man en bok med hård pärm med extensive liner notes, en poster och en replika på turnéboken... Själva boxen är anskrämligt ful, men de båda Paranoid-omslagen är som originalet med utvik och liveplattorna finns i ett snyggt konvolut med trippel-utvik.

Vad finns att säga om Paranoid som inte är sagt? För mig är alla de tidiga plattorna lika odödliga och det är svårt att säga vilken jag tycker är bäst. Debuten är världens hårdaste bluesplatta och har den bästa skivsidan med Black Sabbath, The Wizard, Behind the Wall of Sleep och N.I.B., men Paranoid har War Pigs, Planet Caravan, Hand of Doom och Fairies Wear Boots... Master of Reality och Vol 4 är lika odödliga.

Gillade nog särskilt Montreux-konserten. Total kross. Något tyngre fanns inte att se och höra då.

Jag har inte ens ett UK-original av Paranoid. Har hittills nöjt mig med ett italienskt vertigooriginal med singelomslag och en nems-pressning som köptes i början av 1980-talet när alla skivorna införskaffades. Nu har jag alltså fyra exemplar av skivan...

Planet Caravan

Fairies Wear Boots

Stoned is

Listening var en ganska trevlig bekantskap. Bandet fick bara gjort denna skiva. Psykedelia med bra bluesig gitarr av Peter Malick. Skivan är inte klockren, det finns några svagare spår, men det är mestadels intressant. Favoriterna är nog öppningslåten You're Not There och den superflummiga Stoned is, Skivan i toppskick, omslaget med ett fult cut-out-hål. Vanguard 1968.

You're Not There

Stoned is

Bortglömda skivor i min samling XLI

Spelat igenom Day Blindness. Jag har ett fantastiskt fint original. Inte ett knäpp överhuvudtaget. Mitt minne sa mig att plattan var riktigt sömnig psychedelia, men nu tyckte jag faktiskt att den var lite småtrevlig. Den har definitivt sina stunder! Day Blindness är klart Doors-influerade - och det är väl inte det sämsta bandet att ha som förebilder - men de är både en och kanske två divisioner under dem i kvalitet. Minns inte säkert när denna hamnade i samlingen, men förmodligen för circa tjugo år sedan.

Farfisaorgel, ett och annat schyst gitarrsolo av Gary Pihl (som spelade med Sammy Hagar på 70-talet och så småningom blev gitarrist i Boston av alla band...) och några spännande låtidéer som inte räcker hela vägen... Bäst är nog avslutande, 12,5 minuter långa, Holy Land. Jag ger den en svag trea av fem. Studio 10. 1969. 

Holy Land

Mountain Music

Vilken är den bästa nordiska plattan? Jag brukar nog svara danskarna Culpeper's Orchards debutalbum. Jag har haft en CD i 25-30 år. Funderade ett tag på att ta in Shadoks vinylutgåva, men plötsligt kostade den upp emot tusenlappen... Hursomhelst, det blev istället ett original, om än utan booklet (det finns gränser för plånboken). Några veck i konvolutet (ser värre ut på fotot än i verkligheten), men skivan spelar riktigt bra. Lite småknaster mellan några låtar på b-sidan, men inget som gör mig särskilt deppig. Jag är definitivt nöjd och skivan är en holy grail för mig!

Engelsmannen Cy Nicklin hade innan Culpeper's Orchard spelat i folktrion Cy, Maia & Robert och i Day Of Phoenix, och Niels Henriksen i Beefeaters. På trummor och bas hittade de Rodger Barker och Michael Friis. Skivan är en fantastisk mix av folkrock och progressive och det finns inte en ointressant sekund. Favoritspåret är förstås Mountain Music Part 1. Tyngden, riffen, sångmelodin, gitarrsolona… Det blir knappast bättre än så här! Jag menar det! Den ultimata progglåten! Jag är särskilt svag för det lugnare kodat och sångmelodin. Vackrare finns inte! 

The iron mountains metal rings

Beside the bedrooms light in spring

And hums the words 'cause they can't sing,

The words they haven't learnt yet

All is free while bodies moan

So shut the door but hear them groan

While petals fall from what is known

Of love and what goes with it

Henriksens gitarrsolo efter sångpartiet har gett mig gåshud i 25-30 år och gör det än i dag. Jag kan höra det hur många gånger som helst utan att någonsin tröttna.

På omslaget ses örtmedicinaren Nicholas Culpeper i sin trädgård på 1600-talet. Bandet var inne på hälsosam mat och örtmedicin och hade läst om denne herbalist. Några av bandlemmarna tittar in ovanför muren och konstnären, Bernhard Boesen, ses övervaka det hela i bakgrunden till höger. Klassiskt omslag! Polydor, 1971.

Mountain Music Part 1

4-1

Allmänt trist och slitsamt, men äntligen en ny fågelart. S fick en rosenfink till sitt fågelbord och jag blev förstås tvungen att åka dit och kommunkryssa den igår. Smet från jobbet trekvart och lyckligtvis dök den upp redan efter 10 minuter. Fotograferad genom fönstret från S vardagsrum, så bilden blev som den blev. Verkligen ett sensationellt fynd! Den borde vara i Indien sedan länge. 

Jag hoppas fortfarande på att komma upp i 150 arter i kommunen i år. Två kvar, det borde vara möjligt. Strömstare, sidensvans, salskrake, kungsörn... Kanske någon annan and. Det går att komma på en handfull möjliga arter.

Ett annat litet glädjeämne är att Rögle ångar på. 2-0 borta mot ärkefienden i söder i tisdags och 4-1 hemma mot Brynäs ikväll. Ryfors nätade igen och är nu målgladast i laget. Höglander, vilken artist! Vad som helst kan hända när han får pucken! Tvåa i tabellen, men Rögle har bäst snittpoäng. Frölunda har två matcher fler spelade.

Cyanistes caeruleus

Jobbade 50 timmar i veckan som gick. Då räcker det inte med en helg för att återhämta sig. Jag är lika sliten idag som i fredags. Fågelskådningen på hemmaplan ger inte mycket energi. Det finns en del fåglar, men det är bara det vanliga. Roligast är väl nästan alla rödhakar som sjunger. Måste hört minst 10 ex idag. Fullt pådrag. Det går inte att hitta någon strömstare. Det måste väl ha att göra med det varma vädret? Jag har letat i alla våra vattendrag, större och mindre, men inte hittat någon. Det skulle vara välkommet med en köldknäpp. Då kanske det kunde dyka upp några roliga änder dessutom. Salskrake åtminstone.

Efter att ha varit på kyrkogården och satt ett ljus så blev det en liten runda upp på Hallandsåsen. Det enda nämnvärda blev en varfågel. Min första under hösten. I sjön sågs två skäggdoppingar och ett sångsvanspar. Det var allt. Jag stannade till vid bergfinkslokalen. Har inte varit där sedan de lämnade platsen i mars. Gick en runda i området och mindes hur det var. Den nästan kusliga stämningen när rovfåglarna började dyka upp från alla håll och sedan de första småflockarna med bergfinkar, de oroliga förtrupperna som flög fram och tillbaka över området, ständigt växande i storlek, ljudet när tiotusentals fåglar lyfte samtidigt från bokträden, sparvhökarnas och pilgrimsfalkarnas attacker. Vilka upplevelser!

Vi har haft elever med covid-19 på skolan. Det är nära nu. Som frontline worker är det bara att vänta på sjukdom. Slår vad om att jag får det innan kommunen bestämmer sig för distansundervisning och att jag hamnar på IVA. Jag blir aldrig sjuk annars, men det här har man ju ingen aning om man tål eller inte. Imorgon ska jag både till tandläkaren och till sjukhuset för uppföljning av min cancer. Inte miljöer jag vill vara i nu, men det är kanske bättre än att vara på skolan. Eller har man redan haft covid-19. Det skulle kunna vara så.

Med ett fulspel utan dess like har nu politikerna bestämt sig för att stänga vårt gymnasium. M fick med sig SD och det räckte för att få majoritet. Vi har krigat och bråkat och jobbat hårt på alla sätt och vis för att få fler elever. Allt pekade på att det skulle kunnat bli bättre, men politikerna är inte intresserade. Då ska man så småningom alltså hitta ett nytt jobb. Pendla igen... Eller flytta. 2019 var ett riktigt skitår och 2020 skulle bli bättre. Ha ha ha ha!

Sunrise

Det blev en fredagskväll med Uriah Heep-skivor. Ken Hensley dog i onsdags och Lee Kerslake för en och en halv månad sedan. Nu är det bara Mick Box kvar. De gamla hjältarna stupar en efter en.

Det fanns ingen direkt anledning att jag började med Look at Yourself, men därefter arbetade jag mig framåt (hoppade över Demons and Wizards): The Magician's Birthday, Uriah Heep Live, Sweet Freedom och slutligen Wonderworld. Den sistnämnda spelade jag två gånger. Jag skulle väl egentligen säga att mitt favoritalbum är Salisbury, och därefter kanske debuten, men givetvis är den klassiska sättningen med Ken Hensley, Dave Byron, Mick Box, Lee Kerslake och Gary Thain den musikalisk starkaste.

Look at Yourself. Öppningsspåret, och tillika titellåten, är definitivt en av Heeps klassiker! Kanske till och med en av deras topp 5-låtar! Andra favoriter på plattan är July Morning och Shadows of Grief, men egentligen finns här inte något riktigt svagt spår. Möjligtvis skulle jag kunna leva utan What Should Be Done. 

The Magician's Birthday är lika helgjuten. Nu har vi att göra med den legendariska sättningen Hensley, Byron, Box, Kerslake och Thain. Klass rakt igenom och suveräna låtar. När jag hört igenom detta album vet jag inte om jag skulle svara Deep Purple eller Uriah Heep... Deep Purple var förstås objektivt några snäpp bättre (musikaliskt, innovativt), men jag har på något sätt ett mera känslomässigt band till Uriah Heep, och låtmässigt var de, för mig, lika vassa. Öppningsspåret Sunrise är en svårslagen komposition! Underbar melodi, tyngsta orgeln, bästa sången av Byron och patenterade Heep-körer. Melodramatiskt så det räcker och blir över! Det är inte sällan Sunrise har spelats på skivspelarkvällarna i grannkommunen... T:s favoritlåt! I dessa miserabla corona-tider börjar sådana events kännas som om det var i ett annat liv. 

Live: Herregud så bra de var här! Tajta, tyngre och maffigare än de flesta samtida band. En bra blandning av låtar från deras fem första skivor (dock ingen från Salisbury) och i versioner som mestadels överglänser de från studioplattorna. Det är få hårdrocksband som kommer undan med medleys av rock ’n’ roll-låtar - det brukar bli kalkon - men här får vi Roll over Beethoven, Blue Suede Shoes, Mean Woman Blues, Hound Dog, At the Hop och Whole Lotta Shakin' Goin' On med en spelglädje och energi som gör att man faktiskt måste ge vika.

Sweet Freedom och Wonderworld: här börjar de tappa styrfart. Ingen av dem är på något sätt dåliga. Det är fortfarande mestadels intressant, men man hör att de börjar återanvända gamla hits och det är allmänt lite mesigare. En låt som jag gissar att Heep-fans inte uppskattar från Wonderworld är den helt omöjliga blueslåten I Won't Mind. Förmodligen har jag också dissat den tidigare, men den är ju sjukt bra! Free möter Uriah Heep!

Idag har Wonderworld fått sig ytterligare en genomspelning. Därefter blev det High and Mighty. Sista skivan med Byron. Den är väl inte alltför rolig, även om det finns några bra låtar. Nu snurrar liveplattan igen...

R.I.P. Ken Hensley och Lee Kerslake och tack för musiken.

Sunrise

Gypsy

I Won't Mind