måndag 12 april 2021

Dagens lunchmusik VII

Bloodrock s/t. Denna fick sig två genomlyssningar redan igår och nu igen på min väldigt sena lunch. Bluesig hårdrock och psykedelia av absolut bästa märke. I princip blir skivan bättre för varje spår och för mig är det de två sista spåren Fantastic Piece of Architecture och Melvin Laid an Egg som är allra starkast. Stämningen i den sällsynt vackra Fantastic Piece of Architecture, den psykedeliska orgeln, sången, pianot i refrängen och den sparsamma gitarren är verkligen min kopp te. Om man kommit ner i varv efter 8 minuter, så vaknar man definitivt när protometallåten Melvin Laid an Egg drar igång. Den är verkligen helt obetalbar! Har spelats på många tokiga fester när jag bodde på gården... US-original från 1970. Capitol. Skivan är M-, inte ett knäpp överhuvudtaget, medan vita baksidan av konvolutet har sedvanlig smutsig ring wear. 

För övrig så vann Rögle även den andra kvartsfinalen. 5-2 blev det denna gång. Frölunda var lite bättre i andra perioden och fick visst tryck på hemmalaget. 2-1 inför tredje och då åkte Rögle ut och körde över göteborgarna. Bortamatcher på tisdag och onsdag. Frölunda måste rimligen rycka upp sig på något sätt och visa mer än vad de gjort hittills. Målskyttar igår: Zaar, Hansson, Gélinas, Tambellini och Lesund. Det är bra att de sprider ut målskyttet.

Fantastic Piece of Architecture

Melvin Laid an Egg

lördag 10 april 2021

4-0

Rögle har vunnit sin första slutspelsmatch någonsin! Jag trodde att det kanske skulle bli svårt mot ett lag i matchtempo - det var två veckor sedan RBK spelade match, medan Frölunda spelade åttondelsfinal så sent som i torsdags - men det var klasskillnad från början till slut. De var verkligen bättre än Frölunda i precis alla delar. Tempo, passnings- och närkampsspel och fokus. De dippade inte någon gång i matchen! Underbart att trotjänaren Matson fick göra det första (och därmed avgörande) målet. Dessutom i boxplay! Därefter blev det mera förväntade skarpskyttar - Ryfors, Bengtsson och Tambellini. Sjögren gjorde sin bästa match för säsongen och Seider var såklart outstanding. Ny batalj redan imorgon och det kan förstås bli något helt annat. Det är trist att denna historiska grönvita match inte fick ske i en fullsatt och kokande hall och att man själv inte var på plats, men restaurangpubliken höll faktiskt igång bra och skapade ändå lite stämning för oss cmore-tittare.

Mindre upplyftande är antalet orrar på torvbrytningsmossen. Jag var uppe redan klockan 04.10 i morse, vid myren 05.00 och i gömslet en kvart senare. En timme före soluppgång. E4:an var skoningslös och det första jag hörde från en orre blev så sent som 06.40. Jag blev inte klok på om de var två eller tre, men de var åtminstone inte fler än tre. Jag satte upp gömslet ungefär där de var senast och då flyttade de sig förstås till där jag hade det förra gången... Jag tröttnade redan 07.20, försökte smyga fram lite försiktigt bakom kullarna, men det misslyckades och jag fick se en ensam tupp flyga iväg. Vid den här tiden för ett år sedan kunde jag konstatera 7-8 tuppar. Gick en liten runda i området (en varfågel åtminstone) innan jag fällde ihop gömslet och åkte till gränsmyren för dagens exkursion. Den samlade 12 personer. Det är väl fyra fler än tillåtet... Vi höll oss på smålandssidan av myren. Den delen som åter ska exploateras på torv. Avvek efter tre timmar.

RIP Bosse Skoglund

söndag 4 april 2021

Vulpes vulpes

Igår satt jag i gömslet 5.35-8.10. Jag förstod verkligen inte vart den tiden tog vägen. Jag måste fallit i sömn, eller i djup kontemplation, för plötsligt var klockan 7.50. Jag hade två orrar norr om mig och som bubblade på ganska ihärdigt. Snett bakom mig till höger fanns en tupp som då och då gav ifrån sig det där smått galna fnittriga lätet. Sedan inbillade jag mig, eller verkligen hörde, att det kanske fanns en fjärde snett bakom mig till vänster som med jämna mellan tjoo-yschande. Jag blev inte helt klar över om det var en och samma fågel. Så tre eller fyra tuppar. Jag vill tro på det sistnämnda. 

Hursomhelst, det är i vilket fall som nedslående, för det är en halvering jämfört med förra året. Ska man fortfarande hoppas på att det är lite tidigt? Deppigt att inte se enda av fåglarna dessutom. Det hjälper tydligen inte att ha femtioelva gluggar i gömslet. En stund höll jag mig dock alert och det var när en ljungpipare lockade intensivt under 10-15 minuter. Efter att jag avbrutit gick jag runt och letade efter ljungpiparen i nästan två timmar, men den var onekligen borta. Två par tofsvipor, en skogssnäppa, några krickor och gräsänder, nyanlända sädesärlor... 

Plötsligt kom en orrhöna och flög rakt över mig. jag blev så ställd att jag inte fick upp kameran. Nästa roliga incident blev en rödräv som kom springande i full galopp rakt mot mig längs en torvvall. Oklart varför den hade sådan fart, men den ville kanske snabbt bort från vipornas revir. Jag hann skjuta några bilder i snett motljus innan han upptäckte mig, varpå han vände på en 5-öring och lika snabbt rusade tillbaka det håll han kom ifrån. Tre rådjur noterades också. Även om det är bottenlös leda och tristess, så händer det små saker med jämna mellanrum. Krickor och gräsänder, en ensam skogssnäppa, tranor som ropar i fjärran.  Någon korp flyger över. Denna så totalt misshandlade och skändade miljö, och dessutom med en ljudkontamination från motorvägen som är på gränsen till outhärdlig har jag på något sätt börjat njuta av. Den är min, det är ingen annan här och studerar djurlivet. Nästa steg lär väl bli soptippsskådning. Det finns det ju en del som sysslar med...

I ett av bona som användes av lappuggla förra året, anade jag något grått. Pulsen hann stiga något under några sekunder innan jag såg att det var en grågås. Alltså, hur hittar de sådana bon mitt ute i skogen och med flera kilometer till vatten? Det är för konstigt.

The Dawn Anew is Coming

Uppe klockan fyra för en ny morgon i fotogömslet, men flera tidiga morgnar i följd tog ut sin rätt. Jag orkade helt enkelt inte, så istället har, passande nog, The Dawn Anew is Coming med tysk/brittiska Message spelats igenom för femtioelfte gången. Det var S som introducerade mig för deras båda första skivor för några år sedan. Det dröjde verkligen ett tag för mig att plocka hem dem, men nu är det gjort. Det blev ett franskt original av The Dawn Anew is Coming (utgivet ett år senare) och ett äkta tyskt original av From Books And Dreams. Båda på Bacillus Records.

Det är helt fantastiska skivor som verkligen är där uppe bland de absolut bästa från eran. De får nog sägas låta något mera brittiska än krautrock. Eller att hybridiseringen skapade ett eget progressivt uttryck. Kanske kan man dra vissa paralleller med tidiga Nektar? Den brittiska folkmusiken i Message visar sig ibland och det gör dem unika. Jag älskar dem. Jag väljer att spela titellåten The Dawn Anew is Coming, så får ni själva bedöma.

Morgnarna i fotogömslet har varit ganska misslyckade. Har knappt sett fåglarna, utan bara hört dem. Än så länge har de dessutom varit färre än förra året. De undviker gömslet i vanlig ordning. Då lät jag det ändå stå kvar på plats en natt för att de skulle vänja sig lite. På lokalen där jag sitter i ett jakttorn och inte använder gömslet har jag bara hört en orre på håll. Förvisso blir det lite andra upplevelser att glädjas åt, men idag klockan 04.00, kändes det mer motiverande att lägga på The Dawn Anew is Coming, på skivtallriken istället... Bacillus Records 1973, M-/M-.

The Dawn Anew is Coming

torsdag 1 april 2021

Black Sunday

Det är andra gången jag har plattan med Fat i min ägo. RCA Victor, 1970. Ett UK-original. Minns inte om mitt förra exemplar var UK eller US. Jag lämnade tillbaka det då jag tyckte skivan inte spelade särskilt bra (det var bara något år sedan). Den småknastrade rakt igenom i princip. Denna låter mestadels njutfullt. I princip inte ett knäpp. Det är kanske inte en riktig höjdarpatta, men den har något visst. 

Kompetent framförd psykedelisk rock med folkinslag och med en röst som jag tycker är helt fantastisk. Tydligen från Massachusetts. De är väldigt melankoliska och sorgliga och det är förstås bra och passande. Några jazziga utflykter gör inte helheten sämre. En relativt billig skiva som definitivt borde ha en högre status. Jag gillar vissa låtar skarpt. 

House On The Corner

Black Sunday

Forever Changes

Så har jag blivit med ett original av Love Forever Changes i hyggligt skick. Omslaget är lite smutsigt ut mot kanterna och det småknäpper på skivan lite här och där, men det är inte så värst mycket att tala om. VG+/VG+. Det är stereoversionen vi talar om och en Allentown-pressning. Det finns väl inget att säga om Forever Changes som inte redan är sagt? När jag gjorde det här albumet trodde jag att jag skulle dö. Lär Arthur Lee ha sagt. Psykedeliskt mästerverk med akustiska gitarrer, orkester med violin, cello, trumpeter och tromboner, vass gitarr, fantastisk sång och njutbara melodier. En del Sgt Pepper, en del Syd Barrett och förstås en del Arthur Lee. Ett av de mer ikoniska omslagen från tiden. Jag hade den sedan tidigare på en senare press, liksom en CD. Ett original gör en något lite gladare i denna deprimerande tid. Elektra, 1967.

By the time that I'm through singing
The bells from the schools and walls will be ringing
More confusions, blood transfusions
The news today will be the movies for tomorrow
And the water's turned to blood, and if
You don't think so
Go turn on your tub
And if it's mixed with mud
You'll see it turn to gray
And you can call my name
I hear you calling my name

A House Is Not A Motel

Live And Let Live

Through The Eyes Of Love (God Help Us Please)

Nu har jag äntligen Frost-katalogen komplett. Det vill säga Frost Music, Rock and roll Music och Through The Eyes Of Love. Det finns förvisso även en live-skiva, Live At The Grande Ballroom!, utgiven 2001, men det räknas ju inte riktigt. Funderar dock på att plocka in även den.

Det var Rock and roll Music som gjorde denna lilla samling komplett. De båda andra har jag väl haft i 20+ år. Minns faktiskt inte riktigt när de hamnade i samlingen. Dick Wagner är såklart mest känd genom Alice Cooper, Lou Reed och Kiss. För mig är det dock Frost och Ursa Major (1972) som gäller. 

Frost Music är en suverän skiva. Särskilt avslutande Who Are You? är så bra som det överhuvudtaget blir 1969. Dick Wagners gitarrspel är top of the class och hans sång är inte mycket sämre. Ett måste i en anständig skivsamling. Skivan kom 1969, men min är tydligen en reprint från 1976. Ring wear och avklippt hörn, men skivan spelar M-. Vanguard 1976.

Rock and roll Music har både låtar inspelade live från Grande Ballroom och studiolåtar. En väldigt varierad platta. Från stenhårda rock 'n' roll-låtar och långa jam till smäktande ballader. Skivan kom 1969, liksom Frost Music, och även denna är en senare pressning från 1976. Det är lite synd för originalet har fold-out och texterna tryckta i uppviket. Ett rejält avklippt hörn på omslaget. Skivan som ny. Vanguard 1976.

Through The Eyes Of Love (God Help Us Please)Through The Eyes Of Love är en av mina favoritlåtar överhuvudtaget. Jag menar det! Episk låt! Denna skiva verkar faktiskt vara ett original. Det var ju skönt. Fast det avklippta hörnet slipper man inte. Vanguard 1970. 

Who Are You?

Donny's Blues

Through The Eyes Of Love (God Help Us Please)

tisdag 30 mars 2021

Snowblind

Jag blev förstås tvungen att köpa en klart överdriven och svindyr box av Black Sabbaths Vol 4. Deras kokain-album. Som många andra monsterskivor - 1971 är väl året då flest vedertagna klassiker släpptes i genres som jag håller högst, enligt de flesta - firar den 50 år i år. Jag brukar dock envist framhålla 1970 som det bästa året...

- 5 Vinyl LP, Outtakes (newly mixed by Steven Wilson).

- Alternative takes, false-starts and studio dialogue.

- Live in the UK 1973, a complete show from the Vol. 4 tour

- 40-page hardback book

- A band poster

Efter att ha hört originalskivans remix blev jag tvungen att spela mitt Vertigo-original. Dubbelt så hög output på den. Inbillar mig att den dessutom låter bättre. Mera organisk. Nåja. Min 4-page-photo-booklet-inside-gatefold-sleeve sitter inte fast i omslaget. Jag hade ett original en gång i tiden där den gjorde det, men den byttes bort... Hursomhelst, mitt original spelar M- och förutom att bookleten inte sitter fast är även omslaget fint. VG+. 

Det är väl roligt att höra lite andra versioner, false-starts och studiodialoger, men det är långt ifrån oumbärligt material. Fem versioner av Wheels of Confusion är nog lite mer än vad man tål. Dessa är mixade av Porcupine Trees Steven Wilson. Gissar att jag inte kommer spela dem särskilt ofta...

Livekonserten är däremot fin. Här är de i sin prime. Dessa två skivor har dessutom fått ett fold-out-omslag. Tomorrow's Dream, Sweet Leaf, War Pigs, Snowblind, Killing Yourself To Live, Cornucopia, Wicked World (Includes excerpts of: Guitar Solo, Orchid, Into The Void, Sometimes I'm Happy), Supernaut/Drum Solo, Wicked World (Reprise), Embryo, Children Of The Grave och Paranoid. Som jag förstår det är inspelningarna från London's Rainbow Theatre in Finsbury Park och Hard Rock venue i Manchester. 

Som om detta inte var nog, så har jag även en Jugoslavisk Vol 4 från 1975. Ozzy är snarare gul, än orange. PGP RTB, 1975. Gatefold, men det finns ingen booklet och har nog aldrig funnits. Snowblind är Black Sabbaths bästa låt. Det vet ju alla.

Snowblind

Natural Blues

Max Sunyer Jocs Privats är en ganska trevlig instrumental jazzplatta. Ja, Max Sunyer från Tapiman. 1980 är inget år som man traktar efter direkt, men det låter väl som att det lika gärna kunde ha varit inspelat 1975. Inbillar jag mig. Jag har två skivor med Iceberg som är mera jazzfusion. Vackert och smånjutbart och med en doft av medelhavet. Bocaccio Records, 1980. 

Natural Blues

I got to leave this place, leave before I go insane

Neil Merryweather har lämnat jordelivet. En klassisk skiva på våra skivspelarkvällar i K har varit Ivar Avenue Reunion från 1970. Den har varit framme med jämna mellanrum. 

Neil Merryweather, Robin Boers, John Richardson, Charlie Musselwhite, Barry Goldberg och Lynn Carey. Vilket jäkla band! I Fast Train är det Martha Velez Fiends and Angels-klass.

Fast Train

lördag 27 mars 2021

4-1

Det har inte alls trummat på för Rögle den senaste tiden, men idag, i grundseriens sista match, så blev det vinst mot Växjö med 4-1. Därmed slutar de etta, eller (högst troligt) tvåa. Oavsett vilket, den bästa placeringen någonsin. Fantastiskt! Nu blir det en ny paus på två veckor innan kvartsfinal. Ska man våga tro att de kan gå långt i slutspelet? De har ett lag för att vinna SM-guldet om allt faller på plats, men det vågar jag nog ändå inte tro på. 

Everybody Knows

Det är alltid trevligt att få hem skivor på utgivningsdagen. Det brukar faktiskt fungera med Ginza. Igår anlände First Aid Kit Who by Fire  - Live tribute to Leonard Cohen. Limiterad blå vinyl + en dubbelsidig poster + ett signerat kort i LP-format. Columbia, 2021. Dessa två vinylplattor kommer garanterat att snurra hela helgen.

Johanna och Klara Söderberg är alltid övermänskligt bra!!! Jag älskar dem!

Everybody Knows

fredag 26 mars 2021

Dagens lunchmusik VI

One More River to Cross är det tionde studioalbumet med Canned Heat. Det har ett mera polerat och funkigt sound än tidigare plattor (av de jag hört), men skivan har definitivt ändå sina stunder. Det är mestadels covers av bluesklassiker och en blåsorkester är ständigt närvarande. Fito de la Parra på trummor, Henry Vestine på gitarr och Bob Hite på sång och munspel. Atlantic, 1973.

Två lektioner kvar, sedan är det påsklov. Det har jag tänkt ägna åt att inventera våra orrlekar, så nu ska jag ställa om dygnet för mycket tidiga morgnar. Förhoppningsvis blir det lite tid över till insektskursen jag läser på Stockholms Universitet också. Hittills har jag bara deltagit i föreläsningarna, varje onsdag kl. 18.00-20.00. Inte läst en rad och givetvis inte ens påbörjat uppsatsen...

Need me someone

You Am What You Am

torsdag 25 mars 2021

Dagens lunchmusik V

Jag försöker hinna med att lyssna på en skiva i samband med lunch. Eller en skivsida åtminstone. Det är mitt nya projekt. Eller vad man ska kalla det. Dagens lunchplatta blev Guru Guru This is Guru Guru. En samlingsplatta med låtar från Känguru och från Guru Guru. Jag måste verkligen skaffa lite fler tidiga plattor med dessa krautrockpionjärer. 

Det suggestiva riffet i Immer Lustig mellan 1.30 och ca 5 min är svårslagetMani Neumeier och Uli Triptes står för det stabila kompet och Ax Genrich för de psykedeliska gitarrsolona. Låten är 15 minuter, så den innehåller förstås också en del svårlyssnade partier som sig bör... De har verkligen ett helt unikt sound. Metronome/Brain, 1973. 

Immer Lustig

tisdag 23 mars 2021

Dagens lunchmusik IV

Till dagens lunch blir det två skivor. Båda på Blue Horizon och båda nyinförskaffade. Gordon Smith Long Overdue och Top Topham Ascension Heights. Ingen av dem är på något vis märkvärdiga, men ändå lite roliga att ha i samlingen. Long Overdue håller sig mestadels till rötterna och 20-tals-bluesen. Slidegitarr och munspel är det som dominerar. Fleetwood Mac kompar några låtar och på Diving Duck Blues spelar Peter Green munspel. Det är ändå en rätt skön platta om man är på sådant humör. Blue Horizon, 1968.

Ascension Heights är helt instrumental. Stort band med bland annat Pete Wingfield, Duster Bennett och John Marshall. Det är snyggt och några låtar är riktigt bra, men det finns också mycket som tråkar ut en. Kanske man hade väntat sig något mer spännande av den tidigare Yardbirds-gitarristen. Mini-Minor-Mo är nog min favorit. Blue Horizon, 1970. 

Båda plattorna i VG+/VG+-skick. Varken mer eller mindre. Småskavanker på omslagen, en stor etikett på Ascension Heights och lite fint knaster ibland på skivorna. Jag kan leva med det. Mike Vernon har förstås producerat båda titlarna.

Gordon Smith - Diving Duck Blues

Top Topham - Mini-Minor-Mo

måndag 22 mars 2021

Dagens lunchmusik III

Hackensack ‎Up The Hardway har jag velat ha in i samlingen i sådär en 25 år. Mest för inledande titellåten som jag ville minnas som det enda riktigt bra spåret - och det är sant att det är den som är oumbärlig bluesig hårdrock från mitten av 70-talet - men skivan har faktiskt några helt ok låtar till. Northern Girl t.ex. Snygga gitarrer i den. Hursomhelst, Nicky Moore har en riktigt bra röst och han känner vi igen som Bruce Dickinsons ersättare i Samson. Polydor, 1974. Original i M-/VG+-skick.

Up The Hardway

lördag 20 mars 2021

Lifetime Baby

Ketchupeffekt. Det tar numera evigheter att få hem skivpaket. Allt jag beställt den senaste månaden (eller om det till och med är mer än så) anlände i torsdags och igår. Inte mindre än 12 skivor! Det känns nästan som att komma hem från en skivmässa... 

Många fina plattor vill jag lova! Just nu snurrar Emore James/John Brim Tough. En Blue Horizon-skiva som jag faktiskt inte hört tidigare. Elmore James är jag förstås mer än väl kompis med (en av de bästa!), men John Brim blev en ny bekantskap. Svinbra! Blue Horizon, 1968. Omslag VG+, skiva M-. Inte ett knäpp!

John Brim - Lifetime Baby

Elmore James - The Sun is Shining

onsdag 17 mars 2021

Dagens lunchmusik II

Missade att det igår visst var två år sedan vi såg Roy Harper på hans McGoohan's Blues-turné på Palladium i London. Vilket underbart minne! Jag skrev i bloggen då, att jag trodde det fanns en möjlighet för en 80-årsturné pga Roys vitalitet. Blir det av, så lär man väl inte kunna komma dit utan vaccinpass, och det får man nog först framåt hösten i bästa fall... 

Till dagens lunch bjuder jag på öppningsspåret The Game, Pts. 1-5 från skivan HQ. David Gilmour på gitarr och John-Paul Jones på bas i denna fina svit. På HQ finns också Roy Harpers kanske bästa låt When an old cricketer leaves the crease, men allt det här, det vet ni ju redan. UK-original, 1975. Hipgnosis-omslag och med texterna på innerpåsen.   

The Game, Pts. 1-5

måndag 15 mars 2021

Dagens lunchmusik

Jag fick ett sms tidigt i morse om mindre sångsvanar i sjön. Jag hann inte iväg innan det kom ett nytt om att de dragit vidare...  Nu börjar pensionärerna hetsa mig. 

Arbets-, frukost- och lunchplats är densamma. Vid köksbordet. Det är miserabelt, men man kan spela skivor åtminstone. Nu ska jag dock till skolan för att vara där resten av dagen...

Chris Robinson Brotherhood - Badlands Here We Come

söndag 14 mars 2021

Mergellus albellus

Som vanligt var jag dödstrött efter arbetsveckan. Det blev nog en femtiotimmarsvecka igen och nu sitter jag med det urtråkiga omdömesskrivandet på söndagskvällen. Undervisning på plats varvas med distans och ibland både och. Det är sjukt jobbigt. 

Det blev ingen match för Rögle igår. Det skulle varit seriefinal mot Växjö, men nu var det deras tur att få covid-19. HV71 och Linköping också. Rögle mötte Linköping (förlust) i torsdags, så det är väl inte omöjligt att Rögle kommer ha positiva spelare nästa vecka... Slutspelet har redan flyttats fram och nu är det nog sannolikt att det måste flyttas igen. 

Nu har isarna gått upp i de flesta sjöarna och genast finns det lite fåglar att titta på. Storskrakar och knipor framför allt. Nya kommunårsarter i helgen blev brun kärrhök, skäggdopping, knölsvan, kanadagås, salskrake och skrattmås. 

Hämtade ut en ny bok i fredags, Staffan & Beatles - popmusiken blev ett livsprojekt, och det har blivit några timmar med den i helgen. Till läsandet har följande skivor avnjutits: Group Sounds Five & Four - s/t, Keef Harley Band - Little Big Band och Overdog, Pappo's Blues - 2, Traffic - s/t, Pescado Rabioso - 2, ZZ top - First Album, Beatles - Abbey Road och White album. Några av dem två gånger. 

Keef Hartley Band - Theme Song/En Route/Theme Song reprise

söndag 7 mars 2021

Lullula arborea

I princip inte varit utomhus på en hel vecka. Jobbet tar kål på mig. Idag var jag dock uppe tidigt och var laddad för orrspel. Redan när jag öppnade ytterdörren insåg jag att det nog inte skulle bli någon vidare tur. Det blåste rejält. På vägen norrut så började det dessutom att småregna. Nåja, orrarna är väl där ändå tänkte jag, men det var de minsann inte. När till och med tupparna väljer att utebli från lekplatsen, då är det bistert. Jag åkte hem och sov vidare.

Efter lunch med mamma på Stationen blev det ändå en tur till med bilen. Blåsten hade avtagit och solen sken. Jag gick några småpromenader. Fyra nya kommunårsarter blev det. Skogsduva, björktrast, trädlärka och sävsparv. Jag hetsar verkligen inte, men som vanligt är det ändå motiverande med den där listan. 65 arter nu. Borde väl ha minst 100 årsarter, men jag rapporterar i princip bara från kommunen i artportalen, så jag har ingen riktig koll på det. Sura bilder på trädlärkorna. Det blir det alltid.

Förra helgen började jag så smått med att sortera in skivor i hyllorna igen. Undrar om jag någonsin kommer att bli färdig? Jag behöver en ny Kallax-hylla från IKEA, men någon sådan finns inte att köpa. Jag har haft den på bevakning några månader redan. Jag borde såklart inte köpa fler skivor, men så blir det ändå. Väntar på några paket. Det tar evigheter i dessa tider.

lördag 27 februari 2021

4-2

Äntligen fick man se en riktigt bra match av Rögle. Skellefteå kom med bäst form i serien, Vunnit 14 av de senaste 16 matcherna. De började också bäst, men Rögle växte in i det. Det var känsla av slutspelshockey. Brithén såg bättre ut än i hans tidigare matcher, Lesund och Seider var enorma och jag gillar Laleggia som back. Tambellinis avgörande 3-2 mål skojar man inte heller med. Vilken jäkla sniper! Bra målvaktsspel av Gustafsson. Nu väntar ett tio dagar långt uppehåll, medan coronalagen ska spela ifatt lite matcher. 

Tillbringade hela dagen på två av våra myrar. Tjäder och orrspillning, en varfågel, tofsmes, överflygande sånglärkor, korp. Stjärtmes, domherre. Det var ganska fågelfattigt, men en härlig dag i solskenet. Mycket prat om naturvård och biologisk mångfald. Besser-wisser-prat som J kallar det... Skogshönsskitarna firades med cigarr. 

Det har varit några dagar med nästan obeskrivlig smärta efter att ha skaffat mig ett fjärde revbensbrott (det är väl sprickor det är frågan om) på... Ja, vad kan det vara? 6-7 år kanske. Hur är det ens möjligt? Bara att få på sig ryggsäcken ger svår smärta, för att inte tala om att gå i och ur bilen. Eller resa sig upp. Eller lägga sig ned. Minsta snedsteg - och det det blir det ganska många av på myrmark - är en plåga.

fredag 26 februari 2021

5-2

Det är inte länge sedan Örebro var Rögles favoritmotståndare. Det blev alltid vinst. Den eran verkar vara över. Bedrövlig match igår. 5-2. Suck! Det känns inte som att slutspelsformen närmar sig direkt... Många toppspelare som underpresterade rejält. Gelinas fick matchstraff och fem matchers avstängning. De leder fortfarande serien, men det är länge sedan det såg riktigt bra ut.

Det blev några nya årsarter idag med. kommunårsarter menar jag då alltså.... Gråtrut, stare och grönsiska. Jag trampade runt en del på myrmark, men inga spår av skogshöns. Snön är i princip borta, men tjälen är kvar, så det är framkomligt. Inget direkt att glädjas över. Roligast var alla tofsvipor på den bästa lokalen. Nitton stycken fick jag det till. Alla kom inte med på bild. 50-60 starar dessutom, men inga skogsduvor... Man kan inte få allt. 

Isarna ligger kvar, men två storskarvar var ändå och rekognoscerade förhållandena. Imorgon ska vi inspektera gränsmyren och de naturvårdsinsatser som gjorts där... 

onsdag 24 februari 2021

0-4

Jag är usel på att uppdatera hur det går för Rögle. Förra veckan blev det tre segrar och laget leder serien. En småsvag hemmamatch mot Brynäs som de ändå vann ganska komfortabelt med 6-3, borta mot Djurgården såg det också krampaktigt ut emellanåt, men de vann med klara 3-0. Borta mot Frölunda visade de däremot var skåpet skulle stå. 4-0 och det såg riktigt bra ut. 

Det borde förstås blivit en säker seger igår mot Färjestad hemma, men hockey är hockey och de förlorade med 4-0. Tre baklängesmål på 4 minuter. Misär. Jag orkade inte ens se färdigt och somnade faktiskt ifrån eländet. Imorgon har de Örebro borta. Jag vågar inte gissa utgången, men jag hoppas de är revanschsugna efter tisdagens bottennapp. De måste gå för seriesegern. 

tisdag 23 februari 2021

Warning

Jag får väl erkänna att jag hade dålig koll på att samlingsalbumet The Great Blues Men från Vanguard fanns i min ägo. Ingen aning när det hamnat i samlingen. Homesick James, John Lee Hooker, Sleepy John Estes, Muddy Waters, Jesse Fuller, Mance Lipscomb, Rev. Gary Davis, Mississipp John Hurt, Junior Welss, Johnny Shines, Son House, Sonny Terry, Joe Turner & Pete Johnson, Brownie McGhee & Sonny Terry, Otis Spann, Lightning Hopkins, Big Bill Bronzy, Johnny Young, James Cotton, Jimmy Rushing, J.B. Hutto, Fred McDowell, Ida Cox, Robert Pete Williams, Otis Rush. Det är många hjältar det! 

Ska jag lyfta fram några favoriter (svårt) blir det John Lee Hooker och hans Hobo Blues (som får heta Dusty Road här...), Muddy Waters, Junior Wells (han gör en av de bästa versionerna av Stormy Monday någonsin - vassaste rösten och med Buddy Guy på gitarr), Johnny Shines är helt vild i Robert Johnsons Terraplane (som här heter Dynaflow Blues), Sonny Terry sjunger hela Mountain Blues i falsett, det kan inte låta mera galet, Otis Spann förstås (läsare av denna blogg vet att jag är svag för Muddy Waters halvbror - hans hamrande på pianot är särskilt intensivt), Lightning Hopkins kan man skrämma barn med och Sam Lay på trummor är underbart nog helt från vettet.

Skip James slår det mesta. Hans gitarrteknik och falsettsång är helt unik. Cypress Grove Blues verkligen jagar en. Född 1902, död 1969. I princip allt han gjorde var haunting blues av bästa märke. Otis Rush är för mig en av de största. It's a Mean Old World svänger fint, så som det mesta brukar göra med honom. Skivorna är som nya, inte ett knäpp överhuvudtaget. M-/M-. Vanguard, 1972.

Samlingsalbumet Super Duper Blues från Blue Horizon köptes ungefär samtidigt med How Blue Can We Get, som jag skrev om häromdagen. Fleetwood Mac, Duster Bennett, Chicken Shack, Eddie Boyd, Gordon Smith, Champion Jack Dupree, Johnny Shines, Sunnyland Slim och Curtis Jones. Låten jag minns mest från denna är Duster Bennetts Jumping at Shadow. Den spelades definitivt mycket när skivan inhandlats. Fast bäst är den mörka What You did Last Night med Chicken Shack (från Forty Blue Fingers Freshly Packed and Ready to Serve). Det kan vara Stan Webbs mest galna sånginsats. Champion Jack Duprees sväng i A Racehorse Called Mae och Johnny Shines desperation i Pipeline Blues skojar man inte heller med. För att inte tala om Peter Green i Long Grey Mare med Fleetwood Mac. Mannen i läderlappsklädseln på omslaget är ingen mindre än Mike Vernon, om ni inte redan visste det. Smårisigt skick som borde uppgraderas. Samtidigt minns jag varenda knäpp, fast att det säkert gått trettio år sedan jag spelade den senast. Låtarna ska nästan låta så... VG/VG+. Blue Horizon, 1969.

In our Way... Oldies But Goodies. Denna tror jag inhandlades lite senare än Super Duper Blues, men det kan också ha varit ganska samtidigt. Chicken Shack, Duster Bennett, Aynsley Dunbar Retaliation, Champion Jack Dupree, Otis Spann, Guitar Crusher, Bobby Parker och Garfield Love. Bara singelspår. Förmodligen inte lyssnat på den, åtminstone inte i sin helhet, på över trettio år. Favoritspåret är Warning med Aynsley Dunbar Retaliation. Det var denna version som vi lyssnade på när vi gjorde en cover med Half Man och inte Black Sabbaths tolkning. Vi gjorde den verkligen bra och med två sångare, både J och U. Mycket dynamik och känsla. Jag har hört den från någon liveinspelning och den var magisk. Sådant saknar man...

Nåja. Cobwebs med Aynsley Dunbars Retaliation är också fin, liksom Hey Baby och It's Okay with me Baby med Chicken shack (båda med Christine Perfect på sång). Guitar Crusher (Sid Selby) har hela Ten Years After som kompband. Väldigt sväng i Ba'La Fouche med Champion Jack Dupree. Mick Taylor, Gary Thain, Mike Vernon och Keef Hartley kompar, men det är en tämligen meningslös låt. Bobby Parkers I Couldn't Quit my Baby är däremot riktigt bra. Part Time Love med Garfield Love är fin soul. Inte det bästa skicket på denna heller. VG/VG+. Blue Horizon, 1970. 

Junior Wells - Stormy Monday Blues

Johnny Shines - Dynaflow Blues

Chicken Shack - What You Did Last Night

Aynsley Dunbar Retaliation - Warning

måndag 22 februari 2021

Falco tinnunculus

Vinter blev till vår väldigt snabbt. Snön är förvisso långt ifrån borta här i skogen, men ute vid kusten var det barmark. Det mest anmärkningsvärda på fågelfronten har varit alla sånglärkor - de har formligen sprutat in - och igår och idag har jag sett och hört hundratals. 

Igår blev det en del nya årsarter i kommunen. Grågås, sånglärka och tofsvipa blev de tre första. Orre blev art nummer femtio och tjäder nummer femtioett. Fint ska det vara. Jag hann också med svartmes, tamduva och havsörn. Detta eländiga kommunårskryssande...

Jag gick ut på torvbrytningsmossen klockan halv tio. När jag närmade mig lekplatsen lyfte tre tuppar. Trist att störa dem förstås - man tänker alltid att det ska vara över så sent - men det är ju faktiskt inte helt ovanligt att det sitter några orrar kvar vid den tiden, och kanske även senare. Den fjärde tuppen lyfte från gränsmyren till Sverige och då var nog klockan elva. Tjäderuppfloget hade jag strax dessförinnan. Efter lite letande hittade jag hennes spår i snön, dels från fötter, men även i form av en spillningskorv. 

Torvbrytningsföretaget ska först göra naturvårdsinsatser för orren på den ena halvan av myren innan de får börja bryta på den andra. Det har myndigheterna bestämt. De har passat på att röja när det varit kallt och tjäle. Klokt förstås. Fast man undrar ändå, om de inte har tänkt ta bort träden? Även om det kanske delvis är en bra insats för just orrarna, så tycker jag att de tagit alldeles för mycket och att det såg väldigt tråkigt ut. Kalhygget har fått stå modell. Miljön var verkligen speciell som den var. 

Två skogsöar har sparats, det är allt. Jag tyckte det kändes sorgligt med den ensamme orrtuppen som lyfte från detta virrvarr och kaos av fällda tallar och björkar. Han kan omöjligen tyckt att det var till förbättring. Vill jag tro. De kunde tagit bort varannan sträng och låtit en del av den spännande mosaiken varit kvar? Fast de har väl konsulterat kloka naturvårdare med mera kunskaper än vad jag har. Jag är bara ett gammalt bergatroll.

Förra året var det min egen dator som sade upp sig. Idag arbetsdatorn. Omöjlig att få den att hitta operativsystemet. Att få en ny på jobbet gissar jag tar veckor och det är ju helt uteslutet, så jag åkte och köpte en ny. Tio lakan fattigare. Det blev en HP denna gång och jag hatar den redan. Alldeles för slamriga tangenter. Får jag inte räddat hårddisken på arbetsdatorn har jag blivit av med x månaders arbeten och foton. Jag lär mig aldrig.

Efter datorinköp blev det lite fågelskådning vid kusten. Såg väl inget överdrivet intressant eller spännande. En del vårfåglar - de redan nämnda samt ljungpipare och skogsduva (de duger förstås gott) - rapphöna, smådopping, salskrake, stjärtand, bläsgås, vitkindad gås och spetsbergsgås. Tittade efter rördrommar och brun glada, men hade ingen lycka med någon av dem. Hörde jag en trana? Träffade i vanlig ordning några andra skådare som jag känner. På de bästa lokalerna är där alltid besökare... Jag var låg och introvert och tänkte att jag borde stannat hemma vid min läst.

lördag 20 februari 2021

Catfish Blues

Äntligen lov. Jag har sällan känt mig så utarbetad. Nu ska jag vila, hinna ifatt en massa arbete, jobba med min kurs på universitetet och så smått förbereda mig för nästa läsår. Jag får stanna ett år till och ska ha matematik 3 och 4. Inte haft tidigare, så jag är förstås utomordentligt rostig. Det ska dock bli kul. Förhoppningsvis får jag lite tid över för fågelskådning också. 

När vi började intressera oss för blues, tidigt på 1980-talet, var det den vita brittiska bluesen som blev inkörsporten. John Mayall, Fleetwood Mac, Free, Savoy Brown m.fl. En skiva som nästan måste ha varit en av de första jag köpte på en skivmässa var How Blue Can We Get? - ett dubbelalbum från Blue Horizon - en skiva med bolagets vita artister och en med deras svarta. Jag vill minnas att jag mest hörde på de brittiska banden till en början. Fleetwood Mac, Chicken Shack och Christine Perfect var verkligen husgudarna. Jag tror att Rambling Pony med Fleetwood Mac formade mig till den människa jag är idag. På riktigt! Inte texten (jag vet knappt vad den handlar om...), men musiken, groovet, känslan, sångmelodierna  och gitarrerna, Rambling Pony är jag.

På den riktiga skivan (med de svarta originalen) var det Larry Johnson och hans version av Catfish Blues som fastnade bäst (till en början...). Hans gitarrspel och avslappnade sångstil talade verkligen till mig som bluestörstande tjugoåring. Ända sedan dess har jag velat få in hans Presenting the Country Blues-skiva till samlingen. How Blue Can We Get?  Blue Horizon, som sagt. 1970. De tidiga utgåvorna av skivan ska innehålla en 8-sidig booklet. Den har jag nog aldrig sett. Vad jag minns. Vill ha förstås!

Det dröjde nästan 40 år, men nu finns den i min ägo. Larry Johnsons Presenting the Country Blues alltså. Det blev den första rariteten som landade 2021. Den är kanske inte så märkvärdig - det är Larry och hans gitarr - men jag är nöjd. Catfish Blues är den bästa låten. Dock är hela skivan klart lyssningsvärd.  Förutom musiken är det något med omslagsfotona på Blue Horizon-plattor. Designern Terence Ibbot (de flesta skivorna) hade ett särskilt uttryck och labeln är verkligen klassisk. Om jag skulle ha en tatuering hade det blivit Blue Horizon-loggan. Det är mitt riktiga arv. Fantastiskt skick. Inte ett knäpp! Larry Johnson var född samma år som pappa och han dog 2016. Han gjorde några plattor till och de borde man förstås kolla upp. Blue Horizon, 1969.

Idag har även Miguel Cantilo Y Grupo Sur spelats igenom. Köptes i Hova för fem år sedan och jag skrev visst några rader om den på bloggen det året. Osäkert om jag lyssnat på den sedan dess. Riktigt bra progressive och psykedelia och med alla ingredienser man vill ha från en argentinare. Småskitigt, bra gitarr, något desperat sång, fiol och ylande saxofoner. Kubero Diaz är med på ett hörn. Han verkar ha gjort musiken? Acceptabelt skick för att vara en argentinare, men visst småknastrar det lite här och där... B-sidan betydligt vildare än a-sidan. Trova, 1975.

Fleetwood Mac - Rambling Pony

Larry Johnson - Catfish Blues

Miguel Cantilo & Grupo Sur - Las Imágenes que ves entre las Nubes