lördag 27 februari 2021

4-2

Äntligen fick man se en riktigt bra match av Rögle. Skellefteå kom med bäst form i serien, Vunnit 14 av de senaste 16 matcherna. De började också bäst, men Rögle växte in i det. Det var känsla av slutspelshockey. Brithén såg bättre ut än i hans tidigare matcher, Lesund och Seider var enorma och jag gillar Laleggia som back. Tambellinis avgörande 3-2 mål skojar man inte heller med. Vilken jäkla sniper! Bra målvaktsspel av Gustafsson. Nu väntar ett tio dagar långt uppehåll, medan coronalagen ska spela ifatt lite matcher. 

Tillbringade hela dagen på två av våra myrar. Tjäder och orrspillning, en varfågel, tofsmes, överflygande sånglärkor, korp. Stjärtmes, domherre. Det var ganska fågelfattigt, men en härlig dag i solskenet. Mycket prat om naturvård och biologisk mångfald. Besser-wisser-prat som J kallar det... Skogshönsskitarna firades med cigarr. 

Det har varit några dagar med nästan obeskrivlig smärta efter att ha skaffat mig ett fjärde revbensbrott (det är väl sprickor det är frågan om) på... Ja, vad kan det vara? 6-7 år kanske. Hur är det ens möjligt? Bara att få på sig ryggsäcken ger svår smärta, för att inte tala om att gå i och ur bilen. Eller resa sig upp. Eller lägga sig ned. Minsta snedsteg - och det det blir det ganska många av på myrmark - är en plåga.

fredag 26 februari 2021

5-2

Det är inte länge sedan Örebro var Rögles favoritmotståndare. Det blev alltid vinst. Den eran verkar vara över. Bedrövlig match igår. 5-2. Suck! Det känns inte som att slutspelsformen närmar sig direkt... Många toppspelare som underpresterade rejält. Gelinas fick matchstraff och fem matchers avstängning. De leder fortfarande serien, men det är länge sedan det såg riktigt bra ut.

Det blev några nya årsarter idag med. kommunårsarter menar jag då alltså.... Gråtrut, stare och grönsiska. Jag trampade runt en del på myrmark, men inga spår av skogshöns. Snön är i princip borta, men tjälen är kvar, så det är framkomligt. Inget direkt att glädjas över. Roligast var alla tofsvipor på den bästa lokalen. Nitton stycken fick jag det till. Alla kom inte med på bild. 50-60 starar dessutom, men inga skogsduvor... Man kan inte få allt. 

Isarna ligger kvar, men två storskarvar var ändå och rekognoscerade förhållandena. Imorgon ska vi inspektera gränsmyren och de naturvårdsinsatser som gjorts där... 

onsdag 24 februari 2021

0-4

Jag är usel på att uppdatera hur det går för Rögle. Förra veckan blev det tre segrar och laget leder serien. En småsvag hemmamatch mot Brynäs som de ändå vann ganska komfortabelt med 6-3, borta mot Djurgården såg det också krampaktigt ut emellanåt, men de vann med klara 3-0. Borta mot Frölunda visade de däremot var skåpet skulle stå. 4-0 och det såg riktigt bra ut. 

Det borde förstås blivit en säker seger igår mot Färjestad hemma, men hockey är hockey och de förlorade med 4-0. Tre baklängesmål på 4 minuter. Misär. Jag orkade inte ens se färdigt och somnade faktiskt ifrån eländet. Imorgon har de Örebro borta. Jag vågar inte gissa utgången, men jag hoppas de är revanschsugna efter tisdagens bottennapp. De måste gå för seriesegern. 

tisdag 23 februari 2021

Warning

Jag får väl erkänna att jag hade dålig koll på att samlingsalbumet The Great Blues Men från Vanguard fanns i min ägo. Ingen aning när det hamnat i samlingen. Homesick James, John Lee Hooker, Sleepy John Estes, Muddy Waters, Jesse Fuller, Mance Lipscomb, Rev. Gary Davis, Mississipp John Hurt, Junior Welss, Johnny Shines, Son House, Sonny Terry, Joe Turner & Pete Johnson, Brownie McGhee & Sonny Terry, Otis Spann, Lightning Hopkins, Big Bill Bronzy, Johnny Young, James Cotton, Jimmy Rushing, J.B. Hutto, Fred McDowell, Ida Cox, Robert Pete Williams, Otis Rush. Det är många hjältar det! 

Ska jag lyfta fram några favoriter (svårt) blir det John Lee Hooker och hans Hobo Blues (som får heta Dusty Road här...), Muddy Waters, Junior Wells (han gör en av de bästa versionerna av Stormy Monday någonsin - vassaste rösten och med Buddy Guy på gitarr), Johnny Shines är helt vild i Robert Johnsons Terraplane (som här heter Dynaflow Blues), Sonny Terry sjunger hela Mountain Blues i falsett, det kan inte låta mera galet, Otis Spann förstås (läsare av denna blogg vet att jag är svag för Muddy Waters halvbror - hans hamrande på pianot är särskilt intensivt), Lightning Hopkins kan man skrämma barn med och Sam Lay på trummor är underbart nog helt från vettet.

Skip James slår det mesta. Hans gitarrteknik och falsettsång är helt unik. Cypress Grove Blues verkligen jagar en. Född 1902, död 1969. I princip allt han gjorde var haunting blues av bästa märke. Otis Rush är för mig en av de största. It's a Mean Old World svänger fint, så som det mesta brukar göra med honom. Skivorna är som nya, inte ett knäpp överhuvudtaget. M-/M-. Vanguard, 1972.

Samlingsalbumet Super Duper Blues från Blue Horizon köptes ungefär samtidigt med How Blue Can We Get, som jag skrev om häromdagen. Fleetwood Mac, Duster Bennett, Chicken Shack, Eddie Boyd, Gordon Smith, Champion Jack Dupree, Johnny Shines, Sunnyland Slim och Curtis Jones. Låten jag minns mest från denna är Duster Bennetts Jumping at Shadow. Den spelades definitivt mycket när skivan inhandlats. Fast bäst är den mörka What You did Last Night med Chicken Shack (från Forty Blue Fingers Freshly Packed and Ready to Serve). Det kan vara Stan Webbs mest galna sånginsats. Champion Jack Duprees sväng i A Racehorse Called Mae och Johnny Shines desperation i Pipeline Blues skojar man inte heller med. För att inte tala om Peter Green i Long Grey Mare med Fleetwood Mac. Mannen i läderlappsklädseln på omslaget är ingen mindre än Mike Vernon, om ni inte redan visste det. Smårisigt skick som borde uppgraderas. Samtidigt minns jag varenda knäpp, fast att det säkert gått trettio år sedan jag spelade den senast. Låtarna ska nästan låta så... VG/VG+. Blue Horizon, 1969.

In our Way... Oldies But Goodies. Denna tror jag inhandlades lite senare än Super Duper Blues, men det kan också ha varit ganska samtidigt. Chicken Shack, Duster Bennett, Aynsley Dunbar Retaliation, Champion Jack Dupree, Otis Spann, Guitar Crusher, Bobby Parker och Garfield Love. Bara singelspår. Förmodligen inte lyssnat på den, åtminstone inte i sin helhet, på över trettio år. Favoritspåret är Warning med Aynsley Dunbar Retaliation. Det var denna version som vi lyssnade på när vi gjorde en cover med Half Man och inte Black Sabbaths tolkning. Vi gjorde den verkligen bra och med två sångare, både J och U. Mycket dynamik och känsla. Jag har hört den från någon liveinspelning och den var magisk. Sådant saknar man...

Nåja. Cobwebs med Aynsley Dunbars Retaliation är också fin, liksom Hey Baby och It's Okay with me Baby med Chicken shack (båda med Christine Perfect på sång). Guitar Crusher (Sid Selby) har hela Ten Years After som kompband. Väldigt sväng i Ba'La Fouche med Champion Jack Dupree. Mick Taylor, Gary Thain, Mike Vernon och Keef Hartley kompar, men det är en tämligen meningslös låt. Bobby Parkers I Couldn't Quit my Baby är däremot riktigt bra. Part Time Love med Garfield Love är fin soul. Inte det bästa skicket på denna heller. VG/VG+. Blue Horizon, 1970. 

Junior Wells - Stormy Monday Blues

Johnny Shines - Dynaflow Blues

Chicken Shack - What You Did Last Night

Aynsley Dunbar Retaliation - Warning

måndag 22 februari 2021

Falco tinnunculus

Vinter blev till vår väldigt snabbt. Snön är förvisso långt ifrån borta här i skogen, men ute vid kusten var det barmark. Det mest anmärkningsvärda på fågelfronten har varit alla sånglärkor - de har formligen sprutat in - och igår och idag har jag sett och hört hundratals. 

Igår blev det en del nya årsarter i kommunen. Grågås, sånglärka och tofsvipa blev de tre första. Orre blev art nummer femtio och tjäder nummer femtioett. Fint ska det vara. Jag hann också med svartmes, tamduva och havsörn. Detta eländiga kommunårskryssande...

Jag gick ut på torvbrytningsmossen klockan halv tio. När jag närmade mig lekplatsen lyfte tre tuppar. Trist att störa dem förstås - man tänker alltid att det ska vara över så sent - men det är ju faktiskt inte helt ovanligt att det sitter några orrar kvar vid den tiden, och kanske även senare. Den fjärde tuppen lyfte från gränsmyren till Sverige och då var nog klockan elva. Tjäderuppfloget hade jag strax dessförinnan. Efter lite letande hittade jag hennes spår i snön, dels från fötter, men även i form av en spillningskorv. 

Torvbrytningsföretaget ska först göra naturvårdsinsatser för orren på den ena halvan av myren innan de får börja bryta på den andra. Det har myndigheterna bestämt. De har passat på att röja när det varit kallt och tjäle. Klokt förstås. Fast man undrar ändå, om de inte har tänkt ta bort träden? Även om det kanske delvis är en bra insats för just orrarna, så tycker jag att de tagit alldeles för mycket och att det såg väldigt tråkigt ut. Kalhygget har fått stå modell. Miljön var verkligen speciell som den var. 

Två skogsöar har sparats, det är allt. Jag tyckte det kändes sorgligt med den ensamme orrtuppen som lyfte från detta virrvarr och kaos av fällda tallar och björkar. Han kan omöjligen tyckt att det var till förbättring. Vill jag tro. De kunde tagit bort varannan sträng och låtit en del av den spännande mosaiken varit kvar? Fast de har väl konsulterat kloka naturvårdare med mera kunskaper än vad jag har. Jag är bara ett gammalt bergatroll.

Förra året var det min egen dator som sade upp sig. Idag arbetsdatorn. Omöjlig att få den att hitta operativsystemet. Att få en ny på jobbet gissar jag tar veckor och det är ju helt uteslutet, så jag åkte och köpte en ny. Tio lakan fattigare. Det blev en HP denna gång och jag hatar den redan. Alldeles för slamriga tangenter. Får jag inte räddat hårddisken på arbetsdatorn har jag blivit av med x månaders arbeten och foton. Jag lär mig aldrig.

Efter datorinköp blev det lite fågelskådning vid kusten. Såg väl inget överdrivet intressant eller spännande. En del vårfåglar - de redan nämnda samt ljungpipare och skogsduva (de duger förstås gott) - rapphöna, smådopping, salskrake, stjärtand, bläsgås, vitkindad gås och spetsbergsgås. Tittade efter rördrommar och brun glada, men hade ingen lycka med någon av dem. Hörde jag en trana? Träffade i vanlig ordning några andra skådare som jag känner. På de bästa lokalerna är där alltid besökare... Jag var låg och introvert och tänkte att jag borde stannat hemma vid min läst.

lördag 20 februari 2021

Catfish Blues

Äntligen lov. Jag har sällan känt mig så utarbetad. Nu ska jag vila, hinna ifatt en massa arbete, jobba med min kurs på universitetet och så smått förbereda mig för nästa läsår. Jag får stanna ett år till och ska ha matematik 3 och 4. Inte haft tidigare, så jag är förstås utomordentligt rostig. Det ska dock bli kul. Förhoppningsvis får jag lite tid över för fågelskådning också. 

När vi började intressera oss för blues, tidigt på 1980-talet, var det den vita brittiska bluesen som blev inkörsporten. John Mayall, Fleetwood Mac, Free, Savoy Brown m.fl. En skiva som nästan måste ha varit en av de första jag köpte på en skivmässa var How Blue Can We Get? - ett dubbelalbum från Blue Horizon - en skiva med bolagets vita artister och en med deras svarta. Jag vill minnas att jag mest hörde på de brittiska banden till en början. Fleetwood Mac, Chicken Shack och Christine Perfect var verkligen husgudarna. Jag tror att Rambling Pony med Fleetwood Mac formade mig till den människa jag är idag. På riktigt! Inte texten (jag vet knappt vad den handlar om...), men musiken, groovet, känslan, sångmelodierna  och gitarrerna, Rambling Pony är jag.

På den riktiga skivan (med de svarta originalen) var det Larry Johnson och hans version av Catfish Blues som fastnade bäst (till en början...). Hans gitarrspel och avslappnade sångstil talade verkligen till mig som bluestörstande tjugoåring. Ända sedan dess har jag velat få in hans Presenting the Country Blues-skiva till samlingen. How Blue Can We Get?  Blue Horizon, som sagt. 1970. De tidiga utgåvorna av skivan ska innehålla en 8-sidig booklet. Den har jag nog aldrig sett. Vad jag minns. Vill ha förstås!

Det dröjde nästan 40 år, men nu finns den i min ägo. Larry Johnsons Presenting the Country Blues alltså. Det blev den första rariteten som landade 2021. Den är kanske inte så märkvärdig - det är Larry och hans gitarr - men jag är nöjd. Catfish Blues är den bästa låten. Dock är hela skivan klart lyssningsvärd.  Förutom musiken är det något med omslagsfotona på Blue Horizon-plattor. Designern Terence Ibbot (de flesta skivorna) hade ett särskilt uttryck och labeln är verkligen klassisk. Om jag skulle ha en tatuering hade det blivit Blue Horizon-loggan. Det är mitt riktiga arv. Fantastiskt skick. Inte ett knäpp! Larry Johnson var född samma år som pappa och han dog 2016. Han gjorde några plattor till och de borde man förstås kolla upp. Blue Horizon, 1969.

Idag har även Miguel Cantilo Y Grupo Sur spelats igenom. Köptes i Hova för fem år sedan och jag skrev visst några rader om den på bloggen det året. Osäkert om jag lyssnat på den sedan dess. Riktigt bra progressive och psykedelia och med alla ingredienser man vill ha från en argentinare. Småskitigt, bra gitarr, något desperat sång, fiol och ylande saxofoner. Kubero Diaz är med på ett hörn. Han verkar ha gjort musiken? Acceptabelt skick för att vara en argentinare, men visst småknastrar det lite här och där... B-sidan betydligt vildare än a-sidan. Trova, 1975.

Fleetwood Mac - Rambling Pony

Larry Johnson - Catfish Blues

Miguel Cantilo & Grupo Sur - Las Imágenes que ves entre las Nubes

tisdag 16 februari 2021

Cinclus cinclus II

Det börjar bli en vana att varje dag gå en sväng vid ån, vidare ut till sjön (där de nu kör med bilar och verkar ha väldigt roligt...) och tillbaka till samhället på gångstig. Det är skönt att röra på sig. Jag skulle dock behöva gå längre sträckor för att få upp konditionen, då jag har planer på fjällen i sommar. Då ska man helst vara i bra form.

Kanske det t.o.m. blir en nostalgiresa till nordligaste Sverige. Minnena från norrlandsåren börjar blekna, så det hade varit fint att komma upp till de trakterna igen. Bil, tälta, vandra i fjällen och skogarna, kanske ta mig till tundran där jag tillbringade några veckor 1996. Abisko, Muddus, Sjaunja... Total frihet, inga måsten. Jag har pallat myggsomrar förr, men jag vet att det kan vara plågsamt. 

Jag läser Där Vindelfjällen tar vid av Hans Nyström, så även Ammarnäs finns med i planerna. Pieljekaise, måste jag besöka en gång till i livet. Vi får se hur det blir. Det slutar kanske med Hallandsåsen och Bjärekusten. Något resande utomlands lär det åtminstone inte bli. Rördrommen från i söndags, strömstaren och rödhaken från igår. Vinterns verkliga kämpar. 

söndag 14 februari 2021

Botaurus stellaris

Idag blev det en tur till kusten. Skälderviken närmare bestämt. Fick sett och fotograferat två rördrommar. Det känns som att det var många år sedan jag såg en rördrom senast. De ser för roliga ut. En smådopping och en forsärla blev det också. Jag plurrade, så det blev till att åka hem tidigare än vad jag hade tänkt. 

Helgen gick fort som vanligt. Nu ska man bara ta sig igenom fem dagar till och sedan är det äntligen sportlov. Att det skulle vara lika fint väder som den här veckan är väl för mycket att hoppas på. Nu ska det komma mer snö, så vinter lär det åtminstone bli.

lördag 13 februari 2021

Slagkraft

Samtidigt som inte mindre än fem rögleiter (och några ledare) är iväg på landslagsuppdrag, så briserar bomben att Brithén flyttar hem och skriver ett femårskontrakt. Nu känns det rimligt att Rögle ska kunna tävla om SM-guldet. I vilken form är Ted efter en strulig säsong i Schweiz? När slutspelet börjar om elva omgångar lär han nog vara det. Spännande! Dessutom viktigt inför kommande säsong. Vi lär förlora några spelare till högre ligor efter slutspelet.

fredag 12 februari 2021

Phonomorphosis

De senaste veckorna har det enbart snurrat tyska plattor på skivspelaren. Det är en sådan period. Rufus Zuphall Avalon and On, Jeronimo s/t, Space Debris She's a Tempel och Phonomorphosis, Wind Seasons, Amon Düül II Live in London,  Grobschnitt Ballerman och Solar Music Live, McChurch Soundroom Delusion (från Schweiz) och Novalis Banished Bridge. Samtliga har fått mer än en genomlysning, några betydligt fler än två. 

Det har varit lite dåligt med skivor på bloggen ett tag, så detta blir en mastodontuppdatering av vad jag lyssnat på den senaste tiden, om än med kortfattade kommentarer. Jag länkar bara till två låtar, men allt finns förstås några klick bort på Youtube och säkert också Spotify.

Rufus Zuphall Avalon and On åkte fram redan på jullovet, men den har fått stå kvar vid skivspelaren. Little Wing-box med 4-LP, en 7", 16-sidig booklet. Limiterad och numrerad. Nr 127/500. Innehåller deras andra platta Phallobst (1971) och tre skivor med liveinspelningar från Aachen 1972. Jag har allvarliga funderingar på att köpa Phallobst i original. Den är underbar! Det doftar brittisk folk och progressive från perioden, men man hör ändå tydligt att det är tyskt. Liveinspelningarna är kul att höra, men ljudet är sådär. Little Wing Of Refugees, 1993.

Jeronimo har också stått framme ett tag. Den har fått sig några genomspelningar de senaste helgerna. Den är bra, men det är mer av en rak hårdrocksplatta än progressive. Många fina wah-wah-solon från Mike Koch. Numrerad Second Battle-utgåva från 1997. Originalet från 1971 kan man glömma. De var ett ganska känt band i början av 70-talet, så det är kanske förvånande att den är så svår. Deras skivdebut var en split-LP med Creedence Clearwater Revival. Strange, strange...

She's a Tempel med Space Debris tycker jag blir något för enahanda. Det är mer 70-talshårdrock än vanligt (mycket gitarriffande och hårt) och ljudbilden är ganska trist. Trummorna för högt i mixen (som på flera andra Space Debris-plattor). Det är kanske priset man får betala när trummisen (Christian Jäger) mixar och producerar... Kul att tänka tillbaka på att vi såg dem på Burg Herzberg-festivalen 2006 och att Christian och Tommy Gorny hängde och jammade vid vår buss på samma festival både 2007 och 2008. Sweet memories. 2-LP, Breitklang, 2012. 

Phonomorphosis är dock något helt annat. Fyra låtar, en på varje sida, och betydligt mera varierad än She's a Tempel. Särskilt a-sidans Colossus Stranded och titellåten på b-sidan är veritabla krautrockmonster! Organisten Winnie Rimbach-Sator får stort utrymme och det är en bra balans mellan honom och Tommy. Psykedelia, progressive, jazzrock, hårdrock, funk, orientaliska tongångar och allt mellan himmel och jord. En riktig höjdare! Rekommenderas verkligen. 2-LP, Breitklang, 2014.

Wind Seasons köptes i Hova 2019 och jag skrev några rader om den senare det året. Nu tyckte jag nästan att den legat och mognat till sig ytterligare. Du kommer att sluta lyssna på Uriah Heep när du fått in denna i samlingen var det någon som sa i Hova. Nåja, jag är väldigt nöjd med att ha alla tre +plus+-skivorna i min skivsamling. Kan också rekommendera exploitation-plattan Corporal Gander's Fire Dog Brigade. Samma band, men en annan sångare. 

Amon Düül II Live in London är, som alla redan vet, fantastisk och den behöver väl inte beskrivas närmare. De öppnar med tre låtar från Yeti: Archangels Thunderbird, Eye Shaking King och Soap Shop Rock. Förutom Live in London, och en senare trist platta, är Yeti de enda jag har i deras discografi och det är ju bedrövligt. Det måste förstås åtgärdas. Hursomhelst, på Live in London är Renate Knaup-Krotenschwanz i högform och gitarrerna är sinnesutvidgande och gåshudsframkallande. Ibland gör de ont. 

Särskilt måste solot i Eye Shaking King nämnas. Både ackordföljd och solo påminner om David Gilmour i Comfortably Numb. Tycker jag.  Eller hallucinerar jag? Vill tro att han lyssnat på denna... På b-sidan är det låtar från Tanz Der Lemminge och den plattan måste såklart in. Låttitlar som A Short Stop At The Transylvanian Brain Surgery gör förstås sitt till. United Artists Records, 1973.

Grobschnitt Ballerman köpte jag av en amatör på discogs för kanske två år sedan. Original i kanonskick för 40 euro. Det lät ju bra, men så fick man hem den med orange brain-label. Suck! Han fick förstås gå ner i pris till 20 euro, för jag orkade inte med att skicka tillbaka den. Solar Music är bättre på liveplattan från 1978, men det är kul att ha den som studio-låt också. Det är definitivt deras stora bidrag till progressiv musik. Vilken resa det är att gå in i denna låt! Efter Ballerman blir det mindre psykedelia och mera symfonisk progressive. Brain, 1977 (originalet 1974).

Dock är det - trots det sena årtalet - versionen av Solar MusicSolar Music Live som gäller. Nu utsträckt till 50 minuter. Vilka helt sanslösa gitarrsolon! Jag kommer ofta att tänka på Astra med Freedoms Children. Det är något med melodierna och tonen. Skillnaden är att här är inte gitarren dränkt i en grötig mix. I de finstämda partierna tänker jag på mellotronen i Out in the Rain med Jane. Brain, 1978. Jag har skrivit om skivan på bloggen tidigare, nämligen för åtta år sedan.

McChurch Soundroom Delusion. Tidig hårdrock från Schweiz. Flöjt, orgel, vass gitarr och mycket instrumentalt. Ett enerverande trumsolo med fasförskjutning i Dream of a drummer drar ner den något, men annars är den fin. Inget original (1971) - den är riktigt svår och dyr -  men en Ohrwaschl Records-utgåva från 2005. Skivan fick sig några rader på bloggen för elva år sedan.

Novalis Banished Bridge. Denna har jag haft svårt att bli vän med tidigare, men efter ett antal genomspelningar så har jag nog börjat njuta av den så smått. Stämningsfull symfonisk progressive. Mellotron och mycket synthesizer. Inga gitarrsolon. Ingen gitarr överhuvudtaget. Original på grön Brain. 1974.

Space Debris - Colossus Stranded

Amon Düül II - Eye Shaking King

tisdag 9 februari 2021

Poecile montanus

Här fanns det tidigare en tjäderlek. Där gick jag vilse både en och två gånger i mörkret. Nu är skogen borta och tjädrarna med den. 

Jag har sett både Om Skogen och More of Everything. De är så deprimerande att jag nästan ångrar mig. Branschorganisationerna rasar förstås, men att den svenska skogsmodellen är fullständigt ohållbar råder det knappast något tvivel om. Mer av allt utom biologisk mångfald.

Talltita och tofsmes, men inte ett spår av några skogshöns. 

måndag 8 februari 2021

Cinclus cinclus

Strömstaren förgyller lunchpromenaderna. Eller de gånger jag lyckas komma ut på en lunchpromenad. Det blir nästan alltid samma runda. Längs ån ut till Bruket och sedan någon väg eller gångstig tillbaka. Det hinner jag på en timme. Idag var han något lite mera samarbetsvillig än senast. Riktigt nära kommer man dock inte.

Jag lyckades att sova ovanligt mycket i helgen, men känner mig som vanligt trött ändå. Måndagar och tisdagar är uthärdliga, medan övriga arbetsdagar är riktigt jobbiga. Denna vecka har vi treorna inne i skolan, men det betyder inte så mycket för mig, då jag bara har naturtreorna två lektioner. Nästa vecka blir det mer på skolan då årskurs ett och två ska slippa distansundervisningen.

Bästa videon på youtube: Robin Tyner Grande Days

söndag 7 februari 2021

2-3

Fint väder i helgen, men jag lyckades inte lämna lägenheten under gårdagen överhuvudtaget. Idag blev det dock fyra timmar i skogen för att sätta upp två lådor till lappugglor och två holkar till pärlugglor. Jag har inga vinterkängor då mina gamla meindlkängor gav upp förra året, sällan har jag frusit så mycket. Fast det var trevligt att prata ugglor och skog med gubbarna och holkar och lådor kom upp. Söndagsmiddag hos mamma. Lyssnat på några skivor. Det var hela helgen.

Rögle har varit i en formsvacka, så landslagsuppehållet kommer nog lägligt. Veckans två hemmamatcher slutade med övertidsförluster. Det är inte roligt när de förlorar mot Malmö. De borde vunnit både den och HV71-matchen. Igår blev det till slut en övertidsvinst mot Luleå borta. Det kunde slutat med ännu en förlust. Fast att spelet hackar, så är de ändå kvar på andraplatsen i tabellen. Andra lag, förutom Skellefteå, förlorar också en del. Hoppas Seider är tillbaka efter uppehållet. Han har verkligen saknats.

Två veckor till sportlov.

måndag 1 februari 2021

Dendrocopos major

Åkte ut och ugglade i går kväll. Skörden blev två ropande kattugglor och en tredje sågs i strålkastarskenet från bilen. Jag hann se att den satte sig på en ledningstråd och jag stannade naturligtvis. Med hjälp av pannlampan kunde jag mycket knappt se den i kikaren, men det var förstås ändå trevligt. Det var väldigt kallt och stämningsfullt. Fullmåne. På ett stopp hade jag älg. Jag inbillade mig att jag såg konturerna på två djur, men till slut blev jag ändå osäker. Dock hörde jag det där speciella, nasala locklätet ett par gånger.

Idag blev det en liten skogspromenad mitt på dagen. Perfekt spårsnö. Oroväckande få avtryck från smågnagare. Nästan inga alls. Och det var överhuvudtaget väldigt tyst i skogen. Vid en fågelmatning där, de satt upp havrekärvar, fanns ett tiotal gulsparvar. De är så få numera, men finns det havre så kommer de. Större hackspett. Talgoxe, blåmes, nötväcka. Sjöarna är nästan helt islagda. Bläsgåsen som dök upp i höstas är uppenbarligen flygförmögen, för nu fanns samma individ vid inloppet till en sjö, sju km iväg från den helt frusna dammen, där den uppehållit sig fram till denna köldknäpp. Ett litet meståg med åtminstone några stjärtmesar. Ja, det var väl det hela.