lördag 20 februari 2021

Catfish Blues

Äntligen lov. Jag har sällan känt mig så utarbetad. Nu ska jag vila, hinna ifatt en massa arbete, jobba med min kurs på universitetet och så smått förbereda mig för nästa läsår. Jag får stanna ett år till och ska ha matematik 3 och 4. Inte haft tidigare, så jag är förstås utomordentligt rostig. Det ska dock bli kul. Förhoppningsvis får jag lite tid över för fågelskådning också. 

När vi började intressera oss för blues, tidigt på 1980-talet, var det den vita brittiska bluesen som blev inkörsporten. John Mayall, Fleetwood Mac, Free, Savoy Brown m.fl. En skiva som nästan måste ha varit en av de första jag köpte på en skivmässa var How Blue Can We Get? - ett dubbelalbum från Blue Horizon - en skiva med bolagets vita artister och en med deras svarta. Jag vill minnas att jag mest hörde på de brittiska banden till en början. Fleetwood Mac, Chicken Shack och Christine Perfect var verkligen husgudarna. Jag tror att Rambling Pony med Fleetwood Mac formade mig till den människa jag är idag. På riktigt! Inte texten (jag vet knappt vad den handlar om...), men musiken, groovet, känslan, sångmelodierna  och gitarrerna, Rambling Pony är jag.

På den riktiga skivan (med de svarta originalen) var det Larry Johnson och hans version av Catfish Blues som fastnade bäst (till en början...). Hans gitarrspel och avslappnade sångstil talade verkligen till mig som bluestörstande tjugoåring. Ända sedan dess har jag velat få in hans Presenting the Country Blues-skiva till samlingen. How Blue Can We Get?  Blue Horizon, som sagt. 1970. De tidiga utgåvorna av skivan ska innehålla en 8-sidig booklet. Den har jag nog aldrig sett. Vad jag minns. Vill ha förstås!

Det dröjde nästan 40 år, men nu finns den i min ägo. Larry Johnsons Presenting the Country Blues alltså. Det blev den första rariteten som landade 2021. Den är kanske inte så märkvärdig - det är Larry och hans gitarr - men jag är nöjd. Catfish Blues är den bästa låten. Dock är hela skivan klart lyssningsvärd.  Förutom musiken är det något med omslagsfotona på Blue Horizon-plattor. Designern Terence Ibbot (de flesta skivorna) hade ett särskilt uttryck och labeln är verkligen klassisk. Om jag skulle ha en tatuering hade det blivit Blue Horizon-loggan. Det är mitt riktiga arv. Fantastiskt skick. Inte ett knäpp! Larry Johnson var född samma år som pappa och han dog 2016. Han gjorde några plattor till och de borde man förstås kolla upp. Blue Horizon, 1969.

Idag har även Miguel Cantilo Y Grupo Sur spelats igenom. Köptes i Hova för fem år sedan och jag skrev visst några rader om den på bloggen det året. Osäkert om jag lyssnat på den sedan dess. Riktigt bra progressive och psykedelia och med alla ingredienser man vill ha från en argentinare. Småskitigt, bra gitarr, något desperat sång, fiol och ylande saxofoner. Kubero Diaz är med på ett hörn. Han verkar ha gjort musiken? Acceptabelt skick för att vara en argentinare, men visst småknastrar det lite här och där... B-sidan betydligt vildare än a-sidan. Trova, 1975.

Fleetwood Mac - Rambling Pony

Larry Johnson - Catfish Blues

Miguel Cantilo & Grupo Sur - Las Imágenes que ves entre las Nubes

Inga kommentarer: