fredag 12 februari 2021

Phonomorphosis

De senaste veckorna har det enbart snurrat tyska plattor på skivspelaren. Det är en sådan period. Rufus Zuphall Avalon and On, Jeronimo s/t, Space Debris She's a Tempel och Phonomorphosis, Wind Seasons, Amon Düül II Live in London,  Grobschnitt Ballerman och Solar Music Live, McChurch Soundroom Delusion (från Schweiz) och Novalis Banished Bridge. Samtliga har fått mer än en genomlysning, några betydligt fler än två. 

Det har varit lite dåligt med skivor på bloggen ett tag, så detta blir en mastodontuppdatering av vad jag lyssnat på den senaste tiden, om än med kortfattade kommentarer. Jag länkar bara till två låtar, men allt finns förstås några klick bort på Youtube och säkert också Spotify.

Rufus Zuphall Avalon and On åkte fram redan på jullovet, men den har fått stå kvar vid skivspelaren. Little Wing-box med 4-LP, en 7", 16-sidig booklet. Limiterad och numrerad. Nr 127/500. Innehåller deras andra platta Phallobst (1971) och tre skivor med liveinspelningar från Aachen 1972. Jag har allvarliga funderingar på att köpa Phallobst i original. Den är underbar! Det doftar brittisk folk och progressive från perioden, men man hör ändå tydligt att det är tyskt. Liveinspelningarna är kul att höra, men ljudet är sådär. Little Wing Of Refugees, 1993.

Jeronimo har också stått framme ett tag. Den har fått sig några genomspelningar de senaste helgerna. Den är bra, men det är mer av en rak hårdrocksplatta än progressive. Många fina wah-wah-solon från Mike Koch. Numrerad Second Battle-utgåva från 1997. Originalet från 1971 kan man glömma. De var ett ganska känt band i början av 70-talet, så det är kanske förvånande att den är så svår. Deras skivdebut var en split-LP med Creedence Clearwater Revival. Strange, strange...

She's a Tempel med Space Debris tycker jag blir något för enahanda. Det är mer 70-talshårdrock än vanligt (mycket gitarriffande och hårt) och ljudbilden är ganska trist. Trummorna för högt i mixen (som på flera andra Space Debris-plattor). Det är kanske priset man får betala när trummisen (Christian Jäger) mixar och producerar... Kul att tänka tillbaka på att vi såg dem på Burg Herzberg-festivalen 2006 och att Christian och Tommy Gorny hängde och jammade vid vår buss på samma festival både 2007 och 2008. Sweet memories. 2-LP, Breitklang, 2012. 

Phonomorphosis är dock något helt annat. Fyra låtar, en på varje sida, och betydligt mera varierad än She's a Tempel. Särskilt a-sidans Colossus Stranded och titellåten på b-sidan är veritabla krautrockmonster! Organisten Winnie Rimbach-Sator får stort utrymme och det är en bra balans mellan honom och Tommy. Psykedelia, progressive, jazzrock, hårdrock, funk, orientaliska tongångar och allt mellan himmel och jord. En riktig höjdare! Rekommenderas verkligen. 2-LP, Breitklang, 2014.

Wind Seasons köptes i Hova 2019 och jag skrev några rader om den senare det året. Nu tyckte jag nästan att den legat och mognat till sig ytterligare. Du kommer att sluta lyssna på Uriah Heep när du fått in denna i samlingen var det någon som sa i Hova. Nåja, jag är väldigt nöjd med att ha alla tre +plus+-skivorna i min skivsamling. Kan också rekommendera exploitation-plattan Corporal Gander's Fire Dog Brigade. Samma band, men en annan sångare. 

Amon Düül II Live in London är, som alla redan vet, fantastisk och den behöver väl inte beskrivas närmare. De öppnar med tre låtar från Yeti: Archangels Thunderbird, Eye Shaking King och Soap Shop Rock. Förutom Live in London, och en senare trist platta, är Yeti de enda jag har i deras discografi och det är ju bedrövligt. Det måste förstås åtgärdas. Hursomhelst, på Live in London är Renate Knaup-Krotenschwanz i högform och gitarrerna är sinnesutvidgande och gåshudsframkallande. Ibland gör de ont. 

Särskilt måste solot i Eye Shaking King nämnas. Både ackordföljd och solo påminner om David Gilmour i Comfortably Numb. Tycker jag.  Eller hallucinerar jag? Vill tro att han lyssnat på denna... På b-sidan är det låtar från Tanz Der Lemminge och den plattan måste såklart in. Låttitlar som A Short Stop At The Transylvanian Brain Surgery gör förstås sitt till. United Artists Records, 1973.

Grobschnitt Ballerman köpte jag av en amatör på discogs för kanske två år sedan. Original i kanonskick för 40 euro. Det lät ju bra, men så fick man hem den med orange brain-label. Suck! Han fick förstås gå ner i pris till 20 euro, för jag orkade inte med att skicka tillbaka den. Solar Music är bättre på liveplattan från 1978, men det är kul att ha den som studio-låt också. Det är definitivt deras stora bidrag till progressiv musik. Vilken resa det är att gå in i denna låt! Efter Ballerman blir det mindre psykedelia och mera symfonisk progressive. Brain, 1977 (originalet 1974).

Dock är det - trots det sena årtalet - versionen av Solar MusicSolar Music Live som gäller. Nu utsträckt till 50 minuter. Vilka helt sanslösa gitarrsolon! Jag kommer ofta att tänka på Astra med Freedoms Children. Det är något med melodierna och tonen. Skillnaden är att här är inte gitarren dränkt i en grötig mix. I de finstämda partierna tänker jag på mellotronen i Out in the Rain med Jane. Brain, 1978. Jag har skrivit om skivan på bloggen tidigare, nämligen för åtta år sedan.

McChurch Soundroom Delusion. Tidig hårdrock från Schweiz. Flöjt, orgel, vass gitarr och mycket instrumentalt. Ett enerverande trumsolo med fasförskjutning i Dream of a drummer drar ner den något, men annars är den fin. Inget original (1971) - den är riktigt svår och dyr -  men en Ohrwaschl Records-utgåva från 2005. Skivan fick sig några rader på bloggen för elva år sedan.

Novalis Banished Bridge. Denna har jag haft svårt att bli vän med tidigare, men efter ett antal genomspelningar så har jag nog börjat njuta av den så smått. Stämningsfull symfonisk progressive. Mellotron och mycket synthesizer. Inga gitarrsolon. Ingen gitarr överhuvudtaget. Original på grön Brain. 1974.

Space Debris - Colossus Stranded

Amon Düül II - Eye Shaking King

Inga kommentarer: